För 11 år sedan så var det en vecka till mitt första marathon. Det bästa med att göra något för första gången är att man inte vet vad som väntar. Man tar det som det kommer och man tar inget för givet. Lördagen 2 juni 2012 när det var dags för min premiärstart på Stockholm Marathon var det tre grader varmt (kallt), regn och storm i Stockholm. Jag reflekterade inte så mycket över det då, jag tänkte bara att ja, så kan det ju såklart bli ibland. I efterhand förstod jag hur galet vädret faktiskt var men där och då kutade jag bara så gott jag kunde i stormen. 3:14 blev min sluttid och efter det började mina marathonår. Även om jag lärde mig vad jag kunde förvänta mig på ett ungefär, så var ändå varje lopp en ny upplevelse. Och det var nog precis det som gjorde att det inte gick att sluta. Jag var för nyfiken på hur nästa lopp skulle bli. Hur benen skulle kännas, hur vädret skulle vara, hur staden skulle hurra fram löparna genom den. Nu är det fem dagar kvar till 2023 års Stockholm Marathon och jag undrar hur många löpare som just nu går omkring och nojar och undrar om de inte har lite ont i halsen ändå, och blir oroliga för varje nysning och känning i en fot. Jag är bortrest nästa helg och missar loppet men jag kommer tänka på alla jag känner som springer både sitt första och tionde lopp. Får gåshud av tanken på att stå på startlinjen med ben som spritter och vill iväg.

Det har gått fyra månader sen min operation och jag inser att jag allt oftare glömmer bort det. Jag glömmer höften. Det är underbart att kroppen mår så bra att man kan fokusera 100% på annat nu. Den här veckan har varit intensiv med möten som krävt mitt fulla fokus, men jag har faktiskt också hunnit träna riktigt bra. Och hänga runt i Sommarstockholm. Jag får till två bra gympass, ett i början av veckan och ett idag.

Dagens pass är det absolut bästa för då är Uma med.

När jag kör intervaller på crosstrainern och belastar höger ben känns det förvånansvärt bra och är knappt någon märkbar skillnad mellan höger och vänster. Många verkar tro att det bara är att ge sig ut och springa nu eftersom allt rullar på så bra, men så fort går det inte. Jag kommer lyda ortopeden och ta mina första löpsteg på bandet i höst. Och utomhus nästa vår. Jag känner ingen stress, bara en härlig längtan. Finns en massa annat kul att göra så länge.

Lika härligt som det är att träna när det är sommar, lika härligt är det att hänga runt i stan. På måndagkvällen är jag ute med jobbkompisar. Vi börjar med en öl på Lydmar i solen, sen bir det cava på Astoria och sist middag på Chez Jolie. Kul och gott! På tisdagen är jag lite trött, hehe. Det blir en vilodag men jag går långa sträckor mellan möten. Nu när höften är så bra märker jag hur jag plötsligt tänker att jag kan gå mellan platser som jag inte ens reflekterat över att jag kan förr.

Mitt i veckan får jag till ett långpass på cykeln. Veckans varmaste dag så jag ger mig av tidigt. Min cykeldator krånglar och jag kan inte ladda in rutter vilket är otroligt irriterande (har googlat alla forum som finns, inget hjälper). Jag orkar inte hålla på med telefonen för att hitta medan jag cyklar så det får bli min vanliga Roslagsstoppetrunda som jag kan utan och innan.

Inte mycket att säga om denna runda mer än att den är underbar. Jag är redig som en scout och har med mig en smörgås som jag äter på Roslagsstoppet.

Äter såklart en Tip Top också.

Snabb dusch och mat innan jag cyklar till ett möte – på vanlig cykel. Tror aldrig jag cyklat så långsamt. Nu är benen såklart trötta efter den lång rundan men jag är alltid kass när jag cyklar på min vanliga, tyngre cykel. Kan inte förstå hur det är möjligt.

Jag får till en snabb timme på havet mitt i veckan.

Jag försöker köra lite intensivare men det går sådär. Paddlingsformen är inte där än och jag blir fort trött. Men det värsta är inte intervallerna utan svanen i Kyrkviken. Varje vår är det samma sak. Han vaktar Kyrkviken men framförallt sin ruvande hona, och är fientlig mot alla som passerar ut och in. Men det verkar vara något extra med just mig och min kajak. Kanske ser jag ut som en vevande jättefågel i kajaken. Han tar sats i luften hundra meter bort och jag hör hur han kommer mot mig bakifrån och pang! Kör rätt in i min kajak. Sådär kan han ibland hålla på ett antal gånger men idag nöjer han sig med en rejäl attack. Det hela är väldigt obehagligt. Konstigt nog verkar han inte bli påverkad av att köra full fart rätt in i en kajak.

Det blir två vilodagar den här i veckan. På fredagen hinner jag inte med någon träning men det blir många steg igen.

Det är lördag och blåsigt ute. Jag tvekar om jag ska ge mig ut på havet men bestämmer mig till sist för att köra. Planen är Lidingö Runt – första gången med nya höften!

Jag tar mig ut genom Kyrkviken utan att skymta svanen vilket gör mig på gott humör. Men havet är riktigt stökigt när jag rundar Gåshaga. Det är vind och vågor att parera men även svall från alla båtar. Men jag paddlar på och tar mig under under Lidingöbron. Älskar att stanna upp just där, det är alltid kul att fota något underifrån som man så ofta åker på ovanifrån, men idag vågar jag inte få upp kameran. Det är för guppigt och rörigt.

Blir lugnare därefter men efter att jag tagit mig förbi Trolldalen ökar vinden längs Lidingös norra sida. Värst är det framme vid Elfvik och det är riktigt kallt nu. Borde klätt mig varmare. Men till sist kommer jag in i Kyrkviken, lyckas smita förbi svanen och är tillbaka vid bryggan vid Roddklubben. Puh, ett kallt litet äventyr. Värmer upp mig på Ellery med Olle och Uma.

Bra vecka. Trött i både huvudet och kroppen. Räknar ner till tisdag då Febe kommer hem från Köpenhamn.

