Träningspass

Klara… färdiga… vänta!

 

Nu på morgonen var det tänkt att jag skulle köra 10 km snabbdistans. Jag hade funderat ut en ganska flack bana, satt klockan på laddning, lagt fram kläder (Fast-tröjan såklart) och sovit bra. Vaknade tidigt till en fin morgon. Jag föredrar verkligen att köra såna här fartpass tidigt när det inte är så mycket folk ute. Klädde på mig och skulle ge mig av. Men va?! Klockan hade av någon outgrundlig anledning inte laddat så den var helt död. Tänkte att jag kunde börja med 3 km uppvärmning, komma tillbaka hem och hämta klockan och sen spurta iväg men då jag kom tillbaka hade den inte laddat tillräckligt – och på det här passet ville jag verkligen ha koll på tiden. Så istället blev det en lugn morgonjoggutan klocka och jag får köra snabbdistansen i eftermiddag istället. Oerhört irriterande på många vis: det var en perfekt öde lördagmorgon, det är skönt att få såna här aningen ångestladdade pass gjorda direkt på morgonen och dessutom hade jag kunnat köra ett bra distanspass på em. Men jaja, struntsamma, jag får springa runt som en tok på eftermiddagen och det var ju en skön jogg jag fick i alla fall. Och det som också var trevligt är att våra äpplen börjat bli mogna så vi gjorde färskpressad juice till frukost.

 

Det här med juice ska jag sätta fart med nu igen inför Berlin Marathon. Så viktigt att hålla mig frisk. Känner hur sjukdomsnojan börjar komma över mig…

Fredag fm: Uppvärmningsjogg.

 

Idag händer det mycket vill jag lova. Ja om man jämför med min Gotlandstillvaro. Idag ska jag både klippa mig, träffa Pekka och fixa en massa grejer. Därför värmde jag upp dagen med att kuta 8 lugna km till frukost. Man märker att det så smått börjar dra ihop sig till Lidingöloppet då det är fem gånger så många löpare ute just nu.

Suburbia!

Hoho, tillbaka i stan! Eller nä ok, förorten då. Nu är det slut på vackra miljöbilder, raukar och brunbrända ben. Nu börjar verkligheten igen där jag bor i ett kedjehus och snart är kritvit om benen. Och det känns faktiskt riktigt bra. I morse var vi dock ännu på Gotland, packade in i bilen och fixade det sista i huset – och jag skrek och gormade om att ingen fick gå runt med smutsiga fötter eftersom vi dammsugit och skurat in absurdum. Jag hann tyvärr inte med det planerade tröskelpasset på morgonen och då jag ska till Pekka och göra lite tester imorgon så rådde han mig att inte köra tröskel senare under dagen då det blir för nära inpå. Istället blev det kärt återseende med mitt älskade Lidingöloppsspår nu på kvällen. 14 km distans. Ahh, skog, stigar – och backar! Nu inser man verkligen hur platt Gotland är. Undrar hur man tränar inför Lidingöloppet om man är gotlänning? Jag tar förresten tillbaka alla tankar på hur trött jag var på Lidingöloppetsspåret innan semestern. Ser fram emot att mata runt där igen. I övrigt skönt att komma hem till japp, internet. Slippa åka på internetutflykter även om det också var ganska trevligt. Och skönt med lite fler löparkläder även om jag hade med mig det mesta. Svart pannband glömde jag dock ta med mig, som jag har längtat efter det!

 

 

Älskade förortsskog! Jag är tillbaka.

Onsdag em: Sista Gotlandsasfalten.

Imorgon bitti åker vi hem. Kanske hinner jag med ett sista tröskelpass om jag är uppe med tuppen, får se. Nu på eftermiddagen hade vi i alla fall tänkt äta glass på Razzle Dazzle (alltså, jag älskar det där namnet), men jaha, de hade stängt för säsongen. Så det blev Prästgården istället. Jag ville ta en sista asfaltstur och bestämde mig för att kuta hem därifrån. Det har ju blivit en del asfalt i sommar, är glad för att knäna har pallat. Fortfarande rätt trötta ben när jag sprang hemåt. Det blev inte så långt och lika bra det för jag skulle hinna packa och städa: 8 km i 4:40/km-fart. Efter det styrka i trädgården. Och sen… ja, fanns det inget annat att göra än börja packa.

 

Två saker jag för övrigt längtar hem till: internet och kuperad terräng. Ska bli intressant att se vad mitt vänstra knä säger om just kuperat. Hade lite problem med det innan vi åkte men nu har det ju fått vila. Och jag är grymt sugen på ett rejält backpass.

Onsdag fm: Jogg att minnas.

