Herrejesus. På kvällen var jag ännu en gång på massage hos Rubin på Access Rehab. Sist jag var där fokuserade han på min vänsterfot och vänstra vaden i och med att jag haft ont på undersidan av fotens ytterkant. Jag fick också några övningar att köra hemma; stå på/rulla hårt en golfboll på det ömma partiet, massera vänstra vaden hårt samt stretcha stortån. Allt detta har jag duktigt gjort. Idag var det dock dags att se över hela kroppen. Innan Rubin satte igång så fick jag träffa Erik som är naprapat och som ”knäckte” till min rygg och nacke lite. Sen var det dags för Rubins idrottsmassage. Och om jag tyckte det gjorde ont första gången jag var där så var det ändå igenting/nada/niente/rien i jämförelse med denna behandling. Det var som ett skämt och jag kunde inte hålla mig från att säga ”jäklar” och sånt. Och man blir ju svettig som efter ett 40 kilometerspass när man ligger där. Men vad bra han är, Rubin. Jag menar, det ska ju göra ont för att göra nytta – och i och med att jag är Sveriges i särklass stelaste människa, som aldrig någonsin tidigare varit på massage, så finns det lite att arbeta med så att säga. Men då det gjorde väldigt ont så fick jag även träffa Martin som satte akupunktur i skinkorna på mig. Rätt mörbultad, men oerhört väl omhändertagen, stapplade jag därifrån. Och precis när jag stapplade ut hejade en så trevlig bloggläsare på mig, som också skulle till Rubin! Sånt blir man glad av och det hände faktiskt även på Friskis för någon vecka sen. Men! Trots massagen och allt fick jag lov att springa. Springa lugnt. Så det blev 10 km på kvällen.

 Rätt svårsprunget ute; slaskigt och på sina ställen ganska djup snö. Men jag pulsade/slafsade mig framåt i den mörka kvällen. Efter det la jag barnen som jag längtat efter eftersom jag smet ut så tidigt i morse, och dessutom haft så mycket jobb senaste dagarna. Men hörrni, när alla hade somnat och jag kom ner så möttes jag av denna trevliga syn:

 Tänk vad fint Olle hade lagat åt mig: vitlökskyckling och sallad! Man tackar. Här kommer nu också reklam för ett hårt bröd som jag köpt på Bakery and Spice.

 Det är väldans gott. Jag försöker ju på alla vis jag kan hitta substitut för en massa socker och skit på vardagarna. Då försöker jag knapra på sånt här istället. Eller nötter, likt en ekorre! Det är inte alltid jag lyckas men försöka duger. God afton.

 På lunchen idag blev det 10 lugna kilometer. Det kändes dock som jag sprang i en helt annan stad jämfört med gårdagens soliga version av huvudstaden.

 Men åh så trött jag börjar bli på mina vinterlöpartights. Jag har sett dem till leda nu. Snart får det bli plusgrader en gång för alla så man kan variera sig lite mer. Även om jag verkligen gillar svarta tights så vill jag dra på mig några andra svarta tights och gömma vinterbraxorna längst ner i lådan.

I övrigt var det idag en sån där tur som mest rensar huvudet. De gånger jag springer dagen efter mina långpass brukar det kännas precis så, som att både ben och huvud återhämtar sig. Tänkte inte på något speciellt förutom den här skylten vid Filadelfiakyrkan på Rörstrandsgatan, som jag som icke troende måste säga är rätt kul ändå. You go God!

 Punkt. Slut.

Och… så var det helg igen! Kändes lite extra festligt att byta om i och med att jag har en ny jacka. Har spanat på den ganska länge fast inte tyckt att jag haft råd. Men sen när det var som kallast där ett tag slog jag till för den är liksom sådär mysig och mjuk på insidan. Lite som att springa i morgonrock när det är kallt på morgonen. Men mest gillar jag den orangea inbyggda halsduken. Har man en sån kan man stå i hörnet och se såhär tuff ut om någon öppnar dörren in till toaletterna.

 I alla fall så sprang jag hemåt. Ahh, benen kändes ganska tunga och trötta – och inte konstigt är väl det med två rätt tuffa pass två dagar på raken. Men ändå, så skönt att bara få springa utan att bry sig om tiden alls. Lyssnade på musik och tänkte på… ingenting. Eller jo, det gjorde jag ju. Jag tänkte non stop på det galna i att jag sprang med mina Icebugs med dobbar. But why?! Jo, grejen var att det var rätt halt ute på Lidingö tidigt imorse så därför kutade jag med dem då, och jag var lite lat och orkade inte ta med ytterligare ett par skor. Men jag ångrade mig såklart när jag klapprade fram på de torra fina stadsgatorna och störde fredagsstämningen för folk.