Tänker ibland på livet innan vi hade vårt ställe på Gotland. Barnen var små och på somrarna hyrde vi hus på olika platser. En sommar var vi i Frankrike, ett par somrar i Danmark (älskade det) och sen hyrde vi hus på Gotland också (älskade också). Det finns en tjusning i att vara på olika ställen, uppleva nytt. Men ändå har jag alltid tyckt det verkar så härligt att ha ett landställe. Vi seglade när jag var liten så det är inget jag är uppvuxen med, kanske därför som jag har en romantisk bild av det. Men så till sist blev det ett eget ställe, som vi delar med mina föräldrar, min syster och hennes familj. Och det är lika fint som jag trodde. Det är något med att ha ett andra hem som står och väntar på en. Allt man har där känns annorlunda, det känns landet. På färjan över havet är det som att man släpper greppet om allt det vanliga. Det är ett ställe att fly till.

Vi flyr dit i mitten av veckan. Men innan vi gör det så är det några dagar i stan. På måndagen tror jag först att jag börjar bli sjuk. Men det visar sig vara… pollen! Jag var allergisk ett par år när jag var liten men har inte känt av något sedan dess. Det är väl 40 år sen ungefär. Men nu är jag hängig, lite snorig och känner av något i halsen. Men så fort jag stänger fönstren hemma försvinner det. Så det är inget att fundera över utan det är raka vägen till gymmet. Får till ett bra pass på måndagen, tar en vilodag på tisdagen, och sedan blir det ytterligare ett gympass på onsdagen. Jag är duktig och gör min rehab noga på slutet, men resten av veckan skolkar jag från sjukgymnastiken. Det är som att kroppen är redo för annat, för större saker, och inte orkar gneta på med rehabben längre. Men jag måste, måste orka fortsätta med några av övningarna.

På kvällen är det äntligen dags för Gotland. Vi kommer fram till huset efter midnatt och jag somnar inte förrän framåt två. Ändå vaknar jag tidigt. Solen skiner, himlen är klarblå. Naturen kallar.

Jag tar en promenad med mina föräldrar. Vi går det lilla varvet längs havet. Min mamma säger (igen!) att jag blivit så lång efter operationen. Det har jag ju inte blivit men kanske att min mer resliga hållning skapar en illusion av det? Men faktum är att jag också känner mig längre. Vi ser en liten död kanin längs vägen.

Sen byter jag om. 

Jag inviger nästan alltid Gotlandsvistelserna med ett varv runt Sudret. Så blir det även idag trots att jag bara har med mig min gruscykel. Tanken är att lämna den här nere så att jag nästa gång kan ta ner min racer och min pappas gamla Crescent. 

När jag cyklar genom allt det vackra tänker jag, vad skulle jag göra utan det här? Det är som att jag andas som vanligt men får in dubbelt med syre i varje andetag.

Vi åker till Prästgården i Vamlingbo. Mitt hår matchar träden.

Och jag promenerar mer med min syster.

Jag har tyckt att hon går så fort, att jag inte brukar hänger med. Men med nya superhöften går det undan. Jag tänker inte på det förrän vi kommer hem, att jag brukade få be henne sakta ner.

Dagen efter gör jag grahamsbröd till frukost. Jag har gjort en sån där deg som jäser över natten. Det är det absolut bästa tricket som finns, plötsligt är det knappt ens jobbigt att baka. Därefter är det dags för en längre runda, nu på grus.

Jag har inte cyklat på så många ställen på jordklotet, så rent logiskt förstår jag att det finns miljontals ställen som kanske rent objektivt, om en massa människor fick rösta, skulle klassas som vackrare än stigarna jag cyklar på här. Men det är så mycket inladdat i just de här stigarna.

Det är en kombination av frihet och trygghet och oändliga möjligheter som jag känner när jag rullar fram. Eller leder cykeln över sanden.

På lördagen vilar jag från cykeln.

Vi gör en utflykt till Hoburgen.

Det är söndag och sista dagen men färjan går inte förrän på eftermiddagen. Jag hinner med en sista runda. Ger mig av tidigt hemifrån. Det blir en farvältur runt Sudret. Jag har en tunn vindjacka på mig men efter en timme värmer solen och jag kan cykla i kortkort.

Tänker en massa och samtidigt ingenting. En märklig kombo som bara uppstår när jag cyklar.

Kommande vecka lover jag att göra min rehab oftare. Lovar!

En riktig toppenvecka. Den innehåller allt jag älskar. Förutom löpning. Till exempel börjar jag två av morgnarna i skogen. Ja, jag vaknar alltså inte här (tyvärr, en annan gång) men så fort jag klätt på mig ger jag mig av till skogs. Jag tar stigarna som jag alltid tänker att jag borde ta.

När jag kommit lagom långt in i skogen sätter jag mig ner och dricker kaffe. Ingen musik, ingen podd i öronen. Bara fågelkvitter och vind. Sitter där tills kaffet är slut och det är dags att börja dagen.

En lunch i veckan får jag in fyra Elfviksvarv.

Tänker att jag borde tröttna på varven någon gång, men nej. Det är en sån perfekt runda då man har ont om tid men är sugen på fart utan att behöva tråckla sig ut genom stan.

Den här veckan lyckas jag även få in en längre runda mitt i veckan. Det är inte ofta man har chansen att vara ute när ingen annan är det. Men nu är jag det. Vägarna är öde. Bara jag och glada fjärilar ute.

Till en början har jag på mig en tunn överdragsjacka men bara efter ett par mil är det varmt nog för kortkort.

Dagen till ära har jag ett nytt kit från POC på mig. Gillar färgen!

Jag slukar en smörgås och Tip Top på Roslagsstoppet. Tip Top är ingen glass jag brukar ta i vanliga fall (då tar jag GB Sandwich eller 88:an) men på långa cykelturer finns det inget som slår en Tip Top. Den är stor. Den har bra crisp utanpå. Den har nougat inuti.

Rundan på 130 km går inte fort men jämfört med förra gången känner jag mig piggare och benen lite starkare. Någonstans långt där borta kanske det finns en bättre form? Men finast är att jag känner den där pirrande lyckan som jag vet precis vad den innebär: cykelbegär. Från och med nu kommer benen bara vilja cykla mer och mer.

