Kolhydratstömningstest.

Alltså det här ordet: Kolhydrattömning. Det låter så äckligt och får mig att tänka på tarmtömning. Men nu är det alltså kolhydrattömning jag pratar om. Inför långlopp. Om detta finns det ju delade meningar. Men jag kände till sist att vad sjutton, bättre att testköra det en gång och veta vad man talar om. Skulle det kännas mirakulöst bra så kanske att det blir aktuellt på Berlinmaran. Hur som helst så har jag testat det här i två dagar, onsdag och torsdag. Ett kvitto på resultatet hoppas jag få under helgens pass, framförallt långpasset på söndag.

Jag har nog fått i mig en del kolhydrater ändå men har aktivt undvikit pasta, ris, bröd, rotfrukter och frukt…ja en hel del grejer. Rätt krångligt det hela. Till vardags reflekterar jag aldrig över mat och näringsinnehåll på det här sättet utan äter det jag är sugen på, även om jag tror att jag överlag äter rätt hälsosamt. Jag äter en hel del kolhydrater även om det inte blir så mycket just vit pasta och ris, men det är mest för att jag förälskat mig i quinoa. Jag lyssnar på kroppen och tror på något vis att man ska ge den det som den är sugen på – och nu menar jag såklart inte massa skitmat. Hur som helst, mindre kolhydrater har det tydligt blivit i två dagar. Imorgon äter jag som vanligt igen. Kommer inte vräka i mig kolhydrater på ett galet sätt utan köra ett helt normalt mat, frukt-, mjölk- och godisintag som kommer innehålla massa kolhydrater. Och så ska jag se hur de kommande passen på lördag och söndag känns. Kul med test!

 Jo, jag är för övrigt på filminspelning idag så jag fick frukost här. Fanns mycket för oss som testkör kolhydrattömning (ja, det var endast jag då i för sig). Som ni ser så glömde jag bort att det finns kolhydrater i ost och grönsaker men jag kom på det en bit in i kalaset.

Tempo i morgonens mörker.

 Oj så tidigt klockan ringde idag. Mörkt ute. Ahh, just det, det var såhär det kändes hela vintern när man skulle upp och springa i becksvart mörker. Velade lite, var så trött, men mentaliserade mig fram i tiden till avslutat pass och kände att jo, jag ska visst springa. Lyckades tyvärr väcka resten av familjen en kort stund där trots att jag smög så gott jag kunde och gick på golvet precis där jag vet att det knakar som minst. Gatan öde. Månen uppe. Och jag med. Uppjogg ner till Kyrkviken. Där låg båtar upplagda och inplastade, kändes symboliskt på något vis. Jag satte igång. Även idag stod tempopass på schemat: 5km+5km+5km med ca en till två minuters vila mellan blocken.

 Svårt att få in tempot där i början, dels för att benen var nyvakna men ännu mer för att det var så mörkt. Tycker altid det är svårt att springa fort när ögonen inte riktig ser. Och jag kunde inte heller se tiden på klockan pga mörkret. Första fem gick i 4:28-tempo. Kort vila, ljusare ute nu.

 Nästa fem blev det således lättare att hålla koll på tempot, dessa gick i 4:12-fart. Kort vila. Och nu ännu lite ljusare ute.

 Sista fem fick jag kämpa idag, snittet hamnade på 4:10.

 Så skönt efteråt. Extra nöjd för jag såg både ett rådjur och en räv längs vägen, trevligt med sällskap när man sliter i mörkret. Sen snabbt hem för att packa ryggsäckar till friluftsdagar och raketdusch.

Naprapatpremiär och styrka.

 Idag på lunchen var jag för första gången i mitt liv hos en naprapat. Kim heter han, fick tipset från min träningsvän Magnus. Det hela kändes väldigt proffsig och bra, ni vet känslan av att man är i trygga händer. Han gick igenom kroppen och sen fick jag akupunktur i vänstra foten och vaden. Det var väldigt spännande det hela. Kändes helt otroligt precis efteråt, att smärtan faktiskt mildrats ordentligt. Det är såklart tillfälligt och skadan är ju inte på något vis borta, men ändå. Sedan tejpade han även min fot hårt, som ni ser på bilden, och det kändes väldigt skönt att gå på. Det som han försöker med nu inför Berlin är att mildra det onda så att jag kan gå, springa och använda foten på så rätt sätt som möjligt för att inte snebelasta och ytterligare förvärra. Längre fram så får man ju djupa i det hela, vad som kan vara orsaken. Delvis kan det ju såklart vara överbelastning men jag vill också att han kikar närmare på mitt löpsteg. Men det får vi ta sen. I övrigt så vägrar jag att bromsa in just precis nu, det blir ju ändå en naturlig minskning av träningsmängden här om någon vecka. Redan nu tar jag bort dubbelpass som känns som att de tar mer än de ger, även om det är trist. Idag kommer jag t ex inte köra något dubbelpass utan låter mina trötta ben vila sig till imorgon. Istället körde jag lite styrka efter maten. Utomhus. Den 12 september. Det är inte dåligt.

