Det har gått åtta och en halv vecka sedan operationen och jag vandrar runt i stan som att jag vore hög. Att kunna omfamna sin egen stad till fots, utan att halta, är förvånansvärt tillfredsställande. Lite som att vara turist och se den på nytt. Jag tar mig från Söder till Östermalm och kors och tvärs utan att blinka. Inte förrän efteråt. För då blir jag väldigt trött i höften, ja i hela kroppen. Jag har helt enkelt inte lyckats ställt in exakt hur mycket jag kan göra av saker och ting. Det är så förrädiskt lätt att fortsätta gå när solen skiner och fåglarna kvittrar.

Den här veckan har min sjukgymnast varit bortrest och jag har fått klara mig på egen hand. Det går okej men mitt problem är inte att jag slarvar med rehabben utan som sagt att jag gör lite för mycket, eller lite för hårt, när jag inte har någon som övervakar mig. Det är verkligen inte meningen men mina pass på trainern tenderar också att bli lite mer intensiva för varje gång. Det bara blir så, för det känns som att kroppen är redo. När Annki är tillbaka här i vecka ska jag bekänna hur jag tränat och dubbelkolla att jag får godkänt.

Även om jag nästan gör mitt rehab-program enklast hemma så hänger jag på gymmet några gånger i veckan. Det är skönt att vara en del av något som är precis som vanligt. Men jag tänker att alla som brukar se mig på gymmet måste undra hur jag blivit så svag. Armarna är väl ganska ok men såklart inte lika starka som innan operationen. Handstående armhävningar och liknande vågar jag mig inte på än eftersom jag inte vet om det är okej att sparka mig upp mot väggen. Väntar hellre med allt sånt tills jag verkligen vet att det är ok.

Jag har varit mycket i stan i veckan för möten och jobb. Det är skönt att svullnaden över höften nästan helt är borta så att jag kan ha på mig allt i min vanliga garderob. Jag går fortfarande uteslutande i gympaskor men snart är det dags att ta fram alla andra dojor.

En dag i veckan äter jag lunch på Gazza med en fin kompis. Ibland när man spenderat mycket tid för sig själv kan man nästan glömma bort hur mycket energi man kan få av andra människor, och bli helt golvad när man påminns om det. Det blev jag. Maten var fantastisk, golvet gillade jag också.

Jag och Uma är i stan tillsammans. Innan operationen undvek jag stan för att inte få någon förkylning, efter operationen var det att knata runt på kryckor i kvarteret som gällde. Men nu går vi i affärer tillsammans och dricker kaffe och Uma säger flera gånger att det ser så bra ut när jag går. Jag vet inte om det är helt sant men jag älskar henne för att hon säger det. Hon vet att jag blir glad.

Vi blir bjudna på våffellunch hos kompisar. Våffla till förrätt, våffla till huvudrätt och våffla till efterrätt! Det är genialiskt. Till detta dricks det cava. Vinlunch kan vara den bästa grejen sen man fick barn och/eller passerade 40. Som fest fast på dagen.

På tal om mat så fortsätter jag göra mandelsmör. Jag har nästan helt slutat med Bregott. Och jag köper grönt te-blommor som egentligen är för vackra för att kasta efteråt.

Min pappa sätter upp rullgardiner i Umas och Rubens rum. Det kan vara lika stort för barnen som höftoperationen är för mig. Jag satte upp gardiner åt dem för ett par år sen men Rubens trillade ner efter två veckor och Umas blev sned, så till sist tog vi ner den. Men nu blir det ordning och reda.

Häromdagen när jag var ute och gick testade jag att ta ett springsteg. Alltså ett enda skutt. Det gick bra. Jag får väl bekänna även det för sjukgymnasten här i veckan.

Det är fint med en blogg för det blir som en dagbok med bilder. Jag märker att det är skönt att hålla reda på saker och ting, som t ex när jag tog bort stygnen, exakt när jag släppte ena kryckan eller kunde sitta på cykeln igen. Små detaljer, men för en som fått en höftprotes är det stora grejer. Jag minns hur jag finkammade nätet när jag velade om jag skulle operera mig eller inte. Jag tyckte det var svårt att hitta information utöver den som finns på sjukhusens hemsidor. Jag ville hitta människor i min ålder, med ett aktivt liv, och veta hur de resonerat, och hur allt blev efteråt. Jag hittade ett par bloggar men kunde gärna läst hundra till. Jag tänker att kanske kan det jag beskriver hjälpa någon annan någon gång men oavsett vad så hjälper det mig själv.

