Träningspass

Snabbis.

Den här veckan försöker jag undvika att lägga mina små ynka pass på morgonen. Jag vill gärna sova så länge som möjligt och inte trötta ut mig genom att stiga upp i ottan – det är redan fullt ös här i veckan. Således blev det lunchträning idag. Jag valde mellan 2 x 3km eller korta intervaller men bestämde mig till slut för 2 x 3km. Inga konstigheter; 1 km uppjogg ner till Karlbergs slott och sedan 2 x 3km längs vattnet och över till Kungsholms Strand. 4:15-tempo. 1 km nedjogg tillbaka. Dusch och tillbaka vid skrivbordet när alla andra kom tillbaka från lunchen!

I övrigt så måste jag börja fundera på vad jag ska springa i för kläder i Berlin. Har inte alls hunnit fundera på sånt och vet inte riktigt när jag ska göra det heller. Blir förmodligen sent på torsdag kväll (jag åker på fredag). Skorna är jag på det klara med: Adizero Adios blir det, mina nya blå. Jag kommer även ta med mig mina Boston utifall att.

Tjuvpass.

Veckan innan man ska springa ett marathon är i en drömvärld en lugn vecka. Där man har tid att sova, äta och ta det allmänt lugnt. Så ser inte riktigt min vecka ut men vasjutton, det blir bra ändå. Viktigast är att hålla peppen och humöret uppe. Mina föräldrar hade hämtat barnen och jag blev sen hem för att avlösa dem. Jag hade egentligen inte tänkt springa idag men blev sugen på 10 lugna km i septemberkvällen. Men det är svårt att ta det lugnt när man har bråttom… tur man har snälla föräldrar. Jag hann tänka mycket medan jag sprang idag, så fort man sänker tempot en aning så ryms fler tankar i huvudet. På gott och ont.

Dagenefterdistans.

Idag behöver jag jobba så jag fick gå upp tidigt för att hinna springa distans innan söndagsruschen kör igång. Just söndagar gillar jag annars att äta frukost i lugn och ro, och sen springa långpass. Men men, idag blev det till att ge sig ut direkt när jag vaknade men å andra sidan skulle jag inte kuta så himla långt idag.

Om jag kände pepp i benen igår så var det lite mindre av den varan idag. Tempopassen jag springer tar uppenbarligen på krafterna. Men idag var det ingen fart planerad utan mer känna spring i benen. 16 km blev det.

Det var även premiärpasset i mina nya Adidas by Stella McCartney-tights med de där plastiga bitarna på knät. Först tyckte jag de gnisslade lite ovant när knäna snuddade vid varandra men efter en stund kändes de bara väldigt sköna.

Spindlarna. Börjar det inte bli för kallt för dem? De skulle också behöva långa tights nu.

Sen frukost och juice. Idag blev det apelsin+grapefrukt. Grapefrukter är ju så stora och bra för då behöver man inte hålla på att pressa så mycket, och det är bra när man har bråttom. Senare idag blir det nog den dära tomatjuicen. Till sist en vädjan till allmänheten: Alla ni som är eller blir sjuka här i veckan som kommer, det är verkligen jättesynd om er. Men snälla snälla, håll er hemma. Sitt inte och hosta på tunnelbanan, bussen eller jobbet. Tänk på alla oss som ska springa maror eller Lidingölopp nästa helg. Tack.

Som ett jehu längs vattnet.

Lördag! Ja ni ser hur glad jag ser ut. Jag gillar lördagar. Vi vaknade och åt lördagsfrukost. För min del var det kaffe, croissant och stor portion gröt. Ett par timmar senare var det dags för det sista lite hårdare passet innan Berlin. Tempopass 5km+5km+5km.

