Jag och tidningskillen har börjat hälsa på varandra i mörkret på morgonen. Ja, motsatsen vore ju egentligen märkligare. Men ni vet hur det är, vi är ju lätt lite sparsamma med sånt här i norr. (Eller är det verkligen typiskt oss nordbor egentligen? Ingen hälsar ju i Paris heller.) Men nu! Nu nickar tidningskillen och jag kort mot varandra och mumlar varsitt litet hej. Detsamma gäller en man jag ofta, eller jag skulle säga alltid, stöter på när jag springer ut mot Elfvik. Han har ett jäkla klipp i steget! Men det tog typ ett halvår innan vi började hälsa och det var ingens fel. Man fick liksom dra det ur oss båda två. Men nu nickar vi kort när vi möts, det är inga stora ord men det är trevligt och lagom. Idag tog jag återigen en liten extratur ut mot Stora Skuggan.

 Efter att man sprungit ett lopp är det så skönt att bara få ränna runt lite kors och tvärs utan mål och mening. Ser man en liten stig så kan man följa den för att se vart den tar vägen, eller inte. Precis som man vill. Ja lite sådär håller jag på just nu. Totalt 13 km. När jag hade köpt en kaffe gick jag upp och satte mig på muren och blickade ut över Torsgatan. Det kändes lite naturtufft att sitta sådär helt sonika. Fast så länge satt jag inte för jag blev såklart rädd för att få urinvägskatarr (det märks att man är 38 om man säger så).

 Så jag gick ner till Torsgatan och såg vårt glashus där i solen, och fick plötsligt längt efter Stockholm Marathon!

 Sen duschades det och därefter spatserade jag iväg till det där andra stället där jag suttit och jobbat några dagar den här veckan. Jag hade på mig min nya mössa. När jag skulle köpa den så blev jag plötsligt osäker för det dök upp en Big Brother-vibb i mitt huvud. Vänta, är det en sån mössa någon i Big Brother-huset skulle kunna haft på sig? Jag hängde tillbaka den. Men sen ångrade jag mig och bestämde mig för att det inte är det.

 Det jobbades på och jag åt en fisk-Wallenbergare till lunch. Jag nämner detta då några från Intresseklubben faktiskt var intresserade av gårdagens lunch.

 Hur som helst var det oerhört gott. När jag skulle hem drog jag på mig springkläderna igen. Ledsen om jag ockuperade toaletten alltför länge men det tog ett jäkla tag att trycka ner allt i ryggan.

 Ute var det en perfekt höstkväll.

 Det var väldans trångt på trottoaren inne i city för folk var som fredagstokiga och bara massa rödljus överallt. Så jag joggade genom stan ner mot Strandvägen, utan att sätta på klockan. Tur att ryggsäcken var proppfull för det betydde att jag omöjligt kunde köpa en endaste liten pinal. För just på fredagar kan man bli lite sugen på sånt.

 Nere vid Strandvägen var det dags att sätta på klockan och lite mer fart.

 Bara en liten omväg hem för det var så fint ute.

 Totalt 12 km. Och ja, jag är glad fast jag ser ut som en livstidsfånge på bilden. Nu ska det rehabbas och ätas snask och ses på film. Vi hörs!