Jag har varit hos sjukgymnasten två gånger den här veckan. Det bästa (och värsta) är att jag får sån bra hjälp att töja musklerna. Jag frågade Annki om hon träffat många som är så stela som jag (Jag har varit stel hela mitt liv. Kan bero på att jag aldrig någonsin stretchar.) Det tog en stund innan hon svarade, tror hon vägde orden för att inte göra mig alltför nedslagen. ”Nja, alla är ju olika. Och du är ju väldigt stel.” Jepp. Jag får i alla fall två nya övningar på maskin – yes! Framsida och baksida lår. Jag är svag och får köra med lätt vikt, ett ben i taget. Jag inser att jag är ungefär lika svag i mitt friska ben. Vi kör balansövningar och när jag står där och kämpar får jag en känsla av att det är ett Sisyfosarbete jag håller på med. Oändligt. Jag kommer aldrig vara klar och stabil och stark! Så känns det i alla fall där och då. Jag får börja trappa ned rehabben till en gång om dagen nu. Känns bra då jag gärna vill börja cykla lite längre och tiden är ju inte oändlig.

Jag förlänger trainerpassen från en kvart till 30 minuter. Jag tycker höftböjaren är mindre stel och ökar intensiteten lite. Obeskrivligt skönt att känna flås och svett igen. Min kondition är på botten helt klart.

En solig lunch passar jag på att gå och se Jockum Nordström på Liljevalchs med mina föräldrar. Varje gång jag tar fram ett par skor som jag inte använt sedan innan operationen måste jag ta bort inlägget som jag haft i alla högerskor innan operationen. Inläggen kunde absolut inte kompensera helt för benlängdsskillnaden, särskilt inte på slutet, men de hjälpte lite. Nu river jag ut dem och kastar i papperskorgen! Just det. Jockum Nordström på Liljevalchs var det.

Alltid gillat Jockum. Hans grå blyerts passar bra in i betongen på Liljevalchs. 

Min mamma passar också in i sin grå tröja och fina hår.

På fredagen har jag möten i stan. Åker tunnelbana och rulltrappa för första gången!

Äter lunch med Andreas på SoHo House som ryms i en stor kyrka på Majorsgatan.

Det blir att jag går fram och tillbaka och hit och dit hela dagen. Jag är riktigt trött på eftermiddagen när jag åker hemåt. Ser att jag gått 10 000 steg. På kvällen är jag helt slut och känner mig trött i höften. Inser att detta var för mycket för fort. Lite orolig då vi ska ha ett Closely event dagen efter där jag kommer stå i flera timmar.

Men jag vaknar och höften är back in business. Åker in till stan för eventet på NK Stage där vi har en pop up i fyra veckor.

Sen blir det fullt ös med smoothies, croissanter, trevliga människor och dans. Jäkligt kul och kroppen känns okej!

På söndagen åker jag med Olle till gymmet. Andra gången där sedan operationen. Vi brukar ofta vara på gymmet tillsammans men nästan aldrig träna ihop. Men idag gör vi det. Jag hänger på hans överkroppspass. Det är kul!

Jag passar på att testa stakmaskinen. Det går hur bra som helst. Sen att jag blir otroligt trött är en annan sak. Känslan att kunna staka utan att vara sned i kroppen är fantastisk.

En annan skön grej är att jag i veckan kunnat börja sova på min opererade sida. En befrielse!

Jo, jag vill säga tack till er alla som hejar på mig på olika vis. Somliga skriver här, andra får jag pepp från i andra sammanhang. Det betyder otroligt mycket. När man harvar på med rehab kan man känna sig lite ensam så det är väldigt fint. Tack! Ses snart igen.

Jag vet att löpningen är en bra bit bort men trots det kan jag inte låta bli. Löparskorna jag beställer blir som en mållinje långt där framme. Trots att det är många steg och utmaningar att ta sig igenom för att nå dit, så vet jag vart jag ska. Jag kollar runt och får tips och landar till sist i ett par trailskor från märket Norda i samarbete med Satisfy Running. Jag älskar allt med dem.

På måndagen åker jag in till stan för första gången på länge. Vi ska bygga upp vår pop up för Closely på NK Stage. Mycket silver och lila blir det.

Så skönt att vara i stan igen. Har börjat tröttna på att hasa runt i kvarteren där vi bor. Dock har jag på mina promenader allt oftare tagit en sväng förbi Lidingö Kyrkogård.

Det är lite harmoniskt att traska runt där, trots att jag inte är troende på något vis. Men jag gillar det där lugnet och får lite samma känsla som jag älskar i storstäder; att man bara är ett litet dammkorn i ett stort universum, som snurrar vidare utan oss alla.

På onsdagen får jag ställa in mitt morgonbesök hos sjukgymnasten pga all snö. Jag kan helt enkelt inte ta mig dit.

Det grämer mig för jag vet att jag alltid kommer framåt när jag är där, någon övning som behöver korrigeras för att ge bästa effekt. Vi hörs på telefon istället och jag får tillåtelse att börja gå helt utan kryckor, om det känns stabilt. Jag testar inomhus och ja, det känns okej. Till och med upp och ner i trappan funkar bra. På torsdagen när det är alldeles vitt ute, och den vackraste dagen på länge, är det dags att testa utomhus. Det är nu exakt 43 dagar sen jag opererade mig. Jag tar en promenad till ett café i närheten av där vi bor och jag tar några steg utan kryckan på väg dit.

