Jag vet att löpningen är en bra bit bort men trots det kan jag inte låta bli. Löparskorna jag beställer blir som en mållinje långt där framme. Trots att det är många steg och utmaningar att ta sig igenom för att nå dit, så vet jag vart jag ska. Jag kollar runt och får tips och landar till sist i ett par trailskor från märket Norda i samarbete med Satisfy Running. Jag älskar allt med dem.

På måndagen åker jag in till stan för första gången på länge. Vi ska bygga upp vår pop up för Closely på NK Stage. Mycket silver och lila blir det.

Så skönt att vara i stan igen. Har börjat tröttna på att hasa runt i kvarteren där vi bor. Dock har jag på mina promenader allt oftare tagit en sväng förbi Lidingö Kyrkogård.

Det är lite harmoniskt att traska runt där, trots att jag inte är troende på något vis. Men jag gillar det där lugnet och får lite samma känsla som jag älskar i storstäder; att man bara är ett litet dammkorn i ett stort universum, som snurrar vidare utan oss alla.

På onsdagen får jag ställa in mitt morgonbesök hos sjukgymnasten pga all snö. Jag kan helt enkelt inte ta mig dit.

Det grämer mig för jag vet att jag alltid kommer framåt när jag är där, någon övning som behöver korrigeras för att ge bästa effekt. Vi hörs på telefon istället och jag får tillåtelse att börja gå helt utan kryckor, om det känns stabilt. Jag testar inomhus och ja, det känns okej. Till och med upp och ner i trappan funkar bra. På torsdagen när det är alldeles vitt ute, och den vackraste dagen på länge, är det dags att testa utomhus. Det är nu exakt 43 dagar sen jag opererade mig. Jag tar en promenad till ett café i närheten av där vi bor och jag tar några steg utan kryckan på väg dit.

På väg hem igen använder jag inte kryckan en enda gång. Det är en magisk känsla. Tanken på att gå helt utan kryckor har känts overklig, men nu händer det! Familjen hemma är lika förvånade som jag över att se mig gå utan att halta.

På fredagen är jag tillbaka hos sjukgymnasten och ska sedan vidare på jobb i stan. Bestämmer mig för att våga mig på att åka in utan att ens ha med mig kryckan. Det är lite läskigt för jag vet ju inte hur långt jag fixar att gå. På Sophiahemmet får jag hjälp av Annki att töja musklerna och vi går igenom ett par nya övningar som är mer utmanande. Tydligt hur svag jag är i muskulaturen runt höften. Men ska jag springa i de där löparskorna en dag så finns det inga genvägar. Jag känner det som att jag fått en andra chans, och har lovat mig själv att göra allt rätt den här gången. I alla fall allt som jag kan påverka. Jag köper lite olika elastiska band som jag ska använda som motstånd i övningarna.

Från den här dagen släpper jag kryckorna. Att gå rakt och rätt kräver fortfarande koncentration men för varje dag blir det mer och mer naturligt. Höften är stel och påverkad men jag fixar nu att ta ungefär 10 000 steg om dagen. Det funkar bara om jag gör det i omgångar och de dagarna jag kommer upp i det antalet är jag rätt trött på kvällen. Men ändå. 10 000 steg om dagen bara sex veckor efter min operationen, det är jag nöjd med.

På lördagen tar jag mitt första glas vin sedan den 10 december! Det är nästan exakt tre månader sedan jag drack alkohol. Det har gått hur lätt som helst och inte alls känts som en uppoffring. (Okej, jag saknade ölen på julafton.)Det var under så många år som jag inte drack alls så det är lika normalt för mig att inte dricka som att dricka. Men det är en underbar känsla av att träffa kompisar och bli bjuden på massa god mat och vin! 

Vilken vecka. Inga kryckor och lite lite lite starkare än förra veckan. Allt räknas.