Träningspass

Upp och ner med solen.

Sprang hemifrån precis då solen gick upp. Tog det lugnt efter gårdagens tempo.

Lyssnade på en spellista från i vintras och slungades på ett nästan kusligt vis tillbaka i tiden. Då var Berlin en evighet bort. Nu är det bara elva dagar kvar. Sen såg jag en död liten fågel. RIP.

Totalt 10 km. Köpte bröd här:

Sen jag började äta nybakat bröd varje dag, så kan jag nästan inte med att köpa ”vanligt” bröd i affären. Det hade såklart varit mer ekonomiskt att baka själv men samtidigt tänker jag att någon måste ju stötta alla stans bagerier. Och den någon råkar vara jag. Efter stretch och dusch så begav jag mig till en fotografering.

Ja, såhär lugnt var det såklart inte men jag älskar den här delen av studion som idag stod orörd. När vi var klara för dagen hade det börjat skymma så smått, och jag tittade för första gången på hela dagen ut genom fönstret: regn. Det avgjorde saken. Jag bytte om!

Det känns ju betydligt trevligare att springa hem i regnet istället för att gå till tunnelbanan utan paraply och därefter trängas med massa blöta människor, som dessutom är förkylda hela bunten.

Med fullproppad ryggsäck sprang jag således hemåt. Från Hammarbyhamnen, sen Götgatan fram, förbi Slussen, längs Skeppsbron och därefter Strandvägen. Förbi Svt och över Gärdet. Värtan var gråare än någonsin i regnet. Förmodligen jag med.

På Lidingöbron hade 1251 cyklister cyklat över bron till Lidingö under dagen. Och när jag vände på huvudet såg jag att 1454 cyklister i sin tur hade cyklat in mot stan. Kan betyda att ca 203 cyklister inte kände för att trampa hemåt i regnet efter jobbet. På något vis tycker jag det ser mycket eländigare ut att cykla i regn än att springa i det. I alla fall, precis när jag kommit över bron tändes gatubelysningen för klockan var 19:02 och nu var det dags att säga ajöss till solen för idag. Inte för att den hade gjort så mycket väsen av sig i regnet. Det påminde mig om att det är dags att sätta på reflexer och grejer på ryggan.

Totalt 13,5 km. Ser ju ut som kolsvart natt men det är bara för att det är blixt på kameran. Hej då!

Regnvansch!

Visste ni att solen går upp klockan 06.18 i Stockholm? Det är 16 minuter senare än förra veckan! Och ner går den kl 19.05. Det är 21 minuter tidigare än förra veckan! Jag visste det inte men såg det på SMHI idag. Och på något vis så märks de där minuterna så tydligt när det är mulet och regnigt ute. Som imorse.

Jag som tjatat om hösten, nu kom den som ett brev på posten. Men upp kom jag fast det var så mörkt och sen iväg mot jobbet, med löpardojorna på fötterna.

Den här veckan är lite lurig för jag håller på med produktionen av ett jätteroligt jobb tre dagar av veckan, vilket betyder att jag måste lägga löpningen innan eller efter jobbet. Lunchpassen går bort helt. Dessutom är det föräldramöten och grejer så det har krävts lite planering och ommöblering för att få till mina sista pass innan Berlin. Det kanske inte är det optimala upplägget men sånt är livet. Detta pusslandet klurade jag på medan jag sprang där i regnet. När jag passerade Husarviken så jag den här lilla sorgliga skon.

Var tvungen att stanna till helt kort och sätta upp den på ett staket. Sen vidare i regnet. Jag gillar regn ändå, äntligen lite drag i luften! Sommarkänslan var som bortblåst i stan.

Totalt 10 km. Höften ok men det här förbannade knät! Som det är nu känner jag mest av det inledningsvis när jag springer och så lägger det sig efter ett tag, eller jag kanske förtränger jag det. Bara hoppas att det funkar likadant när jag springer 42 km i förhoppningsvis ganska bra fart. Sen om jag får skitont i knät efteråt, ja så får det vara i så fall. Bara att härda nu. Dagens andra pass blev efter jobbet. Lyxigt nog slapp jag ryggsäcken för den åkte bil med Olle. Och det var bra för det var tempopass på schemat.