På väg hem igen använder jag inte kryckan en enda gång. Det är en magisk känsla. Tanken på att gå helt utan kryckor har känts overklig, men nu händer det! Familjen hemma är lika förvånade som jag över att se mig gå utan att halta.

På fredagen är jag tillbaka hos sjukgymnasten och ska sedan vidare på jobb i stan. Bestämmer mig för att våga mig på att åka in utan att ens ha med mig kryckan. Det är lite läskigt för jag vet ju inte hur långt jag fixar att gå. På Sophiahemmet får jag hjälp av Annki att töja musklerna och vi går igenom ett par nya övningar som är mer utmanande. Tydligt hur svag jag är i muskulaturen runt höften. Men ska jag springa i de där löparskorna en dag så finns det inga genvägar. Jag känner det som att jag fått en andra chans, och har lovat mig själv att göra allt rätt den här gången. I alla fall allt som jag kan påverka. Jag köper lite olika elastiska band som jag ska använda som motstånd i övningarna.

Från den här dagen släpper jag kryckorna. Att gå rakt och rätt kräver fortfarande koncentration men för varje dag blir det mer och mer naturligt. Höften är stel och påverkad men jag fixar nu att ta ungefär 10 000 steg om dagen. Det funkar bara om jag gör det i omgångar och de dagarna jag kommer upp i det antalet är jag rätt trött på kvällen. Men ändå. 10 000 steg om dagen bara sex veckor efter min operationen, det är jag nöjd med.

På lördagen tar jag mitt första glas vin sedan den 10 december! Det är nästan exakt tre månader sedan jag drack alkohol. Det har gått hur lätt som helst och inte alls känts som en uppoffring. (Okej, jag saknade ölen på julafton.)Det var under så många år som jag inte drack alls så det är lika normalt för mig att inte dricka som att dricka. Men det är en underbar känsla av att träffa kompisar och bli bjuden på massa god mat och vin! 

Vilken vecka. Inga kryckor och lite lite lite starkare än förra veckan. Allt räknas.

De första två veckorna efter operationen släpade sig tiden fram. Jag hasade fram på kryckorna hemma i huset, men tiden hasade sig fasiken fram ännu långsammare. Nu har det plötsligt, utan att jag riktigt förstår hur, gått fem och en halv vecka sedan operationen. Jag tror min rehab som intensifierats spelar in. Jag kör två pass om dagen på 50 minuter vardera, plus tar två-tre promenader. Totalt lägger jag knappt tre timmar per dag på att bygga upp kroppen igen. Förutom att jobba är det nästan det enda jag gör just nu. Tänker att tiden jag investerar i tråk här och nu, den får jag tillbaka längre fram när jag kan springa på skogsstigar och vara ute på långa cykelturer. Lite samma tänk som att pensionsspara kanske. Och mitt fokus på alla övningar får faktiskt tiden att gå fortare.

När jag är tillbaka hos Annki på Sophiahemmet i veckan får jag även ett par nya övningar. Hon viskar till mig att jag får göra dem tidigare än man vanligtvis får för hon tycker jag är stark. Ahhh. Finns inget jag älskar att höra mer än just sånt.

Jag får tillstånd att köra mina korta (och lätta) cykelpass på 10-15 min på trainern hemma och det underlättar. Tidigare har jag behövt åka till gymmet för att sitta på en cykel med hög sadel och högt styre. Alla de här små sakerna som jag återerövrar längs vägen, de får som ett symboliskt värde för mig. Just att sitta på min gröna cykel på trainern igen är en sån sak. Men bäst av allt som Annki säger den här veckan: jag får börja gå med bara en krycka!

Jag tänker att det jag tar mig igenom nog är lite nyttigt för mig ändå. För mig har träningen varit en sån källa till energi, men även alltid fungerat som motgift när livet inte är i full harmoni. Då har jag kunnat dra ut och cykla eller köra en timme hårt på gymmet, och då har det som ligger och pyr inom mig försvunnit, eller sorterats till en prydlig hög som jag kan välja att lägga undan. I och med det här har jag tvingats hitta andra sätt att nå dit, och det fina är att jag insett att det finns andra sätt, för det trodde jag faktiskt inte innan. Jag var väldigt orolig för just den biten innan operationen. Vem skulle jag bli när jag inte kunde vara mig själv? Men komiskt nog så verkar den totala motpolen, dvs 100% lugn, ha en liknande effekt på mig. Att gå långsamt, jättelångsamt, nästan som i ett slags meditativt tillstånd, titta på små stenar, stanna och titta på himlen, ta ett par steg, titta upp igen – det verkar också bita på våndor och diverse kval.

En solig dag i veckan åker jag och mina föräldrar till Vattenverket på Lidingö och äter lunch. Sen tar vi en kort promenad nere vid vattnet. Jag går med bara en krycka, får koncentrera mig för att gå stabilt och inte halta. Det är så lätt för kroppen att köra på med gamla invanda mönster.