Just det, gymmet. Det är så lätt att glömma bort att gå dit när vägarna och naturen kallar. Men jag får till ett bra pass den här veckan. Det blir en riktig genomkörare. Drygt en timme flås och styrka och en timme rehab. Efter det blir det en fin promenad med Janette i solen. Man hinner mycket när man går upp tidigt. Apropå min rehab så gör jag vissa övningar hemma. Musslan är jag stenhård med varje dag men märker hur jag börjat slarva med några av de andra. Jag vet helt ärligt inte om det gör så mycket, nu när jag blivit starkare så får jag ju styrka genom mycket annat också.

En kväll blir det middag med Tove på Främmat.

Det är en av de första varma kvällarna. Allt blir extra gott och kul då. När det blivit mörkt cyklar jag hemåt genom stan. Över nya Lidingöbron som jag älskar. Den är bred och har en internationell vibb över sig. Jag gillar den extra mycket där på natten när det bara är jag där.

Dagen efter är jag trött och helt osugen på att träna. Jag promenerar istället. Går hemifrån och in till stan för möten. Sol, sol, sol. Stockholm är osannolikt vackert.

På lunchen hälsar jag på Uma som praoar på Skeppsbro Bageri. Äter en glass i solen.

Sen blir det helg och dags att ta ut kajaken. Det är första gången för säsongen och första gången jag paddlar med min nya höft. Vanligtvis brukar jag vara igång så fort isen försvunnit men jag har inte vågat mig ut förrän nu. Dels har jag varit försiktig i och med sittställningen, man sitter ju liksom nedsjunken bakåt vilket man ska undvika i början efter operationen. Vridmomentet när man paddlar har inte oroat mig men däremot om jag skulle ramla i. I en surfskikajak tar man sig upp genom att göra ett simtag med benen för att få kraft att häva sig upp med armarna så att man får överkroppen över kajen, därefter trycker man sig uppåt samtidigt som man vrider kroppen så att rumpan kommer ned i kajaken medan benen hänger utanför i vattnet. Därefter tar man upp benen, Men just de plötsliga rörelsemomenten känns lite läskiga även nu.

Men som tur är så är vädret optimalt så det känns inte som att jag kommer behöva bada. Inte någon vind att tala om och strålande sol. Jag rundar Duvholmen och får ihop 14 km. Jag hade kunnat fortsätta men vill kolla så att höften känns okej efteråt. Det är ändå en lite ovan känsla och muskulaturen stramar lite i vridmomentet. Händerna får blåsor (som vanligt) och rumpan skavsår (som vanligt). Men höften känns bra efteråt. Skönt.

På söndagen blir det mer cykling.

Jag hade planer på en Waxholmsrunda men tänker att det kommer vara fullt med folk, och framförallt bilar, på vägarna däromkring. Så jag skippar det. Det blir norrut igen.

Jag ser gulliga små lammungar. Övervägar att stanna för att hälsa på dem men jag har flow så vill inte pausa. Allt är fridfullt. Tills en galen kvinna försöker preja ut mig från vägen helt utan anledning. Helt obegripligt beteende. Det är ju bara hon och jag och en bred väg. Alla får plats! Jag cyklar precis som man ska och visar tecken, men ändå ska hon göra en obehaglig markering. Tyvärr är sånt här så vanligt att jag knappt reflekterar över det efteråt. På varje långrunda brukar det vara minst en incident av något slag, och just skrämselmarkeringer tycker jag händer ganska ofta. Jag brukar memorera registreringsnumret en stund och tänka att jag ska anmäla, och jag ska ringa upp dem… men sedan börjar jag tänka på annat och glömmer numret. Och det kanske är lika bra.

Kommer hem och är galet hungrig. Jag har kommit på en så bra after-bike-rätt som går fort att laga. Koka pasta. I med en tonfiskburk och lite majonäs. I med hackad tomat, olivolja, salt och peppar. Sluka.

Veckan landar på 300 cykelkilometer (sommarlovsvibb). 14 paddlingskilometer. Ett gympass. Och ikväll ska det grillas.

P.S. Visst är det något första dagen man hojar i vit jersey? Då ÄR det sommar.

Veckan börjar med ett par dagar i Göteborg. I och med operationen så har jag mestadels jobbat hemifrån men nu är det äntligen dags att åka ner. Jag har i och med Closely rest till Göteborg ungefär varannan vecka sedan hösten 2018, så jag har fått ganska bra rutin på det.

Till exempel bor jag alltid på samma hotell, Bellora. Jag gillar det. Känns mer som hemma då när man känner personalen och vet exakt hur allt funkar. Dessutom ligger hotellet nära Sats Kompassen där jag tränar varje morgon när jag är i Göteborg. Men den här gången smiter jag bara ner till hotellets gym på morgonen när jag vaknar.

Gymmet är ganska litet men funkar bra om man inte ska göra alltför många olika saker. Oftast kör jag stakmaskinen när jag är här men idag har jag lite känning i halsen så det blir rehab-styrka.

Det blir ett par roliga dagar i Göteborg. Så kul att träffa teamet IRL igen. I sommar är det dock dags för ett nytt kapitel då vi beslutat att flytta Closely närmare Lindex. Closely kommer fortsätta att vara ett fristående varumärke men kommer att finnas tillgängligt på Lindex plattformar, och ha tillgång till ännu mer av deras expertis.

Vi tror att det är en fantastisk möjlighet för Closely, vår baby. Och det känns som ett naturligt tillfälle för Filip, min co-founder i Closely, och mig själv att gå vidare. Så tacksam över de här fem åren. Det har varit otroligt spännande och lärorikt, på så många olika plan. Och vi har haft så galet kul. Men nu är det spännande att fundera över nästa steg i livet.

Jag kämpar vidare på gymmet på Lidingö i veckan. Det blir totalt fyra pass. Även om naturen kallar så försöker jag vara noga med min rehab varannan dag. Bäst är när jag hinner göra mitt program efter mitt vanliga pass på gymmet. Jag börjar oftast med kondition på crosstrainern eller stakmaskinen, sedan styrka och flås, och sist rehab. Jag har inget tid hos sjukgymnasten bokad i veckan men vet väldigt väl vad det är jag behöver göra.

