Träningspass

Sista långpasset.

 Idag var det dags för mitt sista långpass innan Berlin. Då vi ska bort på lunch idag så var jag tvungen att gå upp klockan sex för att hinna äta ordentlig frukost innan det var dags att springa. Även idag blev det te och mackor för att vänja magen vid den troliga hotellfrukosten. Sen gick jag och la mig igen och sov till halv åtta då det var dags att stiga upp och göra mig redo. Masserade foten litegrann, fyllde vattenflaskorna och gav mig av. Sprang in mot stan. Det var en galet fin morgon. Dock rejäl motvind på Lidingöbron. Ibland är det lätt att bli förförd av vädret och tänka att man är oslagbar när solen lyser och himlen är blå. Lite så var det idag; jag hade planerat att göra rejäla fartökningar och det var ju det perfekta vädret – men jag kände ganska snabbt att benen var trötta efter gårdagens intervaller. Efter en stunds funderande beslöt jag mig för att inte pressa på utan lyssna på kroppen. Höll istället ett stadigt 4:40-tempo hela vägen. Rutten gick ut till Djurågården, rundade Waldemarsudde, förbi Djurgårsstaden och vände sedan tillbaka i höjd med Vasamuséet, samma väg tillbaka och sen hem mot Lidingö. Blev totalt 31,5 km som känns som ett ganska lagom sista långpass.

 Känner mig trots utebliven fartökning nöjd med helgens pass. Stark och stabil på intervallerna igår och bra distanstempo idag. Åhh, nu är det bara exakt två veckor kvar! Ser fram emot att köra den sista uppladdningen. Ja och sen när jag kom hem åt jag lite yoghurt, drack juice och kaffe.

 Det här vädret hörrni? Det är ju bara för bra.

Kvalitetslördag!

Lika bra att ge sig ut på ett rejält kvalitetspass direkt på morgonen så att alla dörrar vad gäller Stockholm Halvmarathon stängs. Tjatade om det hela med Olle igår kväll, varför det skulle vara så bra för mig att springa och varför det inte alls skulle vara dåligt för foten etc etc. Olle höll ju inte riktigt med. Sen kom äldsta dottern in och sa bara till sist: Skippa det där halvloppet imorgon. Och så var det slut på diskussionen och mitt ältande. Men som sagt, att trötta ut mig direkt på morgonen sätter punkt för det hela. Hade planerat ett tempopass men kände för lite variation så jag ändrade planerna till 8 x 1 km-intervaller. Dock i bra och sansat tempo för att inte förvärra foten, det hade jag lovat mig själv. Däremot köra dem med lite kortare vila på en minut. Först 4 km uppvärmning till Lidingöbron.

 Sen lite stretch och dags att köra igång.

 Kändes bra men får hela tiden tänka på foten. Tog det lugnt till en början, sist när jag körde 400-metersintervaller så tog foten ganska mycket stryk av de hela. Nu vågar jag inte gambla med något så nära inpå Berlin. Såhär blev tiderna på de 8 intervallerna (som sagt, en minuts ståvila mellan varje): 4:02/km, 4:01/km, 4:00/km, 3:55/km 3:56/km, 3:50/km, 3:50/km och 3:45/km. Kul att springa intervaller igen!

 Vädret helt otroligt perfekt för att springa idag. Och för att fiska uppenbarligen för det var ganska många som stod och fiskade ute på bron och längs Husarviken.

 4 km hem så totalt 16 km. Gröt, kaffe, juice och så världens godaste bröd/bulle till frukost. Vi har varit i Danmark en del somrar och där åt jag såna galet goda bröd som jag aldrig lyckats hitta här hemma. Men detta var nog det närmaste jag kommit. Jesus kristus vad gott!

 Hmm, om man ändå skulle springa den där Halvmaran? Nu när man är fylld med så mycket bra energi?

Springer in helgen.

 Kom hem. Fick sånt akut behov av att springa med White Stripes i öronen. Att rensa ut huvudet, fylla det med musik och låta vinden få in helgkänslan i kroppen.

 Sprang 10 km i 4:44-fart. Och tackade gudarna för att det är Berlin Marathon och inte Lidingöloppet jag ska springa om två veckor – vänsterfoten gillar inte att ta i i uppförsbackar, i alla fall inte på framfoten. Jag insåg också att det börjar bli kallt om händerna när jag springer. Jag lyckades förfrysa mina händer för ett par vintrar sen vilket gör att de blir alldeles vita och tappar känseln bara jag står vid kyldisken i mataffären. Så det är dags att ta fram löpvantarna.