Olle och Uma åker till Göteborg på kort sportlov mot slutet av veckan och Ruben är i Alperna. Det är bara jag och Kuba kvar hemma. Men hon är ju bara en liten katt så huset känns stort och tomt. Men jag är ganska bra på ensamhet i några dagar. Kan helt ärligt älska att vandra runt hemma i tystnaden, för jag ju att den är övergående. Jag tänder rökelse, går runt med lermask i ansiktet, testar nya vegorecept. Till exempel morotsbiffar som jag råder alla att laga. Här är receptet.

Jag passar också på att hälsa på Andreas, Mirja, Buddy och valpen Bear. Buddy är en Rhodesian Ridgeback och Bear är en Staffordshire Bullterrier. Valpsuget blev inte mindre efter det besöket. Det blev 3000% större.

Jag märker hur jag allt oftare googlar på löpkläder. När jag tvingades sluta springa gjorde det för ont att se alla mina kläder och skor i garderoben. Jag rensade ut, skänkte det mesta till vänner och klädinsamlingen. En del grejer sparade jag såklart som jag gymmar och åker skidor i. Men nu har jag fått upp vittringen på löpningen igen! Även om just löpningen är en bra bit fram så är det en härlig känsla att drömma sig iväg. Jag letar efter information om huruvida det är bra att ha rejält dämpade löpskor eller inte efter en höftprotesoperation. Det är svårt att hitta något relevant i ämnet för om du googlar så består 99% av informationen av diverse förmaningar om att man inte ska springa alls med en höftprotes. Ortopeden som opererade mig sa att det är bra att försöka springa lite mer på framfoten efter operationen så jag tänker att det är något mindre dämpat jag ska ha. Tar tacksamt emot tips på grymma trailskor, har tidigare inte sprungit så mycket på mjukt underlag. Jag var ju en asfaltsälskare på den tiden.

Jag hittade förresten en sajt innan jag opererade mig: Hiprunner.com. ”Hiprunners serves as a community of individuals of hip and knee replacements who are seeking advice on running again.” Har läst en del och ska absolut gå med. Det var fantastiskt att upptäcka att det finns hundratal (tusentals?) människor som antingen är, eller har varit, precis där jag befinner mig. Som älskar löpning, har opererat sig och kommit tillbaka, och som vill dela tankar och få tips. Jag funderar nästan på att starta en svensk förgrening. Ska bara rehabba klart först.

Tack vecka 9, sportlovsveckan utan sport men mycket annat bra. Några fler bra grejer från veckan:

Ses snart igen!

Två lite större grejer på rehabresan den här veckan. På måndagen tar jag min första riktiga dusch! Jag har kunnat duscha innan men då har jag behövt täcka över operationsärret med plastpåse, vilket varit så meckigt, så jag hittade lite andra enklare lösningar. Men idag, 26 dagar efter operationen, blir det en lång, varm riktig dusch. Har med mig kaffe i duschen och struntar helt i elräkningen.

På måndagen kör jag också bil för första gången! Det finns egentligen inga regler för när man kan göra det igen, man ska utgå från hur kroppen känns. Och nu är det en stabil känsla. Det funkar hur bra som helst och jag känner en förnimmelse av frihet.

Jag träffar sjukgymnasten igen. Sedan vi sågs sist har jag ansträngt mig för att aktivera rätt muskler, verkligen koncentrerat mig på att göra rätt. Det är ovant att göra saker såhär långsamt. Vanligtvis öser jag hellre på, intensivt och hårt. Men slow lifeandet har gett resultat. Den här gången får jag faktiskt lite beröm, vilket jag törstat efter. Dels tycker Annki att jag går bättre med kryckorna men också att jag aktiverar rätt muskler på övningarna. Jag har också kämpat på med en stretchövning som för normalt rörliga människor säkert är hur enkel som helst. Men inte för mig:

Och dricker tidigt morgonkaffe hemma hos Jeanette och hennes fina Devon Rex-katter.

Jag ser en fin utställning med Olle och Uma: Omar Victor Diop på Fotografiska.

Vi äter lunch i restaurangen och pratar om vilket hus vi helst skulle vilja bo i på andra sidan Saltsjön. Uma valde det runda med grönt tak på Skeppsholmen. Kan tänka mig det också.

Jag gör mandelsmör. Det här recept, men jag tar i ca 1 dl rapsolja för att få det lite rinnigare.

Jag tvättar Kuba för första gången. Jag har tänkt att hennes hår på bröstet blivit gult med åldern. Det visade sig bara vara smuts! Hon blir väldigt fin och är bara sur en liten stund efteråt.

På lördagen äter jag min sista tablett blodförtunnande medicin. Det kanske inte tillför så mycket syre i livet, men nu är alla mediciner avverkade och det känns ändå som att ha läst klart sista sidan på första kapitlet i en bok.