Jag promenerar så mycket jag kan mellan möten, och i skogen när jag hinner. Jag har aldrig riktigt gillat att gå tidigare, alltså någonsin. När jag gick på stan förr i tiden brukade jag springa mellan affärerna istället för att gå. Men nu är det som att det är en helt annan grej att gå. Jag älskar det. Kanske för att det känns som en light version av att kunna springa igen. Och för att steget känns starkt igen. Det var ett tag sedan det kändes så.

Bäst i veckan är ändå lördagen. Då ger jag mig av på mitt första långpass på cykeln med min nya höft. Har dragit mig lite för det. Dels har jag såklart velat köra kortare rundor innan för att kolla så att det känns ok, men sen är det också rädslan för att något ska hända. Jag pratade med Per, ortopeden, men han sa att man kan ju inte leva i en bubbla. Och så är det ju. Man får bara se till att cykla så klokt man kan. Jag ger mig av runt tio på lördagen.

Kör min vanliga Roslagsstoppet-runda. Så fort jag tagit mig genom Täby är det som att jag slappnar av mer och bara tar in att det här händer. Att jag sitter på cykeln och tar mig fram med en kropp som är så mycket mer med på noterna än tidigare. Jag cyklar förbi landskap som känns som att de går från brunt och grått till grönt nästan medan jag cyklar. Raggarbilar, gulliga hästar och lamm. Soliga torra vägar. Aaaah.

Jag har med mig en banan men någon mil innan jag når Roslagsstoppet börjar jag bli riktigt hungrig. Så intressant det där med hunger. När jag är i form så kan jag cykla långt utan att äta något, men den formen är en bra bit bort nu, och då skriker kroppen ganska tidigt efter kolhydrater.

De sista fem milen hem känner jag att benen är trötta, varje backe känns dubbelt så brant som vanligt. Men jag har tur för nästan direkt efter att jag lämnar Roslagsstoppet dyker en klunga cyklister upp och jag får vindskydd i knappt en mil. Älskar när cyklister skriker ”Häng på om du vill!”. Ja tack.

Är trött men nöjd när jag kommer hem. Höften känns jättebra, inte alls sådär trött som den kunde bli efter många timmars cykling innan operationen. Det är mest benen som är trötta nu vilket är helt rimligt. Det är ändå säsongens första längre pass. Även när jag vaknar på söndagsmorgonen känns höften lätt och glad när jag tar första steget.

Att jag drygt tre månader efter min höftoperation kan cykla 130 km utan problem känns fantastiskt. Fort går det inte men det spelar ingen roll alls. Jag var ju inte ens säker på om jag skulle kunna cykla på det här viset den här säsongen men det här bådar gott.

Nu ut i solen. Tack för den här veckan. Vi ses!

På tisdagen, den 25 april, fyller min nya höft tre månader. Det känns lite högtidligt. Jag firar med återbesök hos Per Gedin som opererade mig. Jag har samlat på mig en lång lista med frågor. Det visar sig att allt jag haft funderingar kring är helt normalt. Stelheten i höften är en av frågorna, som även min sjukgymnast undrat lite över. Per säger att den är ett resultat av att alla vävnader varit med om ett trauma i och med operationen. Och det tar tid att läka. Jag var väldigt stel även innan (men då berodde stelheten på att vävnaderna runt höften var inflammerade). Per säger också att just stelheten blir extra påtaglig hos patienter som man förlängt benet på, som de gjort på mig. Jag får helt enkelt ha lite tålamod, och kan förmodligen inte förvänta mig att bli lika rörlig som på andra sidan, även lite på sikt. 

Vi går igenom röntgenbilderna, han mäter och visar. Han är väldigt nöjd med operationen (jag med!). Allt ser bra ut. Det enda han inte lyckades helt med, pga hur min höft såg ut när de gick in, var att få höftkulan på exakt samma avstånd från bäckenbenet som på andra sidan. Detta mått kallas för ”offset”. På min opererade sida sitter nu höftkulan aningen närmare bäckenbenet då han var tvungen att förankra den på det viset. Tydligen inget som jag kommer märka något av, mer än att det kan bli en minimal skillnad utseendemässigt på höften. Kanske att jag får lite mindre utbuktande höft på den opererade sidan. Det är skönt att sitta där och få allt beskrivet för mig. Per är otroligt bra på att förklara. Jag får även ta några steg och han tycker att jag går väldigt bra. Han säger att det kan ta upp till ett år innan man helt hittar sitt nya rörelsemönster. Det tar tid för hjärnan att lära om, och det är också skönt att höra att man inte behöver känna någon stress. Kroppen håller fortfarande på att läka och lära sig. När jag berättar att jag tog över 20 000 steg tre dagar i rad när jag var i Köpenhamn, och inte kände av höften, blir han lite paff. Jag kan knappt själv förstå hur det var möjligt.

Jag passar på att fråga om det är okej med långflygningar nu. Man avråds nämligen från att flyga i början, och om man ändå gör det ska man ta blodförtunnande medel eftersom man löper en förhöjd risk för blodpropp efter en höftoperation. Men nu är det tydligen lugnt och jag har inte större risk än någon annan att råka ut för trassel. Bra för i juni ska vi iväg.

Jag frågar såklart också om löpningen. När kan jag börja springa?!? Det är visst först nästa vår som jag får börja springa utomhus men jag kan testa löpband redan i höst, gärna då med svag lutning. På ett vis känns det som en evighet bort, men om man under flera år trott att man aldrig någonsin ska få springa igen, då känns det nära. Och jag tror helt ärligt att jag kommer ha fullt upp fram till dess att fortsätta bygga styrka, balans och bättre rörlighet.

Den här veckan tränar jag nästan uteslutande på gymmet. Morgnarna är för kalla för cykling. För kalla för mig, kanske bör tilläggas. Jag har nog blivit lite bekväm av mig. Jag vill helst att termometern ska visa minst tio grader för att jag ska ge mig ut.