 För övrigt så har jag fått ett enormt kokossug. Kokos i alla former. Var på jakt efter vit choklad med kokos i men insåg att det är fler än jag som blivit besatta av den, för den var slut överallt. Men detta kommer käkas ikväll:

 Imorgon är det Stockholm Halvmarathon och jag har ett enormt pepp att springa. Men ändå känner jag mig tvingad att stå över, foten är verkligen inte i skicket den borde vara och jag vill spara allt jag har till Berlin. Men alla ni som kutar: LYCKA TILL!

Helg någon? Ja tack!

 Alldeles för få timmars sömn i natt. Inspelning som höll på till långt in på natten. Och ovanpå det mycket jobb i veckan. Men ändå, när man sovit sådär lite så är det som att tröttheten inte hunnit slå rot i kroppen än så jag klev upp när klockan kvittrade, och så på med springkläderna. Benen verkade faktiskt tycka det var rätt skönt att pinna på de 10 kilometrarna till jobbet. Huvudet däremot längtar efter vila och häng med familjen.

 Det luktade höst när jag sprang. Löv som börjat multna så smått. Igår kväll hörde jag folk prata om orkan och oväder men det märkte jag inget av. Bara fin höst. Dusch och ombyte. Här nedanför ser ni hur jag ser ut idag när jag inte har löparmundering på mig. Tröjan jag har ullar något enormt och står jag någon närmare än en meter så är den personen också plötsligt ullig. Varning helt enkelt.

 Vad händer ikväll då? Jodå, det blir en brakkväll på stan; restaurang och klubb och hela rasket. Nä, herregud. Vilken mardröm. Det enda det blir är gos, god mat, godis, film, ostbågar och glass i stora lass. Och mer gos. Måste bara ta av mig ulltröjan först.

Tempo i morgonens mörker.

 Oj så tidigt klockan ringde idag. Mörkt ute. Ahh, just det, det var såhär det kändes hela vintern när man skulle upp och springa i becksvart mörker. Velade lite, var så trött, men mentaliserade mig fram i tiden till avslutat pass och kände att jo, jag ska visst springa. Lyckades tyvärr väcka resten av familjen en kort stund där trots att jag smög så gott jag kunde och gick på golvet precis där jag vet att det knakar som minst. Gatan öde. Månen uppe. Och jag med. Uppjogg ner till Kyrkviken. Där låg båtar upplagda och inplastade, kändes symboliskt på något vis. Jag satte igång. Även idag stod tempopass på schemat: 5km+5km+5km med ca en till två minuters vila mellan blocken.

 Svårt att få in tempot där i början, dels för att benen var nyvakna men ännu mer för att det var så mörkt. Tycker altid det är svårt att springa fort när ögonen inte riktig ser. Och jag kunde inte heller se tiden på klockan pga mörkret. Första fem gick i 4:28-tempo. Kort vila, ljusare ute nu.

 Nästa fem blev det således lättare att hålla koll på tempot, dessa gick i 4:12-fart. Kort vila. Och nu ännu lite ljusare ute.

 Sista fem fick jag kämpa idag, snittet hamnade på 4:10.

 Så skönt efteråt. Extra nöjd för jag såg både ett rådjur och en räv längs vägen, trevligt med sällskap när man sliter i mörkret. Sen snabbt hem för att packa ryggsäckar till friluftsdagar och raketdusch.

Trötta ben.

 Distanspass till jobbet med en extrasväng ut mot Lill Jansskogen. Av någon anledning har jag aldrig sprungit här. Eller jo, jag har sprungit runt här en hel del men mest på asfaltsvägarna, liksom aldrig tagit mig för att springa i skogen. Men idag tog jag en extrasväng i området som har det fina namnet Vårhagen. Kändes som det passade fint såhär i september.

 Att jag aldrig kutat här förut! Jättefint och bra kuperat. Dock var benen trötta, trötta idag. Lät dem bara springa i sin takt utan koll på klockan. Men ändå, trötta var de. Det är så märkligt att jag ofta känner såhär just på onsdagar. Vad är det med onsdagar? En post-trötthet efter helgens långpass? Mittiveckantrötthet?

Sen tillbaka mot jobbet i den ljumma morgonen. Totalt 15 km för mig och benen.

 

En asocial, ickekreativ mil.

 Efter en väldigt social dag kan det vara skönt med en asocial mil. Precis som det efter en kreativ dag kan vara skönt med en ickekreativ mil. Därför sprang jag Lidingöloppets sista mil som jag kan utan och innan, innan vi stoppade barnen i säng. Inga konstigheter alls, inga intervaller eller fartlekar utan bara skön distans. Kände en bra kraft i skogen, insåg att jag saknat den en del. Men ändå tror jag det varit bra att köra på mer flackt på sistone och därmed fått upp farten. Men glad blir man av starka ben i backarna, jag vill tro att tröskelpassen gjort sitt.

