Träningspass

Nytt i naturen.

Sov så bra och vaknade helt utvilad. Skönt efter en hetsig vecka. Blev en morgonjogg till Lidingöloppets start och därefter första milen. Kroppen kändes tung men ändå skönt att jogga ur sig lite seghet. Såg tre nya saker jag inte sett förut:

1. Någon som tältade precis bredvid spåret. Jag förvånas ofta av folks val av tältningsplats. Många verkar tycka det är hur schysst som helst att sova precis bredvid en väg eller, som här, mitt bara på en äng. Kanske hade de satt upp tältet i mörkret kvällen innan och trott att de hittat en mysig liten sagoglänta, men när de drog upp blixtlåset till tältet på morgonen därpå istället fick se  ett lämmeltåg av hurtiga morgonjoggare?

2. En bajamaja precis innan Lidingöloppet tar in vid Kottlasjön. Verkar som de börjar förbereda så smått för Lidingöloppet.

3. Det här motionsredskapet nära Breviksbadet. De finns en hel del såna här utegymaktiga saker utplacerade där i skogen men jag tror just denna apparat är förhållandevis ny. Det är dock inte helt givet hur den här manicken ska användas, om ni frågar mig.

4. Denna skalle! Det kan hända att den hängt där i evigheter och jag bara missat den. Vad är det för djur, någon som vet? Grävling?

Ja, det var nyheterna från skogen. Totalt 12 km. Sen stretchade jag, joggade hem och åt gottemajafrukost.

16 km och Ben & Jerry´s-lastbilar.

 

Fredagslöpning hem efter jobbet. Nu kändes det i benen att de var trötta efter intervallerna. När jag skulle byta om insåg jag att jag inte hade några strumpor för Olle hade åkt hem med alla mina väskor och gamla svettiga kläder. Men! Micke var kvar och lånade så snällt ut sina strumpor. Lite svettiga efter vårt löppass men tusen gånger bättre än att få skavsår. Fick veta att de var ett par äkta cykelstrumpor, det ni!

 

Ja, sen kutade jag hemåt. Tog en extrasväng runt Gärdet, sprang en bit av Stockholm Marathon-banan men åt motsatt håll och tänkte på hur mycket minnen jag har av loppet. Fragment som liksom dyker upp ett efter ett, som att huvudet spar på dem och portionerar ut dem över tiden. När jag började springa Tegeluddsvägen mot Lidingö så körde en stor Ben & Jerry´s-glassbil förbi mig och jag blev vansinnigt sugen på glass. Tro det eller ej men när jag precis kommit över Lidingöbron så kom ytterligare en Ben & Jerry´s-lastbil farandes. Som ett skämt! Vet inte om jag såg i syne men jag tyckte att han som körde höll en stor strutglass i handen!

 

Vi hade tyvärr ingen glass hemma men jag gjorde en islatte direkt när jag kom innanför dörren. Den satt fint efter 16 km i 4:50-tempo. Och nu: kött, bearnaisås, klyftpotatis, smågodis – rubbet! Yeay!

Slit och svett med herrar i Karlberg.

 

Jorå, idag var det dags. Första lunchpasset tillsammans med mina jobbkompisar Lennart och Micke. Vi kutade ner till löparslingorna i Karlberg, perfekt nära vårt jobb. På schemat stod det 1-kilometersintervaller. Angst. Kanske det jag ogillar mest och också länge sen jag körde det. Kroppen fortfarande lite trött efter gårdagens tröskelpass men vad sjutton, som Micke skrev i mailet när jag upplyste honom om detta: ”Omfamna smärtan.” Så jag tänkte, jag får väl ta och göra det. Ganska kort uppvärmning och sen drog vi igång. Bra bana för intervaller; dels skönt underlag och så två små backar. Men om man vill köra intervaller på kortast möjliga tid för att få upp självförtroendet så är detta inte rätta banan. Hur som. Vi körde! Micke tog täten, Lennart därefter och jag sist. Jag borde nog egentligen inte brytt mig om dem utan kört efter eget huvud. Men det är ju omöjligt, tävlingslusten sätter fart i en och bra med sporre. Men jag får erkänna att det var lite snabbare än jag. På varje intervall kom Micke först i mål, ca 20 meter innan Lennart, och sen kom jag – 20 meter efter Lennart. Ca 2 minuters vila mellan varje intervall. Dumt nog glömde jag stänga av klockan på en vila men tror mitt snitt låg runt 3:50-3:55/km. Men kom ihåg, det var kuperat!