Sex dagar på raken är jag på gymmet och där går det framåt. Jag kör flera bra crosstrainerpass. Som alltid när man ger sig på en ny konditionsform så tar det ett tag innan man kan få upp flåset rejält, och jag har haft en rejäl paus från crosstrainern. Men nu kör jag intervaller på den, alltifrån 4-minutare till 8-minutare och blir riktigt trött. Jag fick även OK av Per att börja jobba med vikter så jag introducerar det försiktigt i ett par övningar. Och jag vågar mig på att köra handstående armhävningar mot väggen. Det går bra! Så skönt att inte behöva vara lika försiktig. Efter tre månader så är det mesta okej att göra. Luxationsrisken, dvs risken för att höften ska gå ur led, har nu minskat.

Nu ska jag strax byta om och ge mig ut på cykeln. Än så länge kör jag bara ett par timmar på raken men nästa helg hoppas jag på en längre runda. Jag har fortfarande inte helt kommit över rädslan för att vurpa. Kan inte tänka mig något värre än att trilla på cykeln och landa på nya höften. Min absoluta mardröm. Så det gäller att vara extremt försiktig.

I övrigt en bra vecka med roliga möten, picklad gurka som Olle köpte med sig hem från Berlin, middag med vänner och i eftermiddag försenat födelsedagsfirande för min mamma och mig. Nu: ut på vägarna!

Jag är hos sjukgymnasten i början av veckan. Det blir lite bakläxa (igen!). Dels har jag svårt att aktivera rätt muskler när jag gör Musslan, övningen där man ligger på sidan med benen i 90 graders vinkel och lyfter det övre benet genom att spänna rumpan. Jag har använt ett rött band för extra motstånd men det är tydligt att ryggmusklerna rycker in istället för att låta rumpmuskeln göra jobbet. Min icke-opererade sida har inga som helst problem, där kan jag ligga helt avslappnad i ryggen och göra övningen korrekt. Jag testar med ett gult band med lättare motstånd och då går det bättre. 

Mitt andra problem är stelheten i leden. Den gör att jag inte kan ta ut steget ordentligt när jag går. Steget blir lite för kort och jag gör, utan att jag själv tänker på det det, ett litet knyck med höften när jag går. Sånt man behöver en sjukgymnast för att upptäcka. Jag hoppas det blir bättre när jag blir starkare i höftpartiet men stelheten är knepigare. Stretch hjälper bara måttligt.

På tisdagen tar jag tåget till Köpenhamn för att hälsa på vår dotter Febe som bor där sedan slutet av januari. När jag bokade tåget strax efter operationen var jag osäker på om det var för tidigt att åka nu, jag visste ju inte hur långt jag skulle kunna gå. Jag har haft det som ett mål där framme, att göra min rehab noga så att jag kan åka och hälsa på, och kunna promenera som vanligt. Den biten känns tillräckligt bra nu, även om jag har saker att jobba på i mitt rörelsemönster. I väskan packar jag ner banden i olika färger. Från rehabben tar man aldrig semester.

Det är svårt att ta in att jag har en dotter som är så stor att hon bor i Köpenhamn. Att hon fixat allt det här på egen hand, jobb och lägenhet. Men hon fick kämpa på i början. Hon knatade runt till en massa restauranger och barer och det var provjobbande gratis både här och där, men till sist fick hon två jobb – samtidigt. Men numera jobbar hon bara på ett ställe, en restaurang i Christianshavn. Hon bor i Nørrebro tillsammans med två kompisar från skolan i Skive. Hon cyklar hit och dit, hittar överallt och kan till och med räkna på danska. Själv förstår jag inte ens vad de säger när de frågar mig om jag vill ha kvittot när vi handlar i mataffären.

Jag fyller år på onsdagen. Jag börjar dagen med att gå på Sats gym i Nørrebro och här tränar jag sedan alla tre morgnar. Jag gillar verkligen stället. Luftigt, stora fönster. Bästa jag vet är att hitta bra träningsställen när jag reser. Jag gillar att se hur det tränas på andra ställen än hemma, vad det är för typer som hänger där.

Efter operationen har jag mest kört cykel och stakmaskin på gymmet. Men nu tänker jag att det är dags för crosstrainern. Den är nog den bästa förberedelsen inför att försöka mig på att springa igen. Så varje morgon i Köpenhamn blir det därmed en halvtimmes intervallpass på crosstrainern medan jag blickar ut mot gatan nedanför och ser staden vakna till liv. Därefter kör jag 45 minuter styrketräning och rehab innan jag lycklig promenerar hem till Febe.

Just det, födelsedagen. Hon har planerat allt vi ska göra. Jag blir alldeles rörd av att se hennes lilla schema. Det börjar med att jag får en kaffe i handen så fort jag kliver in genom dörren. Den ska jag dricka medan jag duschar, som hon vet att jag älskar. Sen tar vi oss till Atélier September för att äta frukost. De har flyttat till en ny lokal.

Maten är lika god som vanligt.

Sen promenerar vi. Och stannar för att fota och krama buskar.

Efter förmiddagens slit och släp äter vi en lång och solig vinlunch på Apollo Bar.

Eftermiddagen och kvällen fortsätter i samma anda. Det blir mer sol, mer dryck, mer promenerande och ännu mer god mat. Overkligt att man kan få ha en såhär bra födelsedag.

Alla tre dagarna är så mysiga och roliga. Allra bäst är att få uppleva Febes Köpenhamn. Gå på hennes gator, handla i hennes mataffär, ligga i hennes säng, äta godis och kolla Robinson tillsammans. Men vi ser även Kimsooja på Cisternerne.

Och tar tåget till Humlebaek och får en vacker dag på Louisiana.

Vi ser utställningar med Dana Schutz, Richard Prince, Kusama mfl.

En dag går vi till Skateparken. Vi äter kanelsnegle i solen och kollar på basket. Det är något med den här parken som jag verkligen gillar. Vi bodde i en airbnb-lägenhet precis här en gång, och varje gång jag varit i stan har jag tagit löparrundor förbi här.

Vi har över 20 000 steg när vi lägger oss om kvällarna. Jag är chockad över att höften inte gnäller över alla stegen. Känner mig ganska stel men försöker stretcha ut framsida lår med morgonrocksskärpet jag har med mig.