Först 4 km uppjogg bort till Gärdet.

Där nollställde jag klockan och satte igång med passet 5+5+5 km. Första femman gick riktigt bra, det regnade och var så gott som öde ute på Djurgården. Man känner sig aldrig så duktig som då! Tog en kort paus och nu hade det börjat regna desto mer.

Efter en minut på det igen och jösses, nu vräkte regnet ner! Så mycket att det var svårt att se och jag klafsade fram genom pölarna. Dessutom en irriterande buss som absolut skulle köra ut, fastän den såg mig komma galopperandes, sinkade mig med några små (men viktiga!) sekunder. Men jag höll så gott som den planerade farten ändå. Nästa paus blev här.

Sista femman gick som planerat snabbast och det var riktigt skönt att få till detta pass då lördagens tempo kändes tungt. Jag vet att det inte är så mycket mer jag kan göra för formen, men psykiskt känns det viktigt att ha några sköna pass innanför västen. Och just precis därför tänker jag sköta om knät så gott jag kan men i övrigt låta bli att tänka på det. För det stör mig och nu vill jag inte ha några störningsmoment.

Lite nedjogg på det och så landade passet på totalt 20 km. Tack för idag, slut för idag.

P.S. Idag gjorde jag apelsin- och citronjuice. Sen bara hällde jag den rätt ner i glassmaskinen och så fick den veva runt en stund. Inget annat i. Blev hur gott som helst, äkta fruktsorbet! (Och nej, jag är inte sponsrad av glassmaskinsmärket även om jag kan förstå att ni tror det.)

En fågel i huset och sista långpasset.

Uppe med tuppen. Åt toastbröd och drack O´Boy, ungefär det jag tänker att jag ska äta och dricka på morgonen innan Berlin-maran. Det såg ut att bli fint väder ute. Trots detta, och med förra söndagens törst på långpasset i färskt minne, orkade jag inte släpa på dricka. Jag stoppade ner en sån här istället, det fick räcka.

Sen var planen att jag skulle ge mig av. Precis när jag var på väg ut genom dörren hör jag Ruben ropa: Ali har tagit en fågel! Mycket riktigt. När jag vände mig om stod Ali där med en stor koltrast i käften! Han hade smugit in med den via trädgårdsdörren. Jag blev så förvånad att jag skrek högt. På Gotland är Ali en riktig jägare men här hemma har han hållit sig lugn. Tills nu. I alla fall så började jag gasta på Ali men det gjorde bara att han sprang längre in i huset. Plötsligt lyckades fågeln komma loss och började flaxa runt i ett moln av fjädrar med Ali efter sig. Jakten bar iväg långt genom hela huset, ena stunden fick Ali fatt på den men sen lyckades den rymma igen. Efter kaosartade scener fick vi upp dörren i TV-rummet och fågeln flög sin kos. Jag lämnade Olle med dammsugaren och huset fullt av fjädrar.

Och just det, idag var det test av nya sportlinnet inför Berlin! Hepp!

(Okej då, jag spände magen så mycket jag bara kunde.) I alla fall. Jag gav mig av och insåg när jag tog de första stegen att klockan var exakt 08:45 dvs den tid då Berlin-maran startar om precis två veckor. In mot stan. Det kändes så tomt överallt men jag var i för sig rätt tidigt ute. Vid Djurgårdskanalen var det lite fler människor som njöt av den fina morgonen. Ibland när jag kutar förbi folk som är ute och går sådär raskt med hörlurar i öronen, så kan jag tycka det ser så skönt ut. Sådär friskt och hurtigt utan att vara jobbigt. Men jag vet så väl att om jag väl gick där skulle jag bli tokig och vilja springa. Gå har aldrig varit min grej, jag brukar till och med jogga när jag går själv på stan, så urbota trist tycker jag oftast det är att gå. Men det ser skönt ut. Vanliga rundan genom stan. Inte ett spår av Stockholm Halvmarathon, förutom några staket vid Strömbron. Vid 20 km drack jag halva energidrickan men blev nästan bara törstigare av det, hade nog varit bättre att bara kuta på utan att dricka överhuvudtaget. Höll vanlig distansfart men tyckte ändå att benen var lite tröttare än vanligt. Men de ska ju få vila och ladda så småningom. Totalt 40 km. Sista rejäla långpasset innan Berlin. Inget gnäll alls från höften men det satans knät jämrar sig lite vilket gör mig galen! Pressade juice när jag kom hem. Ser ut som en vilde!