Det är förresten intressant när jag går med kryckor. Alla äldre som går med käpp eller krycka är så vänliga mot mig, det är som att jag kommit med i en klubb. Jag får alltid ett vänligt leende och ibland  hejarop (!) vilket är väldigt trevligt. Jag ska komma ihåg att göra detsamma till kryckisar längre fram.

Tack för syret, vecka åtta.

En händelserik vecka. Men kanske viktigaste av allt: jag kommer i mina jeans igen. Min höft har varit så svullen, ett tag såg jag ut som Kim Kardashian (på ena sidan). Märkligt hur humöret kan höjas så av ett par jeans. Eller väldigt normalt. Blir ju en symbol för att man är tillbaka i den riktiga tillvaron. Mjukisbyxornas tid är härmed över.

Jag promenerar utomhus tre gånger om dagen nu. Först innan jag börjar jobba, sen på lunchen och sen på eftermiddagen/kvällen. Börjar få upp bra fart nu. Inomhus testar jag att gå med bara en krycka men så fort jag märker att det blir haltande använder jag båda.

På torsdagen får jag skjuts av mina föräldrar ut till Löwenströmska. Det är dags att ta bort stygnen! Gillar att vara tillbaka här. Det känns tryggt. Har haft en 100% positiv upplevelse, alltifrån första besöket till operationen. Dessutom är sjukhuset ovanligt snyggt.

Sköterskan som tar bort stygnen säger att det ser fint ut, inga tecken på infektion och att jag är lindrigt svullen jämfört med hur det kan se ut. När jag kikar på ärret blir jag förvånad över hur prydligt det är. Jag får en tejp över som ska sitta till söndag. Sen kan jag äntligen duscha som vanligt. (Vi måste sparat en massa el under de här veckorna, när jag inte kunnat duscha som jag brukar.) Jag får en röntgenbild av min nya höft. Det här pappret ska jag har med mig när jag flyger framöver då jag kommer pipa i säkerhetskontrollen(!). Overkligt när jag tittar på bilden. Att det där är inuti mig.

Efter sjukhuset äter vi lunch på Rosendals Trädgård. Skönt för ögonen att se något vackert, känner mig svältfödd på visuella intryck.

På fredagen träffar jag äntligen sjukgymnasten. Det första hon konstaterar när jag reser mig upp från soffan i väntrummet är att jag inte belastar kryckorna ordentligt utan istället höften, som inte är redo för det än. Bakläxa direkt. Jag säger det som jag skrev i början, att jag fått upp en ganska bra fart när jag promenerar. Det imponerar inte. Hon säger att jag ska se mina promenader som ”walking meditation”. Motsatsen till powerwalk kan man säga. Gör om, gör rätt. Sen får jag visa hur jag gör övningarna jag fick direkt efter operationen. Även här blir det några omtag. Jag fuskar (Obs! Omedvetet.) genom att använda ryggen på flera övningar, istället för höftböjaren och baksida lår. Så det blir att korrigera i en vecka innan det är dags att ses igen. Blir påmind om att det kommer vara ministeg framåt. Och ibland bakåt.

På helgen skjutsar Olle in mig i stan. Vi tar en kaffe. Glor på folk, eller jag glor mest på hundar. Känns fint att vara en del av staden igen. Har saknat den.

Och så är det söndag och äntligen dags att ta bort tejpbiten över ärret. Såhär ser jag ut:

Just det, tröjan i början. Jag hittade den på 2nd hand en månad innan operationen. Köpte den och tänkte att den ska jag ha på mig när allt är klart, som en påminnelse om målet (Nä, inte ett marathon. Men ändå.).

Hej då, vi ses om en vecka, och tack till er som följer med mig på denna krokiga resa. Det är fint att ha er med.

På helgen, tio dagar efter operationen, bestämmer jag mig för att börja jobba på måndagen. Jag är egentligen sjukskriven i åtta veckor men i och med att jag kan sitta hemma och jobba så känner jag att jag är redo. Det visar sig funka bra, det enda är att jag inte kan sitta för länge i sträck, då får jag ont i ryggen. Men när jag gör rehab och promenader i pauserna är det helt okej och jag känner mig pigg.

Den här veckan tar jag en lite längre promenad hem till mina föräldrar. Blir bjuden på lyxlunch.

På helgen har vi middag och jag lyckas både dammsuga (med krycka i ena handen) och laga mat. Såna här vardagsgrejer har jag längtat efter. Ovanlig känsla att inte kunna fixa runt som jag brukar så det är ett steg framåt. Jag kom dock på en smart grej så fort jag kom hem från sjukhuset: ha ryggsäck på mig inomhus. Då kan jag bära runt grejer mellan över- och undervåningen och kånka tvätt och annat kul. Har även en sån där magväska på mig som jag kan stoppa prylar i. Familjen tror ständigt att jag är på väg ut när de ser mig!

