Träningspass

Långa kvällar och snabba dagar.

En helt vanlig höstmorgon. Fast alltför höstigt är det inte för det går fortfarande att springa i t-shirt. För säkerhets skull körde jag även armvärmare och det var bra för det var rätt blåsigt. Jag och cyklister på cykelbanan in mot stan. Tänk att så gott som alla som cyklar numera har fullfjädrade cykelkläder. Tights och små dräkter. Dock såg jag en kille i prydliga svarta byxor och svart rock som cyklade på ”gammeldags” vis. En ovanlig och därmed uppskattad syn!

Totalt 10 km. Numera försöker jag vara Bror Duktig och stretcha ordentligt efter mina löppass. Det är ju bra men gaah, det tar tid! Minst tio minuter får jag lägga till men såklart slarvar jag när tiden inte finns någonstans. Men på morgonen gör den det. En av de bästa övningarna som min naprapat tipsade om, och faktiskt även en bloggläsare, är denna när man sätter ena benet framför det andra och sedan lägger all ”vikt” på det onda benet, och hänger inåt på det. Känns som den gör susen! Och ja, denna bild är lite spännig och jag vill omedelbart tillägga att min mage bara stundtals ser musklig ut. Som t ex när jag spänner den för kung och fosterland i ett tacksamt ljus. Oftast ser den ut som en vanliga mage som haft tre barn i sig. Jaja.

Förresten så börjar omklädningsrummet på jobbet mer och mer bli mitt andra hem. Fler och fler saker samlar jag på mig i mitt skåp. Så mycket att jag nu fått skapa flera olika necessärer med grejer. En med bara parfymer i, snart har jag inga kvar hemma!

Några timmar senare, på lunchen, bytte jag om från svart…

… till svart.

Nu var det dags för lunchtröskel. Motvilligt joggade jag ner mot Karlberg. De där sista minuterna innan man vet att det ska bli jobbigt, alltid samma känsla; liksom ångest blandat med nyfikenhet. Dessutom kände jag mig rätt seg efter flera kvällar med sent jobb och för lite sömn. Pga knä och höft har spänsthoppen legat nere ett tag men nu var det dags att testa igen. Så jag hoppade runt där framför slottet och roade säkert ett antal militärer på väg ut på lunch. Sen över till andra sidan, lite stretch (mest för att fördröja skiten lite till) och sen iväg! Ahh, vad är det här? Springa fort? Näää? Borde jag verkligen göra det här? Är det inte bättre att bara få jogga runt såhär nära inpå ett marathon? Nix! Sprätte förbi barnvagnar och hundägare och skrämde slag på folk med hörlurar. Vände framme vid Stadshuset och så tillbaka. 2 kilometer kvar, en kilometer och piiip! Klar. Titt på klockan. Jahapp. Kroppen uppenbarligen inte helt redo för fart än, långsammare än vanligt, men med tanke på att Berlin bara är tio dagar bort så var det ok som en inkörsport till verkligheten. Det är konstigt det där med fart. Både igår och idag blev jag lite piggare av fartpassen, fast det tar emot innan. Jogg tillbaka till jobbet. Totalt 10,5 km.

För övrigt så har jag senaste veckorna kommit igång lite mer med magstyrkan.

Jag är lite periodare vad gäller den biten. Förr var jag jätteduktig men numera kommer den ofta i kläm när det är mycket annat. Inte alltid man är sugen på att dra fram bollen klockan elva på kvällen. Vi får se hur länge jag orkar hålla fanan uppe, men det gäller att påminna sig själv om att det är bättre att köra lite mage än ingen alls. Så nu har jag flyttat ner min jätteboll till nedervåningen för på så vis har jag den närmare till hands när det dyker upp en maglucka. Nu: knärehab!