Men det där linnet, det var skönt. Jag förutsätter givetvis att jag ska få perfekt maratonväder i Berlin, och därmed kunna kuta i korta shorts och linne. Sen rasslade eftermiddagen iväg. Vi var i stan och fixade några ärenden och gick på café. Sen skulle Olle springa och jag bytte lakan i alla sängar samt tog lusmedel (!) i allas hår för det är sån där lusdag på skolan då alla ska se till att bli lusfria. Jag kollade igenom allas hår utan att hitta något men körde ändå medel, det fick vara nog med djur i huset efter den där koltrasten imorse. Och sen gjorde jag lasagne!

Efter middagen föreslog jag att vi skulle göra en brasa men ingen tyckte det var höstigt nog, så jag drog på mig en höstväst och gick ut i trädgården en stund för att känna lite höst.

Och nu måste jag packa gympakläder och frukt till skogen och löparryggsäckar och annat som hör söndagen till. Ajöss.

Tungt tempo!

Hade ställt klockan tidigt. Lite segt men sånt är livet när det är mycket som ska hinnas med. När jag kom ner för trappan så såg jag att Febe hade skrivit på ett av de nya väggklisterarken. Haha, otroligt tydligt och bra Kom ihåg-budskap:

Sen käkade jag frukost och gick och la mig en stund igen. Jag var så trött. När jag till slut masade mig upp funderade jag nästa på att skjuta på passet till eftermiddagen. Men när klurade lite på det, så insåg jag att det inte skulle hinnas med senare. Bara att ge sig av! Jag tog fram ett par nya Adios, som jag ska springa Berlin Marathon i, för att muntra upp mig.

De kan behöva mjukas upp ett par rundor innan de ska leverera på allvar. Trots dessa underbara ting på fötterna, så kände jag mig fortfarande så trött. Obs! Jag låtsasgäspar inte på bilden!

När man ska springa ett mastigt pass, så vill man ju gärna ha den där extra energin. Jag kör nästan alltid mina tuffare helgpass direkt på morgonen, och i och med att jag vill äta frukost innan, så blir det ofta att gå upp väldigt tidigt. Det är egentligen inte optimalt. Tror jag skulle få ut ännu mer av passen om jag sov längre och sprang senare på dagen. Men som sagt, har man familj och tre barn så kan man inte springa när som helst. Värmde upp i den 15-gradiga morgonen. Lite mindre kvavt i luften men ännu inte riktigt höstklart. När jag var uppvärmd och så redo jag kunde bli, ökade jag farten och satte av in mot stan. Jag kände genast att jag fick jobba mer än vanligt för att hålla tempot. Redan från start tyckte jag att jag hade en mer ansträngd andning än vanligtvis. Dessutom så kluckade det något fruktansvärt i magen, som om jag hade druckit flera liter vatten! Fast jag bara hade druckit ett ynka glas O´Boy. Jag insåg att jag hade kutat iväg för tidigt, bara två timmar efter att jag ätit frukost och det är egentligen för lite för mig, i alla fall när jag ska springa fort. När jag tog första korta vilan efter 10 km så kändes benen ovanligt trötta men jag hade i alla fall hållit farten bra. Ute på Djurgården var det väldigt tomt, som att hela stan var hemma och laddade för Stockholm Halvmarathon. Jag sprang vidare men beslöt mig för att inte pressa på alltför mycket utan istället hålla ett konstant bra tempo och lägga upp passet med några små justeringar. Såhär sprang jag: 10 km + 6 km + 4 km + 5 km. 1-2 minuters vila mellan blocken. Kluckandet försvann i magen efter en stund men benen segade hela vägen. Avslutade med ett par kilometer nedjogg så totalt landade passet på 29 km. Tiderna var helt ok men inte sådär som när jag sprang mitt härliga tempopass i veckan. Men, men. Så kan det gå när man är trött och har ätit för nära inpå. När jag kom hem stoppade jag ner yoghurt, färska jordgubbar, lite honung och kokos i glassmaskinen, så att jag kunde äta en sån här när jag hade duschat och stretchat.