Gav mig ut i hösten. Första 5 km hamnade snittfarten på 4:25, helt ok då benen behövde lite uppvärmning. Nästa 5km låg snittfarten på 4:17 och sista 5km ökade jag tempot och snittfarten hamnade på 4:04. Man vågar ju knappt säga det för då kommer väl en förkylning, sträckning eller liknande men jag säger det ändå: jag känner mig i form (förutom pyttelite hosta). Jag känner mig stark i benen. Jag känner mig uthållig. Jag känner maximalt pepp! Nu vill jag trolla mig till nästa söndag när jag står där på startlinjen, frisk och redo. Utmaningen denna sista vecka, i alla fall om det kommer kännas som inför Stockholmsmaran, är att ta det precis lagom lugnt. Att ladda. Jag är inte så bra på det. Jag är bättre på att springa.

Min fot då? Ja, den mår inte lika bra i för sig. Men jag har blivit ganska bra på att förtränga den. Dock, och detta vågar jag verkligen knappt säga, tycker jag att den kanske har blivit lite, lite bättre. De tre senaste passen har jag sprungit i mina Adizero Boston och jag vet inte om det är pga det, men jag tycker mig känna en liten förbättring. Vi får se.

Juice och dusch. Eller: juice i dusch.

Miao.

Turbanlöpning.

Jag hade inte tänkt köra ett dubbelpass idag men tanken på att kliva ner i t-banan kändes inte alls bra. Jag har liksom sprungit så mycket till och från jobbet att jag nästan blivit kollektivtrafikskygg. Det fina fredagsvädret hade dock försvunnit och det duggade så smått när jag gav mig av.

Grått var det ute. I för sig lyste jag upp det hela genom min indiska look, ja den här ”yllebuffen” får mig att känna mig lite internationell.

Samma utsikt som imorse, bara lite annat väder. Jag insåg under löpturen att jag måste förbereda mig mentalt vädermässigt inför Berlin. Jag har liksom tänkt att det kommer vara soligt och varmt, att jag springer där på Berlins gator i bara shorts och sportlinne. Men… ja, det är ju ändå slutet av september och Tyskland ligger inte i södra Europa. Så det blir ju till att packa ner exakt allt. Vem vet? Det kanske blir ösregn och 4 grader varmt. Måste ställa in mig mentalt på exakt allt.

Totalt 10 km i 4:50-fart. Nu drar jag fram följande fyrtal ur ärmen: familj, mat, godis och film. Trevlig kväll!

13 km i vantar.

Fyra grader när jag gav mig av in mot stan så det blev vantpremiär. När jag skulle leta upp vantarna så insåg jag hur många vantar jag använde i vintras då det emellanåt var svinkallt och jag verkligen hade problem med mina förfrysta fingrar. Jag körde lager på lager på lager. Idag fick det dock räcka med ett par. Och i vantar kommer man väl kuta i ca sju månader framåt.

Den här morgonen. Den var sådär isigt ljusblå. Jag sprang över bron och tog vägen via Värtan och sen en extrasväng ut mot Djurgården. Fint var det, riktigt bra fredagskänsla på vädret. Totalt 13 km, avslutade med kaffe i omklädningsrummet. Funderar på att fixa lite mysigare belysning hit på eget bevåg.

Intervaller i min ensamhet.

Idag var det intervallunch. Egentligen skulle jag sprungit med Micke och Lennart men tyvärr funkade det inte för dem i sista stund. Men jag gav mig av mot Karlberg på egen hand – med mullrande mage – jag var så hungrig och hade slarvat med frukt på förmiddagen. Kyligt ute, termometern visade 14 grader. Framme vid fotbollsplanen hade jag fått upp värmen och drog av mig överdragströjan.

400-intervaller var det som väntade. Jag körde igång, saknade Micke och Lennart framför mig som brukar vara världens bästa draghjälp. Men jag höll ett bra och konstant tempo, dock rädd för att verkligen trycka på – det skulle vara så jäkla typiskt att sträcka sig eller någon sån skit nu när Berlin närmar sig. Dessutom så är jag rädd om foten. Sist jag och Lennart sprang så öste jag på och kom upp alltför mycket på framfoten och det ska gudarna veta att det kändes efteråt. Så idag tänkte jag: fort men stabilt och ej upp på framfoten.

De två första intervallerna klockade jag på 1:24 och resterande sex på 1:22. Jag la små pinnar på gräsmattan för att hålla räkningen.