Den 1 februari tar jag de första stegen utomhus. Jag har dobbar på skorna och dobbar på kryckorna så mig ska man inte bråka med. Jag får nu gå tio minuter i sträck och jag hinner precis ett varv runt parken där vi bor. Världen är inte så stor just nu. Innan operationen undrade jag så hur det skulle kännas, alltså om den nya höften skulle kännas annorlunda jämfört med en riktig höft. Nu vet jag. Det gör den inte. Såklart är jag stel och har ännu ingen styrka i höften, men annars känns den förvånansvärt normal.

Jag inser nu att det tagit en vecka för mig att landa mentalt. De första dagarna hemma hade jag stundtals en slags melankoli inom mig, som jag inte kände igen. Men det är ju inte så konstigt egentligen. Kroppen har ändå varit med om en stor operation. Men efter en vecka kommer energin sakta tillbaka, och jag märker små fysiska framsteg för varje dag. Från att ha behövt lyfta upp mitt opererade ben i sängen kan jag nu lyfta det för egen maskin. Jag tycker även svullnaden har gått ner lite på bara en vecka.

Min mamma är så snäll. Kommer med lunch till mig. T ex en fänkålssoppa som är lika vacker som den är god. Hon lagar mat till barnen också så att allt ska vara lite lättare hemma hos oss. Jag minns när vi precis fått barn, då kom hon också med matlådor. Jag tycker det är bland det finaste någon kan göra för en när man har det lite tufft.

På fredagen gör jag min första utflykt med min syster och mina föräldrar! Lunch på Långängen.

I övrigt tänker jag på små saker när jag är ute och går, som den lilla lyckan när din spellista tar slut och låten som algoritmen väljer efteråt är en favorit du glömt bort. Saker som denna som man uppskattar när man knatar med kryckor och har svårt att plocka upp telefonen. Jag lyssnar en del på den här med Iggy Pop just nu. Gillar den.

Första natten är jobbig. Jag är kvar på sjukhuset och har ont trots morfin och det är svårt att hitta en sovställning. Det enda jag kan göra är att sova på rygg. Men det var ju ganska väntat. Jag hade förberett mig på ännu mer värk, särskilt då jag fått veta att det kan vara värre när benet förlängts.

Slumrar till en kort stund på morgonen. Vid sju får jag frukost och därefter är det dags att röntga min nya höft. Lite senare träffar jag en sjukgymnast som visar mina rehab-övningar som jag ska göra två gånger om dagen fram till dess att jag träffar en sjukgymnast om ca 3 veckor. Första veckan får jag gå fem minuter i sträck, andra veckan tio minuter och sådär trappas det sakta upp. Jag träffar läkaren som säger att röntgen ser bra ut, att allt gått precis som han tänkt. Skönt!

Jag åker hem på en torsdag, efter en natt på sjukhuset. Olle och min pappa hämtar mig. Solen skiner och jag känner en enorm lättad över att ha operationen bakom mig. Med mig har jag en massa mediciner och lite prylar så att man ska kunna klara sig i vardagen: 1) En griptång eftersom man inte kan böja sig. Olle kallar den ”rymdtång”. Han hävdar att dessa tänger uppfanns när människor skulle till månen första gången och plocka upp rymdstenar. Så den får heta det. 2) Strumppådragare. En otrolig uppfinning som jag eventuellt kommer använda hela livet. Man drar på strumpan på en slags strut, sticker in foten i den och drar sedan struten mot sig i ett snöre, och sen sitter strumpan där den ska. Ren magi. 3) Hög sittdyna. Tänk en sån där man fick sitta på på bio när man var liten. Bra att ha framöver när jag ska på bio eftersom jag bara är 164 cm. 4) Kryckor.

Första natten hemma sover jag lite bättre. Jag vaknar flera gånger men lyckas ändå somna om och faktiskt sova en del. Jag är uppe och går ett par gånger på natten, det känns skönt att röra på mig. Värken är lite molande, lite som när man skulle föda barn. Det är musklerna som jämrar sig.

Jag tar bara två morfindoser när jag kommit hem, därefter klarar jag mig på Alvedon. Men redan fem dagar efter operationen tar jag min sista Alvedon. Jag har fortfarande en del känningar i musklerna, inte minst när jag ska sova, men jag tycker det är helt okej. I övrigt tar jag blodförtunnande medicin (i 30 dagar) en inflammationsdämpande smärtlindring (i 7 dagar) och en medicin för att skydda magsäckens slemhinnor. Sömnen blir bättre och bättre för varje dag och jag kan börja ligga på min ickeopererade sida om jag har en kudde mellan benen.

Min dotter Febe håller mig sällskap hemma den första veckan. Hon lagar lunch åt mig, hjälper mig att bära saker. Hon räddar mig. Efter prick en vecka flyttar hon till Köpenhamn.

Jag är uppe och går en kortis varje vaken timme. Ligger och sitter mycket i sängen, där kan jag sträcka ut benet och lägga en stor kudde under vaden. Jag sover förvånansvärt lite på dagen, tror inte jag slumrar ens en endaste gång. Har aldrig gillat att sova på dagen. Jag gör mina tråkiga rehabövningar precis som man ska, två gånger om dagen. Och inte tre eller fyra som varit typiskt mig. Jag är väldigt duktig och vuxen.