Sen fick vi besök av Olles syster så vi åkte till Millesgården hela bunten. Där har de en utställning med illustratören Mats Gustafson.

Vi kikade bara superkort, jag ska gå tillbaka själv någon dag men jag hann se dessa påsar och fick såna galna ungdomsminnen av den här Impuls-påsen som han gjort logotypen till.

På Millesgården var det lika vackert som vanligt. Jag har lagt upp en massa bilder därifrån tidigare men det kan inte hjälpas, här kommer det fler!

Det är verkligen som en oas där. Det enda dåliga just idag, var alla trappor för mitt knä. Jag känner inte av knät förutom på ett irriterande vis just i trappor uppför. Och det är en del trappor där om man säger så.

Sen gick vi på caféet och barnen hittade några blad som var helt makalöst mjuka. Vi konstaterade att de kändes precis som Alis och Kubas öron så Ruben och Uma transformerades till katter. Vet dock inte varför de såg så ledsna ut för katterna hade fått kakor och saft och hela rasket.

Sen åkte vi hemåt och precis när jag satte igång med att göra saffrans- och honungsglass (som jag fått en beställning på) så gick starten för Stockholm Halvmarathon.

Nästa år får jag se, då kanske jag kutar det jag med, beror på vilka lopp jag ska springa i övrigt. Men i år kändes det rätt att bida min tid, särskilt nu när höft och knä inte varit på toppenhumör sista veckorna. De har dock inte blivit värre och när jag sprang idag kände jag ingenting. Hur som helst, hoppas alla ni som sprang blev nöjda och glada! Ni kan åtminstone inte klaga på vädret! Ajöss.

Fredag! Redan?!

Jag vet ju helt logiskt att tiden går exakt lika fort varje dag. Inga konstigheter med det. Men denna vecka känns som att den rusat fram. Jag tror det har att göra med att Berlin närmar sig. Och på ett vis vill jag ju att tiden ska gå fort men samtidigt är det bara en vecka kvar till att, förhoppningsvis, toppa formen. Den där formen som jag hoppas finns där någonstans. För nu börjar ju även tiden för tvivel. Som jag i för sig lärt mig dyker upp ungefär såhär dags. Har jag tränat rätt? Gjort något överhuvudtaget rätt? Kan jag ens springa längre!? Ni vet hur man ibland kan börja tänka på sin andning och så börjar man liksom fråga sig hur man egentligen gör det, andas alltså. Så kan jag bli med löpningen den där sista tiden, att jag börja tänka på stegen, kroppen och krånglar till allt. Men men. Det är två veckor kvar vare sig jag vill eller ej. Om exakt två veckor tar jag och Olle flyget till Berlin. Och sen på söndagen kl 08:45 (tidigt!) smäller det. Vad gäller Berlin så bytte jag hotell igår. Nu bor vi på ett hotell bara 800 meter från starten vilket känns fantastiskt! Det andra stället var inte heller så långt bort men ändå, att slippa irra mig fram tidigt på morgonen samt inte trötta ut benen, ja det är optimalt. Men än så länge är det bara fredagen den 13:e och denna fredag gick till såhär:

Jag vaknade inte av väckarklockan utan från fartygstutande i dimman. Gick upp och sprang till jobbet.

Det här vädret är lustigt. Det var så kvavt att jag kände mig andfådd, trots att jag sprang lugnt och fint.

Totalt 10 km. Bäst av allt var att jag stannade på Kaffeverket och köpte med mig havregrynsgröt efteråt. Just gröt kan jag sakna när jag inte äter frukost hemma. Man kunde ta den med sig i en sån här liten burk.