 

Idag var det sega ben på morgonjoggen. Vet inte vad det är med just onsdagar men ofta känner jag mig trött då, i alla fall nu i sommar då jag kört mina dubbelpass. Kan i för sig bero på att jag igår körde tröskelpass och ett distanspass i ganska snabb tempo. Men det spelade inte så stor roll för idag ville jag mest pränta in alla lukter, stigar, vägar, ängar, åkrar, får, kossor, hus, blommor, kaniner, stenar, raukar och vindar innan vi åker hem. Gjorde mitt bästa för att lagra minnena under 10 lugna kilometer.

Tisdag em: Tove augusti 2012. Varken mer eller mindre.

Efter häng och lunch på stranden fick det bli ett distanspass (fotbollen är bara med för bildens skull, lite OS-aktigt sådär). Medan jag sprang började jag tänka på hur det hade varit om man kunde springa mot sig själv. Då hade jag velat att ”Tove augusti 2012” kunde möta ”Tove augusti 2011”, dvs springa mot mig själv när vi var här på Gotland för precis ett år sen. Då hade jag precis börjat springa lite oftare och mer uppstyrt, men inte alls så långt som jag satte igång med runt jul ungefär. Då var mitt mål att springa Lidingö Tjejlopp (en mil) under 45 minuter. Jag vet att jag hade klarat det för jag gjorde det på träning. När det sen var tävling så svimmade jag. Helt galet. Efter 7,5 km. Sonen hade haft kräksjuka och jag minns att jag mådde lite illa innan loppet och kände mig extremt törstig, men tänkte att jag bara var nervös och larvig. Egentligen hade jag nog en kräksjukasläng. Det var i alla fall mitt första lopp (förutom skollopp och jox när man gick i plugget). Veckan efter sprang jag Topploppet för att få revansch och sprang på 43:49. Jaja, nu kommer jag aldrig få veta hur racet med mig själv hade gått men jag tror jag hade slagit mitt gamla jag rätt rejält ändå. Nu på em var det alltså bara en Tove som kutade 15,5 km i 4:26-tempo. Efter det kaffe och rosévin i solen på Hamra Krog. Jag höll nästan på att somna så skönt var det.

Oh, så trevligt va?

Tisdag fm: Pizzatröskel.

Var riktigt laddad när jag gav mig iväg på ett tröskelpass imorse. Kanske därför att vi hade pizzeria hemma hos oss igår kväll. Vi hackade och la upp alla tillbehör på fina fat som att vi vore värsta TV-kockarna. Det var sen det svåra började, när vi skulle göra pizzorna sådär tunna som proffsen gör. Herrejesus, det var ju fullkomligt omöjligt: vi prövade med mer mjöl, med att kavla ut pizzan direkt på plåten, med att göra minipizzor. Till slut bestämde vi oss för att det fick bli Pizza Hut-style på det hela istället och då var det roligt igen. Godast var nog grisen och prosten på bilden ovan. Kort och gott så var jag trött men extremt koldhydratladdad när jag gav mig iväg imorse.

Gårdagens jämngrå himmel var som bortblåst på morgonen och solen tittade fram bakom några få moln som var kvar. Värmde upp, som vanligt rätt stel i kroppen när jag precis vaknat. En muskel i mitt högra lår är lurig just på morgonen men det brukar släppa efter sådär 2 km. Egentligen inte helt optimalt att köra de här passen så tidigt men då jag vill hinna med dubbla pass krävs det att det ena passet görs direkt på morgonen. Och det känns bäst att ta det jobbigaste först och sen låta det andra bli i den takt som kroppen orkar och känner för. Körde igång efter mina hopp. Kände mig på hugget efter gårdagens vila (och grispizza). For fram över de vita stenarna. Lustigt när man ska springa fort; så fort tankarna far iväg till något annat än just det man gör, dvs springer fort, så sänker man automatiskt tempot. Så det är 20 minuters fullt fokus på ben, fötter och vägen jag springer. Hoppas och tror att jag fått snits på tröskelpassen vid det här laget, det är ju lite av en konst att känns hur man ska ligga för att inte samla på sig mjölksyra men ändå röra sig på gränsen. Efteråt lite pustande och några kilometers nedjogg.

 

Ali, man måste faktiskt stretcha efteråt.

34 km med Don Quijote.

Skön söndagmorgon på stranden, helt ensamma i solen. Lite trött efter gårdagens trevliga middag som väntat resulterade i lite för lite sömn – då finns det inget bättre än en varm strand. Tidning, kaffe, mackor och längdhoppstävling i sann OS-anda. Sen dags för veckans långpass, och det sista på Gotland för i år. Just långpassen tycker jag är lite luriga när man har barn, de tar ju lite tid och tenderar att splittra upp dagen. Så här gäller det att planera lite. Bestämde mig för att springa direkt när vi kom hem från stranden och insåg att jag startade precis samtidigt som Isabellah Andersson startade i London. Fast ja, i lite olika tempo.

