Träningspass

Dagen efter.

Jaha, dagen efter stora dagen. Det känns…ungefär precis som vanligt faktiskt. Det jag är allra mest glad över är att jag sprang. Vägen fram till Stockholm Marathon har känts som en oändlighet och det värsta jag kunnat tänka mig är att jag skulle bli sjuk just till den 2 juni. Men nej, det var jag inte, jag sprang! Känns också otroligt skönt att vakna helt utan skavanker. Hade ont i min ena höft när jag sprang men jag bara sket i det och kutade på och idag känner jag inte av den. Ett pytteskavsår på ena utsidan av foten, det är det enda kroppsliga minnet från gårdagen. Och ja, lite stela lår. I alla fall, gav mig ut på en återhämtningsjogg nu på morgonen. Regnet öste ner men det var ändå som en smekning jämfört med gårdagen. In i skogen, 5 lugna km. Känns som att komma in i en stor oas av frid. Avslutade med en sväng ner till hamnen.

Fredagstankar.

Sista lilla morgonpasset innan premiärmaran. Dels för att känna springet i benen men jag ville också få in känslan för vädret. Det är fasiken rätt trist med det här regnet och kylan. Man ska ju ändå kuta rätt långt. Och man kan inte låta bli att angsta lite angående sin klädsel. Men egentligen skitsamma, jag kommer ändå köra i shorts och linne. Mindre kläder som kan bli blöta, kalla och tunga, tänker jag. Sådär gick tankarna och när jag och White Stripes hunnit två km så kände jag plötsligt en slags kraft i vädret. Det är ju bara lite regn! Det är ju samma för alla som springer! Dessutom är det tufft och hårt att springa i hällregn! Och så kom jag att tänka på när jag sprang i vintras, det kan man kalla väder. När det var -20 grader där en vecka och håret liksom blev till spaghetti:

Så nu lägger jag ner alla tankarna på vädret. Det blir bra vare sig det regnar eller är sol. 42 km är lika långt oavsett (men snälla, hård vind kan vi väl slippa?).

Sen hem till frukost. Som ni ser behöver vi köpa ny ost.

Fjuttpass.

3 km, det kan man väl knappt kalla ett löppass? I alla fall skönt att sträcka på benen. Testade även båda klockorna igen och samma sak: de visar emellanåt väldigt olika. Gaahh! På lunchen ska dock det hela redas ut ytterligare. Då ska jag nämligen ta med en tredje klocka som jag lånat av Lennart. Kommer nog se aningen märkligt ut när jag springer runt i löparskor fast med vanliga kläder och med tre stora klockor på armen. Men vad gör man inte? Återkommer med domen (för jag gissar att ni alla sitter på helspänn och inte kunnat sova på hela natten för att ni är så himla nyfikna!)

Milmorgon.

Sista ”längre” passet innan lördag. Upp tidigt, hopp rakt ner i maraskorna och sen sista milen i Lidingöloppsspåret. Tog det lugnt, nu spar jag på krafterna.

Väl hemma kastade jag i mig havregrynsgröt och pressade juice. Såhär mycket vitaminer har inte kroppen fått på år och dag. Kaffet hann jag dock inte med hemma utan fick göra så vi kunde ha med oss i bilen. Oerhört präktigt att sitta där med en vanlig kopp i handen, blev snudd på arg på mig själv för att det var så präktigt. Jag som brukar håna folk som åker tunnelbana med såna där termosmuggar. Men gott var det. Hörrni, bara tre dagar kvar nu!

 

Snabbt och vackert.

Tisdagskväll. Vad gör man då? Jo, man värmer upp lugnt och skönt och sen kutar man 300-metersintervaller med White Stripes i lurarna. Inte tokfort men fort. 8 stycken. Sen värmer man ner och springer förbi söta hästar och folk som spelar tennis i kvällssolen. Det ser alltid så lyxigt ut att spela tennis utomhus såna här fina sommarkvällar. Hur kan de vara sådär lagom svettiga jämt och jag fattar inte hur de håller sina frisyrer på plats heller. Själv har jag bara spelat tennis en gång, det var länge länge sen och det var med ett gammalt träracket från typ 20-talet (typ på landet hos någon). Det gick urdåligt och jag minns att jag var så förvånad för jag har alltid trott att det var så enkelt om man var lite stark i armarna. Vill fortfarande tro att det var rackets fel. Sen hem till havregrynsgröt. Nej, jag kör ingen kolhydrattömning. Inte på premiärmaran.

