Idag var det sega ben på morgonjoggen. Vet inte vad det är med just onsdagar men ofta känner jag mig trött då, i alla fall nu i sommar då jag kört mina dubbelpass. Kan i för sig bero på att jag igår körde tröskelpass och ett distanspass i ganska snabb tempo. Men det spelade inte så stor roll för idag ville jag mest pränta in alla lukter, stigar, vägar, ängar, åkrar, får, kossor, hus, blommor, kaniner, stenar, raukar och vindar innan vi åker hem. Gjorde mitt bästa för att lagra minnena under 10 lugna kilometer.

Efter häng och lunch på stranden fick det bli ett distanspass (fotbollen är bara med för bildens skull, lite OS-aktigt sådär). Medan jag sprang började jag tänka på hur det hade varit om man kunde springa mot sig själv. Då hade jag velat att ”Tove augusti 2012” kunde möta ”Tove augusti 2011”, dvs springa mot mig själv när vi var här på Gotland för precis ett år sen. Då hade jag precis börjat springa lite oftare och mer uppstyrt, men inte alls så långt som jag satte igång med runt jul ungefär. Då var mitt mål att springa Lidingö Tjejlopp (en mil) under 45 minuter. Jag vet att jag hade klarat det för jag gjorde det på träning. När det sen var tävling så svimmade jag. Helt galet. Efter 7,5 km. Sonen hade haft kräksjuka och jag minns att jag mådde lite illa innan loppet och kände mig extremt törstig, men tänkte att jag bara var nervös och larvig. Egentligen hade jag nog en kräksjukasläng. Det var i alla fall mitt första lopp (förutom skollopp och jox när man gick i plugget). Veckan efter sprang jag Topploppet för att få revansch och sprang på 43:49. Jaja, nu kommer jag aldrig få veta hur racet med mig själv hade gått men jag tror jag hade slagit mitt gamla jag rätt rejält ändå. Nu på em var det alltså bara en Tove som kutade 15,5 km i 4:26-tempo. Efter det kaffe och rosévin i solen på Hamra Krog. Jag höll nästan på att somna så skönt var det.

Oh, så trevligt va?

Ojoj, idag var det snudd på att eftermiddagspasset blev ett andra förmiddagspass. Efter strandhäng kutade jag iväg för att hinna med ett andra pass för dagen. Vanliga rundan längs havet. 11 stekheta km i gassande sol, ca 4:50-tempo för att inte hetsa benen alltför mycket efter morgonens tröskel som inte låg så långt bort. Sen hem till dammsugning och städning för ikväll kommer gäster! Och jag hinner verkligen inte sitta här och blogga. Ajöss för idag!

Jo bara en liten sak till. Lyckades på löpturen äntligen fånga en av alla tusentals kaniner på bild. Ser ni lilla pluppen?

Osäker på om jag skulle köra ett eftermiddagspass idag. Efter morgonens tröskelpass, en varm förmiddag på stranden och trädgårdshäng kände jag mig lite trött. Men jo jag ville, drog på mig neonlinnet och gav mig ut. Fullt av folk längs stranden, ingen annan som sprang. 10 km i 4:45-tempo och sen hem. Tillbaka hemma möttes jag av den sorgliga nyheten att en jämnårig kollega i branschen gått bort och kände en sån fruktansvärd enorm ledsamhet inom mig. Från det lilla till det stora på en sekund.

Åkte till Hoburgen. Åt mjukglass och klättrade runt på raukarna, insåg plötsligt att vi klättrade på självaste Hoburgsgubben. Apropå denna ”gubbe”, hörde ett kul radioprogram förra sommaren där svenska folket fick ringa in och ta upp deras största resmålsbesvikelser runtom i Sverige. En tjej ringde in och nämnde just Hoburgsgubben. Förstår henne helt och hållet, själva området är ju otroligt vackert men gubben…nää va? Helt ärligt så är det ju bara en rauk som någon kladdat dit en gul näsa på, och trots det får man kämpa för att se att det föreställer en gubbe. Efter klättrandet gjorde jag som igår; bytte om i bilen och sprang hemåt. Solen i ryggen hela vägen vilket näsan tackade för. 7 km vacker väg längs havet bland kossor och får och ögonen gottar sig men de sista 7 är asfaltsväg som aldrig tar slut. Rakt och varmt, tramp tramp. Men jag vet inte, ibland kan jag verkligen gilla att bara ligga och pressa på en smått deprimerande väg. Tänker att jag är en elitlöpare som kör stenhårda pass och just detta pass ska sätta psyket på prov. Mina medlöpare ger upp en efter en i värmen medan jag kämpar vidare, haha. Exakt 14,4 km från Hoburgen fram till vår dörr. 4:35-tempo. Imorgon är det dags för lite tuffare pass igen, nu har benen fått gotta sig med distans i några dagar.

Det är en bra sommarkänsla att känna vind i håret och imorse när det blåste en del passade jag på; drog ut tofsen och sprang med utsläppt hår de sista kilometrarna. Lite schamporeklam över det hela skulle man kunna tro men nä, kände mig mer som en vilde med trasselhår som blivit ännu vitare av solen. Dessutom har mina ögonbryn blivit så ljusa av alla löpturer i solen att det nästan ser ut som att jag inte har några ögonbryn. Det fick mig att tänka på när jag bodde i London och blekte mina ögonbryn kritvita för att det var tufft. Det var då det. 12 km blev det idag.

Har sovit längre de senaste morgnarna. Kroppen (och barnen) har väl anpassat sig till att det är semester. Överlag sover jag mycket; lägger mig tidigt och går upp senare och senare – men förmodligen fortfarande väldigt tidigt i jämförelse med människor utan barn. Idag när jag vaknade kändes kroppen som vanligt igen. Sprang 18 km i snittfart 4:50 till frukost, försökte mig på några stegringslopp men fick inte upp någon vidare fart. Där verkade kroppen tycka att gränsen gick. Nöjd med vädret; soligt men ändå lite blåsigt och friskt så man inte blir genomsvettig. Dessutom skönt att springa långt utan att känna att man behöver dricka. Tillbaka hemma riktig frukost i form av havregrynsgröt med sylt.