Detta är en halstrad gös som jag slukade till lunch. Det som inte syns på bilden är potatisen och den goda dillhollandaisesåsen som jag fick till. Mycket bra fredagskänsla på den lunchen! Senare på dagen var det dags att byta om för att springa och hämta barnen på dagis.

 Klädde mig varmt och efter jag tog den här bilden skulle jag precis ge mig av. Var redan aningen sen men precis då kom det in en dam som undrade vad det var för klapprande ljud inne på toaletten. Det är jag och mina dobbar, sa jag. Och oj, så hon började prata sen. På ett mycket trevligt vis. Hon undrade typ exakt allt om min löpning. Hur ofta, hur länge, vilka kläder och skor, om det är läskigt att springa på kvällen, hur jag tränar inför marathon etc etc. Försökte svara trevligt för jag gillar sån där brutal nyfikenhet, när den dyker upp sådär i vardagen när man minst anar. Men lite stressad var jag. Till slut kände hon sig nöjd med informationen och jag kunde jag kuta iväg. Första halvan gick lite snabbare än jag tänkt mig, men det är så det blir när man är sent ute till dagis.

 Den där fina fredagskänslan från lunchen ökade på ännu lite mer när jag såg himlen vid Lidingöbron. Saktade ner tempot lite, måste tänka på foten.

 Sladdade in i sista sekund vid dagis. 10 km, 4:41 min/km. Nu ni, nu blir det middag hos syrran. Med andra ord så har jag inga som helst anmärkningar på denna januarifredag. Hej!

 Brrrrr. -15°C imorse. Blev ulltröja, rånarluva, dubbla vantar och sen iväg. Med mina nya Boston på fötterna. Ok, tre saker som jag såg när jag sprang:

1. Mätaren på Lidingöbron informerade om att 10 cyklister hade passerat in mot stan.

2. Ett gäng i dagisvästar körde Military Training i Lill-Jansskogen. Såg tufft ut där i mörkret, trots dagisvästarna.

3. En klocka på Odengatan går och en halv timme för fort.

 Med min lilla extrasväng i Lill-Jansskogen så blev det exakt 15 km. Mitt hår hade frusit till spaghetti längs vägen. Sen lyxade jag till det med en kaffe med kakao på.

 Hade gott om tid idag så jag hann med lite sit-ups i omklädningsrummet.

 Tänk att jag ligger sådär bara i linne rätt på golvet. Det hade jag aldrig gjort förr i tiden, då var jag väldigt bacillrädd. Men efter tre barn så släpper man det där. Ja nästan i alla fall. Gamla filtar på tåg har jag fortfarande svårt för.

 Reflexjackan kom igår så imorse var det lite extra roligt att hoppa upp ur sängen och i springkläderna. Men bäst av allt var att foten kändes bra och vaden mindre stel. Gav mig av hemifrån strax efter kl 06.00. In mot stan, över Lidingöbron och längs Husarviken där det eviga byggandet pågår. Ryggsäcken kändes så lätt, säg inte att jag glömt något. En avstickare genom Lill-Jansskogen. En annan löpare och några cyklister i mörkret. Snurrade runt där på gångvägarna för att sedan springa tillbaka i riktning mot jobbet. Nästan rädd att jag bländade bilarna för mycket när jag kom kutande i så mycket reflex. Höll lagom tempo, nu ska vi inte göra allt på en gång här i början. På slutet tog jag en extrasväng i Vasastan och när jag var framme vid jobbet visade klockan på 15,5 km.

 Sån lycka att foten känns bra! Efter min första skada blev jag medveten om att min vänsterfot är svagare än den andra och detta kan jag ibland känna när jag springer, även om jag nu jobbar med det. Men i övrigt bra, inte ont, inte trött. Ett steg framåt. Yeay! Ner i omklädningsrummet för dusch och ombyte. Just det, jag hade ju packat ner klänning idag, därför ryggan var så lätt.

 Vi ses!

 Imorse 16 km löpning. Sprang och tänkte på hur otroligt skönt det varit att vara lediga. Hela gänget, långt bort. Just att bo sådär fem stycken i ett rum och inte ha någon TV, inte ha framme mobiler och datorer (utom en stund för bloggen på kvällen) – ja det blir något speciellt. Lite som ett klister som håller ihop en till en fin liten grupp. När man varit så mycket med varandra, då saknar man varandra när man kommer hem till vardagen. Så det kändes lite tomt när jag sprang.

 Jag är så nöjd med mina olika armvärmare som jag börjat använda mer. Då kan man kuta i bara tröja, utan jacka, när det är såhär pass varmt ute. Sen blev det frukost framför datorn.

 Nu kommer det bli fem dagar med lite mindre löpning. Känner som sagt av min fot och ska låta den återhämta sig lite. Alltid trist att behöva dra ner tempot men dumt att inte göra det. Vi hörs!

 Ja, i lurarna alltså. Tyvärr sprang inte mr Cocker bredvid mig för det hade ju varit oerhört trevligt. Jag tycker hans gängliga kropp hade passat till att kuta men jag befarar att han inte har så värst bra kondition. Istället sprang jag hem själv från jobbet. Lyxigt för min mamma hämtade barnen idag så Olle kunde därmed ta min ryggsäck i bilen. Jisses, rätt trött på eftermiddagen idag. Jag trodde ju man skulle få en god natts sömn i natt men nej då. Kl 24:00 tyckte Uma det var dags att gå upp och se på TV och sådär höll det på fram och tillbaka hela natten. Hur som. Jag sprang hemåt. Genom ett vanligt vinterstockholm. Huvudet piggnade till liv. Jag tog en liten extrasväng och landade på 11 km i 4:40 min/km.

 Vad fanns där hemma? Jo, färdig spaghetti och köttfärssås som min mamma sparat till oss. Hur lyxigt är inte det? Tack!