Men så kände jag efter den åttonde, vasjutton, jag hinner med en till. Även den gick på 1:23. Totalt 9×400 meter.

Sen jogg tillbaka till jobbet. Såg texten här ovanför på vägen och uppfylldes av en poetisk känsla och tänkte att det där gäller inte oss löpare! Vi bara springer för löpningens skull, i övrigt är vi fria. Vi behöver inte äga mer än möjligtvis gatorna! Sen kom jag på att jag har 6 par löparskor (och anser att jag behöver minst två till), oräkneligt antal korta, halvlånga och långa tights, pulsklocka, strumpor för alla tänkbara sträckor och väder etc etc. Så där var det slut på det poetiska. I övrigt så har jag minskat på mängden denna vecka. Det kommer fortfarande avverkas en del mil men jag fokuserar på ett pass om dagen. Nästa vecka minskas det ner ytterligare på träningen inför… BERLIN!

Obs! Bör tilläggas att lunchlöpningen fick ett aningen trist slut. Jag hetsade på där i omklädningsrummet och råkade mitt i detta tappa mitt puder på golvet. Och ja, det sprack. Sånt där som är lite trist ändå. Nej just det, hur var det nu, jag behövde ju inget puder – bara gatorna!

Gårdagens ben på dagens gator.

Gooood morgon! Blöta gator men en fin morgon när jag och ryggsäcken gav oss av mot jobbet. Mycket trötta ben idag. Känns att de fick jobba igår kväll. Så jag tog det lugnt, gick inte att göra så mycket annat.

Förbi Husarviken och byggarbetena – jag tänker ofta på hur bra läge de här husen kommer ha, perfekt löpning runt hörnet! Jag hoppas bara att de inte rör min perfekta grusintervallväg och får för sig att asfaltera den. Jag tog i alla fall en liten extrasväng ut mot Lilla Skuggan. Bara för att det är så fint.

Sen fortsatte jag mot stan och jobbet. När benen väl hade blivit ordentligt uppvärmda gick det lite fortare. Jag tycker om att få upp farten längs Odengatan, spurta fram och känna doften av stadsmorgonen. Ajöss.

20 km i full amok.

När jag kom hem från jobbet var det dags för ett pass som hette duga. Den där lilla känningen i halsen hade försvunnit och jag kände mig i form. Det enda var en lite seg känsla men då körde jag knepet att borsta tänderna. Plötsligt blir man ju mycket piggare. Dessutom hade snälla Amanda gjort en ny Spotifylista helt till min ära så jag kände att jag bara var tvungen att springa.

Oj, vad tuff jag ser ut här då. Jaja, idag ville jag få till ett rejält tempopass: 10km+5km+5km. Allt i bra tempo och med kort vila. Jag sprang ut mot Elfvik. Jag försöker springa tempopassen så flackt som möjligt men det är rätt svårt att hitta här ute, blev några rejäla backar samt en hel del motlut. Första 10 km låg snittet på 4:16/km. Trettio sekunders vila, mest för att nollställa klockan egentligen, och nu hade det blivit helt mörkt. Nästa fem sprang jag på diverse gångvägar för att slippa springa i kolsvart mörker och snittfarten låg på 4:13/km. Tjugo sekunders vila. Sista fem kilometrarna låg snittfarten på 4:09/km. Sen joggade jag hemåt i höstkvällen. Totalt 20 km i bra tempo. Foten inte helt glad men det kändes som ett bra pass för att känna på formen. Och när jag kom hem, ja då drack jag juice.

Sov gott.

Lugn musikmorgon.

Måndag brukar vara vilodag men ibland gillar jag att köra lätt distans dagen efter ett långpass, lite som återhämtning. Så det blev löpning till jobbet. 10 km i lugnt tempo med musik i öronen, tycker det kan hjälpa när man vill tvinga sig att ta det lugnt och Amanda på jobbet har gjort en sån bra lista. Annars har jag verkligen kommit in i en period då jag föredrar att inte lyssna på musik när jag springer.