Ojoj, en händelserik dag. Kollade på reklam och sen hann jag med en skön springtur. Var så sugen på att springa och just bara springa, inga krav på prestation eller tider. Ville få in rivierankänslan ordentligt innan vi åker hem imorgon bitti. Det var molnigt när jag gav mig av hemifrån. Det regnade till och med vilket var skönt för mig men värre för de som pressade på stranden. Efter en stund klarnade det plötsligt upp och det blev sådär aningen magiskt som det kan bli när det regnar och är sol samtidigt. Två fina mil längs havet, aningen snabbare än distanstempo. Efter det snabb dusch och in till festivalpalatset där jag passande nog lyssnade på ett föredrag om Nike+ som den svenske Stefan Olander höll. Och senare blev det poolhäng och middag och nu är det bonne nuit.

Landade i Nice vid lunch och allt var frid och fröjd. Tills jag inser att någon tagit min resväska! Jag hittar nämligen en identisk men som inte är min. Sicken downer! ”Alla mina springkläder och skor!” är det första jag tänker och jag ser framför mig hur jag får gå runt i fem dagar i svarta jeans och svart tröja. På väskan som inte är min sitter dock ett visitkort med telefonnummer, jag ringer upp men kommer inte fram. Jag tar med väskan i hopp om att han har min och vi beger oss till vårt hyrda hus i Golfe Juan-Vallauris, ca 5 km från Cannes. Det är inget hus, det är som ett litet slott med världens utsikt! Får äntligen tag på den svenska killen och ja, han har min väska! Medan de andra kilar för att äta lunch väntar jag på att han ska komma och vi ska göra ett väskbyte.

Varmt var det men man måste ju pressa lite. Till slut har jag min väska i tryggt förvar och jag drar och äter moules frites med de andra.

Vi handlar lite till huset och jag får den perfekta styrketräningen: bära en vattenmelon uppför den långa backen till vårt hus. Vi inser att vi inte hinner så mycket utan beslutar oss för att spendera resten av eftermiddagen i huset. Och jag bestämmer mig för att ta en springtur. Har hört mig för lite på lunchrestaurangen och planen är att kuta ner mot Juan les Pins och ut till Cap d´Antibes.

Det går fort ner, vi bor riktigt högt upp, och när jag kommer ner till havet tar jag vänster och springer mot Juan les Pins. På sina håll är det extremt trångt och mycket folk, en otrolig semesterstämning, det är svårt att springa fort när man sicksackar sig fram. Åh det är så fint, särskilt när jag sprungit förbi Juan les Pins och kommer ut mot Cap d´Antibes, jag springer förbi det mytomspunna Eden Roc. Det är varmt. Som tur är har jag min handflaska med mig men tyvärr tar den slut ungefär här. Jag vänder efter 9,5 km och springer samma väg tillbaka. Herregud jag blir så galet sugen på glass när jag springer förbi några tjejer med stora glassar på väg hem från stranden. Sen blir jag sugen på allt; öl, kaffe, vatten, hänga på stranden! Men jag kutar på så fort det går med alla människor, snittet hamnar på 4,50 min/km även om det går fortare på sina håll.

Ja sen är det bara att kuta 2,5 km uppför på slutet. Känner mig rätt tuff som springer uppför medan alla bilar kör förbi och jag inser att här har jag de perfekta långa backarna så det får nog bli ett sånt pass en dag.

Ok, stannade några sekunder för att föreviga mig själv i backen. Blev totalt 19 km varav 2,5 rakt uppför. Ett kort långpass får man väl ändå kalla det.

Sen middag på terrassen. Fötterna lite varma och trötta, längtar efter att krypa ner i en säng. Bonne nuit.

Sent pass idag. Den här veckan har varit lite lurig träningsmässigt, dels mycket på jobbet men också fester och fina skolavslutningar. Och i helgen är det annat på schemat och svårt att få till ett rejält långpass. Även om det är aningen nära inpå maran så kände jag att jo, nu vill jag springa långt igen. Och jag vill testa att springa med mina Adizero Boston. Så så fick det bli, ett sent långpass i förskott. Körde gamla vanliga rundan ner till Koltorp och sedan hela Lidingöloppet. 33 km skog. På ett ställe luktade det så gott, nästan så jag övervägde att stanna och bara lägga mig ner på marken och lukta. Men nej, det ska mycket till för att jag ska stanna när jag springer. Höll ett lagom tempo, gjorde en fartökning efter någon timme men körde det bara i 2 km och gick sen tillbaka till aningen lugnare fart. Kände inte att kroppen var riktigt redo för extra allt ännu. Inga konstigheter med lättare skor, successivt verkar fötterna vänja sig men det är nog en bit kvar till att köra ett marathon med mina Adios. Ska även testa att kuta långpass med Nike Lunaride och så har jag ju gått och blivit galet sugen på Saucony Kinvara… Kanske får börja sälja jultidningar i området framåt hösten, haha.