Jag lämnar Febe på fredagen. Längtar efter henne så fort hon försvinner uppför rulltrappan efter att vi sagt hejdå. Jag tar tåget hem till Stockholm och på lördagsmorgonen vaknar jag till strålande sol. Vi krattar löv och bär pinnar på förmiddagen. Känslan av att vara lite smidigare med nya höften gör att till och med det känns roligare än vanligt.

Mina cyklar är klara på service på Cykelcity och jag skyndar mig för att hämta ut dem för att hinna med en premiär på landsvägscykeln. Det är ljummet i luften. Vägarna är sopade. Känns som att jag glider fram genom mjukt smör. Underbart.

Idag blir det mer cykling, och veckan landar därmed på fyra gympass och två cykelpass. Jag har bestämt mig för att jag inte kommer trampa något mer inomhus för den här säsongen. Det blir antingen cykel utomhus eller crosstrainer inomhus. Punkt slut.

Hej då.

Tänker på Strava som jag drog igång när jag började cykla istället för att springa. Jag var extremt ambitiös i början. Dels med att regga alla mina pass. Alla mil skulle in. Minns ett par gånger då jag varit ute på riktiga mastodontrundor men batteriet på min cykeldator dog innan jag hunnit hem för att logga passet. Det var frustration och ångest. Jag skämtar inte. Det var ångest på riktigt! Att jag hade cyklat så långt men att varken jag själv eller någon annan skulle kunna se bravaden i efterhand. Det var som att milen inte fanns i benen, om de inte fanns på Strava. Jag var även ambitiös med att ladda upp bilder, jag såg Strava lite som en blogg. Plötsligt en dag fick jag nog. Jag insåg att jag körde vissa pass för att det skulle se bra ut på Strava. Eller rättare sagt, jag körde dem för att det inte skulle se dåligt ut på Strava. Jag förstod att cyklingen blivit som löpningen blev mot slutet. Något som jag älskade, men också ett slags tvång att bocka av ett antal kilometer i veckan.

Så då la jag ner Strava och det är det bästa beslut jag tagit. Eller jag la inte ner det, men numera är det bara jag som kan se mina pass. Och jag bryr mig överhuvudtaget inte om cykeldatorn strular och passen inre kommer in. Jag tittar aldrig på dem i efterhand. Har jag cyklat mindre efter detta? Ja, det tror jag. Men passen jag skippar är passen jag vet att jag bör hoppa över, passen som bara nöter och sliter, men som jag tidigare haft så svårt för att strunta i. Bara för att jag velat få in siffrorna på Strava, kosta vad det kosta vill. Men jag har också mindre ångest efter att jag slutade med de här dumheterna. Jag gillar det hemliga. Att varit ut på långa fantastiska rundor, utan att någon annan behöver veta det.

Med detta i åtanke har jag också bestämt mig för att bloggen inte är en rapport som ska skrivas. Det är inte ett givet format som måste se likadant ut, eller kännas likadant, från vecka till vecka. Bloggen ska definitivt inte vara ett ok som tvingar mig att träna på ett annat sätt än jag hade gjort utan en blogg. Bloggen får vara det jag känner för att den ska vara just den här veckan. Ibland kanske jag har mycket att säga, ibland kanske jag varken hinner, orkar eller har lust att säga något alls. Då blir det bara en bild. Ibland kanske det blir siffror, ibland inte en enda. Det är skönt att ha bestämt mig för det, för jag vet hur det kan gå annars.

Vi åker hem från Gotland på måndagen. Tyvärr. Jag hade gärna stannat för att se våren ta över. Men det är fint att komma hem också. Det blir Elfviks-premiär en solig lunch. Jag snurrar fyra varv och inser att mina ben helt glömt bort vad en backe är för något.

Jag kör totalt fem pass på gymmet i veckan. Det roligaste är när jag är där med Uma på helgen. Vi har ju vår batalj i armbrytning igång där jag i veckan kvitterar så att det nu står 1-1. Gäller att ligga i med bicepsträningen framöver.

Jag märker på stakmaskinen att konditionen sakta börjar komma tillbaka. Första gången jag stakade efter operationen var jag helt slut och kunde inte fatta hur jag tidigare kunde hålla på så länge. Jag är fortfarande inte tillbaka där jag var innan, men nu är jag i alla fall inte död efter en minut. Jag smyger in fler och fler vanliga gymövningar. T ex testar jag Släden men utan att lassa på vikter. Jag älskar Släden så det är roligt att våga sig på den igen, om än försiktigt. Jag undviker benövningar med vikt och att gå med tunga vikter, jag är lite osäker på hur länge jag bör undvika det. Det är en av frågorna jag skriver upp på listan inför mitt återbesök på sjukhuset om ett par veckor.

Jag bestämmer mig för att rusta upp min pappas gamla Crescent, ”Världsmästarcykeln”, för att ha på Gotland när jag cyklar till Hamra Krog eller andra trevligheter. En gång i tiden cyklade min pappa från Stockholm till Nordkap på den. På hemvägen hade han åkt med Hurtigrutten från Nordkap till Trondheim där han gick i land och fortsatte att cykla. Det var en fruktansvärt varm och fuktig dag när han kämpade sig uppför branterna från hamnen mot Storlien. Fåren låg och flämtade i dikena vid sidan av vägen men han segade på. Precis när han passerade tullstationen mot Sverige exploderade bakdäcket. Men ut från tullhuset dök en gränsvakt upp, som visade sig vara en före detta elitcyklist, och som glatt hjälpte min pappa att byta däcket. Osannolikt och fint på samma gång.

Jag äter goda morots- och halloumibiffar i veckan. Jag har ingen bild på dem men det spelar ingen roll för saken är att de är så mycket godare än de ser ut. Vego, enkelt och jättegott. Bästa kombon.

Jag ser Laurie Anderson på Moderna Muséet. Gillar henne.

Och jag är på Rosendal i solen.

Okej, vi ses om en vecka. Får se vad det blir då. Kanske bara en enda bild.

För en vecka sen blev jag intervjuad av Manne Forssberg för Spring Snyggt-podden. Det går att lyssna på avsnittet här.52 minuter in i poddavsnittet sätter jag igång och snackar. Det var roligt att prata löpning igen, längesen sist. Jag gillade Manne, samtalet flöt på bra och jag tycker det var intressanta frågor. T ex så frågade han mig vilken typ av löpare jag kommer vara framöver, när jag inte kan springa på samma vis som tidigare med 22 mil i veckan. Det var en ny tanke jag inte reflekterat över än. Men jag inser att jag måste hitta ett nytt mål. Nu kan varken tid och distans vara det som driver mig.

