När jag startade upp bloggen igen var det ett sätt för mig att samla tankarna efter höftoperationen, men också ett format för att dokumentera resan tillbaka, eller resan framåt (beroende på hur man ser det). Det kändes skönt att sätta ord på allt, även på de minsta framstegen, för det är just precis så det varit; små myrsteg som knappt märks om man inte väljer att ta fram förstoringsglaset. Och som alltid är det kul att fota, även de allra tråkigaste grejerna, som rehab-gummiband. Att göra rehabben som ett slags projekt som jag dokumenterar har faktiskt hjälpt mig att orka traggla på med det.

Även om jag är otroligt ödmjuk inför framtiden, och tar inte tar något för givet så har mycket gått bättre, eller framförallt fortare, än jag kunde drömma om när jag låg nyopererad på uppvaket på Löwenströmska. Att jag idag kan cykla, paddla och promenera som innan höften började trilskas, det tycker jag fortfarande är helt otroligt. Även styrketräningen kan nu börja bli lite tyngre. Löpträning är inte aktuellt förrän till hösten, och då på band inomhus. Om allt känns bra så är det dags för löpning utomhus våren 2024 (nyper mig i armen).

Men just eftersom det är ett tag kvar till dess, och jag samtidigt är så pass återställd, börjar jag känna att det inte finns så mycket att rapportera om. Projektet är inte avslutat, det kommer på ett vis fortsätta för alltid för mig, men ett kapitel är definitivt avslutat. Den initiala rehabfasen är avslutad. Nu handlar det mest om att fortsätta bygga upp muskulaturen (träna som vanligt, förutom löpning) och låta kroppen läka vidare. Man brukar säga att det är efter ett år man kan säga hur allt blev. Då är en höft helt återställd efter den här typen av operation. Jag kommer inte få några nya rehabövningar utan det är att fortsätta med musslan, plankan med benlyft, tåhävningar och inte minst stretch vid sidan av min vanliga styrketräning.

Det var svårt att veta det här när jag startade upp bloggen, jag tänkte att det skulle ta längre tid att hamna där jag är nu. Men i och med att jag befinner mig där jag gör har jag bestämt mig för att låta bloggen vila lite till dess att löparskorna är på. Annars blir det som en blogg om mitt liv och träning generellt, och det är jag inte riktigt sugen på. När jag är ute och springer i skogen nästa vår så kanske jag dyker upp här igen. Och kanske blir det några stopp på vägen dit. Jag vet inte riktigt nu.

Jag avslutar med bilder från dagarna i New York där jag inte tränade överhuvudtaget, men gick över 20 000 steg om dagen sex dagar i sträck. Höften gnällde inte en enda gång. Förr kunde jag få abstinens över att inte kunna träna ordentligt på flera dagar, men faktiskt inte nu. Dagarna på New Yorks gator njöt jag av att musklerna fick vila och att hjärnan och ögonen fick nya saker att titta och tänka på.

Imorgon ska jag ge mig av på ett två dagar långt rodd- och paddlingsäventyr med min pappa. Vi har länge pratat om att göra detta, men inte fått till det. Nu är det äntligen dags. Vi har med oss tält, sovsäckar, stormkök och mat. Men innan dess ska jag ikväll på Thåström på Rosendal Garden Party. Ganska säker på att det kommer bli magiskt.

Tack för allt stöd längs vägen, vi ses lite längre fram!