Ingen löpning imorse vilket betydde en aningen lugnare start på dagen. Så lugnt att Olle och jag bestämde oss för att lyxa till det och köpte leverpastejmackor och kaffe och åt i bilen. Snutkänsla på det vilket vi gillar. På lunchen var det däremot dags för löpning! Med Micke som jag senast skrev om här. Jag gick ner till omklädningsrummet och bytte om. Observera min turistmagväska. I den har jag min kamera som jag drar upp som värsta revolvermannen.
Micke var lite sen från ett möte så jag fick vänta på honom en stund i den trevliga korridoren. 
Men sen dök han upp! Regnet öste ner och vi joggade iväg till Karlbergsparken. På vägen bestämde vi oss för att köra 400-metersintervaller på grusbanan som löper runt fotbollsplanen för den är prick 400 meter runtom. Ahh, det var länge sen jag körde just 400-ingar, lite nervöst. 
Ja, det var en rätt bedrövlig syn – men som jag sagt förut; ju sämre väder, desto bättre pepp! Vi var ensamma förutom ett gäng herrar som så smått värmde upp och jag var lite nyfiken på vad de var för några. De såg liksom inte så sportiga ut, mer korpfotbollskänsla. Obs! På bilden ovanför är det alltså inte en av dem, utan Micke. Han ser ju väldigt sportig ut. Vi körde igång. Första klockade jag på 1:20 min dvs snittfart på 3:15/km. Micke lite före mig. Mina sju följande intervaller hade snittfarten 3:13/km, 3:20/km, 3:17/km, 3:22/km, 3:15/km, 3:22/km och sista dalade ner till 3:27/km. Men åh, det kändes bra! Skönt att verkligen få upp farten lite. Och extra bra att ha en hare framför mig som pushar. När vi var klara så frågade jag en kille som stod med paraply och tittade på herrarna som hade börjat springa 3 km i rätt behaglig fart runt banan, om han kunde ta ett kort på mig och Micke. Han såg lite besvärad ut och sa att han behövde koncentrera sig på killarna och att det var jätteviktigt. Jag sa ok, absolut, det gör inget, vi tar kort själva, ingen fara. Men när gänget precis hade lubbat förbi oss så sa han plötsligt att det gick bra att ta kort åt oss. Då informerade han oss om att de var poliser så det kanske var någon slags konditionstest? Jag som älskar polisväsendet i alla dess former (helst svenska dåliga polisfilmer) blev oerhört nyfiken och nöjd med inramningen av passet: ösregn och poliser! Såhär såg vi i alla fall ut efter våra 8 400-metersintervaller.
Jag vill också informera om att Micke inte är en vanlig kille. Jag trodde först det och blev så knäckt av att han är så snabb som han är. Nu berättade han för mig att han tränade för att komma med i landslaget på mountainbike när han var yngre. Men hallå, då startar man ju i en annan liga. Och 2003 sprang hann Hässelbyloppet på 36:40. Inte för att jag misstrodde honom men jag var tvungen att kolla upp resultatet efteråt och jadå, där var han: 
Ja, efter våra intervaller joggade vi tillbaka till jobbet. Regnet öste fortfarande ner och det kändes riktigt riktigt bra. Micke var alldeles brun i baken av all lera vi sprungit upp. Som tur var kunde jag inte se min egen men jag såg antagligen likadan ut. 
Sen snabb dusch och snabb lunch!
Träningspass
Lubbar genom stan.
Hallå! Jag kutade hem efter jobbet. Med den jäkla datorn på ryggen. Men med min fantastiska Stockholm Marathon-tröja på kroppen. Jag måste erkänna att jag känner mig lite stolt när jag springer i den. Från början tyckte jag den var så ful men… nu gillar jag den, trots den trånga halsen som mitt huvud knappt kommer igenom. (Och jag har inte ett megahuvud! Måste vara tusentals människor som inte tar sig igenom hålet.) Jag gillar också att se andra som springer runt i den, som en liten klubb för alla oss som inte springer i en riktig klubb. I alla så sprang jag iväg Odengatan fram. Det känns som att sätta på sig ett par glasögon som ser genom folk när jag springer i stan nuförtiden, jag börjar bli rätt vass på att parera och förutse hur folk kommer röra sig. Zickzack, zickzack. När jag kom en bit fram på Valhallavägen så insåg jag att det är Coldplay-konsert ikväll. 
Jättelång kö och fullt hullabaloo. Jag sprang vidare och tänkte på att det är oerhört sällan jag springer med musik nuförtiden. Det var ett tag när jag plötsligt började med det, framförallt på mina långpass, jag kunde knappt tänka mig att kuta 35 km utan musik i öronen. Men efter Stockholm Marathon så var det som att jag hittade tillbaka till löpningen utan musik, vet inte vad det var som hände men på sista tiden har jag inte haft någon lust att lyssna på musik medan jag springer. Bara White Stripes eller Jack White som jag är beroende av. Sprang ut mot Kaknästornet och en snurr där och sen genom Värtan, över Lidingöbron, en extrasväng runt Kyrkviken och sen hem. 16 km med 4 kg på ryggen. 
