Det har gått åtta och en halv vecka sedan operationen och jag vandrar runt i stan som att jag vore hög. Att kunna omfamna sin egen stad till fots, utan att halta, är förvånansvärt tillfredsställande. Lite som att vara turist och se den på nytt. Jag tar mig från Söder till Östermalm och kors och tvärs utan att blinka. Inte förrän efteråt. För då blir jag väldigt trött i höften, ja i hela kroppen. Jag har helt enkelt inte lyckats ställt in exakt hur mycket jag kan göra av saker och ting. Det är så förrädiskt lätt att fortsätta gå när solen skiner och fåglarna kvittrar.

Den här veckan har min sjukgymnast varit bortrest och jag har fått klara mig på egen hand. Det går okej men mitt problem är inte att jag slarvar med rehabben utan som sagt att jag gör lite för mycket, eller lite för hårt, när jag inte har någon som övervakar mig. Det är verkligen inte meningen men mina pass på trainern tenderar också att bli lite mer intensiva för varje gång. Det bara blir så, för det känns som att kroppen är redo. När Annki är tillbaka här i vecka ska jag bekänna hur jag tränat och dubbelkolla att jag får godkänt.

Även om jag nästan gör mitt rehab-program enklast hemma så hänger jag på gymmet några gånger i veckan. Det är skönt att vara en del av något som är precis som vanligt. Men jag tänker att alla som brukar se mig på gymmet måste undra hur jag blivit så svag. Armarna är väl ganska ok men såklart inte lika starka som innan operationen. Handstående armhävningar och liknande vågar jag mig inte på än eftersom jag inte vet om det är okej att sparka mig upp mot väggen. Väntar hellre med allt sånt tills jag verkligen vet att det är ok.

Jag har varit mycket i stan i veckan för möten och jobb. Det är skönt att svullnaden över höften nästan helt är borta så att jag kan ha på mig allt i min vanliga garderob. Jag går fortfarande uteslutande i gympaskor men snart är det dags att ta fram alla andra dojor.

En dag i veckan äter jag lunch på Gazza med en fin kompis. Ibland när man spenderat mycket tid för sig själv kan man nästan glömma bort hur mycket energi man kan få av andra människor, och bli helt golvad när man påminns om det. Det blev jag. Maten var fantastisk, golvet gillade jag också.

Jag och Uma är i stan tillsammans. Innan operationen undvek jag stan för att inte få någon förkylning, efter operationen var det att knata runt på kryckor i kvarteret som gällde. Men nu går vi i affärer tillsammans och dricker kaffe och Uma säger flera gånger att det ser så bra ut när jag går. Jag vet inte om det är helt sant men jag älskar henne för att hon säger det. Hon vet att jag blir glad.

Vi blir bjudna på våffellunch hos kompisar. Våffla till förrätt, våffla till huvudrätt och våffla till efterrätt! Det är genialiskt. Till detta dricks det cava. Vinlunch kan vara den bästa grejen sen man fick barn och/eller passerade 40. Som fest fast på dagen.

På tal om mat så fortsätter jag göra mandelsmör. Jag har nästan helt slutat med Bregott. Och jag köper grönt te-blommor som egentligen är för vackra för att kasta efteråt.

Min pappa sätter upp rullgardiner i Umas och Rubens rum. Det kan vara lika stort för barnen som höftoperationen är för mig. Jag satte upp gardiner åt dem för ett par år sen men Rubens trillade ner efter två veckor och Umas blev sned, så till sist tog vi ner den. Men nu blir det ordning och reda.

Häromdagen när jag var ute och gick testade jag att ta ett springsteg. Alltså ett enda skutt. Det gick bra. Jag får väl bekänna även det för sjukgymnasten här i veckan.