Distanspass

Distansdag!

Snackade med Pekka igår och bestämde för lite ommöblering i löpschemat pga knä och höft. Vad jag gillar att ha en så bra person att prata med om min träning. Därmed blev det distans idag. Vaknade av vågskvalp på klockan, klev upp, satte på mig kläderna och drog ut i dimman som var tillbaka. Jag älskar den här dimman, den får mig att tro att jag är på engelska landsbygden.

Tog en liten omväg ut på Djurgården innan jag vände mot jobbet. Totalt 15,5 km. På lunchen gick jag och köpte en till sån här:

Jag försöker att inte tänka på förkylningar och skit men det är svårt när alla hostar runt en. Och när jag tänker på all träning jag lagt ner och hur fruktansvärt gärna jag vill stå där friskare än någonsin på startlinjen i Berlin. Ja, då är det svårt att inte tänka på baciller och jox och då går man och köper en till sån här spray så att man har en på skrivbordet på jobbet och en i väskan – alltid redo att spraya! Sen åt jag dumplings som var så fina att jag nästan inte ville äta upp dem.

Annars så har det varit en så rolig dag idag. Jag vet egentligen inte varför men jag har bara varit allmänt uppåt. Haft roliga samtal med roliga människor, mest små samtal om de mest triviala saker, men ändå! Och roliga möten. Har allmänt känt att det rör sig framåt och sånt blir man glad av, i det lilla och stora. Glad i hågen bytte jag om efter jobbet. Här får ni se mig och lite naket. Gillar att Bonnierhuset är fullt av konst.

Sen gav jag mig av hemåt. Fast precis innan jag började kuta såg jag den här:

Vad är det som hänt? Jag ser bara en massa borttappade gosedjur. Fast den här såg i alla fall rätt glad ut. Sen hem genom stan till Vampire Weekend som jag gillar oavsett hur de låter för att de har sånt jäkla bra namn. Känslan när man når Lidingöbron och det är blått och solen står lågt och inget knä eller höft gnäller och det fläktar och… ahh! Ledsen för detta superoptimistiska inlägg men idag är det en sån dag.

Totalt 10 km. Det enda dåliga skulle väl vara att jag blev lite sur på Olle sen för jag tyckte inte att han hade stekt kycklingen tillräckligt = salmonellaskräck. Men nu är det glömt och förlåtet. Hej då!

Upp och ner fast ut och in.

Knä och höft ok imorse så det blev ändå det planerade backpasset. Sicken lycka! Men först lång uppjogg. Tanken på att ränna upp och ner i en backe direkt från sängen, den känns nämligen inte alls trevlig. Joggade längs vattnet. Som vanligt vackert. Man börjar bli bortskämd.

Om tre veckor springer det tusentals människor här där jag brukar vara alldeles ensam. Men nu imorse var den enda jag såg den här stackaren, som nog längtade hem till en varm famn. Tyvärr blev han lite suddig.

Sen var det backdags! När jag precis skulle börja kuta insåg jag att jag hade mina tights ut och in. Så kan det gå när man likt en zombie kliver rakt ner i springkläderna när klockan ringer. Som tur är har ett par utochinvända tights ingen som helst betydelse för farten. Passet var precis som vanligt: första och andra intervallen sega, vid tredje vaknade kroppen till liv och sen följde några intervaller med riktigt bra känsla för att sen på slutet få kämpa järnet för att hålla farten uppe. Pust och puh. Tänk att plåga sig kan vara så skönt!

Totalt 13 km. Därefter hem till min gamla gröt. Idag hade vi massa blåbär och jordgubbar i kylskåpet så det var festligt värre.

Sen jobb, jobb, jobb hela dagen. Lite tjatigt med all mat men jag måste ändå visa en favorit som jag åt till lunch: färska vårrullar!

Mycket goda men samtidigt hemska. De är ju gigantiska och faller sönder på ett ovärdigt vis så man sitter där med nudlar hängandes från munnen. Varning för alla singlar då vårrullarna därmed kvalar in på listan över tidernas sämsta date-mat. Nog om maten. Lite senare var det dags att ta sig hemåt i höstvärmen.

Tänkte på exakt ingenting när jag sprang hem genom stan. Inget jag minns i alla fall för plötsligt stod jag utanför dagis.

Totalt 10 km. I övrigt så är det mycket basket här hemma nuförtiden. Det är jag riktigt nöjd med då basket utan tvekan är en av världens bästa och roligaste sporter.