 

Här ser ni blixtarna i närbild. Ska tilläggas att Micke är värsta cykelkillen. Lennart och jag konstaterade att han borde börja med duathlon. Sen joggade vi i alla fall tillbaka till jobbet för snabb dusch och ännu snabbare matintag. Kort och gott ett mycket bra pass och lyxigt att ha två så snabba herrar att kuta med. Jag får ännu en gång erkänna att det är kul att springa med andra.

Visst ser det tufft ut att springa såhär i garaget?

Snooze? Icke!

Åhh… klockan ringde så tidigt idag. Men det går inte att trycka på snooze när man har bestämt träff. Tassade upp och klädde på mig. Sen sprang jag ner mot Lidingöloppet där jag tog en kort uppvärmningssväng, vände tillbaka och sprang till Lidingö Tennisklubb. Där skulle Nils och jag mötas uppvärmda och redo kl 06.00. Inte för att spela tennis utan för att köra ett gammalt hederligt tröskelpass. Nils var proffsigt i tid. Vi har börjat få lite rutin på det här nu. Vi körde våra spänsthopp och sen bang! Iväg. Jag kan inte låta bli att tycka det är så märkligt med kroppen. Dagar då jag trott att jag ska ha kraft har ofta känts sämre och idag var jag riktigt trött då det varit intensiva dagar efter semestern. Men ändå så ställde benen upp och pinnande på riktigt bra. Svårt att veta om det bara var en bra dag eller ett litet framsteg. Spelar inte så stor roll. Sen kort nedvärmning och lite prat om att springa och psyket. Vi konstaterade att det är rätt krävande att träna inför långa lopp som marathon och Lidingöloppet, ja om man vill springa någorlunda snabbt. Hårt – men kul.

Plåster och nitar.

Startade morgonen med att väcka postsemestersömniga barn och plåstra om mig själv. Sprang ju med linne och ryggsäck häromdagen, hade glömt bort att jag brukar få skavsår då. Men det fick jag ju. Stora. Så nu blev det lika stora plåster. Sen kutade jag in till stan. Dessa morgnar! Jag är kär i dem.

Sprang och tänkte på Folke Rydéns dokumentär ”Medaljens pris” som många snackat om på sista tiden och som jag själv såg häromkvällen. Tänkte att det är så otroligt skönt att vara där man är i livet och springa för att man tycker det är kul. Går det bra i en tävling är det ännu roligare, kanske, men gör det inte det så är det varken någon sponsor eller tränare som blir sur. Eller att världen faller samman. Samtidigt har jag enorm respekt för de som satsar allt och det är ju bara så att det krävs en otrolig satsning om man ska bli bäst i världen. Man blev glad av Kallur mitt i allt för trots att hon fått skador så har hon ju en energi och glädje i sig som gör att man känner att hon faktiskt älskar det där. Då blir det ändå en positiv kraft som står över allt det andra.

Tog en liten extra sväng så det blev precis 11 km. Tar numera emot att inte stanna klockan på exakt jämna kilometer vilket resulterar i att jag ofta springer små konstiga varv. Framme vid jobbet gick jag in på Kura och köpte en stor kaffe. Vardagen är rätt bra alltså.

Sen återträff med vårt mysiga omklädningsrum. Idag var det för en gångs skull en annan tjej där (obs! Jag väntade med att fota tills hon gått, hade känts aningen suspekt annars). Duschade och satte på mig min favorittröja; dödskallar och nitar på axlarna. Hur bra får det bli?

