Nääää. Vad mörkt det var imorse. Jag somnade dessutom sent igår för vi satt uppe och jobbade. Ställde om klockan och sov tio minuter längre men sen var det bara att masa sig upp. Ute var luften skön och nästan vårig. Med musik i öronen sprang jag i mörkret in mot stan. Ut mot Stora Skuggan där jag hittade de här fina vita kossorna som nästan såg ut som skulpturer. Hade varit skönt att lägga sig bredvid.

 Snurrade runt där ett tag innan jag tog min vanliga väg till jobbet.

 Totalt 16 km. Efter duschen tog jag lite Sunday Cologne fast det var Monday.

 Jaha, ni undrar vad det är för skruttig nagel där som håller i parfymen. Jorå, det är mitt moderna nagellack som ska se sådär krackelerat ut. Kolla:

 Hela dagen fick benen sen vila medan hjärnan arbetade för högtryck. Jag gillar den känslan, att ena stunden får kroppen jobba medan hjärnan vilar (inte alltid så mycket vila i för sig när man samtidigt räknar på kilometertider och jox) och sen tvärtom. När jag skulle hem var det dags för byte och låta benen jobba igen. Samma gamla väg hemåt.

 Jag hade en liten träff på Lidingöbron och fick pinna på rejält för att inte bli försenad. Men det var bra för det var första gången sen Berlin som jag drog på lite, och det var skönt att känna farten igen. På bron var det världens finaste kväll och väldigt trevligt att hänga en stund.

 Men ahh.

 Sen vidare hemåt. Insåg att jag hade tidschippet från Berlin kvar på höger doja. Det var samma sak förra året också, och då lät jag det sitta kvar som ett litet minne i flera månader. Kanske blir det likadant nu, man får spara det man kan från loppen. Fast det bara var en vecka sen jag sprang är loppet redan på väg att ”försvinna” iväg från mig. Visst är den sköna känslan kvar ännu men jag tenderar att snabbt gå vidare. Både bra och dåligt. Men den där lilla vita plastpluppen på dojan kanske i alla fall kan hålla kvar minnena lite längre.

 Totalt 10 km. Ajöss.