Nej ni, nu ska jag möta hösten i detta nagellack.

Och sen blir det mer magstyrka då jag slarvat lite med den på sistone och därmed delar ut övningarna till magen retroaktivt. Ajöss.

En riktigt bra fredag!

Idag ingen löpning direkt på morgonen. Däremot gröt.

Jag har blivit beroende av kokos och chiafrön, det är sån bra kombination. Spring blev det på lunchen. Ner i katakomberna för ombyte. Från min vita examenskavaj…

… till gult.

Couleurs d´Afrique står det på linnet. Ja, har man det inte benen så får man köpa ett tufft linne. Sen drog jag iväg för ett tröskelpass. Lämnade kameran i skåpet, pallar oftast inte att ha med den när jag ska springa fort, den hoppar och tjongar så mycket när jag har den i min fula lilla midjeväska. Idag blev det blev inga spänsthopp, detta för att skona rumpan/höften men i övrigt fräste jag på som vanligt längs vattnet. Jag märker på mitt humör att jag är mitt i min sista hårda period innan Berlin. Det finns liksom bara tålamod för passen, inget tålamod alls för folk som går/springer i bredd och upptar hela vägen. Jag ropar inte längre Ursäkta! sådär lite milt, utan snarare vrålskriker jag Se upp!!! eller Håll till höger!! Jag ska nämligen förbi och fram och har faktiskt ett par sista viktiga veckor att ta mig igenom. Sen får jag väl springa av mig ordentligt i Berlin. Då kanske jag är snäll igen när jag kommer hem. I alla fall så gick det väldigt bra att springa idag! Höften/rumpmuskeln störde mig till en början men sen försvann det och det var inte alltför många jag behövde ryta åt. Bästa farten för i år! Totalt 10 km. Glad joggade jag tillbaka till jobbet och käkade lunch vid datorn. Och sen plötsligt var det dags att springa hemåt och hämta på dagis.

Jag hoppades nästan på regn och rusk när jag skulle kuta för jag var så sugen på att göra en brasa hemma. Men nej då, vädret var strålande!

Finns i för sig inte något som hindrar mig från att göra en brasa ändå, men hallå, det känns lite skumt att sitta och kura med te framför en eld när det är 20 grader utomhus. Men snart så. Uppe vid Odenplan kom plötsligt en kille ikapp mig – det var ju Enis! Enis och jag har en sjuklig förmåga att stöta ihop med varandra. På de mest märkliga ställen är vi samtidigt, han är typ den enda jag stöter ihop med när jag springer. Senast det hände var när jag låg och pressade på asfalten på Gotland i somras, en bil tutar och vem sitter i den om inte Enis! Idag var även han löparklädd så det blev en kort men väldans trevlig springtur tillsammans ner till Lill Jans-skogen där han skulle kuta intervaller i sina nya dojor inför Lidingöloppet. Jag glömde att ta kort på honom vilket var synd för han såg stark ut. Och jag förstår att det kan vara trevligt för er bloggläsare att se någon annan än mig för jämnan. Sen sa vi i alla fall hej då och jag kutade vidare på egen hand och bara därför får ni ytterligare en bild på mig. Precis här tänker jag på allt jag är sugen på: kaffe, juice, öl, godis, glass etc osv.

När ska det här vackra vädret ta slut?

Totalt 10 km i 4:42 min/km som kändes väldigt lätta. Bästa fredagskänslan med ett hårt lunchpass och skönt litet distanspass innanför västen. Drack detta när jag kom in genom dörren:

Och sen tog jag rosa balsam i håret. Det är också bra fredagskänsla.

Jaha ni, nu ska ni se vad jag har köpt. Denna!

Jag äter ostbågar väldigt sällan numera, man blir så beroende av dem så jag har försökt att helt undvika dem. Och de innehåller ju bara skit. Men nu var det en kompis på jobbet som tjatade och tjatade om just dessa Flaming Hot. Han var besatt och gjorde så bra reklam för dem så jag var bara tvungen att testa. Tyvärr får jag ge honom rätt. Oerhört små trevliga saker att stoppa i munnen medan man väntar på att klyftpotatisen i ugnen ska bli klar. Jag får hoppas att de är värsta bra laddningen inför morgondagens pass. Adieu.

Socialt spring och Solnatur!

Idag var det en vanlig morgon. Men ändå inte.