Och just det. En sak som gör mig alldeles lycklig är när man ska äta rödbetor och kommer ihåg det där perfekta sättet att skala dem på. Ni vet att man stoppar in händerna i ett par plastpåsar eller diskhandskar och bara rullar runt rödbetorna så att skalet dras av. Ibland glömmer man det och står där och skalar med kniv och gaffel. Gott är det hur som helst och fullt av nitrat som ju sägs höja prestationsförmågan och förbättra muskeluppbyggnaden.

Punkt slut.

Klocklös morgontur och lite tempo!

När jag skulle sätta på mig klockan och ge mig av imorse så var den irriterande nog inte laddad. Fast den varit på laddning hela natten. Jag gillar Garmins klockor på alla sätt och vis, men just laddningsfunktionen är inte optimal. Den glappar ofta och har man otur så har klockan istället för att laddas upp laddats ur. Och eftersom jag på lunchan skulle köra tempo ville jag inte vara utan den. Tog fram min andra klocka som var igång. Ut genom dörren.

Men när jag kommit hundra meter så annonserade klockan att den hade låg batterispänning. Sen la den ner. Zzzipp! Spelade i för sig ingen roll på morgonturen, där var tiden ändå inte viktig. Och distansen kan jag i sömnen. Jag pinnade på och känslan av att kuta utan klocka var ju väldigt skön. Borde göras oftare. På Lidingöbron släcktes gatubelysningen exakt klockan 06:50. Framme i stan köpte jag lite bröd.

Och kaffe eftersom jag måste ha det exakt 60 sekunder efter att jag slutat springa.

Totalt 10 km.

Sen ner i omklädningsrummet. Passerade som vanligt den här apan som är ett konstverk i Bonnierhuset. Jag gillar honom fast det är synd att han ska behöva må så illa varje dag.

Förr i tiden när jag åkte tunnelbana till jobbet så var det en perfekt stund att i lugn och ro kunna surfa, läsa nyheterna och kolla lite bloggar. Just det där har jag så otroligt lite tid för numera, särskilt då jag oerhört sällan sitter stilla i en tunnelbanevagn. Men ett litet sånt fönster har jag och det är när jag ligger och stretchar. Idag blev det ”musslan” som ska vara bra för höften. Och så lite nyheter ovanpå det.

Sen jobbades det på för fulla muggar. Det är intensivt just nu. Men det är det å andra sidan nästan jämt. I alla fall så var lunchen fri så då bytte jag om. Nyckel på ena dojan och Berlin-pluppen på den andra. Och på armen en nyladdad klocka!

Ner till mitt gamla hederliga springställe.

Där körde jag sen ett tempopass. En kort paus mellan de två blocken. Puh. Jag håller för övrigt på att tappa mitt hårband ser jag.

Sen fräste jag vidare. Det var en hel del spurtisar ute idag, jag tänker att vissa kanske körde sista intervallerna inför Hässelbyloppet. Jag hade förresten en vag tanke om att kuta just Hässelbyloppet. Det är ju ett väldans prat om hur flackt och härligt det är och sånt gillar man om man matat mycket asfalt, som jag gjort på sistone. Men sen när knät började trilskas så bestämde jag mig för att hoppa över det. Lite irriterande för jag tror att jag nog skulle kunna kuta milen fortare än jag gjorde på Gotland i somras. Men ändå känns det rätt. Nu är närmsta planen att börja växla upp träningen igen och se hur knät reagerar. Vi får se. Förutom det så tar det ändå tid att dra iväg på tävlingar, även om det bara är ett millopp så ska man förbereda sig och ladda och så går typ hela söndagen. Som jag hellre vill ägna åt familjen och långpass såhär precis efter Berlin. Nog om det!

Totalt 12 km med upp- och nedjogg. Så skönt att känna att farten finns kvar i mig. Ibland kan man inbilla sig att man helt tappar den efter ett marathon. Tillbaka till jobbet för mer jobb. Idag har jag för övrigt strosat runt i mina mockasiner. Jag har demonstrerat dem tidigare på bloggen men låt oss kika på dem igen.