 Blev 11 lugna fredagskvällskilometer. Sen pang in till mitt favoritgäng och äta bästa fredagsmaten. Var beredda på en fantastisk syn:

 Jösses så gott det där var. Chilibearnaise. Adjö.

Jorå. Vi har fått kräksjukan på besök hemma hos oss. Minsta dottern blev dålig sent igår. Alltså kräksjukan, den önskar man inte ens sin värsta fiende. Och förutom att det är så synd om den som är dålig, så är det ju hinkar hit och dit hela natten, lakan som ska bytas, omöjligt att somna om bredvid en plutt som vrider och vänder på sig. Kort och gott: ingen har sovit mycket i natt. Förutom detta så är det hur mycket som helst på jobbet. Tänk då att man (jag) har en mamma och pappa som säger att de kan passa lillskrutten under dagen. Trots kräksjukan! Samt hämta resten av gänget på skolan. Det borde de få en medalj för.

Så vi kunde jobba som planerat. Och! Jag hann med 10 km på lunchen. Kände mig rätt trött men lite luft för att sortera upp tankarna kändes rätt. Måndagar är egentligen ofta min vilodag men beroende på hur jag mår, tar jag helvila eller kör lätt jogg.

 Tjong ner till omklädningsrummet och på med kläderna. Svenska flaggan blev det idag. Och sen ner mot Karlbergs Slott som jag insåg att jag matchade. Flott!

 Det var delvis väldigt moddigt längs Kungsholms Strand men luften, den var vårig och härlig och fåglarna kvittrade. Och jag kände mig helt uppåt av att kunna springa med pannband, om än ett rätt varmt och brett sådant.

 Vände vid Stadshuset, som jag för övrigt också matchade (ja, flaggorna alltså). Sen tillbaka mot jobbet. Blev totalt 10 km i behagligt 5:00-tempo. Ingen fart men skön uppmjukning av kroppen. Dusch och sen full speed på jobbet. Nu då? Ja nu sitter jag faktiskt hemma och mår lite illa. Vi får se om det är ren och skär inbillning eller ej. Återkommer!

Sådär. Då var förkylningen borta och springskorna tillbaka. Lite lurigt det där med förkylningar, att veta när det är ok att börja kuta igen. Fast jag har lärt mig att så länge man undrar om det är ok, så är det oftast inte ok. Man känner ju liksom när man mår bra, och med tanke på vilka konsekvenser det kan få om man tränar sjuk så ska man vara försiktig. Och egentligen har ju inte en dag hit eller dit någon betydelse.

I alla fall, skönt att må bättre. Jag tog en banan på förmiddagen.

 Och på lunchen var det dags för spring. På med varma kläder och upp med halsduken över munnen.

 Sen iväg! När jag varit risig så brukar jag köra ett lugnt förstapass. Ner till Karlberg genom den gråvita stan. Höll ett konstant 5:00-tempo. Benen kändes aningen tunga och klumpiga och min vänsterfot lite trött. Märkligt, jag kan tycka att den just blir lite trött och stel när jag inte tränat på ett par dagar – det är farligt att vila, haha. Men i övrigt kändes det bra i kroppen. Totalt 10 km i 5:00-tempo. Stretchen och duschen gick i desto snabbare fart. Pang! Så satt man framför sin dator igen med lite lunch. Ajöss.

 Avslutade gårdagskvällen med att packa gympa-, skridsko- och utflyktsryggsäckar till barnen. Och lägga fram mina löpkläder ifall foten skulle kännas i form på morgonen. Till sist lite magstyrka. Ibland tycker jag det är lurigt att hålla på med sit-ups och grejer precis innan man somnar. Det kan ju ha en väldigt uppiggande effekt. Men det var inga problem med den saken.

 Foten kändes bra när jag vaknade så det blev upp och ut. Äntligen! Fylld av sånt lyckorus när jag sprang iväg. Väldigt mycket snö i början av rutten men sen mötte jag en snäll plogbil som gjort i ordning det så fint för mig. Tog det lugnt. Kände efter. Foten helt klart bättre men vi får se här framåt. När jag sprang Odengatan ner så fick jag den här bekanta känslan av att vi människor är djur. Att vi är djur som gillar att springa. Jag älskar när jag känner så, ett med naturen… ehh staden!

 10 km, piip. Nu hoppas jag foten inte gnäller här efteråt. Kolla bakom mig. Jag gillar de här fina munnarna av Sterling Ruby på Bonniers Konsthall.

 Min egen mun var sugen på kaffe så det fick bli en sån medan jag stretchade, duschade och tvättade håret.

 Har tyvärr ingen hårborste i mitt skåp. Men det är den bra grejen med att ha ett trasselsuddshår, det syns ändå inte. På med skönaste dojorna för foten. Välkommen onsdag!