Jag skulle nämligen få springsällskap av Fredrik som också bor på Lidingö. Han sprang Stockholm Vintermarathon på 2:34 i vintras så han är ingen duvunge precis. Det var jag som var duvungen. Vi möttes upp på gångvägen och sprang in mot stan. Det var så länge sen jag sprang med någon, att jag innan var lite orolig för om jag ens skulle klara av att koordinera spring och prat. Jag hade även förvarnat om att jag tog det lugnt på morgonen, särskilt efter gårdagens tempo. Men det gick bra! Det funkade utmärkt att prata och springa. Fredrik visade mig en ny liten Djurgårdsrutt där man först sprang inne i skogen. Här ser ni Fredrik i farten.

Sen kom vi fram till vattnet. Ah, kolla vad fint det var:

Lustigt. Jag har sprungit runt här i krokarna så många gånger men ändå aldrig just här. Förbi Kafé Kruthuset på Hundudden, som jag nu lärt mig att det heter. Efter Djurgårdsturen tog vi Strandvägen fram. Den här stan alltså. Vad fin den är.

Ingen dålig start på dagen. Kul att få kuta med en snabbis och prata lite löpning. Just det gör jag annars rätt sällan, pratar löpning alltså, jag springer mest på. Vi avslutade språngmarschen på Violon Dingue. Totalt ca 15 km (Herregud, jag glömde faktiskt sätta på klockan där i början. Så går det när man snackar och springer, det funkade uppenbarligen inte att ta in ytterligare en grej.) Sen promenixade jag med min kaffe och macka till jobbet.

Jag jobbade på och såg The Beast ännu en gång genom fönstret. Hej då Obama, flyg försiktigt.

På eftermiddagen hade jag möte i Sundbyberg. När det var slut gick jag in på toaletten och drog på mig löparkläderna i expressfart. Jag fick skjuts av min kollega fram till Solnavägen. Där hoppade jag av. Jag gillar att bli avsläppt sådär, gärna mitt i en rondell.

Jag sprang i riktning hemåt. Förbi Solna Kyrka och en sväng genom Hagaparken.

Därefter en avstickare upp till det bortglömda området Bellevue som ligger inklämt mellan Brunnsviken och Roslagsvägen. Mitt huvud ville dit för det är så vackert där, som en liten oas mitt bland avgaserna. Där finns bland annat det här huset som är museum.

Måste gå dit någon gång. Och så den här fina skylten.

Åh vad jag hoppas den där klubben är aktiv och skickar duvor kors och tvärs över jorden. Helst med kärleksbrev eller topphemliga kodade brev i näbben. Sen var det slut på oasen. Ner till Valhallavägen och mot Lidingö.

Totalt 12 km. Nu måste jag massera min ena höft som bråkat lite idag. Eller nja, snarare rumpmuskel. Något sånt vill vi inte veta av. Hej då torsdag!

I Obamas fotspår!

Även om jag ser väldigt sur ut här på bilden, så finns det inget att klaga på vad gäller vädret om morgnarna senaste tiden. Inte heller idag. Bara att ge sig ut.

Idag kom jag iväg lite senare än vanligt och den där halvtimmen gör ganska stor skillnad: mer folk uppe och på väg till jobbet. Innan jag började kuta på morgnarna så hade jag inte kunnat föreställa mig att så pass många ändå är uppe så pass tidigt. Sen springer ju verkligen inte alla men ändå, det är ganska bra ruljans vid halv sju.

Bakom Sophiahemmet var militärträningen igång: vuxna som pressade sig i sina små dagisvästar. Och när jag kom fram till Valhallavägen så kom jag på det: Obama! Vägarna var ju alldeles tomma. Perfekt för oss löpare. Vid Sveavägen var det ovanligt öde. Bara att springa över!

Totalt 10 km. Innan lunchen så hände det: Vi såg Obamas bil och kortege från vårt glasshus!

Ni ser ju sjukt dåligt men det är två små bilar där med flaggor på. I någon av dem måste Obama ha suttit. Men mäktigast var ändå de två vattenskotrarna med secret service-agenter som brände förbi i kanalen precis innan bilarna dök upp.

Jag drömde mig bort till att det var jag som satt där i bilen… Jaja. Sen var spektaklet slut och jag gick och åt lunch som vanliga människor gör kl 12:00. Såna här vegetariska dumplings blev det.