Så den käkade jag när jag kom till omklädningsrummet. Medan jag stretchade. Precis när jag låg där på golvet och käkade gröt med ena handen och höll i benet med den andra, så kom en kvinna in, som jag inte träffat tidigare. Hon blev lite förskräckt (Obs! Jag var inte naken alltså!). Det var bara att förklara och sen var så att säga isen bruten och vi babblade på om en massa grejer. I övrigt invigde jag idag hösten på allvar genom att 1) dra på mig mina nya skinnbrallor och 2) ha Converse på fötterna. Här står jag och poserar i vårt mötesrum. Även det ser underligt ut om någon kommer in.

Converse har jag tidigare haft året runt, snudd på sovit i, men efter min plantar fasciit fick de stå orörda. Istället har Nike Free varit som fastklistrade på mina fötter och i somras byttes de i sin tur ut mot sandaler. Så nu när Conversen kom fram till slut igen så kändes det ändå höstigt. På lunchen var det som att det satt en magnet på S:t Eriksbron som drog mig ditåt. Till det här stället som jag babblat om en massa gånger:

Där åt jag en sån här wrap med pulled pork och drack morots- och ingefärsjuice. Satt och blickade ut över S:t Eriksgatan och njöt av avgaserna.

Möten och grejer på eftermiddagen och sen en till springtur till dagis.

Alltid lite sent ute, bara att hålla tempot! Men tänk vad mycket kul man ser när man springer. Idag kom en kille på en moppe åkandes, där bak satt en annan kille. Han som körde (rätt fort) sträckte ut sin hand för att göra high five med mig när jag kom springandes bakom Sophiahemmet. Jag fegade ur och fick göra tummen upp istället, blev plötsligt rädd att jag skulle slå så hårt att han skulle vingla till. Det är ju ändå fredagen den 13:e idag.

Totalt 10 km. Vi skulle haft min syster med familj på middag ikväll, men ett av deras barn var snorigt och tyvärr får man inte komma hem till oss då. Tyvärr är det så nu och jag ska tillägga att detta var jag otroligt tydligt med när vi bjöd in dem tidigare i veckan. Sjuk = portförbjuden. Även om det hostas överallt så gör jag mitt bästa för att hålla familjen frisk. För blir en sjuk så… ja, ni kan kedjan. Detta betyder att jag tvingades äta en dubbel portion spaghetti vongole ikväll.

Och jättemycket glass!

I övrigt två saker:

1. Dessa låg i brevlådan idag.

Vi är ju i Berlin då. Kan man sälja dem på svarta marknaden tro? I för sig är vår bil här och barnen och mina föräldrar, men en av lapparna kanske jag kan tjäna en hacka på?

2. Dessa köpte jag på Granit idag.

Det är svarta klisterark i A4-storlek som man kan sätta på vägen. Och sen fyller man i alla aktiviteter och gympakläder och jox som ska packas. Otroligt präktigt men bra. De är redan fullklottrade. Nä, nu är det fredagkväll. Avslutar med Kuba som njuter av höstsolen.

Hej då!

Lugnt och fort!

Började dagen med att springa till jobbet. Lika bra att väcka kroppen direkt så det var den här i lurarna. Ibland är det roligt att lyssna på sånt som verkligen inte matchar den ljuva miljön.

Trots musiken tog jag det lugnt, ville spara krafterna till dagens andra pass. In till stan och Kaffeverket! Totalt 10 km.

Sen promenixade jag till jobbet med mitt pick och pack. Stretchade noga, duschade och sen började jobbdagen. Idag lite extra tidigt för att hinna allt. På lunchen körde jag mitt andra pass.

Uppvärmning och sen körde jag tempopass. Ni vet när man fått hoppa över ett fartpass (som jag fick igår), då plötsligt finns det inget man hellre vill än att få känna farten, svetten, känslan! Så det var skönt även om kanske inte höften och knät längtade efter det lika mycket som huvudet. Spurtade på. Första korta pausen tog jag här, med snor under näsan.

