Den 1 februari tar jag de första stegen utomhus. Jag har dobbar på skorna och dobbar på kryckorna så mig ska man inte bråka med. Jag får nu gå tio minuter i sträck och jag hinner precis ett varv runt parken där vi bor. Världen är inte så stor just nu. Innan operationen undrade jag så hur det skulle kännas, alltså om den nya höften skulle kännas annorlunda jämfört med en riktig höft. Nu vet jag. Det gör den inte. Såklart är jag stel och har ännu ingen styrka i höften, men annars känns den förvånansvärt normal.

Jag inser nu att det tagit en vecka för mig att landa mentalt. De första dagarna hemma hade jag stundtals en slags melankoli inom mig, som jag inte kände igen. Men det är ju inte så konstigt egentligen. Kroppen har ändå varit med om en stor operation. Men efter en vecka kommer energin sakta tillbaka, och jag märker små fysiska framsteg för varje dag. Från att ha behövt lyfta upp mitt opererade ben i sängen kan jag nu lyfta det för egen maskin. Jag tycker även svullnaden har gått ner lite på bara en vecka.

Min mamma är så snäll. Kommer med lunch till mig. T ex en fänkålssoppa som är lika vacker som den är god. Hon lagar mat till barnen också så att allt ska vara lite lättare hemma hos oss. Jag minns när vi precis fått barn, då kom hon också med matlådor. Jag tycker det är bland det finaste någon kan göra för en när man har det lite tufft.

På fredagen gör jag min första utflykt med min syster och mina föräldrar! Lunch på Långängen.

I övrigt tänker jag på små saker när jag är ute och går, som den lilla lyckan när din spellista tar slut och låten som algoritmen väljer efteråt är en favorit du glömt bort. Saker som denna som man uppskattar när man knatar med kryckor och har svårt att plocka upp telefonen. Jag lyssnar en del på den här med Iggy Pop just nu. Gillar den.