Jag får fina blommor från mina föräldrar, vänner och jobb, som jag blir otroligt glad över. Godis av syrran – viktigt för återhämtningen. På helgen bakar jag kakor.

Och sen är vecka fyra slut. Min första vecka med nya höften.

Under 2022 börjar min höftproblematik ta sig in alltmer i det vanliga livet. Till en början handlade det mest om sport, vad jag kunde eller inte kunde göra. Nu börjar det bli knepigt med andra grejer, som t ex en så enkel sak som att sitta bakpå en moppe! Mitt höft är för stel. Saken är att man är så bra på att anpassa sig, så man hittar små lösningar som får saker att funka, fastän de egentligen inte funkar. Som att jag lyfter in ena benet med armen när jag ska sätta mig på passagerarplatsen i bilen, eller att jag alltid står på tå på mitt dåliga ben, för att komma upp i samma höjd som det andra. Jag har hållit på med det där ett tag nu men haltandet gör att jag börjar få ont i ryggen, och trots att jag på många vis är i mitt livs bästa form, så känns det som att jag samtidigt är i min sämsta. Jag har ingen värk men börjar sova sämre för det är svårt att hitta ett skönt att ligga på.

De magiska orden.

I september 2022 får jag remiss för röntgen på Sophiahemmet. Tillbaka där allt började. Röntgen visar på ökad artros, formförändringar i leden och tillplattat ledhuvud. Det finns i princip inget brosk kvar, det är ben mot ben.

Efter det här träffar jag två olika ortopeder. Jag har redan förstått att ett beslutet om en sån här operation i min ålder (en ungdom i dessa sammanhang) inte är en självklarhet för höften behöver hålla länge. Och i och med att min höft ser lite speciell ut, känns det ännu viktigare att få två bedömningar.

Mina två ortopedträffar är med drygt en månads mellanrum. Efter mitt första besök känner jag fortfarande en stor osäkerhet och ännu fler frågor dyker upp. Den andra ortopeden jag träffar heter Per Gedin och jobbar på Löwenströmska i Upplands Väsby. Listan med frågor är lång nu.

Per visar sig vara otroligt pedagogisk. Jag börjar med att berätta allt, en snabbversion från början till slutet. Sen berättar han ingående hur en operation går till, men på människovis dvs så att en person utan läkarutbildning hänger med. Han berättar också att han använder sig av en teknik som kallas ”Spaire” vilket innebär att man behåller viktig muskulatur. Detta minskar risken för luxation (att höften går ur led) och gör dessutom att man har väldigt få restriktioner kring vad man får och inte får göra direkt efter operationen.

Jag har ställt många frågor under tiden, men nu frågar jag honom den viktigaste. Hur han skulle gjort om det var hans höft. Operation eller inte? Istället för att svara på min fråga, frågar han mig tillbaka, om jag tycker tanken på att behöva byta höften när jag 70 år istället för 75 känns jobbig? Det är där jag landar i beslutet. Att få tillbaka ett mer fungerande liv nu, fem år tidigare, känns mer värt jämfört med att dra ut på det för att fördröja en framtida andra operation med några år. Båda ortopederna har nämligen konstaterat att jag inte kommer ha kvar min höft i många år till, vilket de ju trodde för sju år sen att jag skulle. Jag får också veta att jag kommer att få en ocementerad höft vilket underlättar om operationen behöver göras om längre fram.

Men det är sen han säger det. Att jag kommer kunna kunna springa igen. Inte på hård asfalt och maratonsträckor men på elljusspår och mjuka underlag. Vid det här laget har jag sedan länge förlikat mig med att jag aldrig kommer kunna ta ett enda springsteg igen. Det är det ortopederna sagt till mig. Jag kan inte tro det är sant. Jag frågar om det verkligen är sant, men Per säger att forskning på materialen man använder nuförtiden inte visar att löpning på mjukt underlag och på måttlig nivå (alltså inte 20 mil i veckan, hehe) skulle orsaka mer slitage än annat.

Där och då bestämmer mig för att göra operationen på Löwenströmska. Jag får en operationstid direkt: två månader fram i tiden. Det enda jag ska göra tills vi ses igen är att hålla mig frisk och träna på. Kör hemåt med lyckorus. Tårar! Så mycket känslor men allra mest glad över att ha landat i ett beslut efter mycket våndor. Vågskålen har tippat över.

Sista nedräkningen.

Drygt fyra veckor kvar till operationen och en oro smyger sig på mer och mer. Jag har så blandade känslor! En del av mig vill bara ha det gjort, en annan del känner en slags sorg över att vara här, över att behöva byta ut den del av mig själv. Kanske är det en fysisk separationsångest? Får fråga min psykologkompis om det finns nåt som heter så. Men jag känner också en rädsla över själva operationen, för jag vet att det kommer sågas och hamras. Jag har ännu inte tittat på en riktig film på hur en höftoperation går till, men jag har tittat på alla illustrerade filmer jag kan hitta. Jag har även slutat dricka alkohol sedan mitten av december. Lite överkurs att sluta så tidigt men jag vill göra allt jag kan för att vara i min bästa fysiska form. Jag tränar på som vanligt dvs mer eller mindre varje dag.