Sen vidare på nästa block. Ser ofta en kille som fräser på i full fart här, borde berömma hans fart men det är ju omöjligt när man själv ger järnet. Däremot fick jag hejarop av en dam på cykel! Nästa paus blev nästan på ungefär samma ställe.

Kort paus och sen iväg igen! Obs! Jag tog korten i vilan, annars hade det blivit rejält suddigt!

Klar! Passet bestod av 3×5 km och fasiken vad skönt det kändes att hålla tempot enligt plan! Sånt där som psyket behöver när man har små skavanker. Totalt 19 km. Tillbaka och duschade snabbare än någonsin men sen fick jag tyvärr äta filmjölk framför datorn för något annat hanns inte med. Och stretcha gjorde jag under bordet. Folk trodde att jag tuppat av när de såg mig ligga där under. Men känslan var på topp! Höften lite irriterad men knät var tyst och det tackar jag för. Snälla kroppen, kämpa på in i det sista nu!

Senare på kvällen så var det ingen ordning på kylskåpet, alldeles tomt och trist. Så när jag tog mig samman och åkte och handlade lyxade jag till det och köpte en färdig fiskgryta i fiskaffären. Ryktet säger att den är grym men vi har inte testat förrän nu. Man får en burk fond, en burk fisk, en burk räkor och en burk aioli. Till och med en matklåpare fixar det!

Och jaa! Den var oerhört god!

Annars så är en ny glass precis gjord. Jag har denna gång försökt kopiera en av mina favoritglassar, nämligen Häagen Dazs Mint leaves and chocolate. Smakade lite när den var klar och jag kan säga som så, att jag är inte riktigt där än… men snart så! God afton.

Distansdag!

Snackade med Pekka igår och bestämde för lite ommöblering i löpschemat pga knä och höft. Vad jag gillar att ha en så bra person att prata med om min träning. Därmed blev det distans idag. Vaknade av vågskvalp på klockan, klev upp, satte på mig kläderna och drog ut i dimman som var tillbaka. Jag älskar den här dimman, den får mig att tro att jag är på engelska landsbygden.

Tog en liten omväg ut på Djurgården innan jag vände mot jobbet. Totalt 15,5 km. På lunchen gick jag och köpte en till sån här:

Jag försöker att inte tänka på förkylningar och skit men det är svårt när alla hostar runt en. Och när jag tänker på all träning jag lagt ner och hur fruktansvärt gärna jag vill stå där friskare än någonsin på startlinjen i Berlin. Ja, då är det svårt att inte tänka på baciller och jox och då går man och köper en till sån här spray så att man har en på skrivbordet på jobbet och en i väskan – alltid redo att spraya! Sen åt jag dumplings som var så fina att jag nästan inte ville äta upp dem.

Annars så har det varit en så rolig dag idag. Jag vet egentligen inte varför men jag har bara varit allmänt uppåt. Haft roliga samtal med roliga människor, mest små samtal om de mest triviala saker, men ändå! Och roliga möten. Har allmänt känt att det rör sig framåt och sånt blir man glad av, i det lilla och stora. Glad i hågen bytte jag om efter jobbet. Här får ni se mig och lite naket. Gillar att Bonnierhuset är fullt av konst.

Sen gav jag mig av hemåt. Fast precis innan jag började kuta såg jag den här:

Vad är det som hänt? Jag ser bara en massa borttappade gosedjur. Fast den här såg i alla fall rätt glad ut. Sen hem genom stan till Vampire Weekend som jag gillar oavsett hur de låter för att de har sånt jäkla bra namn. Känslan när man når Lidingöbron och det är blått och solen står lågt och inget knä eller höft gnäller och det fläktar och… ahh! Ledsen för detta superoptimistiska inlägg men idag är det en sån dag.

Totalt 10 km. Det enda dåliga skulle väl vara att jag blev lite sur på Olle sen för jag tyckte inte att han hade stekt kycklingen tillräckligt = salmonellaskräck. Men nu är det glömt och förlåtet. Hej då!

Upp och ner fast ut och in.

