En riktig toppenvecka. Den innehåller allt jag älskar. Förutom löpning. Till exempel börjar jag två av morgnarna i skogen. Ja, jag vaknar alltså inte här (tyvärr, en annan gång) men så fort jag klätt på mig ger jag mig av till skogs. Jag tar stigarna som jag alltid tänker att jag borde ta.

När jag kommit lagom långt in i skogen sätter jag mig ner och dricker kaffe. Ingen musik, ingen podd i öronen. Bara fågelkvitter och vind. Sitter där tills kaffet är slut och det är dags att börja dagen.

En lunch i veckan får jag in fyra Elfviksvarv.

Tänker att jag borde tröttna på varven någon gång, men nej. Det är en sån perfekt runda då man har ont om tid men är sugen på fart utan att behöva tråckla sig ut genom stan.

Den här veckan lyckas jag även få in en längre runda mitt i veckan. Det är inte ofta man har chansen att vara ute när ingen annan är det. Men nu är jag det. Vägarna är öde. Bara jag och glada fjärilar ute.

Till en början har jag på mig en tunn överdragsjacka men bara efter ett par mil är det varmt nog för kortkort.

Dagen till ära har jag ett nytt kit från POC på mig. Gillar färgen!

Jag slukar en smörgås och Tip Top på Roslagsstoppet. Tip Top är ingen glass jag brukar ta i vanliga fall (då tar jag GB Sandwich eller 88:an) men på långa cykelturer finns det inget som slår en Tip Top. Den är stor. Den har bra crisp utanpå. Den har nougat inuti.

Rundan på 130 km går inte fort men jämfört med förra gången känner jag mig piggare och benen lite starkare. Någonstans långt där borta kanske det finns en bättre form? Men finast är att jag känner den där pirrande lyckan som jag vet precis vad den innebär: cykelbegär. Från och med nu kommer benen bara vilja cykla mer och mer.

Just det, gymmet. Det är så lätt att glömma bort att gå dit när vägarna och naturen kallar. Men jag får till ett bra pass den här veckan. Det blir en riktig genomkörare. Drygt en timme flås och styrka och en timme rehab. Efter det blir det en fin promenad med Janette i solen. Man hinner mycket när man går upp tidigt. Apropå min rehab så gör jag vissa övningar hemma. Musslan är jag stenhård med varje dag men märker hur jag börjat slarva med några av de andra. Jag vet helt ärligt inte om det gör så mycket, nu när jag blivit starkare så får jag ju styrka genom mycket annat också.

En kväll blir det middag med Tove på Främmat.

Det är en av de första varma kvällarna. Allt blir extra gott och kul då. När det blivit mörkt cyklar jag hemåt genom stan. Över nya Lidingöbron som jag älskar. Den är bred och har en internationell vibb över sig. Jag gillar den extra mycket där på natten när det bara är jag där.

Dagen efter är jag trött och helt osugen på att träna. Jag promenerar istället. Går hemifrån och in till stan för möten. Sol, sol, sol. Stockholm är osannolikt vackert.

På lunchen hälsar jag på Uma som praoar på Skeppsbro Bageri. Äter en glass i solen.

Sen blir det helg och dags att ta ut kajaken. Det är första gången för säsongen och första gången jag paddlar med min nya höft. Vanligtvis brukar jag vara igång så fort isen försvunnit men jag har inte vågat mig ut förrän nu. Dels har jag varit försiktig i och med sittställningen, man sitter ju liksom nedsjunken bakåt vilket man ska undvika i början efter operationen. Vridmomentet när man paddlar har inte oroat mig men däremot om jag skulle ramla i. I en surfskikajak tar man sig upp genom att göra ett simtag med benen för att få kraft att häva sig upp med armarna så att man får överkroppen över kajen, därefter trycker man sig uppåt samtidigt som man vrider kroppen så att rumpan kommer ned i kajaken medan benen hänger utanför i vattnet. Därefter tar man upp benen, Men just de plötsliga rörelsemomenten känns lite läskiga även nu.

Men som tur är så är vädret optimalt så det känns inte som att jag kommer behöva bada. Inte någon vind att tala om och strålande sol. Jag rundar Duvholmen och får ihop 14 km. Jag hade kunnat fortsätta men vill kolla så att höften känns okej efteråt. Det är ändå en lite ovan känsla och muskulaturen stramar lite i vridmomentet. Händerna får blåsor (som vanligt) och rumpan skavsår (som vanligt). Men höften känns bra efteråt. Skönt.

På söndagen blir det mer cykling.

Jag hade planer på en Waxholmsrunda men tänker att det kommer vara fullt med folk, och framförallt bilar, på vägarna däromkring. Så jag skippar det. Det blir norrut igen.

Jag ser gulliga små lammungar. Övervägar att stanna för att hälsa på dem men jag har flow så vill inte pausa. Allt är fridfullt. Tills en galen kvinna försöker preja ut mig från vägen helt utan anledning. Helt obegripligt beteende. Det är ju bara hon och jag och en bred väg. Alla får plats! Jag cyklar precis som man ska och visar tecken, men ändå ska hon göra en obehaglig markering. Tyvärr är sånt här så vanligt att jag knappt reflekterar över det efteråt. På varje långrunda brukar det vara minst en incident av något slag, och just skrämselmarkeringer tycker jag händer ganska ofta. Jag brukar memorera registreringsnumret en stund och tänka att jag ska anmäla, och jag ska ringa upp dem… men sedan börjar jag tänka på annat och glömmer numret. Och det kanske är lika bra.

Kommer hem och är galet hungrig. Jag har kommit på en så bra after-bike-rätt som går fort att laga. Koka pasta. I med en tonfiskburk och lite majonäs. I med hackad tomat, olivolja, salt och peppar. Sluka.

Veckan landar på 300 cykelkilometer (sommarlovsvibb). 14 paddlingskilometer. Ett gympass. Och ikväll ska det grillas.

P.S. Visst är det något första dagen man hojar i vit jersey? Då ÄR det sommar.