Ännu en vecka har gått och höften har gjort ytterligare några små framsteg. T ex så får jag höra av Annki, sjukgymnasten, att jag blivit både rörligare (trodde det var en omöjlighet) och starkare. Så pass att hon ger mig två nya övningar som man egentligen får längre fram. Jag älskar när hon säger så. Alltså att jag ligger lite före. Behovet av att få höra att allt går bra och är normalt, eller bättre, verkar omättligt.

Den ena övningen är klassiska Plankan, men att man lyfter ett ben i taget medan man står i positionen. Det här var helt omöjligt för mig att göra på mitt kassa ben innan operationen. Jag kunde inte låta tyngden vila på den svaga höften och samtidigt lyfta upp motsatt ben. Jag trillade ihop som ett plockepinn. Men nu fixar jag det och för varje gång blir det lite lättare. Annki säger att många äldre som opererat höften aldrig klarar den här övningen och jag kan förstå det, det är en ganska tung belastning på höften och det gäller dessutom att ha lite bålstyrka.

Den andra övningen går ut på att man ska glida framåt på golvet med ena benet och det andra benet smått böjt, därefter samma sak men glida åt sidan. På Sophiahemmet har de en speciell matta som är jättehal men en sån har ingen normal människa hemma, så jag använder ett tunt örngott för att få till glidet. Eller en grytlapp om man vill glida runt i köket. Just att belasta benet samtidigt som jag utför en rörelse med andra benet, dvs att koordinera, är en utmaning till en början. När jag ser det såhär på bild tänker jag ”Hur svårt kan det vara?!” Svaret är: ganska svårt, faktiskt.

Annki påminner mig om att pendla med armarna när jag går, för att få bättre balans. Jag går så försiktigt att det hela blir stelt, och helt utan att röra armarna. Jag har faktiskt helt glömt bort att jag ens äger ett par armar. Så nu gör jag som hon säger. Jag tror att det eventuellt kan se lite… offensivt?… ut när jag kommer gående i hög fart med pendlande armar. Men då vet ni varför om vi ses på stan.

Jag frågar om roddmaskinen men det är ingen favorit eftersom höften böjs ganska extremt. Den får vänta lite (hon vägrar svara på HUR länge). Men stakmaskinen får grönt ljus och även för långa promenader får OK-stämpel. Regeln är egentligen: blir du trött efter att ha gått för långt, ta det lite lugnare dagen efter. Skönt att det inte är något som kan gå sönder eller bli förstört.

Jag får även ok på att cykla utomhus! Så länge jag inte välter. Det ska man absolut inte göra. Någonsin. Nu hoppas jag på barmark på Gotland över påsken, i så fall är det jag och gruscykeln.

Till dess ökar jag upp passen på cykeln inomhus och gör dem lite tuffare. Obs att jag är långt ifrån att köra de pass som jag brukar och jag har inte riktigt heller fått tillbaka tålamodet att sitta på trainern och stirra rakt fram, men det kommer nog.

Vi hinner se ”Det dukade bordet” på Millesgården.

Jag gillade Marie-Louise Ekmans bord. Sån bra idé att rita på duken när man ska ha middag. Men bäst på Millesgården är nästan ändå alltid utomhus.

Jag testar att gå i boots med klack. Det funkar okej. Kanske inte att jag ska gå 10 000 steg i dem men snart så.

Jag äter även en Budapest-bakelse på Tösses på helgen. Jag ger den 10/10 inlagda mandariner.

Jag ger även solens återkomst 10/10.

Hejdå.