Jag tror det måste handla om att springa i harmoni. Harmoni både i kroppen och huvudet, och i harmoni med naturen. Att inte jaga tider och sträckor utan istället jaga en känsla. För det är exakt det som jag saknat. Såklart jag kan sakna att stå på startlinjen till Berlin Marathon och känna mig sådär lätt och laddad som man gör efter en uppladdning inför ett lopp, men det är det jag saknar mest. Inte alls. Nej, det är att ge mig av på mjuka stigar, utan varken klocka eller mål. Inte ha ont någonstans. Bli andfådd mitt i ingenstans. Men jag lär få återkomma till detta längre fram.

Jag var hos sjukgymnasten igen i veckan. Vi fokuserade på att gå igenom mina svårare övningar för att se till att jag gör dem helt rätt. Det är knepigt att inte använda sig av ryggen och magen i vissa övningar då höften är svag.

Jag åker till Gotland över påsken. Det är premiär för min nya höft på mitt favoritställe på jorden! Jag packar ner mina rehab-prylar, men även allt som jag behöver för att cykla. Sjukgymnasten har ju gett klartecken på att cykla utomhus och det finns inte en sekund att förlora.

Jag vaknar på Skärtorsdagen till strålande sol. Jag äter frukost och drar på mig alla kläder. Första utomhuspasset på länge och då tar det alltid en evighet att klä på sig, extra mycket när det är kallt och det är så mycket grejer som ska på.

Till sist är jag uppe på cykeln. Tar några tramptag. Jag vet inte vad jag väntar mig riktigt. Att det ska göra ont? Eller om jag ens fortfarande hålla balansen? Det känns nästan som att jag cyklar för första gången, lika förväntansfull är jag. Men det gör varken ont eller känns konstigt. Det känns förvånansvärt bra. Jag ger mig av på stigarna längs havet.

Ju längre jag cyklar, desto mer kan jag ta in känslan. Att det faktiskt känns såhär bra. Det är en enorm skillnad att cykla och ha två lika långa ben som kan ta i! Jag blir chockad när jag inser hur märkligt jag fått cykla de senaste åren. Jag har tänkt att jag plötsligt blivit gammal, fått dålig kondition och därför behövt stå upp så mycket för att få kraft. Men nej. Det var bara min kassa höft hela tiden! Nu kanske jag har förutsättningarna för att kunna ta i som vanligt igen.

Det går det inte att känna något annat än en glädje och tacksamhet när jag tar mig framåt med solen i ansiktet. Jag tvingar mig själv att vända hemåt efter en timme och inte cykla för långt första gången.

Min mamma bjuder på tårta på eftermiddagen. Extra gott när man svalt en massa frisk luft till förrätt.

Jag bakar bröd på Långfredagens morgon och sen ger jag mig av på cykeln igen.

Jag borde förmodligen vila en dag men det går inte. Jag måste ut. Vädret är gråare idag men Gotlandsgrått är bland det vackraste som finns. Idag blir det asfalt och Sudret runt.

Det är blåsigt men det gör mig inget. Inget gör någonting så länge jag får känna såhär. Att kroppen är med mig.

När jag kommer hem tar jag en dusch och sen tar Ruben och jag en promenad. Vi går långt och jag väntar på att känna tröttheten i höften, men den dyker inte upp. Det bara flyter på.

På kvällen lagar Uma födelsedagsmiddag i förskott till mig: torskrygg med pumpakräm gjord på Butternutpumpa!

Förutom att det känns bra när jag cyklar och går, så är det annat som också blir bättre. T ex har jag haft en smärta när jag tar första steget efter att ha suttit ner, men den börjar långsamt avta nu. Just det steget var bland det värsta innan operationen, och smärtan har hängt kvar även efteråt, om än mildare. Jag inser att det handlar om att jobba upp muskulaturen runt höften, och den blir ju bättre och bättre.

Med det sagt är jag noga med att göra min rehab. Från två gånger om dagen räcker det nu med varannan dag. Men jag försöker få in lite av den på vilodagarna också. På påskafton blir det fokus på styrka och rörlighet, och promenad. Även om solen skiner och vägarna lockar ger jag mig själv inte tillstånd att cykla. Jag måste vara lite förståndig och vuxen nu. Jag är ju ändå 47 år.

Resten av dagen blir det såklart massa god mat mat med påsklunch och påskmiddag. Kolla de här otroligt vackra Yin och Yang-bönorna jag åt tillsammans med rödbetor och chèvre till middag när de andra åt lamm.

Idag skiner solen och jag ska ge mig av på en lite längre cykeltur. Det är omöjligt att beskriva känslan jag har inom mig, som en blandning av tacksamhet och chock, över allting. Över att jag bestämde mig för att operera, över att allt har gått så bra hittills, över att få cykla igen, över att kunna promenera, över att få drömma om löpning igen – och faktiskt känna dag för dag att jag kommer närmare målet.

Glad Påsk!

Ännu en vecka har gått och höften har gjort ytterligare några små framsteg. T ex så får jag höra av Annki, sjukgymnasten, att jag blivit både rörligare (trodde det var en omöjlighet) och starkare. Så pass att hon ger mig två nya övningar som man egentligen får längre fram. Jag älskar när hon säger så. Alltså att jag ligger lite före. Behovet av att få höra att allt går bra och är normalt, eller bättre, verkar omättligt.

Den ena övningen är klassiska Plankan, men att man lyfter ett ben i taget medan man står i positionen. Det här var helt omöjligt för mig att göra på mitt kassa ben innan operationen. Jag kunde inte låta tyngden vila på den svaga höften och samtidigt lyfta upp motsatt ben. Jag trillade ihop som ett plockepinn. Men nu fixar jag det och för varje gång blir det lite lättare. Annki säger att många äldre som opererat höften aldrig klarar den här övningen och jag kan förstå det, det är en ganska tung belastning på höften och det gäller dessutom att ha lite bålstyrka.