Hemma stod Olle redo att ge sig ut på sin löptur så det var bara hej och hej då i dörren. Imorgon bitti blir det ingen löpning för på lunchen ska jag springa intervaller med Micke på jobbet. Benen får vila till dess, det kan de behöva när jag springer med he-man. I övrigt så åker vi till Gotland imorgon kväll för vi ska på bröllop. Ska bli så kul! Och jag ser fram emot att få trampa på gotländsk mark igen. Ett långpass på lördag och ett tempopass på söndag hoppas jag hinna med. Nu: packa!
Blådåre.
Upp tidigt. Dags för torsdagströskel. I de nya skorna! Till min glädje har de kortat skosnörena på höstens modell, på mina röda är de alldeles för långa trots att man gör dubbelknut. Först uppjogg. Alltid en seg känsla så tidigt på morgonen, man kan bara inte förstå hur man ska kunna ösa på för fullt, känns som en omöjlighet. 
Efter uppvärmningen spänsthopp och sen dags att köra igång. Kände mig ändå lätt i benen när jag satte av. Jag flåsade ut och förbi Hustegaholm och vände efter tio minuter för att kunna springa flackt. Tappade fokus för en stund och lät tankarna fladdra iväg och tappade nog några sekunder där, man måste hela tiden foka för att springa rätt. Trodde det gick lite snabbare men snittet på mina 20 minuter låg på 3:59. 
Helt ok men det grämer mig att jag för bara några dagar sen låg på 3:53 i snitt. Men då gick jag å andra sidan upp på en lite mer human tid så jag tänker, och hoppas, att det finns mer kraft där inne i benen någonstans. Sen nedjogg och jag fick sällskap ev en svart katt som ville att jag skulle kela och inte springa. 
Hem till ett lass gröt och ingefärsapelsinjuice. Skobetyg? Mycket bra! Känns precis som mina gamla vilket var precis vad jag ville. 
Dagislöpning.
Sprang till dagishämtningen. Vet inte hur länge sen det var jag tog t-banan, kanske håller på att sätta något slags personligt rekord. När jag kom ut så insåg jag att det var riktigt sommarvarmt och bannade mig själv som tagit tights. Jag hatar att springa för varmt klädd, särskilt med dator på ryggen. 10 km i 4:46-tempo blev det. Väl hemma gjorde jag dagens apelsinjuice med massa ingefära. 
Tempopass!
Ja, såhär ser man ut när man går upp tidigt för att hinna med ett kvalitetspass innan jobbet. Just när jag kör pass med mer kvalité och fart så gör jag det helst utan ryggsäck på ryggen – och måste därmed gå upp tidigare för att hinna med. Allra skönaste vore egentligen att köra den här typen av pass på kvällen men för att vara säker på att hinna med så får det för tillfället bli morgonpass. Man känner sig inte som en nyponros precis men vad sjutton – lite hård ser man väl ändå ut att vara eller? Nu framöver kommer jag på Pekkas inrådan börja köra mer tempopass, och det var det som stod på schemat idag. 
Ute var det blött efter nattens regn. Körde uppjogg och sedan dags att springa 2×5 km. Tanken var att hålla högt tempo utan att maxa och ha två minueters vila mellan blocken. Första fem låg snittet på 4:18/km och nästa fem på 4:12 varav sista km på 4:05. Kändes bra och jag kände mig stark efteråt, som att det fanns kraft kvar. Blev uppåt av det hela, gillar den här typen av pass. Inte samma press som tröskel och snabbdistans men ändå bra fart, det blir ju nästan som ett mellanting mellan vanligt distanspass och snabbdistans. 
Sen rände jag hem för speed-dusch och frukost.
Från möte till löpning på fem minuter.
Efter en stor presentation som man lagt ner massa energi och tankar på finns det inget skönare än att springa. Springa bort från just alla tankar, alla idéer, logik och resonemang. Springa! Och lukta och lyssna. Så det gjorde jag idag. När presentationen var slut runt fem bytte jag om i bilen. Tur vi har tonade rutor där bak. Sen sprang jag ut långt på Djurgården, snurrade runt där och sen mot Lidingö, över bron och hem. Blev en bra mängd, totalt 20 km i 4:42-tempo. Har haft lite ont i min vänstra fot men hittills har det alltid blivit bättre över natten. Från början var det under foten, i hålfoten, men det har blivit bättre. Idag kände jag istället av lite på utsidan. Jaja, alltid är det något! Får sova på saken.
Genom gryningens dimmor.
