Träningspass

Höstfrukost.

Soliga höstmorgnar. Finns det något bättre? Rakt upp ur sängen och ner i springkläderna.

Ser ni den silvriga grejen på min mage? Det är en sån där liten magväska som jag köpte på nummerlappsmässan i Berlin och som jag har min kamera i. Tycker den är rätt fin för att vara en ful magväska.

Hur som helst. Först körde jag ett par kilometer uppjogg. Sprang ner mot Grönsta där det var lerigt och geggigt och bara några få spår kvar av Lidingöloppet.

Min tanke idag var att köra lite tempo. 5km+5km+3km. Satte av längs Kyrkviken ut mot Elfvik. Första fem kändes ok. Kort vila.

Sen ytterligare fem. I den bästa av världar hade jag här höjt tempot som jag brukar men det kändes svårt idag. Jag ville inte heller pressa på alltför mycket utan insåg att jag fick nöja mig med att känna lite fart, ja fart jämfört med de första dagarna efter loppet. Känner igen känslan från både Stockholm Marathon och Visby Halvmarathon, en känsla av att man närmsta tiden efter loppen känner sig…rätt kass. Nästan som att man blivit en sämre löpare. Jag fattar ju också att det är kroppen som behöver återhämta sig och man får påminna sig om, att där under, där finns det fortfarande mer att ge. Inte riktigt än, men snart.

Kort vila innan jag sprang de sista tre. Mötte många andra löpare idag, verkar inte vara någon som kan motstå en sån här fin höstdag.

Sen hem till lördagskänsla, kaffe, juice och gröt med hallon och färska blåbär. Idag blir en bra dag. Vi ska hem till fina vänner, känns härligt då jag varit rätt asocial på sistone.

18 km fredagsmys.

När jobbdagen var slut bytte jag om. Idag hade jag tur; min snälla mamma hämtade barnen så Olle och jag kunde åka samtidigt från jobbet. Eller rättare sagt; Olle och min ryggsäck åkte bil och jag sprang hem. Skönt att vara ryggsäckslös då jag har ett rejält skavsår på ryggen efter gårdagens springtur med datorn dåligt nedpackad. Kutade mot Lidingö men blev plötsligt så sugen på lite skog. Jag svängde in mot Lill-Jansskogen där jag tog två varv på 3-kilomersslingan. Så skönt med lite mjukt för benen efter all asfalt den senaste tiden. Och lite efterlängtade backar! Jag som gillar backar har tyvärr lite svårt med dem just nu. Finns inget min fot tycker är värre och värst av allt är att jag inte kan attackera dem på det sätt jag vill, nämligen på framfoten. Lyckas ändå hålla ok tempo men löpsteget är inte mitt normala. Bäst av allt där i skogen var ändå en tjej jag passerade som måste gått på Operahögskolan eller liknande för hon gick där i skogen, helt insluten i sig själv och övade på arior. Det blev en väldigt bra trollsk stämning över det hela.

Sedan fortsatte jag mot Lidingö i den fina fredagskvällen. Tog ett litet extravarv i hemmahoodsen tills klockan visade 18 km. Skönt att få lite rejäl distans i benen.

Jag tycker också att mina tights bidrog till en bra fredagskänsla. Adios.

En ryggsäck kommer lastad med kanelbullar.

Skönt med nya skor! Såklart man måste springa hem. Idag var ryggsäcken helt fullproppad med dator, kläder – och kanelbullar. Jag vill dock genast tillägga att jag egentligen är motståndare till kanelbulledagen och liknande jox. Kan vi inte bara äta bullar, geléhjärtan etc när vi vill? Jaja, idag gick jag dock på kommersen då jag klev in på ett bageri för att köpa kaffe och den där kanelbullelukten slog emot mig. Det var bara att slå till på fem stycken. Således låg de också nedproppade överst i ryggsäcken. Vet inte om det var de nya skorna, att jag var sent ute till dagishämtningen eller om det bara var benen som började på sugna på lite tempo men jag höll helt ok fart på de tio kilometrarna hem. För att vara fyra dagar efter ett marathon.

Ja här står jag. Tillbaka där dagen började för precis tio timmar sen. Fast nu med kanelbullar i ryggan.

Tillbaka i vardagen.

Idag morgonlöpning till jobbet – skönt att vara tillbaka i rutinerna. Särskilt nu när det hostas som aldrig förr på kollektivtrafiken. Min sjukdomsnoja har dock lagt sig en aning nu när Berlin är avverkat men kommer med 100% säkerhet ta fart igen inför NY. Och ju mindre kollektivtrafik, desto bättre.

Det mesta av veckan kommer gå i lugn distansfart för att inte utmana kroppen alltför mycket. Idag kände jag mig rätt mycket som vanligt igen. Tempot finns inte där riktigt, eller rättare sagt: jag försökte inte ens dra upp tempot. Jag väntar med det nåhra dagar till. Ute var det i alla fall helt vanlig höst, duggregn och färgglada löv som man vill kratta ihop till en hög och lägga sig mitt bland. Men det gjorde jag inte utan jag sprang raka vägen till jobbet för jag hade ett tidigt möte.