Trötta ben.

 Distanspass till jobbet med en extrasväng ut mot Lill Jansskogen. Av någon anledning har jag aldrig sprungit här. Eller jo, jag har sprungit runt här en hel del men mest på asfaltsvägarna, liksom aldrig tagit mig för att springa i skogen. Men idag tog jag en extrasväng i området som har det fina namnet Vårhagen. Kändes som det passade fint såhär i september.

 Att jag aldrig kutat här förut! Jättefint och bra kuperat. Dock var benen trötta, trötta idag. Lät dem bara springa i sin takt utan koll på klockan. Men ändå, trötta var de. Det är så märkligt att jag ofta känner såhär just på onsdagar. Vad är det med onsdagar? En post-trötthet efter helgens långpass? Mittiveckantrötthet?

Sen tillbaka mot jobbet i den ljumma morgonen. Totalt 15 km för mig och benen.

 

En asocial, ickekreativ mil.

 Efter en väldigt social dag kan det vara skönt med en asocial mil. Precis som det efter en kreativ dag kan vara skönt med en ickekreativ mil. Därför sprang jag Lidingöloppets sista mil som jag kan utan och innan, innan vi stoppade barnen i säng. Inga konstigheter alls, inga intervaller eller fartlekar utan bara skön distans. Kände en bra kraft i skogen, insåg att jag saknat den en del. Men ändå tror jag det varit bra att köra på mer flackt på sistone och därmed fått upp farten. Men glad blir man av starka ben i backarna, jag vill tro att tröskelpassen gjort sitt.

 Och sen juice. Till nästan hela familjen.

 Nu: dags att vara kreativ igen!

Stockholmstempo!

 Upp för att köra tempopass. Förvånande nog var det varmt och skönt ute så det blev kortärmat. Först 3 km uppvärmning fram till Lidingöbron.

 Planen var en repris av mina tidigare tempopass dvs 5+5+5 km. Spurtade förbi Gärdet och det var väldans vackert.  Första fem låg jag på snittfart 4:25/km. Kortare vila idag, bara en minut. Nu hade jag kommit ut på Djurgården, la i en andra växel och höll 4:16/km på följande fem.

 Mina sista 5 km sprang jag delvis på Djurgården men sen tog jag Strandvägen och Birger Jarlsgatan fram så blev lite sinkade av diverse bilar. Lustigt, har inte heler tidigare tänkt på att Birger Jarlsgatan sluttar svagt uppåt en bra bit från Stureplan upp mot Odengatan, men det blev jag varse idag om man säger så. Sista fem hamnade snittfarten på 4:12/km.

 Ett par minuters pustande i den nyvakna staden. Och sen 1,5 km nedjogg fram till jobbet och kaffe. Förresten, lite kul när man köper kaffe i träningskläder och genomsvettig. Det öppnar upp många små roliga konversationer med människor. En dam jag handlat kaffe av en massa gånger tidigare men liksom aldrig ”brutit isen” med, har börjat prata med mig en massa sen jag kom dit löparklädd. Många är lite nyfikna på hur långt man sprungit, varför man springer etc. Trevligt, säger jag.

 Nu: jobba!

100 chins och juice.

 Idag har benen fått vila. Jag försöker tänka att det bildas massa ny kraft när de får pusta ut litegrann, och det känns ju bra. Och även om jag gärna hade sprungit en sväng idag så tror jag att foten uppskattat vilodagen. Som regel brukar dock armarna få jobba när benen vilar så det var bara att hoppa upp i chin-ups-stången här ikväll. 100 chins avverkades till White Stripes takter – dock ej på raken för då hade jag varit världsmästare i chins vid det här laget eller hur?

 Sen gjorde jag juice. Det känns extra bra att göra juice på äpplen som är sådär lite skruttiga och som ingen riktigt vill äta annars. För övrigt så hostas det till höger och vänster om mig på dagarna och jag har själv någon lite snuvig känsla. Därför oerhört viktigt att köra vidare med juicefestivalen.