De gör sig inte alls bra på bild ju! Ser ut som trämockasiner! Men i verkligheten så är det rätt eleganta måste jag säga. Jag känner mig så tassande italiensk i dem. Asch, nu blir det mer jobb. Medan jag foam rollar mig själv och rehabbar så smått. Får se hur den kombon funkar. Hej.

Kossor och andra måndagsting.

Nääää. Vad mörkt det var imorse. Jag somnade dessutom sent igår för vi satt uppe och jobbade. Ställde om klockan och sov tio minuter längre men sen var det bara att masa sig upp. Ute var luften skön och nästan vårig. Med musik i öronen sprang jag i mörkret in mot stan. Ut mot Stora Skuggan där jag hittade de här fina vita kossorna som nästan såg ut som skulpturer. Hade varit skönt att lägga sig bredvid.

Snurrade runt där ett tag innan jag tog min vanliga väg till jobbet.

Totalt 16 km. Efter duschen tog jag lite Sunday Cologne fast det var Monday.

Jaha, ni undrar vad det är för skruttig nagel där som håller i parfymen. Jorå, det är mitt moderna nagellack som ska se sådär krackelerat ut. Kolla:

Hela dagen fick benen sen vila medan hjärnan arbetade för högtryck. Jag gillar den känslan, att ena stunden får kroppen jobba medan hjärnan vilar (inte alltid så mycket vila i för sig när man samtidigt räknar på kilometertider och jox) och sen tvärtom. När jag skulle hem var det dags för byte och låta benen jobba igen. Samma gamla väg hemåt.

Jag hade en liten träff på Lidingöbron och fick pinna på rejält för att inte bli försenad. Men det var bra för det var första gången sen Berlin som jag drog på lite, och det var skönt att känna farten igen. På bron var det världens finaste kväll och väldigt trevligt att hänga en stund.

Men ahh.

Sen vidare hemåt. Insåg att jag hade tidschippet från Berlin kvar på höger doja. Det var samma sak förra året också, och då lät jag det sitta kvar som ett litet minne i flera månader. Kanske blir det likadant nu, man får spara det man kan från loppen. Fast det bara var en vecka sen jag sprang är loppet redan på väg att ”försvinna” iväg från mig. Visst är den sköna känslan kvar ännu men jag tenderar att snabbt gå vidare. Både bra och dåligt. Men den där lilla vita plastpluppen på dojan kanske i alla fall kan hålla kvar minnena lite längre.

Totalt 10 km. Ajöss.

Försenad till festen!

Denna söndag började lugnt och fridfullt. Vaknade nästan för utsövd klockan åtta! Hoppade upp ur sängen. Upp för att ta hand om kvarlevorna efter gårdagens middag. Till frukost blev det DN, yoghurt, mackor och de här fina blommorna som vi fick igår. Därefter var jag söndagsduktig och körde magstyrka. Katterna tittade så uppfordrande på mig att jag blev tvungen att gå och hämta alla rehabprylar också.

Jaja, bara att spänna fast de små vikterna på vristen och köra igång.

Till detta lyssnade jag på denna underbara låt med underbara Jarvis Cocker och Pulp. Så fruktansvärt passande till en söndagmorgon. Jag skulle ge mycket för att få springa en sväng med Jarvis. Jaha, sen var det flott för vi var bjudna på brunch inne i stan. Oerhört trevligt. Där blev det dessutom lite löparsnack vilket alltid är intressant. Tyvärr handlade det delvis om att vara skadad och jag tänkte på det sen när vi åkte hem, att den empatin jag kan känna med löpare som är skadade, ja den är nästan inte normal. Lever in mig fullständigt och vet exakt vilken frustration det är. När vi kom hem blev det spring!

Jag hade sån längtan efter skogen idag. Det var längesen jag kände så. Jag sprang till Koltorp och starten för Lidingöloppet. Där var Lidingöloppsfesten över för längesen, men det är precis så jag gillar det bäst.

