På tisdagen, den 25 april, fyller min nya höft tre månader. Det känns lite högtidligt. Jag firar med återbesök hos Per Gedin som opererade mig. Jag har samlat på mig en lång lista med frågor. Det visar sig att allt jag haft funderingar kring är helt normalt. Stelheten i höften är en av frågorna, som även min sjukgymnast undrat lite över. Per säger att den är ett resultat av att alla vävnader varit med om ett trauma i och med operationen. Och det tar tid att läka. Jag var väldigt stel även innan (men då berodde stelheten på att vävnaderna runt höften var inflammerade). Per säger också att just stelheten blir extra påtaglig hos patienter som man förlängt benet på, som de gjort på mig. Jag får helt enkelt ha lite tålamod, och kan förmodligen inte förvänta mig att bli lika rörlig som på andra sidan, även lite på sikt. 

Vi går igenom röntgenbilderna, han mäter och visar. Han är väldigt nöjd med operationen (jag med!). Allt ser bra ut. Det enda han inte lyckades helt med, pga hur min höft såg ut när de gick in, var att få höftkulan på exakt samma avstånd från bäckenbenet som på andra sidan. Detta mått kallas för ”offset”. På min opererade sida sitter nu höftkulan aningen närmare bäckenbenet då han var tvungen att förankra den på det viset. Tydligen inget som jag kommer märka något av, mer än att det kan bli en minimal skillnad utseendemässigt på höften. Kanske att jag får lite mindre utbuktande höft på den opererade sidan. Det är skönt att sitta där och få allt beskrivet för mig. Per är otroligt bra på att förklara. Jag får även ta några steg och han tycker att jag går väldigt bra. Han säger att det kan ta upp till ett år innan man helt hittar sitt nya rörelsemönster. Det tar tid för hjärnan att lära om, och det är också skönt att höra att man inte behöver känna någon stress. Kroppen håller fortfarande på att läka och lära sig. När jag berättar att jag tog över 20 000 steg tre dagar i rad när jag var i Köpenhamn, och inte kände av höften, blir han lite paff. Jag kan knappt själv förstå hur det var möjligt.

Jag passar på att fråga om det är okej med långflygningar nu. Man avråds nämligen från att flyga i början, och om man ändå gör det ska man ta blodförtunnande medel eftersom man löper en förhöjd risk för blodpropp efter en höftoperation. Men nu är det tydligen lugnt och jag har inte större risk än någon annan att råka ut för trassel. Bra för i juni ska vi iväg.

Jag frågar såklart också om löpningen. När kan jag börja springa?!? Det är visst först nästa vår som jag får börja springa utomhus men jag kan testa löpband redan i höst, gärna då med svag lutning. På ett vis känns det som en evighet bort, men om man under flera år trott att man aldrig någonsin ska få springa igen, då känns det nära. Och jag tror helt ärligt att jag kommer ha fullt upp fram till dess att fortsätta bygga styrka, balans och bättre rörlighet.

Den här veckan tränar jag nästan uteslutande på gymmet. Morgnarna är för kalla för cykling. För kalla för mig, kanske bör tilläggas. Jag har nog blivit lite bekväm av mig. Jag vill helst att termometern ska visa minst tio grader för att jag ska ge mig ut.

Sex dagar på raken är jag på gymmet och där går det framåt. Jag kör flera bra crosstrainerpass. Som alltid när man ger sig på en ny konditionsform så tar det ett tag innan man kan få upp flåset rejält, och jag har haft en rejäl paus från crosstrainern. Men nu kör jag intervaller på den, alltifrån 4-minutare till 8-minutare och blir riktigt trött. Jag fick även OK av Per att börja jobba med vikter så jag introducerar det försiktigt i ett par övningar. Och jag vågar mig på att köra handstående armhävningar mot väggen. Det går bra! Så skönt att inte behöva vara lika försiktig. Efter tre månader så är det mesta okej att göra. Luxationsrisken, dvs risken för att höften ska gå ur led, har nu minskat.

Nu ska jag strax byta om och ge mig ut på cykeln. Än så länge kör jag bara ett par timmar på raken men nästa helg hoppas jag på en längre runda. Jag har fortfarande inte helt kommit över rädslan för att vurpa. Kan inte tänka mig något värre än att trilla på cykeln och landa på nya höften. Min absoluta mardröm. Så det gäller att vara extremt försiktig.

I övrigt en bra vecka med roliga möten, picklad gurka som Olle köpte med sig hem från Berlin, middag med vänner och i eftermiddag försenat födelsedagsfirande för min mamma och mig. Nu: ut på vägarna!