Knä och höft ok imorse så det blev ändå det planerade backpasset. Sicken lycka! Men först lång uppjogg. Tanken på att ränna upp och ner i en backe direkt från sängen, den känns nämligen inte alls trevlig. Joggade längs vattnet. Som vanligt vackert. Man börjar bli bortskämd.

Om tre veckor springer det tusentals människor här där jag brukar vara alldeles ensam. Men nu imorse var den enda jag såg den här stackaren, som nog längtade hem till en varm famn. Tyvärr blev han lite suddig.

Sen var det backdags! När jag precis skulle börja kuta insåg jag att jag hade mina tights ut och in. Så kan det gå när man likt en zombie kliver rakt ner i springkläderna när klockan ringer. Som tur är har ett par utochinvända tights ingen som helst betydelse för farten. Passet var precis som vanligt: första och andra intervallen sega, vid tredje vaknade kroppen till liv och sen följde några intervaller med riktigt bra känsla för att sen på slutet få kämpa järnet för att hålla farten uppe. Pust och puh. Tänk att plåga sig kan vara så skönt!

Totalt 13 km. Därefter hem till min gamla gröt. Idag hade vi massa blåbär och jordgubbar i kylskåpet så det var festligt värre.

Sen jobb, jobb, jobb hela dagen. Lite tjatigt med all mat men jag måste ändå visa en favorit som jag åt till lunch: färska vårrullar!

Mycket goda men samtidigt hemska. De är ju gigantiska och faller sönder på ett ovärdigt vis så man sitter där med nudlar hängandes från munnen. Varning för alla singlar då vårrullarna därmed kvalar in på listan över tidernas sämsta date-mat. Nog om maten. Lite senare var det dags att ta sig hemåt i höstvärmen.

Tänkte på exakt ingenting när jag sprang hem genom stan. Inget jag minns i alla fall för plötsligt stod jag utanför dagis.

Totalt 10 km. I övrigt så är det mycket basket här hemma nuförtiden. Det är jag riktigt nöjd med då basket utan tvekan är en av världens bästa och roligaste sporter.

Nej ni, nu ska jag möta hösten i detta nagellack.

Och sen blir det mer magstyrka då jag slarvat lite med den på sistone och därmed delar ut övningarna till magen retroaktivt. Ajöss.

Jag och dimman.

Det var overkligt imorse. Så dimmigt var det. Nio grader och alldeles vitt.

Mina fötter längtade efter mjukt underlag och min näsa ville känna skogsdoften, så jag sprang inte in mot stan utan ut mot Elfvik. Förbi båtarna.

Och vidare in i det vita.

Det var så vackert och höstigt, att jag nästan smällde av. Alldeles tyst, bara jag, dimman och alla höstdofterna. Jag tog det väldigt lugnt, för höftens och knäets skull. Sprang och tänkte på, att förra året precis vid den här tiden, så bråkade min vänsterfot med mig. Alltid är det något när det gäller… grrrrr. Men ahh, jag kunde bara inte sluta ta kort, allt var som målningar.

Sen vände jag hemåt igen. Tur man hittar vägen!

Nästa hemma igen såg jag två veliga rådjur en bit bort.

De stod där stilla, som att det var första gången de hamnat i ett radhuskvarter och inte visste vad de skulle ta sig till. Jag sprang närmare och sa hej.

Totalt 10 km. Det var dagens enda spring. Denna vecka ska jag göra mitt bästa för att dra ner lite på mängden. Eventuellt blir det nu några lugna dagar för att inte förvärra känningarna, det beror på hur det utvecklar sig. Men i övrigt kan jag berätta två saker:

1. Att jag idag gått under namnet Domaren. Ja, ni ser ju varför.

2. Jag har köpt ett nytt sportlinne. Mycket nöjd med detta. Funderar på att köra det i Berlin för det var väldigt mjukt och skönt. Och jag hoppas såklart på bra väder så man kan köra minimalt med kläder för att få upp race-känslan.

Hon i kassan frågade om jag testat modellen innan och om jag i så fall tyckte det funkade bra med pulsbandet. Va? Jag som bara tyckte det var snyggt med de där knapparna! Det var visst för pulsbandet. Själv springer jag ju aldrig med sånt. Nix, nu blir det gymboll och styrketräning. Vi hörs!