Efteråt lyxade Olle till det med en glass. Själv tänkte jag vara lite nyttig och inte äta glass dygnet runt, så jag köpte det här paketet istället:

Det borde jag inte ha gjort. De var verkligen inte goda. Jag lät mig luras av att det var kokos i men vad hjälpte det när de smakade som bananbark. Jag får försöka pracka på dem på någon på jobbet.

På eftermiddagen blev jag så trött. Proppade i mig kaffe och fil för på kvällsschemat stod ett tempopass, så det gällde att hålla energin uppe. När det var dags att byta om var jag lite piggare. Lite. Jag sprang Odengatan fram och svängde höger på Valhallavägen. Uppjogg fram till Gärdesfältet var tanken och därefter sätta full fart. Tur att jag inte hade tänkte starta tempopasset redan på Valhallavägen för det hade varit omöjligt. Hela gatan var avspärrad och det var sån märklig stämning. Fullt av folk som stod och väntade med kameror i högsta hugg, men ändå alldeles tyst.

Nästan som att jag blivit döv, så märkligt var ljudet. Efter drygt fyra kilometers uppjogg var jag framme vid Gärdet. Där var det avspärrat men jag såg att folk sprang runt på andra sidan så jag frågade en polis om det var ok att kliva under avspärrningarna och kuta på Djurgården.

Polisen stirrade mig rakt i ögonen och sa med allvarlig röst: ”På ett villkor.” ”Ehh, ok…” svarade jag (och nu ska ni veta att jag lider av auktoritetsskräck). ”Om du lovar att springa fort!” Aha, en skämtande polis! Det gillar man. Jag förklarade att det var precis exakt det som var planen, smet under tejpen och tog ett kort där jag fortfarande ser livrädd ut.

Sen startade jag om klockan och satte av. Idag körde jag 5+5+5 km med en minuts joggvila emellan. Det var så oerhört skönt att springa på kvällen och idag kom jag till min stora glädje ner i farterna som jag hade planerat. Skön känsla!

Totalt 20 km. Hem till apelsin och ingefära. Tycker det hostas kors och tvärs runtomkring mig just nu så det är bara att pressa på.

Nu: massera vaderna med den där Ormsalvan som Olle är allergisk mot. Hoppas vi slipper andnöd och ringa ambulans i och med alla avspärrningar. Hej.

Kunglig morgon och somrig höstkväll.

Men oj. Kallt ute imorse. På med arm- och handvärmare. Och stora hörlurarna. De är alltid så bra när man vill värma öronen.

Och sen genom den perfekta morgonen in mot stan.

Idag tog jag en tur ut till Norra Djurgården. Kungligt värre. Längesen jag sprang där.

Men alltså. Denna figur. Kan man ha en sån i ett radhus tro?

Sen fick det vara slut på lantlig idyll. In mot stan! När jag sprang Odengatan ner, med Jack White i öronen, och det var soligt och benen pinnade på som aldrig förr i nerförslutet och kroppen var stark – då sände jag en tacksam tanke till alla hårda pass som gjort att jag kan springa såhär i räserfart en tisdagsmorgon i september. Ja, det kändes i alla fall som räserfart men så var det ju nerförsbacke också. Totalt 15 km.

Kaffeverket-stopp.

Därefter raka vägen till omklädningsrummet. Det är nuförtiden ovanligt mycket folk där som cyklar till och från jobbet. Och duschar efteråt, för man blir visst svettig även av att cykla har jag förstått. I för sig bara en tidsfråga innan ”säsongsarbetarna” försvinner men idag var jag i vilket fall som helst ensam. Jag kunde därmed fortsätta discot, göra lite styrketräning och spännig stretch.

Sen fortsatte dagen som AD i glashuset.

Och när dagen blivit till kväll och jag skulle springa hem hade det blivit alldeles ljummet ute.

Folk på väg hem från sina jobb. Det finns något lite sorgligt i luften vid den här årstiden. Som att alla vet att snart är det slut med shorts, öl på uteserveringar, solglasögon och långsamma promenader genom stan. Men allt som tar slut är också fint just därför. Vi får tänka så. Totalt 10 km. Sen in till pasta pesto. Obs! Hemmagjord! Ber redan nu om ursäkt för att jag kommer stinka vitlök imorgon.

Hej då.

En helt vanlig måndag.