Och sen äntligen: frukost!

Ajöss.

Elfvikstur och smågodiscravings.

Hann springa en sväng till när jag kom hem. Längs Kyrkviken och ut till Elfvik, snurrade runt där och sen samma väg tillbaka. Jag har insett att jag rent allmänt gillar att springa just samma väg fram och tillbaka. Att liksom se en väg från två håll. Totalt 16 km i 4:54-fart. Vad mer kan sägas? Jo, jag försöker bli av med mitt sockerberoende. Vi hade en kille som var och föreläste på jobbet om mat och hälsa och sånt jox. Jag missade tyvärr det men fick det hela återberättat för mig. Det var tre saker som han sa att man verkligen skulle undvika: chips, smågodis och grillad mat. Aha. För all skit i smågodiset, den dåliga oljan man har till chips och så ja, grillat är ju inte bra. Jättebra info. Bara synd att det är precis det jag gillar (fast ostbågar istället för chips). Innan sommaren var jag rätt duktig och lyckades med att bara äta godis på helgen, det var några riktigt tunga veckor men till slut så kändes det faktiskt ok, faktiskt riktigt bra. Men här i sommar har det helt havererat och det har ”dykt upp” engelsk konfekt och annat färgglatt jox mest hela tiden. Så nu är det nötter i veckorna, knaperiknaperi. Bara tre dagar kvar… (fredag räknas självklart som helg).

Tidigare tröskel.

 

Om jag tyckte jag gick upp tidigt på semestern så gick jag upp ännu tidigare idag. Vad stod på schemat? Tröskelpass! Värmde upp mina stackars trötta ben som bara för en stund sen låg skönt i sängen. Sen ner till Kyrkviken, lite dimmigt ute. Fick en känsla av höst och insåg att det bara var andra gången på sex veckor som jag sprang i t-shirt och inte linne. Spänsthopp – det brukar få benen att vakna till. Sen satte jag full fart. 20 minuter. Även om jag vet att inte tiden spelar någon roll i sig utan man ska gå på känslan så kan jag inte låta bli att jämföra tiderna med tidigare pass. Lite långsammare idag men å andra sidan tycker jag att jag hittade ett skönt flow som jag gav mig lite fartsjälvförtroende. Hann bara med en kort nedjogg innan jag fick springa hem för att väcka familjen.

Vardagen är tillbaka!

Hade planerat helvila idag men när det var dags att ge sig hem och soligt och så fint ute så tänkte jag att nä, det får bli en springtur ändå. Men en lugn sådan så att kroppen ändå får vila mellan gårdagens långpass och morgondagens träning. Märks dock att man är orutinerad med vardagsrutinerna då jag hade glömt gummisnodd. Som tur var satt Lisa kvar på jobbet och kunde låna ut en så jag slapp springa med flaxande man hem. Som vanligt Odengatan fram och där stötte jag ihop med Enis så jag var bara tvungen att stanna några minuter (han springer också, annars hade jag aldrig stannat). Som straff tog jag en extra omväg till Djurgården så totalt blev det 16 km i 4:54-fart.

Söndag fm: Långpass med Mirjam!

Gick upp och åt gröt klockan 07.00. Idag dags för långpass med Mirjam. Mirjam träffade jag när jag sprang Visby Halvmarathon och hon kom på en elegant 2:a plats. Efter det hördes vi på Facebook och då fick jag veta att hon sprungit maran på sub3 – såklart man ville ta ett långpass med henne. Jag tog bilen till Ropsten och därifrån sprang jag längs Värtan de fyra kilometrarna in till fontänen vid Karlaplan, där vi skulle ses.

