Det är fint med en blogg för det blir som en dagbok med bilder. Jag märker att det är skönt att hålla reda på saker och ting, som t ex när jag tog bort stygnen, exakt när jag släppte ena kryckan eller kunde sitta på cykeln igen. Små detaljer, men för en som fått en höftprotes är det stora grejer. Jag minns hur jag finkammade nätet när jag velade om jag skulle operera mig eller inte. Jag tyckte det var svårt att hitta information utöver den som finns på sjukhusens hemsidor. Jag ville hitta människor i min ålder, med ett aktivt liv, och veta hur de resonerat, och hur allt blev efteråt. Jag hittade ett par bloggar men kunde gärna läst hundra till. Jag tänker att kanske kan det jag beskriver hjälpa någon annan någon gång men oavsett vad så hjälper det mig själv.

Jag har varit hos sjukgymnasten två gånger den här veckan. Det bästa (och värsta) är att jag får sån bra hjälp att töja musklerna. Jag frågade Annki om hon träffat många som är så stela som jag (Jag har varit stel hela mitt liv. Kan bero på att jag aldrig någonsin stretchar.) Det tog en stund innan hon svarade, tror hon vägde orden för att inte göra mig alltför nedslagen. ”Nja, alla är ju olika. Och du är ju väldigt stel.” Jepp. Jag får i alla fall två nya övningar på maskin – yes! Framsida och baksida lår. Jag är svag och får köra med lätt vikt, ett ben i taget. Jag inser att jag är ungefär lika svag i mitt friska ben. Vi kör balansövningar och när jag står där och kämpar får jag en känsla av att det är ett Sisyfosarbete jag håller på med. Oändligt. Jag kommer aldrig vara klar och stabil och stark! Så känns det i alla fall där och då. Jag får börja trappa ned rehabben till en gång om dagen nu. Känns bra då jag gärna vill börja cykla lite längre och tiden är ju inte oändlig.

Jag förlänger trainerpassen från en kvart till 30 minuter. Jag tycker höftböjaren är mindre stel och ökar intensiteten lite. Obeskrivligt skönt att känna flås och svett igen. Min kondition är på botten helt klart.

En solig lunch passar jag på att gå och se Jockum Nordström på Liljevalchs med mina föräldrar. Varje gång jag tar fram ett par skor som jag inte använt sedan innan operationen måste jag ta bort inlägget som jag haft i alla högerskor innan operationen. Inläggen kunde absolut inte kompensera helt för benlängdsskillnaden, särskilt inte på slutet, men de hjälpte lite. Nu river jag ut dem och kastar i papperskorgen! Just det. Jockum Nordström på Liljevalchs var det.

Alltid gillat Jockum. Hans grå blyerts passar bra in i betongen på Liljevalchs. 

Min mamma passar också in i sin grå tröja och fina hår.

På fredagen har jag möten i stan. Åker tunnelbana och rulltrappa för första gången!

Äter lunch med Andreas på SoHo House som ryms i en stor kyrka på Majorsgatan.

Det blir att jag går fram och tillbaka och hit och dit hela dagen. Jag är riktigt trött på eftermiddagen när jag åker hemåt. Ser att jag gått 10 000 steg. På kvällen är jag helt slut och känner mig trött i höften. Inser att detta var för mycket för fort. Lite orolig då vi ska ha ett Closely event dagen efter där jag kommer stå i flera timmar.

Men jag vaknar och höften är back in business. Åker in till stan för eventet på NK Stage där vi har en pop up i fyra veckor.

Sen blir det fullt ös med smoothies, croissanter, trevliga människor och dans. Jäkligt kul och kroppen känns okej!

På söndagen åker jag med Olle till gymmet. Andra gången där sedan operationen. Vi brukar ofta vara på gymmet tillsammans men nästan aldrig träna ihop. Men idag gör vi det. Jag hänger på hans överkroppspass. Det är kul!

Jag passar på att testa stakmaskinen. Det går hur bra som helst. Sen att jag blir otroligt trött är en annan sak. Känslan att kunna staka utan att vara sned i kroppen är fantastisk.

En annan skön grej är att jag i veckan kunnat börja sova på min opererade sida. En befrielse!

Jo, jag vill säga tack till er alla som hejar på mig på olika vis. Somliga skriver här, andra får jag pepp från i andra sammanhang. Det betyder otroligt mycket. När man harvar på med rehab kan man känna sig lite ensam så det är väldigt fint. Tack! Ses snart igen.