Ibland kan jag avundas elitidrottare som kan styra hela sitt liv efter sin träning. Som helt perfekt kan planera in när de ska träna vad för att få bästa effekt, och sen se till att de får tillräckligt med vila emellan passen. Och bra mat och fantastisk sömn. Och styrketräning och allt vad det kan vara. Men egentligen, hur många lever så? Inte så många va? Även om jag kan avundades det i vissa stunder så är det inget liv jag skulle vilja ha. Men just idag blev det bara så tydligt att jag just inte har det. Jag visste att det inte var ultimat att köra ett tröskelpass idag efter helgens tuffa pass, men för att få ihop veckan så fick det bli så ändå. Bara att byta om på lunchen!

Första gången på evigheter som jag körde såna där knätights, men idag var det verkligen höstigt ute. Och förkyld vägrar jag bli. Ner till Kungsholms Strand. Kände redan på uppjoggen att benen inte var så alerta men efter lite hopp och jox fick jag ändå fart på dem och satte av längs vattnet. Ganska glest med folk vilket är tacksamt när man vill ha fritt spelrum. Lite långsammare än vanligt när jag stannade klockan men ändå helt ok. Jo, en sak jag inte blir klok på är alla dessa människor som är ute och ”springer” och pratar i telefon. Kan bara inte fatta det. Visst visst, ibland är det akutsamtal man måste ta men såna där sega samtal som bara pågår slentrianmässigt? Nää. För mig är det motsatsen till allt vad jag älskar med löpningen, vare sig det är ett tufft eller lugnt pass jag kör. Att bara få vara i min egen värld. Antingen med naturen, staden eller mina andetag i öronen. Eller musik. Men en malande röst som liksom bara ”och när jag sa det så berättade ju hon att…”. Nej tack, säger jag. Totalt 10 km. Tillbaka till jobbet och verkligheten. Några timmar senare var jag plötsligt iklädd löparkläder igen. Redo för dagis.

Nya dojorna på.

Jag har inte börjat älska dem som mina vanliga Adios än. Blir inte klok på vad som är skillnaden riktigt men de känns liksom lite klumpigare. Men jag ska springa in dem ordentligt innan jag uttalar mig. De är åtminstone väldigt fina. I alla fall. Genom stan en helt vanlig måndageftermiddag. Otur med typ alla rödljus men jag vägrar stå sådär och hoppa medan jag väntar utan springer alltid en sväng och vänder tillbaka istället. Har typ blivit expert på exakt hur länge det tar för alla rödljus längs Odengatan att slå om och hur långt jag hinner på den tiden. Alltid något att kunna!

Totalt 10 km. God afton.

Fram och tillbaka.

Uppe med tuppen – och tidningsutdelaren! Mötte honom när jag klev utanför dörren och fick tidningen rakt i näven. Sen i med hörlurarna och ut i fredagsmorgonen. På Lidingöbron hade 48 cyklister passerat in mot stan. Luften var kylig och lite klibbigt varm på samma gång.

Idag var ett lite längre distanspass planerat så jag sprang över Gärdet och ut mot Djurgården.

Oj så vackert det var. Tyvärr blev alla bilder i farten suddiga så de får inte vara med. Men en grej som jag såg och funderade över var tre svanungar, som i för sig inte var så små längre, men de simmade på led. Ett spikrakt led! Jag hade inte kunnat dra en rakare linje ens med linjal. Sånt där tycker jag är mäktigt. Efter min lilla Djurgårdstur sprang jag Valhallavägen fram, svängde ner på Odengatan och stannade utanför Kaffeverket. Totalt 20 km. Idag hade de hunnit öppna så jag handlade macka, juice, kokosyoghurt och kaffe. Det var ju ändå fredag.

Och sen promenixade jag med rubbet till jobbet.

Bra morgon! Och sen blev det även en bra lunch med massa roliga jobbkompisar. Jag åt lax.

Efter alla möten var klara så var det dags att springa hemåt. Ute hade det ösregnet men när jag väl klev ut genom dörren duggade det bara smått. Synd. Jag som älskar att kuta i regn.

Med fredagsmusik i öronen sprang jag på blöta gator hemåt. Fotbollsmålet i parken hemma såg lite övergivet ut och jag kände att nu, nu är hösten äntligen här!

Totalt 10 km. Nu måste jag springa, inte i löparkläder men bort på middag. Ajöss kära läsare.

Lägger pussel.

