Vecka 20 2023: Gymmar, rehabskolkar och tillbaka i Paradiset.

Tänker ibland på livet innan vi hade vårt ställe på Gotland. Barnen var små och på somrarna hyrde vi hus på olika platser. En sommar var vi i Frankrike, ett par somrar i Danmark (älskade det) och sen hyrde vi hus på Gotland också (älskade också). Det finns en tjusning i att vara på olika ställen, uppleva nytt. Men ändå har jag alltid tyckt det verkar så härligt att ha ett landställe. Vi seglade när jag var liten så det är inget jag är uppvuxen med, kanske därför som jag har en romantisk bild av det. Men så till sist blev det ett eget ställe, som vi delar med mina föräldrar, min syster och hennes familj. Och det är lika fint som jag trodde. Det är något med att ha ett andra hem som står och väntar på en. Allt man har där känns annorlunda, det känns landet. På färjan över havet är det som att man släpper greppet om allt det vanliga. Det är ett ställe att fly till.

Vi flyr dit i mitten av veckan. Men innan vi gör det så är det några dagar i stan. På måndagen tror jag först att jag börjar bli sjuk. Men det visar sig vara… pollen! Jag var allergisk ett par år när jag var liten men har inte känt av något sedan dess. Det är väl 40 år sen ungefär. Men nu är jag hängig, lite snorig och känner av något i halsen. Men så fort jag stänger fönstren hemma försvinner det. Så det är inget att fundera över utan det är raka vägen till gymmet. Får till ett bra pass på måndagen, tar en vilodag på tisdagen, och sedan blir det ytterligare ett gympass på onsdagen. Jag är duktig och gör min rehab noga på slutet, men resten av veckan skolkar jag från sjukgymnastiken. Det är som att kroppen är redo för annat, för större saker, och inte orkar gneta på med rehabben längre. Men jag måste, måste orka fortsätta med några av övningarna.

På kvällen är det äntligen dags för Gotland. Vi kommer fram till huset efter midnatt och jag somnar inte förrän framåt två. Ändå vaknar jag tidigt. Solen skiner, himlen är klarblå. Naturen kallar.

Jag tar en promenad med mina föräldrar. Vi går det lilla varvet längs havet. Min mamma säger (igen!) att jag blivit så lång efter operationen. Det har jag ju inte blivit men kanske att min mer resliga hållning skapar en illusion av det? Men faktum är att jag också känner mig längre. Vi ser en liten död kanin längs vägen.

Sen byter jag om.

Jag inviger nästan alltid Gotlandsvistelserna med ett varv runt Sudret. Så blir det även idag trots att jag bara har med mig min gruscykel. Tanken är att lämna den här nere så att jag nästa gång kan ta ner min racer och min pappas gamla Crescent.

När jag cyklar genom allt det vackra tänker jag, vad skulle jag göra utan det här? Det är som att jag andas som vanligt men får in dubbelt med syre i varje andetag.

Vi åker till Prästgården i Vamlingbo. Mitt hår matchar träden.

Och jag promenerar mer med min syster.

Jag har tyckt att hon går så fort, att jag inte brukar hänger med. Men med nya superhöften går det undan. Jag tänker inte på det förrän vi kommer hem, att jag brukade få be henne sakta ner.

Dagen efter gör jag grahamsbröd till frukost. Jag har gjort en sån där deg som jäser över natten. Det är det absolut bästa tricket som finns, plötsligt är det knappt ens jobbigt att baka. Därefter är det dags för en längre runda, nu på grus.

Jag har inte cyklat på så många ställen på jordklotet, så rent logiskt förstår jag att det finns miljontals ställen som kanske rent objektivt, om en massa människor fick rösta, skulle klassas som vackrare än stigarna jag cyklar på här. Men det är så mycket inladdat i just de här stigarna.

Det är en kombination av frihet och trygghet och oändliga möjligheter som jag känner när jag rullar fram. Eller leder cykeln över sanden.

På lördagen vilar jag från cykeln.

Vi gör en utflykt till Hoburgen.

Det är söndag och sista dagen men färjan går inte förrän på eftermiddagen. Jag hinner med en sista runda. Ger mig av tidigt hemifrån. Det blir en farvältur runt Sudret. Jag har en tunn vindjacka på mig men efter en timme värmer solen och jag kan cykla i kortkort.