Söndagskänsla i luften och perfekt springväder; lite sol, lite vind, lite moln. Mirjam dök upp och vi bestämde oss för att ta hennes vanliga långtur runt Djurgården och Södermalm. Var lite nyfiken på vilket tempo vi skulle hålla och vi enades om att vi nog borde hålla ett lugnt 5:00-tempo. Vi insåg dock snabbt att vi båda var rätt dåliga på att hålla det tempot och gärna kutade på lite för fort. Vi sprang ut till Djurgården, rundade Valdemarsudde och förbi Djurgårsstaden. Så annorlunda, men kul, att springa långpass tillsammans med någon och prata. Jag brukar knappt tänka när jag springer långt, haha. Full rulle var det på Gröna Lund. Sen Strandvägen och Skeppsbron fram. Kändes lite mäktigt att fara fram i bra fart genom stan två stycken tjejer (kvinnor), haha. Sen ner till Stadsgården och förbi Fåfängan, längs Årstaviken, Tantolunden, Söder Mälarstrand och så Skeppsbron tillbaka. Benen började kännas lite trötta, jag tror gårdagens snabbdistans började ge sig till känna. Men vi höll riktigt bra fart på slutet. Vi tog in på Biblioteksgatan (här har jag aldrig någonsin sprungit tidigare, i så fall bara med massa shoppingpåsar i händerna), Sturegatan upp och så Karlavägen med fina allén fram till fontänen. En riktig cityrunda. I det bästa tänkbara löpvädret. Märkte knappt att det började regna på slutet för det var sånt där snällt varmt regn som bara kändes som en trevlig tunn dusch. Prick 28 km plus mina fyra dit och fyra tillbaka till Ropsten så totalt 36 km – perfekt! Min klocka visade en snittfart på 4:45/km. Oerhört trevlig tur med mycket löparprat. I eftermiddag tar Mirjam flyget tillbaka till Schweiz så det var verkligen sista chansen, kul att vi fick till det. Också kul att springa med någon som är så duktig!

Framme! Eller nä, inte riktigt. Sprang de 4 kilometrarna tillbaka till Ropsten och blev på vägen så vansinnigt sugen på smoothie. Kunde bara tänka smoothie, smoothie, smoothie, inget annat. Hoppade in i bilen, åkte till affären och handlade mango och fixade den jäkla smoothien så fort jag kom innanför dörren – ahh! Mycket bra dag. Att det vankas kräftor ikväll gör inte det hela sämre.

 

Klart slut.

Nya kläder, nytt försök.

På eftermiddagen var det dags. Laddad klocka och tonfisksallad i magen. Bytte om och kände mig lite nervös, som att jag skulle springa ett lopp, haha. Men det är något med just 10 km snabbdistans, det blir liksom genast lite… allvarligt. Och jag insåg att jag inte sprungit 10 km på tid sen Milspåret. Gav mig iväg och värmde upp 2,5 km. Sen stannade jag, startade om klockan – och satte av! Ner till Kyrkviken, förbi busshållplatsen vid Kvarnen, upp förbi Hersby skola, förbi Brandstationen och ut till Stockby där jag sprang en bit på en slinga. Pust, pust, kämpa, kämpa! Efter en bit vände jag om och tog samma väg tillbaka med en extrasväng ut mot Hustegaholm och sen ner till Grönsta för att få ihop mina 10 km. Piip! 41:22! Slog ändå mitt rekord på milen som är 42:12! Tyvärr var inte banan så platt som jag hade hoppats så jag tänker att jag borde kunnat kapa några sekunder till redan idag. Men men, detta var faktiskt träning så jag är nöjd. Sedan 5 km nedjogg. Dagens totala mängd ca 25 km. Ok ändå med tanke på morgonens klocktrassel. Sen lite vila och nektarin i trädgården!

Jag är ensam hemma med barnen här ikväll. Då kan jag älska att äta massa grönsaker. Den här zucchinin har jag tidigare skrivit om. Jag är helt besatt av den. Pröva!

Imorgon blir det långpass. Och ett extra kul och annorlunda sådant eftersom jag ska springa tillsammans med Mirjam som kom 2:a på Visby Halvmarathon. Yeay!