Planen var att springa de två första milen. Det var en fantastisk känsla att springa där idag! Förr kutade jag jämt mina långpass här men nu var det ett bra tag sen. Blev så glad över att vara tillbaka och glad över att känna någorlunda styrka i backarna, trots att jag bara malt asfalt på sistone. Såhär så det i alla fall ut på de två första milen idag, tänkte att det kan vara lite kul för alla er som sprang Lidingöloppet, för själv minns jag ju knappt något från de lopp jag springer. Voilà!

Totalt 24 km. Sen joggade jag hemåt alldeles lycklig. Efter duschen blev det kaffe och tortyrrulle. Älskar när man kan slå ihop två flugor i en smäll!

I övrigt så funderar jag på nästa fokus. Stockholm Marathon är självklart men kanske vore det kul med ett marathon på vägen. Å andra sidan kanske inte knät är redo att växla upp på ett tag än. Jag får se. Klurar vidare lite till och ska snacka med Pekka i veckan. Avslutar med en bild från Berlin som jag faktiskt köpte. Det jag gillar med den är att det ser ut som att jag spurtar om killarna, haha!

Och javisst var jag tvungen att kolla vad nr 7960 kom in på för tid: 3:06:46. Yeay! (Förlåt).

Spring och tid för andra saker.

Det är faktiskt skönt med lite ro i kroppen såhär efter ett stort lopp som man satsat mot. Det har varit några saker jag har längtat efter att hinna med, som inte fick plats där sista veckorna innan Berlin. Men idag var det dags för några av dem.

Som att äta frukost i lugn och ro med hela familjen. Nästan alltid ger jag mig ut på tidiga förmiddagspass på lördagarna och äter därför oftast innan alla andra för att hinna smälta maten. Men inte idag.

Och sen hängde vi framför brasan en stund. Ah, det har jag längtat efter. Sen drog vi in till stan. Jag och Ruben skulle nämligen klippa oss. Det har jag inte hunnit med sen slutet av april. Och Ruben, han har haft världens längsta hår. Väldigt fint fast han har knappt sett något på fotbollsträningarna. Och det är ju inte så bra. Så idag skulle saxen fram på oss båda. Innan:

Själv skulle jag klippa topparna som var helt galet slitna. Och så skulle jag bleka håret lite här och där, mest för att mitt rosa balsam ska få fäste. Känner man sig någonsin så ful som när man sitter såhär hos frisören? Hela håret frissigt och aluminiumfolie i hela skallen.

Dessutom tar det hundra år att göra några små slingor. Resten av gänget fick åka hem medan jag satt kvar som någon slags rymdgubbe. I för sig väldigt avkopplande, jag höll verkligen på att somna i stolen. Det är inte ofta jag bara sitter såhär alldeles still. När jag till sist var klar så bytte jag om på toaletten. Det har verkligen börjat bli helt normalt för mig att byta om på olika ställen.

Fast lite synd om min frisör som hade fixat håret så fint, att jag direkt skulle sätta upp det i en ful tofs och svetta sönder det. Men så är det. Sen sprang jag genom stan och tog en extrasväng ut på Djurgården i det grå vädret. Idag lite längre men fortfarande lugn fart.

Totalt 20 km. Sen blev det en rusch hemma för att hinna med allt till kvällen för då kom braiga kompisar på middag. Det har jag också längtat efter! Jaa ni, det finns faktiskt inget att klaga på vad gäller denna dag. Ja, det skulle vara smågnället från knät då men nu skiter vi i det. Och jo, såhär fin blev Ruben. Han ser hård ut!

God natt.

I höstens famn.

Jag och tidningskillen har börjat hälsa på varandra i mörkret på morgonen. Ja, motsatsen vore ju egentligen märkligare. Men ni vet hur det är, vi är ju lätt lite sparsamma med sånt här i norr. (Eller är det verkligen typiskt oss nordbor egentligen? Ingen hälsar ju i Paris heller.) Men nu! Nu nickar tidningskillen och jag kort mot varandra och mumlar varsitt litet hej. Detsamma gäller en man jag ofta, eller jag skulle säga alltid, stöter på när jag springer ut mot Elfvik. Han har ett jäkla klipp i steget! Men det tog typ ett halvår innan vi började hälsa och det var ingens fel. Man fick liksom dra det ur oss båda två. Men nu nickar vi kort när vi möts, det är inga stora ord men det är trevligt och lagom. Idag tog jag återigen en liten extratur ut mot Stora Skuggan.

