Vaknade. Ännu en natt med fantastisk sömn. Vad är det med den här sängen? Skulle vilja sno hem åtminstone kudden och täcket. Klev upp. Kroppen kändes precis som vanligt förutom en stel känsla i vänster lår, men tror inte det är några konstigheter. Ute var det återigen en vacker dag. Såklart det fick bli en sista återhämtningsjogg på tysk mark. En kort en. Mot Tiergarten!

 Idag såg jag knappt en enda löpare. Vardagen var tydligt tillbaka i stan, de enda spåren efter loppet fanns förmodligen bara i löparnas kroppar. Vad gäller min egen kropp så kändes den oförskämt pigg, ja förutom låret då. Minns när jag joggade dagen efter Stockholm Marathon, att min puls skenade iväg och kroppen tydligt sa att den var lite trött. Idag inte alls en sån känsla. Så smått börjar jag även smälta loppet. I backspegeln var det fantastiskt! Vädret, stämningen, känslan! Och för varje lopp så lär man sig något nytt, det älskar jag. Men några grejer grämer mig verkligen och det är dels tiden jag tappade på vätskestationerna och att jag missade den där energigelen… Men jaja, ett lopp är ett lopp. Att tro att allt ska vara statiskt och gå som på räls, det är inte rimligt. Men ändå! Det hör till att älta i efterhand, det är också en del av tjusningen, i alla fall tycker jag det. Det är just det som gör att man kan leva så länge på att lopp som man fokuserat på. Men bäst av allt är ändå motsatsen: att jag längtar efter att titta framåt! Jag längtar efter träningen, svetten och nästa fokus. Får se vad det blir. Vad gäller Berlin så hörde jag idag, och läste nu på Berlin Marathons hemsida, att startplatserna lottas ut till 2014. Så kan man också göra även om jag tycket det är lite märkligt. Men de kanske har ett system sådär så att alla får kuta till slut…

 Det blev en kort liten tur innan jag vände tillbaka till hotellet.

 Kunde stannat här i Berlin i minst ett år, om jag bara kunde trollat hit hela familjen. Men istället så trollade vi hem oss själva. Klev ombord på flyget.

 Och inte långt därefter var vi hemma i radhuset igen. Och tänk vilka snälla föräldrar jag har! Förutom att ha passat barnen hela helgen, och fixat med både det ena och det andra, så fick jag så vackra rosor av dem.

 Och av Lasse fick jag den här fina bilden från loppet. Tack! Lasse åkte förresten inlines-loppet och blev näst bästa svensk i sin åldersklass. Inte illa!

 Vad gäller vantarna så skulle jag egentligen bara haft dem i starten och därefter kastat iväg dem. Men det var så skönt att jag behöll dem på hela loppet. De är otroligt fula men det syns ju inte här. Fattar inte vem som designat dem, de har liksom jättekorta tjocka fingrar, typ bara halva fingrarna får plats på längden, men däremot är de superbreda. Jag hade sett fram emot att langa iväg dem för gott. Men närå, nu är de istället på varenda bild och fick åka hem i resväskan igen. Det var allt för idag. Ajöss!

P.S. Jag ska försöka hinna svara på alla kommentarer så snart jag bara kan!