Ett par veckor innan operationen träffar jag en sjukgymnast. Hon säger gång på gång att jag måste börja förbereda mig mentalt redan nu på att jag inte får forcera saker och ting efter operationen, att det måste få ta tid. Hon frågar om jag gillar att läsa eller se på film. Ja det gör jag ju, men… Vi bokar en tid att ses tre veckor efter operationen.

Oron inför operationen mattas sakta av och de två sista veckorna är jag faktiskt bara orolig över att bli sjuk, eller råka skära mig när jag lagar mat. – för då kan operationen ställas in. Det är väldigt viktigt att ha en hel ”hudkostym” när man opereras, man ska varken ha finnar, nageltrång eller små sår på kroppen. Hjälp. När man börjar fundera på sånt så inser man att man nästan alltid har något sår eller finne. Så nu är jag extremt försiktig när jag hackar lök, jag har aldrig hackat så långsamt! Men såklart råkar Kuba riva mig på axeln fyra dagar innan operationen! Det blir dock aldrig ett ytligt sår även om det där rivmärket grämer mig.

Dagen innan operationen tar jag ett antigentest hemma. Det visar negativt. Man ska fota av det och visa bilden vid inskrivningen dagen efter.

Jag tar en sista promenad på kvällen innan operationen och åker sen hem till mina föräldrar där jag ska sova. Det är jätteviktigt att allt är rent så min mamma har städat hela huset och bäddat om en säng åt mig. Jag tvättar mig med bakteriedödande Descutan på kvällen innan jag lägger mig. Två gånger hårtvätt, två gånger kroppstvätt enligt anvisningen från sjukhuset. Sen ner i sängen. Har aldrig känt mig så ren tidigare, men heller aldrig så torr i ansiktet då man inte får smörja in sig med något. Efter kl 24.00 får jag varken äta eller dricka.

Operationen.

Så vaknar jag den 25 januari, operationsdagen. Jag har sovit så skönt, närmare nio timmar. Bättre än på länge. Nätterna veckan innan har varit fyllda av vilda drömmar men nu är det som att kroppen och huvudet ställt in siktet på målet. Nu ska detta göras. Punkt slut.

Kl 10.00 ska jag vara på sjukhuset. Min pappa skjutsar mig. Vi är tidiga så vi hinner ta en kaffe innan. Eller han gör det, jag får ju inte dricka. Vi åker upp till avdelningen, säger hej då och jag blir visad till mitt rum.

Efter en stund säger sköterskan till mig att det är dags att tvätta mig en sista gång med Descutan (om jag var torr i ansiktet innan så var det bara uppvärmningen). Därefter är det sjukhuskläder på och sen krypa ner i sängen. Jag får dropp med lite bedövning men känner knappt av den.

Vid halv ett kommer två sköterskor och rullar ned mig till operationen. Narkosläkaren är en 65-årig kvinna med en otrolig energi. Hon berättar allt om sin irakiska familj och jag försöker hänga med så gott jag kan, för nu börjar jag bli lite mjuk i skallen. Det grejas med mig, och sen får jag ryggbedövning. Minns att jag känner en sån tacksamhet över att alla pysslar och donar med mig, och jag gråter en skvätt. När jag inte kan känna mina ben längre rullas jag in i operationssalen. En sköterska berättar att hon kommer hissa upp mitt ben för att kunna rengöra ordentligt. Bra. Är det något jag är extremt orolig för så är det nämligen att få en infektion. En man står vid en dator och jag ser den senaste röntgenbilden av min höft på skärmen. Sen får jag en syrgasmask lätt placerad över min näsa och mun och de säger att jag snart kommer somna. Och det gör jag.

Jag vaknar upp till att jag rullas mot uppvakningssalen, tror vi är i hissen när jag öppnar ögonen. Märkligt. Det är som att tiden bara försvunnit men ändå inte. Jag har ljudminnen från operationen. Jag hörde hur det bakandes hårt med en hammare, ungefär som att grannen renoverade och jag var halvvägs på väg ur en dröm. Jag minns även ljudet av en såg men inte lika tydligt (lika skönt det, jag föredrar hammare framför såg). Min operation tog exakt 74 minuter, lite längre än vanligt för min höften är ju lite extra knepig, och jag tappade 2 dl blod vilket anses vara helt normalt.

Det är när jag ligger här på uppvaket som jag för första gången googlar upp en video som visar hur en riktig höftoperation ser ut och går till. Det är också här jag tar de första stegen på min nya höft. Tio stycken blir det ungefär, sen håller jag på att svimma och får lägga mig och dricka saft igen. Det är också när jag ligger här som jag tänker att det vore kul att starta upp bloggen igen.