Efter att man sprungit ett lopp är det så skönt att bara få ränna runt lite kors och tvärs utan mål och mening. Ser man en liten stig så kan man följa den för att se vart den tar vägen, eller inte. Precis som man vill. Ja lite sådär håller jag på just nu. Totalt 13 km. När jag hade köpt en kaffe gick jag upp och satte mig på muren och blickade ut över Torsgatan. Det kändes lite naturtufft att sitta sådär helt sonika. Fast så länge satt jag inte för jag blev såklart rädd för att få urinvägskatarr (det märks att man är 38 om man säger så).

Så jag gick ner till Torsgatan och såg vårt glashus där i solen, och fick plötsligt längt efter Stockholm Marathon!

Sen duschades det och därefter spatserade jag iväg till det där andra stället där jag suttit och jobbat några dagar den här veckan. Jag hade på mig min nya mössa. När jag skulle köpa den så blev jag plötsligt osäker för det dök upp en Big Brother-vibb i mitt huvud. Vänta, är det en sån mössa någon i Big Brother-huset skulle kunna haft på sig? Jag hängde tillbaka den. Men sen ångrade jag mig och bestämde mig för att det inte är det.

Det jobbades på och jag åt en fisk-Wallenbergare till lunch. Jag nämner detta då några från Intresseklubben faktiskt var intresserade av gårdagens lunch.

Hur som helst var det oerhört gott. När jag skulle hem drog jag på mig springkläderna igen. Ledsen om jag ockuperade toaletten alltför länge men det tog ett jäkla tag att trycka ner allt i ryggan.

Ute var det en perfekt höstkväll.

Det var väldans trångt på trottoaren inne i city för folk var som fredagstokiga och bara massa rödljus överallt. Så jag joggade genom stan ner mot Strandvägen, utan att sätta på klockan. Tur att ryggsäcken var proppfull för det betydde att jag omöjligt kunde köpa en endaste liten pinal. För just på fredagar kan man bli lite sugen på sånt.

Nere vid Strandvägen var det dags att sätta på klockan och lite mer fart.

Bara en liten omväg hem för det var så fint ute.

Totalt 12 km. Och ja, jag är glad fast jag ser ut som en livstidsfånge på bilden. Nu ska det rehabbas och ätas snask och ses på film. Vi hörs!

Rosa början och rosa slut.

Ut i mörkret och in mot stan. Stelheten i vänster lår helt borta vilket kändes skönt. Knät då? Att det inte blev sämre efter Berlin är jag faktiskt förvånad över, men mest bara tacksam såklart. Helt bra är det dock inte än, när jag trycker på utsidan av knät kan jag fortfarande känna en öm punkt och sitter jag på huk (vilket gjorde satans ont förut) så har jag också aningen känning av det. Men ändå mycket bättre. Hur som helst, jag tar det lugnt just nu. Inga raketfarter utan skön distans – för att jag klarar inte av att inte springa alls. Tänk om man var en sån som gillade att cykla. Eller simma. Eller åka rullskidor. Eller riktiga skidor. Eller skridskor. Eller rullskridskor? Eller dansa, brottas? Men det är man ju tyvärr inte. Så jag springer försiktigt och känner in kroppen. Idag en lite längre tur ut mot Norra Djurgården. Där hade dimman slagit läger och himlen var så vackert rosa.

Sedan styrde jag kosan mot jobbet. Som alltid Valhallagatan fram, förbi alla bussväntare. Känner mig alltid som en vinnare när jag springer förbi folk som väntar, men så är just väntan bland det värsta jag vet. Totalt 15 km. Kaffepaus.

