
För 11 år sedan så var det en vecka till mitt första marathon. Det bästa med att göra något för första gången är att man inte vet vad som väntar. Man tar det som det kommer och man tar inget för givet. Lördagen 2 juni 2012 när det var dags för min premiärstart på Stockholm Marathon var det tre grader varmt (kallt), regn och storm i Stockholm. Jag reflekterade inte så mycket över det då, jag tänkte bara att ja, så kan det ju såklart bli ibland. I efterhand förstod jag hur galet vädret faktiskt var men där och då kutade jag bara så gott jag kunde i stormen. 3:14 blev min sluttid och efter det började mina marathonår. Även om jag lärde mig vad jag kunde förvänta mig på ett ungefär, så var ändå varje lopp en ny upplevelse. Och det var nog precis det som gjorde att det inte gick att sluta. Jag var för nyfiken på hur nästa lopp skulle bli. Hur benen skulle kännas, hur vädret skulle vara, hur staden skulle hurra fram löparna genom den. Nu är det fem dagar kvar till 2023 års Stockholm Marathon och jag undrar hur många löpare som just nu går omkring och nojar och undrar om de inte har lite ont i halsen ändå, och blir oroliga för varje nysning och känning i en fot. Jag är bortrest nästa helg och missar loppet men jag kommer tänka på alla jag känner som springer både sitt första och tionde lopp. Får gåshud av tanken på att stå på startlinjen med ben som spritter och vill iväg.

Det har gått fyra månader sen min operation och jag inser att jag allt oftare glömmer bort det. Jag glömmer höften. Det är underbart att kroppen mår så bra att man kan fokusera 100% på annat nu. Den här veckan har varit intensiv med möten som krävt mitt fulla fokus, men jag har faktiskt också hunnit träna riktigt bra. Och hänga runt i Sommarstockholm. Jag får till två bra gympass, ett i början av veckan och ett idag.

Dagens pass är det absolut bästa för då är Uma med.

När jag kör intervaller på crosstrainern och belastar höger ben känns det förvånansvärt bra och är knappt någon märkbar skillnad mellan höger och vänster. Många verkar tro att det bara är att ge sig ut och springa nu eftersom allt rullar på så bra, men så fort går det inte. Jag kommer lyda ortopeden och ta mina första löpsteg på bandet i höst. Och utomhus nästa vår. Jag känner ingen stress, bara en härlig längtan. Finns en massa annat kul att göra så länge.

Lika härligt som det är att träna när det är sommar, lika härligt är det att hänga runt i stan. På måndagkvällen är jag ute med jobbkompisar. Vi börjar med en öl på Lydmar i solen, sen bir det cava på Astoria och sist middag på Chez Jolie. Kul och gott! På tisdagen är jag lite trött, hehe. Det blir en vilodag men jag går långa sträckor mellan möten. Nu när höften är så bra märker jag hur jag plötsligt tänker att jag kan gå mellan platser som jag inte ens reflekterat över att jag kan förr.

Mitt i veckan får jag till ett långpass på cykeln. Veckans varmaste dag så jag ger mig av tidigt. Min cykeldator krånglar och jag kan inte ladda in rutter vilket är otroligt irriterande (har googlat alla forum som finns, inget hjälper). Jag orkar inte hålla på med telefonen för att hitta medan jag cyklar så det får bli min vanliga Roslagsstoppetrunda som jag kan utan och innan.

Inte mycket att säga om denna runda mer än att den är underbar. Jag är redig som en scout och har med mig en smörgås som jag äter på Roslagsstoppet.

Äter såklart en Tip Top också.


Snabb dusch och mat innan jag cyklar till ett möte – på vanlig cykel. Tror aldrig jag cyklat så långsamt. Nu är benen såklart trötta efter den lång rundan men jag är alltid kass när jag cyklar på min vanliga, tyngre cykel. Kan inte förstå hur det är möjligt.
Jag får till en snabb timme på havet mitt i veckan.

Jag försöker köra lite intensivare men det går sådär. Paddlingsformen är inte där än och jag blir fort trött. Men det värsta är inte intervallerna utan svanen i Kyrkviken. Varje vår är det samma sak. Han vaktar Kyrkviken men framförallt sin ruvande hona, och är fientlig mot alla som passerar ut och in. Men det verkar vara något extra med just mig och min kajak. Kanske ser jag ut som en vevande jättefågel i kajaken. Han tar sats i luften hundra meter bort och jag hör hur han kommer mot mig bakifrån och pang! Kör rätt in i min kajak. Sådär kan han ibland hålla på ett antal gånger men idag nöjer han sig med en rejäl attack. Det hela är väldigt obehagligt. Konstigt nog verkar han inte bli påverkad av att köra full fart rätt in i en kajak.
Det blir två vilodagar den här i veckan. På fredagen hinner jag inte med någon träning men det blir många steg igen.


Det är lördag och blåsigt ute. Jag tvekar om jag ska ge mig ut på havet men bestämmer mig till sist för att köra. Planen är Lidingö Runt – första gången med nya höften!
Jag tar mig ut genom Kyrkviken utan att skymta svanen vilket gör mig på gott humör. Men havet är riktigt stökigt när jag rundar Gåshaga. Det är vind och vågor att parera men även svall från alla båtar. Men jag paddlar på och tar mig under under Lidingöbron. Älskar att stanna upp just där, det är alltid kul att fota något underifrån som man så ofta åker på ovanifrån, men idag vågar jag inte få upp kameran. Det är för guppigt och rörigt.

Blir lugnare därefter men efter att jag tagit mig förbi Trolldalen ökar vinden längs Lidingös norra sida. Värst är det framme vid Elfvik och det är riktigt kallt nu. Borde klätt mig varmare. Men till sist kommer jag in i Kyrkviken, lyckas smita förbi svanen och är tillbaka vid bryggan vid Roddklubben. Puh, ett kallt litet äventyr. Värmer upp mig på Ellery med Olle och Uma.

Bra vecka. Trött i både huvudet och kroppen. Räknar ner till tisdag då Febe kommer hem från Köpenhamn.