Att träna fokuserat och ordentligt inför att marathon tycker jag känns lite som att lägga ett tusenbitarspussel. Det är mycket som ska göras och varje pass fyller ett litet hål i det där stora pusslet. Blir man sjuk eller skadad och får avbrott i träningen så kommer några bitar saknas. Förhoppningsvis gör det inget utan man… (hmm… nu blev pusselliknelsen plötsligt svår, jag som kände mig så smart.)… typ, ser vad pusslet föreställer ändå? Men drömmen är att alla bitar läggs på sin rätta plats, och att pusslet blir jäkligt tjusigt till sist. Idag på lunchen var dags för ännu en pusselbit i form av ett tröskelpass. Bytte om.

Lite ångestfylld värmde jag upp. Kroppen var nog lite trött efter gårdagens tempo. Men vadsjutton, bara att köra på, huvudet var ju med på noterna! Lyckades trots tröttheten fylla just huvudet med fokus och koncentration vilket gjorde att jag sprang på i bra fart. På slutet såg jag en kille långt framför mig som jag bestämde att jag skulle springa om. Han var ute och sprang i godan ro och förstod inte alls att han plötsligt transformerats till min motståndare. Kääääämpa! Piiiiip! När jag var förbi honom var jag klar. Och dessutom hade jag pinnat på bra, alltid skönt när man fixar det trots att kroppen segar i början. Totalt 10 km. Sen duschade jag iskallt och då menar jag iskallt. Det har jag börjat med efter sommaren, saknar den där känslan i kroppen som jag fick när jag badade på Gotland efter alla varma löpturer. Nu försöker jag återskapa den i duschen. Jaha, sen åt jag lunch vid datorn och jobbade som man gör på ett jobb. Jag måste ändå säga att jag har ett väldigt roligt jobb. Massa smarta och roliga människor som jag får umgås och jobba med där i vårt glashus. Plötsligt hade dagen gått och det var dags att hämta barn på dagis. Ombyte – igen! Jösses vad jag tvättar löparkläder…

Genom stan. Tomt huvud. Det är det sköna med hederlig distans, att hjärnan kan kopplas bort och kroppen jobbar på av sig själv. Förbi mina byggarbetare.

Och hem till välkomstkommittén! Välkomstkommittén är den enda jag får krama när jag är svettig.

Dagens andra pusselbit lagd. Totalt 10 km. Sen när vi cyklade till basketträningen på kvällen såg jag det här:

Den har förmodligen sett ut så i tusen år men det var nytt för mig. Jag blir alltid lika glad av sånt här, när man plötsligt blir uppåt av ett litet anspråkslöst elskåp! Ajöss.

Slåss mot backen och ljummen distans.

Startade morgonen med backintervaller. Men först värmde jag upp ordentligt. Det måste vara något som kommit med åldern men jag har blivit så fascinerad av naturen. Och liksom tacksam över allt det fina. Som det här:

Därefter var det dags att omfamna backen. Jag gillar verkligen att springa backintervaller och idag kom jag på varför. Grejen är att jag ju nästan alltid tränar ensam. Det betyder att jag får tävla med mig själv så gott som alltid. När jag ska springa fort så är liksom mitt eget huvud och min egen kropp det enda jag har att tävla mot. Men när jag springer backintervaller så har jag den perfekta motståndaren: backen! Tänker att jag ska knäcka backen, ge den vad den tål osv etc. Det är rätt kul. Om man har aggressioner inom sig så kan man även passa på att få utlopp för dem där i backen. De sista två intervallerna var jobbiga idag. Både backen och mina ben hade fått vad de förtjänade.

Joggade ner. Totalt 13 km. Sen började min vanliga dag med barn till dagis och skola och jobb. På tal om jobbet så fick jag den här av gänget som jobbar i vår reception:

En egen handpump med desinficerande medel att ha på mitt skrivbord. Bästa presenten nu inför Berlin. Tack. De enda är att jag typ missbrukar den nu när jag har så mycket och så nära, pumpar non stop. Efter jobbet bytte jag om igen.

Och gav mig ut i den helt galna sensommarkvällen.

Det var alldeles ljummet. Snart säger det PANG och så är det höst och slut på att springa i linne och t-shirt. Man får njuta så länge det varar. Så det gjorde jag. Tog därmed en lite längre tur hem för jag hade dessutom nya dojorna på fötterna, massa bra musik i öronen och i ryggsäcken nyinköpta kokosflingor. Allt var frid och fröjd med andra ord.