 Och sen juice. Till nästan hela familjen.

 Nu: dags att vara kreativ igen!

Stockholmstempo!

 Upp för att köra tempopass. Förvånande nog var det varmt och skönt ute så det blev kortärmat. Först 3 km uppvärmning fram till Lidingöbron.

 Planen var en repris av mina tidigare tempopass dvs 5+5+5 km. Spurtade förbi Gärdet och det var väldans vackert.  Första fem låg jag på snittfart 4:25/km. Kortare vila idag, bara en minut. Nu hade jag kommit ut på Djurgården, la i en andra växel och höll 4:16/km på följande fem.

 Mina sista 5 km sprang jag delvis på Djurgården men sen tog jag Strandvägen och Birger Jarlsgatan fram så blev lite sinkade av diverse bilar. Lustigt, har inte heler tidigare tänkt på att Birger Jarlsgatan sluttar svagt uppåt en bra bit från Stureplan upp mot Odengatan, men det blev jag varse idag om man säger så. Sista fem hamnade snittfarten på 4:12/km.

 Ett par minuters pustande i den nyvakna staden. Och sen 1,5 km nedjogg fram till jobbet och kaffe. Förresten, lite kul när man köper kaffe i träningskläder och genomsvettig. Det öppnar upp många små roliga konversationer med människor. En dam jag handlat kaffe av en massa gånger tidigare men liksom aldrig ”brutit isen” med, har börjat prata med mig en massa sen jag kom dit löparklädd. Många är lite nyfikna på hur långt man sprungit, varför man springer etc. Trevligt, säger jag.

 Nu: jobba!

Springer mot strömmen.

 Som jag har förstått det så går Berlin Marathon av stapeln klockan nio på morgonen den 30 september. Så idag tänkte jag att jag lägger mitt långpass exakt samma tid på morgonen, för att få in känslan. Steg därför upp halv sju och åt frukost. Jag åt det som jag tänker att jag kommer få äta när jag bor på hotell i Berlin; te och mackor. Inga konstigheter. Och att äta sådär två och en halv, tre timmar innan start känns lagom för mig. När det började bli dags att göra mig redo fyllde jag båda mina handflaskor med vatten och smörjde in benen med vaselin eftersom jag ville kuta i shorts i det perfekta springvädret. Då halva Sverige är ute på Lidingö för att provspringa Lidingöloppet så blev jag sugen på att göra tvärtom och ta en stadsrunda. För att det inte skulle bli alltför långt så var Olle snäll och skjutsade mig till Ropsten.  Idag blev det även solglasögon på. Har knappt använt mina Nike-solglasögon vilket är lite synd för de är väldigt sköna och bekväma att ha när man ska springa långt i sol. Jaja, jag gav mig av, piip!  Tanken var att köra Mirjams runda runt Djurården och söder. Ute vid Waldemarsudde kom ett stort kryssningsfartyg, Marielle, ute i vattnet. Jag sprang ikapp med henne en bit innan jag svängde av mot Djurgårsstaden. När jag nådde Stadsgården, efter att ha kutat Strandvägen och Skeppsbron fram, så hade det där Mariellefartyget precis lagt till och det vällde ut turister. Sen sprang jag vidare längs norra Hammarbyhamnen, Eriksdalsbadet, Hornstulls strand, Söder Mälarstrand, Skeppsbron, Strandvägen, Gärdet, Värtan, Lidingöbron och en extra sväng så att det blev precis 39 km. Höll bra tempo idag, snittfart 4:38/km och snabbast gick det på sista två milen. Skönt när man kör långpass och kommer in i ett skönt flow som ändå går rätt fort. Kände av foten rejält i början men det släppte mot slutet och i övrigt kändes det stabilt och bra. Problemet med foten är att jag just har svårt att springa på framfoten vilket är extra jobbigt i uppförsbackar då man vill ta i eller när man vill byta löpsteg en stund för att slappna av och få igång andra muskler. Hade det inte varit för foten så hade jag känt mig rätt hoppfull inför Berlin. Äsch, det gör jag väl nu med, det ska framförallt bli så roligt att springa i en annan stad. Jag och foten får göra vårt bästa helt enkelt.  Olle var så snäll och lagade omelett till mig när jag kom hem. Så gott! Ägg i alla dess former är bland det bästa jag vet.