Stockholm Halvmarathon – en annan gång? (observera rimmet).

 Nä, det blir inget Stockholm Halvmarathon för min del. Tråkigt? Jaaa! Men det känns dumt att göra på annat vis. Med tanke på fotstatusen så vill jag spara krafterna till Berlin. Egentligen var inte ens planen att springa Halvmaran men jag fick en biljett via jobbet och då tänkte jag, men vad sjutton det blir kul! Och helt ärligt så tror jag att jag hade kunnat få till ett bra lopp, kanske till och med slå mitt personbästa med åtminstone några sekunder då det var rätt varmt på Visby Halvmarathon i slutet av juli. Så det känns såklart lite trist. Då kan man ju säga, varför springer du det inte bara som ett långpass, som ett träningslopp? Men nä, det är jag faktiskt inte så intresserad av. Dels är jag rädd för att jag inte kan ta det lugnt på ett lopp och dessutom så tycker jag det blir ett lite för kort långpass. Det är sista helgen som jag känner att jag kan dra på med lite ordentliga mil, vill få till minst 3 mil nästa helg. Så… det får nog bli så. Om inte foten som av ett under plötsligt mår toppen.

Ett ganska bra tips från mig.

 Håll i hatten, här kommer det: Byt rum när du styrketränar. Ibland när man ska köra styrketräning hemma så kan det kännas lite trist och ensamt. Det är i för sig precis just det som jag också gillar dvs inga spännisar, svettiga maskiner och stringtrosor så långt ögat når. Men ibland skulle kanske det där ändå ge det hela lite variation och något att glo på medan man pustar ut mellan övningarna. Idag kom jag på en bra grej. Byta rum, bara helt sonika sådär. Jag drog in gymmet (boll+matta) till köket istället och körde programmet där. Det var lite kul. Inte jättekul men ändå roligt att titta upp på en olivolja för ovanlighetens skull.

Springer mot strömmen.

 Som jag har förstått det så går Berlin Marathon av stapeln klockan nio på morgonen den 30 september. Så idag tänkte jag att jag lägger mitt långpass exakt samma tid på morgonen, för att få in känslan. Steg därför upp halv sju och åt frukost. Jag åt det som jag tänker att jag kommer få äta när jag bor på hotell i Berlin; te och mackor. Inga konstigheter. Och att äta sådär två och en halv, tre timmar innan start känns lagom för mig. När det började bli dags att göra mig redo fyllde jag båda mina handflaskor med vatten och smörjde in benen med vaselin eftersom jag ville kuta i shorts i det perfekta springvädret. Då halva Sverige är ute på Lidingö för att provspringa Lidingöloppet så blev jag sugen på att göra tvärtom och ta en stadsrunda. För att det inte skulle bli alltför långt så var Olle snäll och skjutsade mig till Ropsten.  Idag blev det även solglasögon på. Har knappt använt mina Nike-solglasögon vilket är lite synd för de är väldigt sköna och bekväma att ha när man ska springa långt i sol. Jaja, jag gav mig av, piip!  Tanken var att köra Mirjams runda runt Djurården och söder. Ute vid Waldemarsudde kom ett stort kryssningsfartyg, Marielle, ute i vattnet. Jag sprang ikapp med henne en bit innan jag svängde av mot Djurgårsstaden. När jag nådde Stadsgården, efter att ha kutat Strandvägen och Skeppsbron fram, så hade det där Mariellefartyget precis lagt till och det vällde ut turister. Sen sprang jag vidare längs norra Hammarbyhamnen, Eriksdalsbadet, Hornstulls strand, Söder Mälarstrand, Skeppsbron, Strandvägen, Gärdet, Värtan, Lidingöbron och en extra sväng så att det blev precis 39 km. Höll bra tempo idag, snittfart 4:38/km och snabbast gick det på sista två milen. Skönt när man kör långpass och kommer in i ett skönt flow som ändå går rätt fort. Kände av foten rejält i början men det släppte mot slutet och i övrigt kändes det stabilt och bra. Problemet med foten är att jag just har svårt att springa på framfoten vilket är extra jobbigt i uppförsbackar då man vill ta i eller när man vill byta löpsteg en stund för att slappna av och få igång andra muskler. Hade det inte varit för foten så hade jag känt mig rätt hoppfull inför Berlin. Äsch, det gör jag väl nu med, det ska framförallt bli så roligt att springa i en annan stad. Jag och foten får göra vårt bästa helt enkelt.  Olle var så snäll och lagade omelett till mig när jag kom hem. Så gott! Ägg i alla dess former är bland det bästa jag vet.