Två lite större grejer på rehabresan den här veckan. På måndagen tar jag min första riktiga dusch! Jag har kunnat duscha innan men då har jag behövt täcka över operationsärret med plastpåse, vilket varit så meckigt, så jag hittade lite andra enklare lösningar. Men idag, 26 dagar efter operationen, blir det en lång, varm riktig dusch. Har med mig kaffe i duschen och struntar helt i elräkningen.
På måndagen kör jag också bil för första gången! Det finns egentligen inga regler för när man kan göra det igen, man ska utgå från hur kroppen känns. Och nu är det en stabil känsla. Det funkar hur bra som helst och jag känner en förnimmelse av frihet.
Jag träffar sjukgymnasten igen. Sedan vi sågs sist har jag ansträngt mig för att aktivera rätt muskler, verkligen koncentrerat mig på att göra rätt. Det är ovant att göra saker såhär långsamt. Vanligtvis öser jag hellre på, intensivt och hårt. Men slow lifeandet har gett resultat. Den här gången får jag faktiskt lite beröm, vilket jag törstat efter. Dels tycker Annki att jag går bättre med kryckorna men också att jag aktiverar rätt muskler på övningarna. Jag har också kämpat på med en stretchövning som för normalt rörliga människor säkert är hur enkel som helst. Men inte för mig:
Jag får nu cykla 5-10 minuter på lätt motstånd och hög sadel, och jag får ett par nya övningar av Annki, bland annat Musslan. Ni vet när man ligger på sidan, böjer benen till 90 graders vinkel, och sedan lyfter det övre benet genom att spänna rumpan. Den här övningen har jag inte kunnat drömma om att göra sista tiden med min dåliga höft.
Rehabben är helt ärligt både seg och tidskrävande. Trots det känner jag att jag steg för steg tar kommando om min kropp igen. Det är den känslan jag lever på och den ger mig energi att harva vidare. Jag var orolig för hur jag skulle överleva att inte träna som jag brukar, men genom de små myrstegen framåt mot, faktiskt, en mer hälsosam kropp så gör jag det.
Världen blir dock tillfälligt ganska så mycket mindre när man inte är så rörlig som man brukar. Jobbet ger dagarna olika nyanser vilket är tur, men jag behöver mer saker för att syresätta tillbaron. Det fina är att jag inser att det kan vara ganska små saker som ger syre. Det kan vara att lyssna på en podd om en intressant människa medan jag promenerar i snigelfart. Jag gillade till exempel den här med Caroline Farberger. Jag gör fler syrsättande saker den här veckan.
Jag äter en god lunch hemma hos mina föräldrar.
Och dricker tidigt morgonkaffe hemma hos Jeanette och hennes fina Devon Rex-katter.
Jag ser en fin utställning med Olle och Uma: Omar Victor Diop på Fotografiska.
Vi äter lunch i restaurangen och pratar om vilket hus vi helst skulle vilja bo i på andra sidan Saltsjön. Uma valde det runda med grönt tak på Skeppsholmen. Kan tänka mig det också.
Jag gör mandelsmör. Det här recept, men jag tar i ca 1 dl rapsolja för att få det lite rinnigare.
Jag tvättar Kuba för första gången. Jag har tänkt att hennes hår på bröstet blivit gult med åldern. Det visade sig bara vara smuts! Hon blir väldigt fin och är bara sur en liten stund efteråt.
På lördagen äter jag min sista tablett blodförtunnande medicin. Det kanske inte tillför så mycket syre i livet, men nu är alla mediciner avverkade och det känns ändå som att ha läst klart sista sidan på första kapitlet i en bok.
Det är förresten intressant när jag går med kryckor. Alla äldre som går med käpp eller krycka är så vänliga mot mig, det är som att jag kommit med i en klubb. Jag får alltid ett vänligt leende och ibland hejarop (!) vilket är väldigt trevligt. Jag ska komma ihåg att göra detsamma till kryckisar längre fram.
Tack för syret, vecka åtta.
rocknrollrunning.se 
Vilka framsteg du gör! Och den duschen måste känts som en dröm 😍 Opererade foten en gång och minns att det enda jag längtade efter var den där duschen. Allt man tar för givet annars blir det viktigaste. Önskar dig en fin söndag! Här i Halmstad skiner solen för fullt ☀️
Ja det är lite fint det där, småsakerna man aldrig reflekterar över förrän de är borta. Nu längtar jag efter att kunna klippa tånaglarna själv 🙂 Lyckost Halmstad som har sol idag, i Stockholm sticker den bara fram här och där men det är ok, det är ändå vårljus på gång!
Superhärligt och glad att få läsa din blogg igen! Ditt pannben i löpning och träning blev stor del i min löpning. Och/ men viktigast att din höftop gått bra! Massa krya!
Cecilia, vad fint av dig att dela! Blir väldigt glad av att höra detta. Och tack, känns underbart att vara på väg framåt!