För en vecka sen blev jag intervjuad av Manne Forssberg för Spring Snyggt-podden. Det går att lyssna på avsnittet här.52 minuter in i poddavsnittet sätter jag igång och snackar. Det var roligt att prata löpning igen, längesen sist. Jag gillade Manne, samtalet flöt på bra och jag tycker det var intressanta frågor. T ex så frågade han mig vilken typ av löpare jag kommer vara framöver, när jag inte kan springa på samma vis som tidigare med 22 mil i veckan. Det var en ny tanke jag inte reflekterat över än. Men jag inser att jag måste hitta ett nytt mål. Nu kan varken tid och distans vara det som driver mig.

Jag tror det måste handla om att springa i harmoni. Harmoni både i kroppen och huvudet, och i harmoni med naturen. Att inte jaga tider och sträckor utan istället jaga en känsla. För det är exakt det som jag saknat. Såklart jag kan sakna att stå på startlinjen till Berlin Marathon och känna mig sådär lätt och laddad som man gör efter en uppladdning inför ett lopp, men det är det jag saknar mest. Inte alls. Nej, det är att ge mig av på mjuka stigar, utan varken klocka eller mål. Inte ha ont någonstans. Bli andfådd mitt i ingenstans. Men jag lär få återkomma till detta längre fram.

Jag var hos sjukgymnasten igen i veckan. Vi fokuserade på att gå igenom mina svårare övningar för att se till att jag gör dem helt rätt. Det är knepigt att inte använda sig av ryggen och magen i vissa övningar då höften är svag.

Jag åker till Gotland över påsken. Det är premiär för min nya höft på mitt favoritställe på jorden! Jag packar ner mina rehab-prylar, men även allt som jag behöver för att cykla. Sjukgymnasten har ju gett klartecken på att cykla utomhus och det finns inte en sekund att förlora.

Jag vaknar på Skärtorsdagen till strålande sol. Jag äter frukost och drar på mig alla kläder. Första utomhuspasset på länge och då tar det alltid en evighet att klä på sig, extra mycket när det är kallt och det är så mycket grejer som ska på.

Till sist är jag uppe på cykeln. Tar några tramptag. Jag vet inte vad jag väntar mig riktigt. Att det ska göra ont? Eller om jag ens fortfarande hålla balansen? Det känns nästan som att jag cyklar för första gången, lika förväntansfull är jag. Men det gör varken ont eller känns konstigt. Det känns förvånansvärt bra. Jag ger mig av på stigarna längs havet.

Ju längre jag cyklar, desto mer kan jag ta in känslan. Att det faktiskt känns såhär bra. Det är en enorm skillnad att cykla och ha två lika långa ben som kan ta i! Jag blir chockad när jag inser hur märkligt jag fått cykla de senaste åren. Jag har tänkt att jag plötsligt blivit gammal, fått dålig kondition och därför behövt stå upp så mycket för att få kraft. Men nej. Det var bara min kassa höft hela tiden! Nu kanske jag har förutsättningarna för att kunna ta i som vanligt igen.

Det går det inte att känna något annat än en glädje och tacksamhet när jag tar mig framåt med solen i ansiktet. Jag tvingar mig själv att vända hemåt efter en timme och inte cykla för långt första gången.

Min mamma bjuder på tårta på eftermiddagen. Extra gott när man svalt en massa frisk luft till förrätt.

Jag bakar bröd på Långfredagens morgon och sen ger jag mig av på cykeln igen.

Jag borde förmodligen vila en dag men det går inte. Jag måste ut. Vädret är gråare idag men Gotlandsgrått är bland det vackraste som finns. Idag blir det asfalt och Sudret runt.

Det är blåsigt men det gör mig inget. Inget gör någonting så länge jag får känna såhär. Att kroppen är med mig.

När jag kommer hem tar jag en dusch och sen tar Ruben och jag en promenad. Vi går långt och jag väntar på att känna tröttheten i höften, men den dyker inte upp. Det bara flyter på.

På kvällen lagar Uma födelsedagsmiddag i förskott till mig: torskrygg med pumpakräm gjord på Butternutpumpa!

Förutom att det känns bra när jag cyklar och går, så är det annat som också blir bättre. T ex har jag haft en smärta när jag tar första steget efter att ha suttit ner, men den börjar långsamt avta nu. Just det steget var bland det värsta innan operationen, och smärtan har hängt kvar även efteråt, om än mildare. Jag inser att det handlar om att jobba upp muskulaturen runt höften, och den blir ju bättre och bättre.

Med det sagt är jag noga med att göra min rehab. Från två gånger om dagen räcker det nu med varannan dag. Men jag försöker få in lite av den på vilodagarna också. På påskafton blir det fokus på styrka och rörlighet, och promenad. Även om solen skiner och vägarna lockar ger jag mig själv inte tillstånd att cykla. Jag måste vara lite förståndig och vuxen nu. Jag är ju ändå 47 år.

Resten av dagen blir det såklart massa god mat mat med påsklunch och påskmiddag. Kolla de här otroligt vackra Yin och Yang-bönorna jag åt tillsammans med rödbetor och chèvre till middag när de andra åt lamm.

Idag skiner solen och jag ska ge mig av på en lite längre cykeltur. Det är omöjligt att beskriva känslan jag har inom mig, som en blandning av tacksamhet och chock, över allting. Över att jag bestämde mig för att operera, över att allt har gått så bra hittills, över att få cykla igen, över att kunna promenera, över att få drömma om löpning igen – och faktiskt känna dag för dag att jag kommer närmare målet.

Glad Påsk!