Fyra varma mil!

Det här med O´Boy är min nya grej. Dels tycker jag inte jag behöver vänta lika länge med att smälta maten när jag dricker O´Boy istället för kaffe. Ibland kan jag nämligen känna att jag får lite uppstötningar när jag druckit kaffe för nära inpå språngmarscher. Men förutom det så har jag även en plan med O´Boyen. Nämligen att köpa med mig såna där Pucko till Berlin så att jag kan sköta min frukost på hotellrummet innan jag ska springa. Pucko och vitt toastbröd får det nog bli, och kanske en banan. I alla fall skönt att slippa vara beroende av hotellets frukost, om man känner för att vara asocial och oberoende. Idag var jag hur som helst uppe tidigt igen, ja tidigt för att vara helg. Runt nio-tiden gav jag mig av hemifrån.

Då var det inte så varmt än så jag sket i att ta med mig någon dricka. Jag är så trött på att springa runt med flaskor och jox. Det hör sommaren till. Dock insåg jag rätt snart att det var just sommar idag… Ok, in mot stan. Min långa stadstur borde jag vara trött på vid det här laget och faktiskt, idag kände jag att jag var lite less på den. Men ändå gillar jag den så mycket så fram till Berlin så nöter jag vidare på den. Jag gillar just att den för mig består av fyra block. Det första är Lidingö/Gärdet, det andra är Djurgården/Gamla Stan, det tredje är Söder och det fjärde är Gamla Stan/Gärdet/Lidingö. Jag gillar det mentala att se det som fyra delar. Det var så fridfullt och vackert ute. En hel del promenixare längs Djurgårdskanalen men annars rätt öde. Min höft gnällde i början av passet men efter ett tag tänkte jag inte på den. Jag tror kroppen längtar efter lite vila men glöm det, det får vi ta efter Berlin! När jag hade sprungit runt söder och var tillbaka på Skeppsbron visade klockan 30 km, och nu var jag riktigt törstig. Jag höll farten men spejade samtidigt efter om det inte fanns någon vattenslang någonstans i stan, det borde det ju finnas… men nä. Jag kämpade på och började fantisera om allt jag skulle dricka. Trots törsten så pinnade benen på bra, lite extra bra där på slutet men det kanske var ren överlevnadsinstinkt. Desto snabbare hem, desto snabbare dricka!

Totalt 40 km. Veckan landade på drygt 19 mil. Ett till rejält långpass blir det nästa helg innan jag trappar ner inför Berlin. Men ahh, sen fick jag min efterlängtade juice och iskaffe. Tog varannan klunk.

Och sen kom jag på en smart idé, nämligen att göra yoghurtglass istället för att bara äta en tallrik yoghurt. Jag tog sån där mild naturell 3%-ig yoghurt och så hällde jag i lite honung samt kvarblivna jordgubbar.

Och medan den vevade runt där så var jag ordentlig och stretchade. Det är ju sånt man blir lite extra noggrann med när man har skavanker. Och sen hade yoghurten fått en bra konsistens och jag bedömde den som klar.

Så himla gott! Jag skulle vilja påstå att jag kär i glassmaskinen. Efter detta och lite mer mat så var det bara att duscha iskallt och cykla ner till Lidingövallen där det var Fotbollens Dag och Ruben hade matcher.

Helskotta så varmt det var att stå där bredvid planen. jag bälgade i mig vatten medan jag applåderade. I övrigt så kan jag konstatera att höften känns förvånansvärt bra efter långpasset. Mitt ena knä trilskas dock lite, det gjorde det i början av veckan för att sen helt försvinna, för att nu spöka lite igen. Som sagt, inte långt kvar till Berlin nu. Bara att kämpa på och pyssla om kroppen så gott det går så att den lyder in i det sista. Ja herrejisses, om tre veckor har jag ju kutat Berlin Marathon! Jag säger det igen: Håll mig frisk! Håll mig hel! Tack på förhand.