Vecka 15 2023: Lämnar Gotland för Elfvik, Världsmästarcykel och återförening med Släden.

Tänker på Strava som jag drog igång när jag började cykla istället för att springa. Jag var extremt ambitiös i början. Dels med att regga alla mina pass. Alla mil skulle in. Minns ett par gånger då jag varit ute på riktiga mastodontrundor men batteriet på min cykeldator dog innan jag hunnit hem för att logga passet. Det var frustration och ångest. Jag skämtar inte. Det var ångest på riktigt! Att jag hade cyklat så långt men att varken jag själv eller någon annan skulle kunna se bravaden i efterhand. Det var som att milen inte fanns i benen, om de inte fanns på Strava. Jag var även ambitiös med att ladda upp bilder, jag såg Strava lite som en blogg. Plötsligt en dag fick jag nog. Jag insåg att jag körde vissa pass för att det skulle se bra ut på Strava. Eller rättare sagt, jag körde dem för att det inte skulle se dåligt ut på Strava. Jag förstod att cyklingen blivit som löpningen blev mot slutet. Något som jag älskade, men också ett slags tvång att bocka av ett antal kilometer i veckan.

Så då la jag ner Strava och det är det bästa beslut jag tagit. Eller jag la inte ner det, men numera är det bara jag som kan se mina pass. Och jag bryr mig överhuvudtaget inte om cykeldatorn strular och passen inre kommer in. Jag tittar aldrig på dem i efterhand. Har jag cyklat mindre efter detta? Ja, det tror jag. Men passen jag skippar är passen jag vet att jag bör hoppa över, passen som bara nöter och sliter, men som jag tidigare haft så svårt för att strunta i. Bara för att jag velat få in siffrorna på Strava, kosta vad det kosta vill. Men jag har också mindre ångest efter att jag slutade med de här dumheterna. Jag gillar det hemliga. Att varit ut på långa fantastiska rundor, utan att någon annan behöver veta det.

Med detta i åtanke har jag också bestämt mig för att bloggen inte är en rapport som ska skrivas. Det är inte ett givet format som måste se likadant ut, eller kännas likadant, från vecka till vecka. Bloggen ska definitivt inte vara ett ok som tvingar mig att träna på ett annat sätt än jag hade gjort utan en blogg. Bloggen får vara det jag känner för att den ska vara just den här veckan. Ibland kanske jag har mycket att säga, ibland kanske jag varken hinner, orkar eller har lust att säga något alls. Då blir det bara en bild. Ibland kanske det blir siffror, ibland inte en enda. Det är skönt att ha bestämt mig för det, för jag vet hur det kan gå annars.

Vi åker hem från Gotland på måndagen. Tyvärr. Jag hade gärna stannat för att se våren ta över. Men det är fint att komma hem också. Det blir Elfviks-premiär en solig lunch. Jag snurrar fyra varv och inser att mina ben helt glömt bort vad en backe är för något.

Jag kör totalt fem pass på gymmet i veckan. Det roligaste är när jag är där med Uma på helgen. Vi har ju vår batalj i armbrytning igång där jag i veckan kvitterar så att det nu står 1-1. Gäller att ligga i med bicepsträningen framöver.

Jag märker på stakmaskinen att konditionen sakta börjar komma tillbaka. Första gången jag stakade efter operationen var jag helt slut och kunde inte fatta hur jag tidigare kunde hålla på så länge. Jag är fortfarande inte tillbaka där jag var innan, men nu är jag i alla fall inte död efter en minut. Jag smyger in fler och fler vanliga gymövningar. T ex testar jag Släden men utan att lassa på vikter. Jag älskar Släden så det är roligt att våga sig på den igen, om än försiktigt. Jag undviker benövningar med vikt och att gå med tunga vikter, jag är lite osäker på hur länge jag bör undvika det. Det är en av frågorna jag skriver upp på listan inför mitt återbesök på sjukhuset om ett par veckor.

Jag bestämmer mig för att rusta upp min pappas gamla Crescent, ”Världsmästarcykeln”, för att ha på Gotland när jag cyklar till Hamra Krog eller andra trevligheter. En gång i tiden cyklade min pappa från Stockholm till Nordkap på den. På hemvägen hade han åkt med Hurtigrutten från Nordkap till Trondheim där han gick i land och fortsatte att cykla. Det var en fruktansvärt varm och fuktig dag när han kämpade sig uppför branterna från hamnen mot Storlien. Fåren låg och flämtade i dikena vid sidan av vägen men han segade på. Precis när han passerade tullstationen mot Sverige exploderade bakdäcket. Men ut från tullhuset dök en gränsvakt upp, som visade sig vara en före detta elitcyklist, och som glatt hjälpte min pappa att byta däcket. Osannolikt och fint på samma gång.

Jag äter goda morots- och halloumibiffar i veckan. Jag har ingen bild på dem men det spelar ingen roll för saken är att de är så mycket godare än de ser ut. Vego, enkelt och jättegott. Bästa kombon.