Den andra övningen går ut på att man ska glida framåt på golvet med ena benet och det andra benet smått böjt, därefter samma sak men glida åt sidan. På Sophiahemmet har de en speciell matta som är jättehal men en sån har ingen normal människa hemma, så jag använder ett tunt örngott för att få till glidet. Eller en grytlapp om man vill glida runt i köket. Just att belasta benet samtidigt som jag utför en rörelse med andra benet, dvs att koordinera, är en utmaning till en början. När jag ser det såhär på bild tänker jag ”Hur svårt kan det vara?!” Svaret är: ganska svårt, faktiskt.

Annki påminner mig om att pendla med armarna när jag går, för att få bättre balans. Jag går så försiktigt att det hela blir stelt, och helt utan att röra armarna. Jag har faktiskt helt glömt bort att jag ens äger ett par armar. Så nu gör jag som hon säger. Jag tror att det eventuellt kan se lite… offensivt?… ut när jag kommer gående i hög fart med pendlande armar. Men då vet ni varför om vi ses på stan.

Jag frågar om roddmaskinen men det är ingen favorit eftersom höften böjs ganska extremt. Den får vänta lite (hon vägrar svara på HUR länge). Men stakmaskinen får grönt ljus och även för långa promenader får OK-stämpel. Regeln är egentligen: blir du trött efter att ha gått för långt, ta det lite lugnare dagen efter. Skönt att det inte är något som kan gå sönder eller bli förstört.

Jag får även ok på att cykla utomhus! Så länge jag inte välter. Det ska man absolut inte göra. Någonsin. Nu hoppas jag på barmark på Gotland över påsken, i så fall är det jag och gruscykeln.

Till dess ökar jag upp passen på cykeln inomhus och gör dem lite tuffare. Obs att jag är långt ifrån att köra de pass som jag brukar och jag har inte riktigt heller fått tillbaka tålamodet att sitta på trainern och stirra rakt fram, men det kommer nog.

Vi hinner se ”Det dukade bordet” på Millesgården.

Jag gillade Marie-Louise Ekmans bord. Sån bra idé att rita på duken när man ska ha middag. Men bäst på Millesgården är nästan ändå alltid utomhus.

Jag testar att gå i boots med klack. Det funkar okej. Kanske inte att jag ska gå 10 000 steg i dem men snart så.

Jag äter även en Budapest-bakelse på Tösses på helgen. Jag ger den 10/10 inlagda mandariner.

Jag ger även solens återkomst 10/10.

Hejdå.

Det har gått åtta och en halv vecka sedan operationen och jag vandrar runt i stan som att jag vore hög. Att kunna omfamna sin egen stad till fots, utan att halta, är förvånansvärt tillfredsställande. Lite som att vara turist och se den på nytt. Jag tar mig från Söder till Östermalm och kors och tvärs utan att blinka. Inte förrän efteråt. För då blir jag väldigt trött i höften, ja i hela kroppen. Jag har helt enkelt inte lyckats ställt in exakt hur mycket jag kan göra av saker och ting. Det är så förrädiskt lätt att fortsätta gå när solen skiner och fåglarna kvittrar.

Den här veckan har min sjukgymnast varit bortrest och jag har fått klara mig på egen hand. Det går okej men mitt problem är inte att jag slarvar med rehabben utan som sagt att jag gör lite för mycket, eller lite för hårt, när jag inte har någon som övervakar mig. Det är verkligen inte meningen men mina pass på trainern tenderar också att bli lite mer intensiva för varje gång. Det bara blir så, för det känns som att kroppen är redo. När Annki är tillbaka här i vecka ska jag bekänna hur jag tränat och dubbelkolla att jag får godkänt.

Även om jag nästan gör mitt rehab-program enklast hemma så hänger jag på gymmet några gånger i veckan. Det är skönt att vara en del av något som är precis som vanligt. Men jag tänker att alla som brukar se mig på gymmet måste undra hur jag blivit så svag. Armarna är väl ganska ok men såklart inte lika starka som innan operationen. Handstående armhävningar och liknande vågar jag mig inte på än eftersom jag inte vet om det är okej att sparka mig upp mot väggen. Väntar hellre med allt sånt tills jag verkligen vet att det är ok.

Jag har varit mycket i stan i veckan för möten och jobb. Det är skönt att svullnaden över höften nästan helt är borta så att jag kan ha på mig allt i min vanliga garderob. Jag går fortfarande uteslutande i gympaskor men snart är det dags att ta fram alla andra dojor.

En dag i veckan äter jag lunch på Gazza med en fin kompis. Ibland när man spenderat mycket tid för sig själv kan man nästan glömma bort hur mycket energi man kan få av andra människor, och bli helt golvad när man påminns om det. Det blev jag. Maten var fantastisk, golvet gillade jag också.

Jag och Uma är i stan tillsammans. Innan operationen undvek jag stan för att inte få någon förkylning, efter operationen var det att knata runt på kryckor i kvarteret som gällde. Men nu går vi i affärer tillsammans och dricker kaffe och Uma säger flera gånger att det ser så bra ut när jag går. Jag vet inte om det är helt sant men jag älskar henne för att hon säger det. Hon vet att jag blir glad.

Vi blir bjudna på våffellunch hos kompisar. Våffla till förrätt, våffla till huvudrätt och våffla till efterrätt! Det är genialiskt. Till detta dricks det cava. Vinlunch kan vara den bästa grejen sen man fick barn och/eller passerade 40. Som fest fast på dagen.

På tal om mat så fortsätter jag göra mandelsmör. Jag har nästan helt slutat med Bregott. Och jag köper grönt te-blommor som egentligen är för vackra för att kasta efteråt.

Min pappa sätter upp rullgardiner i Umas och Rubens rum. Det kan vara lika stort för barnen som höftoperationen är för mig. Jag satte upp gardiner åt dem för ett par år sen men Rubens trillade ner efter två veckor och Umas blev sned, så till sist tog vi ner den. Men nu blir det ordning och reda.

Häromdagen när jag var ute och gick testade jag att ta ett springsteg. Alltså ett enda skutt. Det gick bra. Jag får väl bekänna även det för sjukgymnasten här i veckan.