Tjuvpass.

Benen har liksom vant sig vid alla långpass så nu när det inte blev något i helgen så känns det som det var tusen år sen jag sprang. Galet egentligen. Jag försöker förklara för benen att vi måste ta det lite lugnt nu i veckan men det går sådär. Var hur som helst otroligt trött när jag kom hem från jobbet idag. Men då vet jag vad som hjälper! En skogsstig. Blev 11 km terräng i en tyst skog. Ahh, frid i kroppen och benens tjat tystnade för en stund. P.S. Hör av er om någon har ett bra tips på något slags fjättringsverktyg som funkar på en 165 cm lång människa. Kan behöva ha det för att sitta still senare i veckan.

Söndagslunk.

Känns ovanligt att inte köra ett rejält långpass på söndagen. Åkte istället på utflykt till fina Skokloster. Fullt av tävlingscyklister på vägarna och jag blev sugen på att kuta efter dem. Olle var dock nöjd med att jag inte tagit med mig springdojorna så att hela familjen istället kunde slänga sten i Mälaren och äta mackor tillsammans. Jösses vad trevligt vi hade! Väl hemma trotsade jag dock vilodagen och sprang 8,5 km; lugnt och maratempo blandat i en härlig kompott. Snart lördag! Äntligen. Jag längtar!

Expresslördag.

Inget går upp mot lite kattgos innan en springtur. Har velat lite kring hur jag ska lägga upp de återstående dagarnas träning men bestämde mig till sist för att köra snabbdistans och korta intervaller idag. 3 km uppvärmning i Lidingöloppsspåret och sen sprang jag 5 km snabbdistans. Höll bra fart och jag bannade återigen mig själv för att ha stått så långt bak på Milspåret. Man fick ju bara en bruttotid! Well, get over it. Efter det sprang jag ner till Grönsta där äldsta dottern och hennes kompisar hade picknick. Det passade ju bra för då fick jag lite motstånd på mina 200-metersintervaller.

Lång nedjogg då jag även testade geldrinken jag köpte igår. Förutom att jag öppnade den knasigt så en massa ploppade ut över hela mig så verkade magen tycka den var ok, men herregud vad sött det var! Sen hem till jordgubbar.

Står och blickar ut över våra ägor (läs radhusplätt).

Syrénafton.

På väg hem från jobbet kom White Stripes på radion och jag kände att jag bara måste springa och lyssna på White Stripes ikväll. Spelar ingen roll att benen var lite trötta efter gårdagens mil. Bytte om och sen ut. När jag kom ner till Grönsta så var det stor orienteringstävling på gång. Barn och vuxna som kutade runt i skogen med kartor. Herregud orientering, kan knappt tänka mig något värre. Kan bero på att jag själv ogillar att läsa kartor plus har kasst lokalsinne. Jag tycker tjusningen med att springa helt försvinner när man ska lista ut var man är hela tiden. Som att köra bil i ett vackert landskap och nonstop bråka om vägen. Men söta var de, alla barn som sprang runt med kartor hit och dit. Gissar att de där 6-åringarna är vassare än jag. Kanske inte på att springa men definitivt på att hitta. Jag körde lång uppvärmning och sen 3 km backintervaller. Avslutade med skön nedjogg längs Kyrkviken

På vägen hem pallade jag syréner som hängde ut från en trädgård och tog den här oerhört artistiska bilden i kvällssolen.

Bacillskräck.

En kort kvällstur inför morgondagens lopp. 7 lugna km och några koordinationslopp. Benen kändes lite tunga till en start och min sträckning gör sig påmind emellanåt. Men till imorgon ska det vara fart i benen!

Rent allmänt går jag runt och är så fruktansvärt rädd för att bli sjuk, känner efter nonstop och hostar någon på bussen så tar jag mitt pick och pack och byter plats. All artighet är som bortblåst, jaha du var sjuk för två veckor sen, tack hej. Tycker mig ha en liten, liten känning av förkylning men det kan också vara inbillning för jag mår i alla fall bra. Nu jäklar kroppen, nu håller du dig i form till den 2:a juni, det säger jag bara.