Min trötta kropp kändes seg till en början. Tog vanliga rutten förbi Holmhällar, Austre och sen upp på asfaltsvägen. Av mot Augstens. Varmt. Fortsatte ner mot havet igen och tog höger förbi fiskebodarna. Jag har haft lite problem att hitta riktigt långa löprundor här på Gotland, som inte bara består av asfalt och på den här rutten brukar jag vända efter ca 13 km men idag hittade jag en liten stig genom skogen. Nu kändes det äntligen som att kroppen vaknade till liv och jag fick upp farten. Skugga i ett par kilometer. Efter ett tag kom jag ut i ett öppet landskap. Hade tyvärr inte med mig kameran men det var en märklig, aningen surrealistisk känsla över det hela. Helt stilla, solen gassade.

Min mormor och morfar hade en Picasso-teckning (Obs! Ej äkta!) i köket när jag var liten; Don Quijote på sin häst framför väderkvarnen. Och just den bilden kom jag att tänka på nu; det torra landskapet, en väderkvarn. Och bräkande får. Jag sprang vidare i solen, insåg att jag borde tagit med mig mer än en flaska vatten ändå. Funderade innan jag drog iväg men jag har tillfälligt tröttnat på vätskebältet och kör just nu hellre med min handflaska – ska skaffa en till när jag kommer hem till stan igen. Hur som, kom till slut ut på en stor väg och insåg att jag var vid kastalen i Sundre. Jag hade alltså sprungit längs havet, upp mot Skoga och liksom tagit mig bakvägen fram till Sundre. Här vände jag och sprang tillbaka, en lite annan sväng på slutet. Sprang förbi ett husvagnsgäng som hejade och jag frågade om de visste hur det gått för Isabellah men det visste de inte. Jag var otroligt nyfiken vid det här laget.

Väl hemma visade Garmin på exakt 34 km, snittfart 4:53/km. Jag rusade in, drack världens godaste glas vatten, och ett till och ett till. Och sen lyckades jag få lite uppkoppling i mobilen och såg att Isabellah kommit på en 18:e plats. Jösses vilken fart de håller. Måste hitta någon intervju med henne sen. Hade dock ont i min högra vrist efter passet. Höll nämligen återigen på att snubbla illa då jag sprang idag, men lyckades under ilsket svärande ändå rädda upp det hela. Det är en bit längs havet som är rätt svårsprungen med massa stenar och trots att man sänker farten är det lätt hänt att man snubblar. Tror jag fick känning i vristen efter det. Passar därmed bra med vilodag från löpningen imorgon. Tog fram mina Thailandsmirakelsalvor som jag masserade in.

Sen lunch och iväg till Hamra för glass med hela gänget.

Sen ikväll innan maten ordnade Febe ett eget Visby Halvmarathon i trädgården. Jag fick ingen nummerlapp utan på startlinjen stod Ruben och Uma. Mycket spännande! Ruben vann herklassen med ca 10 sekunder före segraren i damklassen, Uma!

 

Adieu.

Lördag em: En snabbis.

Ojoj, idag var det snudd på att eftermiddagspasset blev ett andra förmiddagspass. Efter strandhäng kutade jag iväg för att hinna med ett andra pass för dagen. Vanliga rundan längs havet. 11 stekheta km i gassande sol, ca 4:50-tempo för att inte hetsa benen alltför mycket efter morgonens tröskel som inte låg så långt bort. Sen hem till dammsugning och städning för ikväll kommer gäster! Och jag hinner verkligen inte sitta här och blogga. Ajöss för idag!

 

Jo bara en liten sak till. Lyckades på löpturen äntligen fånga en av alla tusentals kaniner på bild. Ser ni lilla pluppen?

Lördag fm: Morgonhets.

Idag är det späckat schema så jag smög upp tidigt, drog på mig tigerlinnet för extra pepp, racerskorna och sprang iväg. Uppvärmning till vanliga starten. Kändes lite tomt utan Nils. Jag som alltid varit lite skraj för att springa med andra har lärt mig att det är kul att springa ihop – i alla fall med någon som är lika bra eller bättre. Gjorde mina spänsthopp och tryckte igång klockan. Piip! Tänk alla gånger man satt fart efter det där pipet – jag önskar jag hade alla gånger inspelade, då hade jag satt ihop en fin liten film av det, lagt på någon stämningsfull musik och visat släkten på julafton. Katterna kanske skulle titta med mig i alla fall. Idag fick jag kämpa. 20 intensiva tröskelminuter och sen lugn nedjogg och hem till frukost.

Den här vägen. För alltid förknippad med mina tröskelpass. Nu blir det nog bara två till på den innan vi åker hem i nästa vecka.

Att komma hem till vårt hus i morgonsolen, helt slut i kroppen och veta att jag ska smyga in och väcka alla. Kan vara något av det bästa jag vet.

Den här väggen finns på Hamra Krog. Där åt vi jättegod mat igår.