Och här ska ni få se, Sveriges stelaste människa försöker stretcha så gott hon kan. En rent ut sagt sorglig syn.

Hela dagen satt jag sen och jobbade på ett annat kontor än det vanliga. Jag fick fisk till lunch. Intresseklubben, ni antecknar va?

När jag skulle ge mig av hemåt så bytte jag om igen. Jag gillar att starta från ett nytt ställe. Idag mitt i city!

Ibland gör jag tillvaron lite mer spännande genom att sätta upp min kamera på broar och sånt, det ni! Det gjorde jag idag när jag tog den här bilden på mig själv.

Därefter sprang jag Regeringsgatan fram. Jag gillar den gatan! Genom Humlan och sen in bakom Sophiahemmet och vanliga rutten hem. Även nu lugnt men lite fortare än imorse. Vilken kväll! Jag var alldeles för varmt klädd, insåg jag, för det var ju snudd på att sommaren var tillbaka.

Och ljuset! Det var ju sådär rosa igen.

Totalt 10 km. Sen var jag så duktig för jag gick raka vägen in och körde rehab! (Applåder och jubel.) Jag satte fast en vikt på vänster vrist, stoppade en basketboll under låret och lyfte sen vänster vad så den blev rak och utsträckt. En herrans massa gånger. Jag spände fast ett gummiband i benet och drog och joxade. Och stretchade. Duktigt värre. Det var det. Ajöss.

Lite spring och lite mage.

Det här är tiden på året då man tror att någon skämtar med en varje morgon. Haha, jättekul, vem har skojat nu då och satt klockan på tre mitt i natten? Tills man inser att ingen skojat. Alla ligger och sover. Det är kolsvart ute men inte alls mitt i natten utan dags att gå upp. Så jag gjorde helt enkelt det.

Även idag en lugn tur. Spänningen i vänstra låret lite bättre idag, i övrigt kände jag mig precis som vanligt. Skulle helt ärligt kunna tänka mig att springa ett marathon i helgen! Det var dimmigt och spännande ute.

Och alldeles tomt och underbart. Förutom några hästar och jag.

De enda spåren jag såg av Lidingöloppet var en gammal Enervit som blivit tillplattad av tusentals löpare. Och några bajamajor.

Totalt 10 km. Sen in til stan, jag åt frukost i all hast – utomhus!

Sen var det slut på dagens spring men däremot är det dags för magstyrka. Ajöss!

Låt vardagen börja!

Då var allt som vanlig igen. Nja, inte riktigt i och med att jag inte får springa på precis som vanligt. Lite lugnt måste kroppen och huvudet få ha det. Särskilt i och med problemet med knät, i för sig har knät varit förvånansvärt tyst efter maran. Det kanske gillade att kuta 42 km asfalt i bra temo? Imorse var det nollgradigt när jag tittade på termometern. Bara att dra på sig jättevantarna och behålla dem på i sisådär sex, sju månader. Men annars ska jag inte klaga. Den här tiden på året, i kombination med att ha fått springa ett helt fantastiskt lopp, det är fina grejer det. Jag sprang in mot jobbet. På Lidingöbron hade exakt 100 cyklister trampat in mot stan. Ah, det var så underbart att bara få springa. Utan någon stress eller plan eller mål, utan bara just springa.

Fin morgon i stan. Den här skulpturen hade blivit påklädd av Unga Feminister. Säkert skönt i och med att det var rätt kallt ute.

Själv fick jag en kaffe.

Sen drog jag till omklädningsrummet och när jag öppnade dörren så blev jag helt överväldigad av vanligheten. Av det där helt vanliga omklädningsrummet. Av den helt vanliga gamla högen med handdukar. Av det vanliga morgonspringet. Oh, vad jag gillar just allt det ändå. Kolla bara vilken underbar vanlighet:

I allt där vanliga lyssnade jag på en vanlig gammal favorit: Pulp!