 Punkt.

Vaknade och gjorde gröt till barnen.

 Klädde mig i orange och gosade med Ali.

 Sen sprang jag iväg.

 Idag 10 lugna kilometer till jobbet, kroppen lite sliten efter gårdagens långpass. Passade rätt bra då det ändå var helt omöjligt att få upp någon fart på underlaget.

Döm av min förvåning när jag öppnade dörren till omklädningsrummet och såg att någon (vem?!) hade flyttat högen med handdukar från stolen till torkskåpet!

 Den där handdukshögen på stolen har ju legat där i decennier. Mycket bra initiativ men… ovant. Nu finns det liksom helt plötsligt en stol. Kaffe i duschen och sen frukost vid skrivbordet. Olle berättade att det varit ett program på P1 imorse om kvinnliga elitidrottare (Obs! Jag räknar mig icke till denna skara på något som helst vis!) och mat. På programmet sa de att hälften av alla kvinnliga elitidrottare äter så dåligt att de kan få bestående men som utebliven mens (som kan leda till sterilitet), benskörhet och förtvining. Herregud, när jag hörde detta tog jag genast en macka till. Jag äter verkligen ordentligt och mycket, men detta kan vara värt att ha i bakhuvudet då de menade att en idrottare på elitnivå bör äta dubelt så mycket som en ”vanlig” människa.

Annars tror jag på en bra dag i mina nya skor. Oerhört mycket denna sista vecka innan jul men det fixar vi!

 Tjong, låt måndagen börja.

Åh vad jag gillar restauranger som verkligen är gjorda för vuxna, men som samtidigt förstår hur man gör det roligt för barnen. Som har såna här bra grejor, så bra att man nästan vill be om ett eget ex.

 Men helt ärligt, den här var rätt svår:

 När vi kom hem från stan och Rubens födelsedagslunch yrde snön. Jag blev så himla sugen på att ge mig ut en kortis i och med att jag sprang på löpbandet imorse. Stoppade in telefonen i en vattentålig plastficka.

 Och klädde på mig.

 Sen gav jag mig ut på en kvarterskoll i snön.

 Vet inte riktigt varför jag är besatt av öde basketplaner, fotbollsplaner och hockeyrinkar. Saker som är gjorda för skrik, spring och tävling blir så himla tomma och övergivna när ingen är där. En fin sorgsenhet.

 Sen hem. Bara 5 km men ahh, så skönt med vind i ansiktet. I övrigt traskar jag runt här hemma i mina nya vinterskor.

 Ja, eller ligger med dem på badrumsgolvet i en konstig vinkel för att ta en snygg bild.

Vaknade och kände mig inte tung i skallen längre. Springa? var såklart min första tanke. Tog tempen. Ingen feber. Det har jag i för sig inte haft på hela veckan men känt mig som att jag har det. Halsen? Inte ont, lite hostig men känns mest som en kvarleva. Men för säkerhets skull tänkte jag att jag extrapeppar kroppen först.

Jag och Uma gjorde juice.

 Och så åt vi frukost.

 Sen bytte jag lakan tillsammans med Ali. Bästa sättet att få bort sjukdomskänslan hemma, att bädda om.

 Och så borstade jag tänderna i duschen och tvättade håret. Att borsta tänderna i duschen gör mig alltid extra pigg, ingen aning om varför.

 Jaha. Och sen! Sen tog jag på mig springkläder. Äntligen!

 Tänkte att jag springer en liten kortis. Men när jag började springa kändes det så fruktansvärt skönt. Blev förvånad över den lätta känslan. Sprang mot Elfvik och höll 4:55-tempo.

 Det var som att kroppen äntligen vaknade till liv, musklerna vädrade morgonluft igen.

 Grått och höstblött, men så fruktansvärt skönt. Ibland sprang benen på av sig själv men jag försökte ta det lugnt och hålla samma tempo så gott som hela vägen, och ingen spurt i backarna. Vill ju inte locka tillbaka förkylningen. Tack för dessa 10 km, de behövde jag.

 Idag fick man springa lite själv på friidrottsträningen. Barnen mot tränarna i en tävling som gick ut på att man ska hoppa på en tjockmatta och därigenom få den att förflytta sig framåt. Vilket innebär att man måste hoppa och landa med benen rakt framåt för att få till en rörelse. Första mattan som nådde andra sidan väggen vann. Och barnen vann.

Tillbaka hemma gav jag mig ut på ett kort kvällspass. Sprang en sväng nere på Grönsta. Kändes som jag studsade fram, blev helt fylld av sån frihetskänsla och kraft att jag kunde sprungit ända till Italiens södra spets. Men istället sprang jag ner till hamnen.

 Där var det alldeles svart och fint. 5 km av bästa sort. Inte långt men jösses så skönt!