Jag är hos sjukgymnasten i början av veckan. Det blir lite bakläxa (igen!). Dels har jag svårt att aktivera rätt muskler när jag gör Musslan, övningen där man ligger på sidan med benen i 90 graders vinkel och lyfter det övre benet genom att spänna rumpan. Jag har använt ett rött band för extra motstånd men det är tydligt att ryggmusklerna rycker in istället för att låta rumpmuskeln göra jobbet. Min icke-opererade sida har inga som helst problem, där kan jag ligga helt avslappnad i ryggen och göra övningen korrekt. Jag testar med ett gult band med lättare motstånd och då går det bättre. 

Mitt andra problem är stelheten i leden. Den gör att jag inte kan ta ut steget ordentligt när jag går. Steget blir lite för kort och jag gör, utan att jag själv tänker på det det, ett litet knyck med höften när jag går. Sånt man behöver en sjukgymnast för att upptäcka. Jag hoppas det blir bättre när jag blir starkare i höftpartiet men stelheten är knepigare. Stretch hjälper bara måttligt.

På tisdagen tar jag tåget till Köpenhamn för att hälsa på vår dotter Febe som bor där sedan slutet av januari. När jag bokade tåget strax efter operationen var jag osäker på om det var för tidigt att åka nu, jag visste ju inte hur långt jag skulle kunna gå. Jag har haft det som ett mål där framme, att göra min rehab noga så att jag kan åka och hälsa på, och kunna promenera som vanligt. Den biten känns tillräckligt bra nu, även om jag har saker att jobba på i mitt rörelsemönster. I väskan packar jag ner banden i olika färger. Från rehabben tar man aldrig semester.

Det är svårt att ta in att jag har en dotter som är så stor att hon bor i Köpenhamn. Att hon fixat allt det här på egen hand, jobb och lägenhet. Men hon fick kämpa på i början. Hon knatade runt till en massa restauranger och barer och det var provjobbande gratis både här och där, men till sist fick hon två jobb – samtidigt. Men numera jobbar hon bara på ett ställe, en restaurang i Christianshavn. Hon bor i Nørrebro tillsammans med två kompisar från skolan i Skive. Hon cyklar hit och dit, hittar överallt och kan till och med räkna på danska. Själv förstår jag inte ens vad de säger när de frågar mig om jag vill ha kvittot när vi handlar i mataffären.

Jag fyller år på onsdagen. Jag börjar dagen med att gå på Sats gym i Nørrebro och här tränar jag sedan alla tre morgnar. Jag gillar verkligen stället. Luftigt, stora fönster. Bästa jag vet är att hitta bra träningsställen när jag reser. Jag gillar att se hur det tränas på andra ställen än hemma, vad det är för typer som hänger där.

Efter operationen har jag mest kört cykel och stakmaskin på gymmet. Men nu tänker jag att det är dags för crosstrainern. Den är nog den bästa förberedelsen inför att försöka mig på att springa igen. Så varje morgon i Köpenhamn blir det därmed en halvtimmes intervallpass på crosstrainern medan jag blickar ut mot gatan nedanför och ser staden vakna till liv. Därefter kör jag 45 minuter styrketräning och rehab innan jag lycklig promenerar hem till Febe.

Just det, födelsedagen. Hon har planerat allt vi ska göra. Jag blir alldeles rörd av att se hennes lilla schema. Det börjar med att jag får en kaffe i handen så fort jag kliver in genom dörren. Den ska jag dricka medan jag duschar, som hon vet att jag älskar. Sen tar vi oss till Atélier September för att äta frukost. De har flyttat till en ny lokal.

Maten är lika god som vanligt.

Sen promenerar vi. Och stannar för att fota och krama buskar.

Efter förmiddagens slit och släp äter vi en lång och solig vinlunch på Apollo Bar.

Eftermiddagen och kvällen fortsätter i samma anda. Det blir mer sol, mer dryck, mer promenerande och ännu mer god mat. Overkligt att man kan få ha en såhär bra födelsedag.

Alla tre dagarna är så mysiga och roliga. Allra bäst är att få uppleva Febes Köpenhamn. Gå på hennes gator, handla i hennes mataffär, ligga i hennes säng, äta godis och kolla Robinson tillsammans. Men vi ser även Kimsooja på Cisternerne.

Och tar tåget till Humlebaek och får en vacker dag på Louisiana.

Vi ser utställningar med Dana Schutz, Richard Prince, Kusama mfl.

En dag går vi till Skateparken. Vi äter kanelsnegle i solen och kollar på basket. Det är något med den här parken som jag verkligen gillar. Vi bodde i en airbnb-lägenhet precis här en gång, och varje gång jag varit i stan har jag tagit löparrundor förbi här.

Vi har över 20 000 steg när vi lägger oss om kvällarna. Jag är chockad över att höften inte gnäller över alla stegen. Känner mig ganska stel men försöker stretcha ut framsida lår med morgonrocksskärpet jag har med mig.

Jag lämnar Febe på fredagen. Längtar efter henne så fort hon försvinner uppför rulltrappan efter att vi sagt hejdå. Jag tar tåget hem till Stockholm och på lördagsmorgonen vaknar jag till strålande sol. Vi krattar löv och bär pinnar på förmiddagen. Känslan av att vara lite smidigare med nya höften gör att till och med det känns roligare än vanligt.

Mina cyklar är klara på service på Cykelcity och jag skyndar mig för att hämta ut dem för att hinna med en premiär på landsvägscykeln. Det är ljummet i luften. Vägarna är sopade. Känns som att jag glider fram genom mjukt smör. Underbart.

Idag blir det mer cykling, och veckan landar därmed på fyra gympass och två cykelpass. Jag har bestämt mig för att jag inte kommer trampa något mer inomhus för den här säsongen. Det blir antingen cykel utomhus eller crosstrainer inomhus. Punkt slut.

Hej då.