Annars kan jag uppmärksamma er alla på en sak som är lätt att missa. Just nu är nämligen det perfekta fönstret för oss som gillar västar. Västen är annars ett plagg som är rätt kasst. Antingen är det för varmt ute, så man går och svettas om ryggen. Eller så är det för kallt, och man går och fryser om armarna. Men just nu är det alltså perfekt, och tro mig när jag säger att vi endast har dagar på oss! Kanske bara timmar! För plötsligt slängs det där västfönstret igen och så är det vinterjacka som gäller. Så passa på nu, fram med alla västar. Jag spatserade själv runt i en väst idag och var väldigt nöjd.

Ok. Det var allt. Fasiken vad sugen jag är på att springa lite mer. Men jag får vänta. Till imorgon. Hej.

Tar farväl av Berlin.

Vaknade. Ännu en natt med fantastisk sömn. Vad är det med den här sängen? Skulle vilja sno hem åtminstone kudden och täcket. Klev upp. Kroppen kändes precis som vanligt förutom en stel känsla i vänster lår, men tror inte det är några konstigheter. Ute var det återigen en vacker dag. Såklart det fick bli en sista återhämtningsjogg på tysk mark. En kort en. Mot Tiergarten!

Idag såg jag knappt en enda löpare. Vardagen var tydligt tillbaka i stan, de enda spåren efter loppet fanns förmodligen bara i löparnas kroppar. Vad gäller min egen kropp så kändes den oförskämt pigg, ja förutom låret då. Minns när jag joggade dagen efter Stockholm Marathon, att min puls skenade iväg och kroppen tydligt sa att den var lite trött. Idag inte alls en sån känsla. Så smått börjar jag även smälta loppet. I backspegeln var det fantastiskt! Vädret, stämningen, känslan! Och för varje lopp så lär man sig något nytt, det älskar jag. Men några grejer grämer mig verkligen och det är dels tiden jag tappade på vätskestationerna och att jag missade den där energigelen… Men jaja, ett lopp är ett lopp. Att tro att allt ska vara statiskt och gå som på räls, det är inte rimligt. Men ändå! Det hör till att älta i efterhand, det är också en del av tjusningen, i alla fall tycker jag det. Det är just det som gör att man kan leva så länge på att lopp som man fokuserat på. Men bäst av allt är ändå motsatsen: att jag längtar efter att titta framåt! Jag längtar efter träningen, svetten och nästa fokus. Får se vad det blir. Vad gäller Berlin så hörde jag idag, och läste nu på Berlin Marathons hemsida, att startplatserna lottas ut till 2014. Så kan man också göra även om jag tycket det är lite märkligt. Men de kanske har ett system sådär så att alla får kuta till slut…

Det blev en kort liten tur innan jag vände tillbaka till hotellet.

Kunde stannat här i Berlin i minst ett år, om jag bara kunde trollat hit hela familjen. Men istället så trollade vi hem oss själva. Klev ombord på flyget.

Och inte långt därefter var vi hemma i radhuset igen. Och tänk vilka snälla föräldrar jag har! Förutom att ha passat barnen hela helgen, och fixat med både det ena och det andra, så fick jag så vackra rosor av dem.

Och av Lasse fick jag den här fina bilden från loppet. Tack! Lasse åkte förresten inlines-loppet och blev näst bästa svensk i sin åldersklass. Inte illa!

Vad gäller vantarna så skulle jag egentligen bara haft dem i starten och därefter kastat iväg dem. Men det var så skönt att jag behöll dem på hela loppet. De är otroligt fula men det syns ju inte här. Fattar inte vem som designat dem, de har liksom jättekorta tjocka fingrar, typ bara halva fingrarna får plats på längden, men däremot är de superbreda. Jag hade sett fram emot att langa iväg dem för gott. Men närå, nu är de istället på varenda bild och fick åka hem i resväskan igen. Det var allt för idag. Ajöss!

P.S. Jag ska försöka hinna svara på alla kommentarer så snart jag bara kan!