Veckan börjar med ett par dagar i Göteborg. I och med operationen så har jag mestadels jobbat hemifrån men nu är det äntligen dags att åka ner. Jag har i och med Closely rest till Göteborg ungefär varannan vecka sedan hösten 2018, så jag har fått ganska bra rutin på det.

Till exempel bor jag alltid på samma hotell, Bellora. Jag gillar det. Känns mer som hemma då när man känner personalen och vet exakt hur allt funkar. Dessutom ligger hotellet nära Sats Kompassen där jag tränar varje morgon när jag är i Göteborg. Men den här gången smiter jag bara ner till hotellets gym på morgonen när jag vaknar.

Gymmet är ganska litet men funkar bra om man inte ska göra alltför många olika saker. Oftast kör jag stakmaskinen när jag är här men idag har jag lite känning i halsen så det blir rehab-styrka.

Det blir ett par roliga dagar i Göteborg. Så kul att träffa teamet IRL igen. I sommar är det dock dags för ett nytt kapitel då vi beslutat att flytta Closely närmare Lindex. Closely kommer fortsätta att vara ett fristående varumärke men kommer att finnas tillgängligt på Lindex plattformar, och ha tillgång till ännu mer av deras expertis.

Vi tror att det är en fantastisk möjlighet för Closely, vår baby. Och det känns som ett naturligt tillfälle för Filip, min co-founder i Closely, och mig själv att gå vidare. Så tacksam över de här fem åren. Det har varit otroligt spännande och lärorikt, på så många olika plan. Och vi har haft så galet kul. Men nu är det spännande att fundera över nästa steg i livet.

Jag kämpar vidare på gymmet på Lidingö i veckan. Det blir totalt fyra pass. Även om naturen kallar så försöker jag vara noga med min rehab varannan dag. Bäst är när jag hinner göra mitt program efter mitt vanliga pass på gymmet. Jag börjar oftast med kondition på crosstrainern eller stakmaskinen, sedan styrka och flås, och sist rehab. Jag har inget tid hos sjukgymnasten bokad i veckan men vet väldigt väl vad det är jag behöver göra.

Jag promenerar så mycket jag kan mellan möten, och i skogen när jag hinner. Jag har aldrig riktigt gillat att gå tidigare, alltså någonsin. När jag gick på stan förr i tiden brukade jag springa mellan affärerna istället för att gå. Men nu är det som att det är en helt annan grej att gå. Jag älskar det. Kanske för att det känns som en light version av att kunna springa igen. Och för att steget känns starkt igen. Det var ett tag sedan det kändes så.

Bäst i veckan är ändå lördagen. Då ger jag mig av på mitt första långpass på cykeln med min nya höft. Har dragit mig lite för det. Dels har jag såklart velat köra kortare rundor innan för att kolla så att det känns ok, men sen är det också rädslan för att något ska hända. Jag pratade med Per, ortopeden, men han sa att man kan ju inte leva i en bubbla. Och så är det ju. Man får bara se till att cykla så klokt man kan. Jag ger mig av runt tio på lördagen.

Kör min vanliga Roslagsstoppet-runda. Så fort jag tagit mig genom Täby är det som att jag slappnar av mer och bara tar in att det här händer. Att jag sitter på cykeln och tar mig fram med en kropp som är så mycket mer med på noterna än tidigare. Jag cyklar förbi landskap som känns som att de går från brunt och grått till grönt nästan medan jag cyklar. Raggarbilar, gulliga hästar och lamm. Soliga torra vägar. Aaaah.

Jag har med mig en banan men någon mil innan jag når Roslagsstoppet börjar jag bli riktigt hungrig. Så intressant det där med hunger. När jag är i form så kan jag cykla långt utan att äta något, men den formen är en bra bit bort nu, och då skriker kroppen ganska tidigt efter kolhydrater.

De sista fem milen hem känner jag att benen är trötta, varje backe känns dubbelt så brant som vanligt. Men jag har tur för nästan direkt efter att jag lämnar Roslagsstoppet dyker en klunga cyklister upp och jag får vindskydd i knappt en mil. Älskar när cyklister skriker ”Häng på om du vill!”. Ja tack.

Är trött men nöjd när jag kommer hem. Höften känns jättebra, inte alls sådär trött som den kunde bli efter många timmars cykling innan operationen. Det är mest benen som är trötta nu vilket är helt rimligt. Det är ändå säsongens första längre pass. Även när jag vaknar på söndagsmorgonen känns höften lätt och glad när jag tar första steget.

Att jag drygt tre månader efter min höftoperation kan cykla 130 km utan problem känns fantastiskt. Fort går det inte men det spelar ingen roll alls. Jag var ju inte ens säker på om jag skulle kunna cykla på det här viset den här säsongen men det här bådar gott.

Nu ut i solen. Tack för den här veckan. Vi ses!