När jag öppnade dörren till omklädningsrummet så kändes det som att det var så länge sen jag var där, fast det är det ju inte alls egentligen. Men ni vet, man kan få en sån känsla när man varit iväg och det hänt en massa sen sist. Men det var precis som vanligt där inne. T ex den här handdukshögen som jag bara inte kan förstå hur den har skapats. Vem vill ha sin handduk liggandes där underst liksom?

Dusch och sen såg jag plötsligt ut såhär:

Idag kom dessutom mina nya Adizero Boston. Nu ska de nötas in, förhoppningsvis redan idag!

Joggar hem genom stan.

Idag var det väldans trevligt att komma till jobbet! Jag fick så många grattiskramar att det inte var klokt. Vad gäller kroppen så kändes benen rätt stela idag. Därför bestämde jag mig för att jogga hem efter jobbet, lugnt och sansat för att inte skada mig, men ändå oerhört skönt att få ur stelheten. Dessutom så stötte jag ihop med min trevliga bloggläsare Jeanette som också bor på Lidingö – plötsligt händer det!

Annars så är det lustigt dagarna precis efter en mara, jag är så hungrig att det knappt går att stilla det. Trots att jag äter en massa så är jag fortfarande hungrig. Så ja, jag har ätit en hel del idag. Förutom det så har jag idag fått mina specialgjorda inlägg till löparskorna. Ska köra med det ett tag här inför New York och jag har också precis beställt ett par nya Adizero Boston. Har definitivt sprungit sönder mina gamla. Jag har också lovat mig själv att vara ordentlig och göra fotövningar för att öka muskulaturen. Inte det roligaste som finns men nödvändigt. Lika bra jag går och gör det omedelbart. Ajöss.

Återhämtningsjogg och farväl.

Ahhhhh. Vad det var skönt att sova! Vaknade runt åtta, huvudet återställt om än aningen groggy. Olle åkte redan vid halv sex men som tur var somnade jag om efter det. En säng har aldrig någonsin känts så skön som den gjorde idag. Dessutom hade jag ju varit proffsig och tagit med egen huvudkudde vilket var en hit då hotellets kuddar mer liknade stora oformliga maneter. Kolla här på bilden:

Min kudde är alltså den högra, det är en helt vanlig Ikea-kudde. Den vänstra är hotellets. Den är gigantisk och samtidigt alldeles mjuk och märklig. Nog om det. Jag gick i alla fall upp och tog på mig löparkläder. Efter Stockholm Marathon tog jag en återhämtningsjogg och det här är ju väldigt olika för alla, men för egen del så tyckte jag det var väldigt skönt, liksom mjuka upp kroppen som slitit i tre timmar. Tog trapporna ner till receptionen, stela lår. Joggade saaaakta bakgatorna ner mot Tiergarten. Om det var någon som såg mig så måste de antingen trott att jag hade något form av handikapp, höll på att rehabiliteras efter en skada – eller så fattade man att jag sprungit Berlin Marathon. För sakta gick det på de stela benen men efter en stund kändes det mjukare.

När jag joggade gatorna fram så mindes jag att det var så många schyssta broar vi sprang under igår, ungefär såna här:

4 km blev det och sen efterlängtad frukost på det. Den här staden, jag har blivit helt kär.

Tack för att jag fick springa på dina gator, Berlin. Jag kommer tillbaka.

Nedräkning och nagellacksmålning.

Vaknade till en tysk lördag. Jösses vad skönt vi sovit! Inga (gulliga) små barn som snurrat 360 grader nonstop i sängen eller ropat på en mitt i natten. Lite tomt. Men också väldigt skönt. Särskilt när ett marathon hägrar. Vaknade också till världens finaste sms: i natt fick min syster och hennes man sitt 4:e barn! Det ni, det kan man också kalla ett marathon. Som man gick och väntade innan vi åkte, såklart kisen skulle komma just nu.

Dagen innan Berlin Marathon så kutas något som kallas för frukostjoggen; 6 lugna km i festlig stämning. Jag bestämde mig redan igår för att hoppa över detta, slippa passa en tid och istället njuta av att bara kunna ta det lugnt. Och så vill jag liksom spara på känslorna till imorgon. När jag vaknade gav jag mig istället ut på en egen frukostjogg. Jag träffade en massa andra löpare som var ute på gatorna för samma sak: känna lite spring i benen och slappna av.

Samma rutt som igår ner till Tiergarten och jogg längs kanalen. 5 små km. Egentligen gillar jag inte att jogga. Det är som att promenera, det gillar jag inte heller. Jag tycker typ det är jobbigare att jogga än att springa och det får mig alltid att känna mig seg och dålig och tvivla på om jag någonsin hållit en kilometerfart under 5:00/km. Påminner mig själv om att ja, du har det. Du kan det.