Rrrrring! Klockan visade på 05.20 och det var dags att hoppa upp för att köra tröskelpass. Jag hoppade dock inte upp ur sängen, gled snarare lite motvilligt ur den då natten varit stökig med vandrande barn och egendomliga drömmar. Fast jag vet att det bara är de där första minuterna som tar emot och känns tidiga, när jag väl fått på mig skorna brukar tröttheten gett vika. Tio minuter senare klev jag ut genom dörren men klev in igen. Kollade termometern och insåg att det bara var fem grader ute. Jag drog på mig en långärmad tröja för första gången på evigheter och sen började jag uppvärmningen. Nere vid Kyrkviken svävade dimman ovanför vattnet och båtarna såg ut som kvarglömda rester av sommaren. Jag satte igång med spänsthoppen och sen iväg. Om det gick enkelt sist så var det en annan känsla idag. Kämpade på mina 20 minuter men benen kändes tunga och jag kom inte upp riktigt i samma sträcka som sist. Men ett bra pass var det, när det är sådär lite tungt kan jag ibland känna att det ger desto mer. Om inte annat mentalt. 
Hem genom hösten.
Hade planerat helvila från löpningen idag. Jag jobbade sent och när det var dags att bege sig hem höll solen precis på att gå ner och det var så vackert ute. Som tur var hade jag ändå tagit med mig kläder för man vet ju aldrig så jag bytte om och packade ner datorn i ryggsäcken. 
När jag kom ut på gatan ropade en farbror till mig ”Men det är ju kallt ute ute!” (Observera hur bra kontakt jag fått med äldre män på mina springturer på sistone). Jag svarade ”Men jag ska springa fort!”. Och så körde jag igång. Älskar stan på kvällen, sprang förbi kärlekspar och folk som varit på gymmet och så några människor som gick rökte och jag älskar när det är kyligt ute och känna den där cigarettlukten, trots att jag aldrig själv varit rökare. Men det var kallt om händerna och det stod klart att hösten idag anlänt till Stockholm. Hemma efter prick 10 km. Mat, chin-ups och mer jobb. Hej.
39 km – från skog till stad.
Långpass! Kände för att överraska kroppen med ett nytt upplägg och tänkte att jag springer från skog till stad. Jag hade också planerat att dela upp passet i fyra delar. Började med att springa ner till Grönsta och sprang sista milen på Lidingöloppet. Vet inte varför men kände plötsligt en sån enorm tristess där i skogen, kanske för att jag genom åren sprungit just den milen så ofta. Och på senare tid sprungit en hel del långpass där, om och om igen. Efter ett par kilometer kändes det dock bättre, när jag kom in i lunken och huvudet slutade tänka. Första milen höll jag planerat 5:05-tempo. När jag var framme vid Grönsta styrde jag kosan mot stan och snäppte upp tempot. Nu var tanken att hålla 4:45 en mil framåt. Precis efter Lidingöbron började regnet ösa ner. Kändes nästan larvigt att kuta runt med en handflaska fylld med vatten, det var ju bara att sträcka ut tungan. Jag sprang vidare genom Värtan, höll tempot bra. Förbi Gärdesfältet och ner mot Djurgården. När klockan visade på två mil var det dags för nästa farthöjning, jag ökade upp och på tredje milen låg farten mellan 4:19-4:30. Regnet avtog och vid Waldemarsudde vände jag tillbaka. När klockan visade på tre mil var det dags för nästa fartändring. Jag hade tänkt ligga runt 4:45-4:50 för att varva ner men jag kände mig lätt i benen och dessutom började regnet återigen ösa ner så jag drog på lite mer och snittfarten hamnade runt 4:36 på sista 9 km. Totalt 39 km, helt genomblöt när jag kom hem och som vanligt fruktansvärt sugen på smoothie. Låter ju som att jag vore köpt av Arla men helt ärligt så sätter ett otroligt smoothiebehov alltid in runt 25 km på mina långpass.
Så jag startade med en hallonsmoothie.
Och sen blev det en mangosmoothie. Efter det: varm dusch!
Fullt pepp i skogen.
Idag behövde Olle och jag jobba men som tur var behövde vi bara våra hjärnor så vi bestämde oss för att sitta ute på Elfviks gård istället för på kontoret. Alla gäster satt ute så vi fick hela biblioteksrummet för oss själva. 
För att få igång tankarna åt vi varsinn kokostopp och det verkade hjälpa. Efter några timmars slit var det dags att bege oss av hemåt, Olle i bil och jag till fots. Jag smög in på handikapptoaletten och bytte om. 
Kände mig aningen malplacé inne på Elfvik.
Jag började springa. Fina Elfvik, känns som man bor på landet när man springer runt här. Efter några km tog jag in på Lidingöloppsslingan. Skönt med lite skog och backar igen, alldeles tyst. I en backe hörde jag en cykel närma sig, det växlades och trampades för fullt och högst upp i backen körde den till slut om mig och mannen på cykeln ropade ” Bra fart i backarna!” Tack, tack, så trevligt med lite pepp i skogen. Sprang vidare, nästan framme vid Grönsta fick jag ännu mer glada tillrop. En kille som jag passerade ropade ”Bra fart!”. Haha, verkligen trevlig tur detta! Påminde mig själv om att skrika något uppmuntrande när jag blir omsprungen nästa gång. Framme vid Grönsta sprang jag vidare på 4-kilometersslingan och därefter 3-kilometersslingan och sedan fick jag skynda hem. Totalt 20 km i 4:54-fart. Adieu.
rocknrollrunning.se 