Var riktigt laddad när jag gav mig iväg på ett tröskelpass imorse. Kanske därför att vi hade pizzeria hemma hos oss igår kväll. Vi hackade och la upp alla tillbehör på fina fat som att vi vore värsta TV-kockarna. Det var sen det svåra började, när vi skulle göra pizzorna sådär tunna som proffsen gör. Herrejesus, det var ju fullkomligt omöjligt: vi prövade med mer mjöl, med att kavla ut pizzan direkt på plåten, med att göra minipizzor. Till slut bestämde vi oss för att det fick bli Pizza Hut-style på det hela istället och då var det roligt igen. Godast var nog grisen och prosten på bilden ovan. Kort och gott så var jag trött men extremt koldhydratladdad när jag gav mig iväg imorse.

Gårdagens jämngrå himmel var som bortblåst på morgonen och solen tittade fram bakom några få moln som var kvar. Värmde upp, som vanligt rätt stel i kroppen när jag precis vaknat. En muskel i mitt högra lår är lurig just på morgonen men det brukar släppa efter sådär 2 km. Egentligen inte helt optimalt att köra de här passen så tidigt men då jag vill hinna med dubbla pass krävs det att det ena passet görs direkt på morgonen. Och det känns bäst att ta det jobbigaste först och sen låta det andra bli i den takt som kroppen orkar och känner för. Körde igång efter mina hopp. Kände mig på hugget efter gårdagens vila (och grispizza). For fram över de vita stenarna. Lustigt när man ska springa fort; så fort tankarna far iväg till något annat än just det man gör, dvs springer fort, så sänker man automatiskt tempot. Så det är 20 minuters fullt fokus på ben, fötter och vägen jag springer. Hoppas och tror att jag fått snits på tröskelpassen vid det här laget, det är ju lite av en konst att känns hur man ska ligga för att inte samla på sig mjölksyra men ändå röra sig på gränsen. Efteråt lite pustande och några kilometers nedjogg.

Ali, man måste faktiskt stretcha efteråt.