Sen åt vi frukost och gav oss ut på stan. Kollade i lite affärer, köpte roliga föremål gjorda av choklad och jag köpte lite träningskläder. Sen satt vi oss på ett mycket trevligt ställe, Keyser Soze, där vi åt Club Sandwich. Jag drack juice och Olle öl.

Vi satt där och hyllade Berlin, känslan är ju på topp i denna stad! Sen lite till affärer, bland annat R.S.V.P., världens finaste pappersbutik som jag var i sist jag var här. Det är butiken för alla er som gillar block, pennor och såna grejer. Sen ville Olle gå på museum men jag kände att jag behövde åka hem och vila mig och fötterna. Den lilla känslan av förkylning/trötthet kommer smygande då och då så här gäller det att spara på krafterna.

Ja, så jag drog hem och målade naglarna. Ja ni, nu är det bara att räkna ner. Om lite mindre än 17 timmar står jag på startlinjen. Gaaaaaaaah!

Hörrni, det här med att namnet står utskrivet – det känns ju så FLOTT!

Guten Tag!

Jag sov skönt i natt. Tvingade mig själv att släcka lampan i bra tid igår kväll trots att vi kollade på världens bästa deckare. Tidigt ute på Arlanda, är alltid nervös att missa flyg. Eller nä, jag är inte nervös egentligen, jag gillar att vara på flygplatser i lugn och ro. Gillar att vara på väg till flygplatsen, titta på klockan och tänka ”Men oj så god tid jag är ute i!” Därför gillar jag också att flyga på egen hand och få åka ut till Arlanda hur tidigt som helst, utan gnäll från andra. Upplägget den här gången är perfekt: Olle hänger med men tar ett annat plan! Framme i Berlin checkade jag in på hotellet. Jag åkte hit med Springtime Travels så det bor ett stort gäng svenskar här.

Och här, här har ni vårt lyxiga rum! Undrar hur ofta vi kommer sitta där framför sängen i varsin stol?

Jag dumpade väskorna och sen knatade jag till t-banan för att ta mig till nummerlappsutdelningen.

Klev av vid Berlin Tempelhof och promenerade in till den gamla nedlagda flygplatsen där utdelningen ägde rum. Märkligt att kliva runt på en flygplats med alla skyltar och baggageband kvar, men som endast är full av löpare.

Herrejösses vad mycket folk det var. Och tusentals tröjor, tights, kompressionstrumpor, energidrycker och gudvetallt att köpa. Jag blev nästan lite nedstämd av all kommers. Till slut hade jag hämtat nummerlappen. Då köpte jag pasta bolognese och satte mig i solen ute på startbanan.

Och när jag satt där i det perfekta vädret och hade fått lite mat i mig, då kände jag mig genast mycket snällare och uppfylldes istället av den där känslan jag minns från Stockholm Marathon: tänk vad fint att alla dessa människor åkt från världens alla hörn för att springa. Tillsammans. Satt där i solen och tittade på alla en stund innan jag åkte tillbaka till hotellet. Där bytte jag om och gav mig ut på en kort jogg.

Sprang ner till Tiergarten och där ligger ju Berlin Zoo. Jag och Olle var där när vi sist var i Berlin – vi brukar gå på zoo i alla städer vi är i. Sprang längs kanalen i sakta fart och då kunde man liksom tjuvkika in på de här filurerna:

Det var så himla fint.

4,5 km lugn jogg blev det. Väldigt lugn. Benen kändes på gång men mitt huvud är fortfarande lite trött. Foten helt ok, stackarn vet inte vad den snart ska utsättas för. Tillbaka till hotellet och precis då dök Olle upp! Nu blir det middag och liten bön om att det här fina vädret ska stanna till söndag. Och att mitt huvud ska piggna på sig. Sist men inte minst till er alla som kutar Lidingöloppet imorgon: LYCKA TILL! Hälsa backarna från mig.

Sista passet på svensk mark.

Vet inte om vädret har bestämt sig för att utsätta mig för ett slags mentalt experiment/test såhär dagarna innan Berlin. För när jag vaknade imorse kl 05.30 så smattrade inte regnet mot fönstret. Det öste ner. Olle vaknade till när jag var på väg upp ur sängen och frågade med ett tonfall som att han talade till en galen människa: Men ska du verkligen springa i det här vädret? Först tänkte jag att nej, jag kan vara normal idag och springa sista passet på hemmaplan kväll. Men sen kom jag på att nej, det går ju inte. Jag körde kolhydrattömning igår och då är tanken att man kör även dagens pass innan frukost för att sedan börja fylla på med kolhydrater. Och jag vill inte lägga passet senare och gå hela dagen utan rejäl mat (och tvingas äta ännu fler ägg). Dessutom sägs det att man blir mer mottaglig för förkylningar, och det är inte högst upp på önskelistan just nu. Så för att göra en lång utläggning kort: jag klev upp och ”hoppade” i kläderna. Alldeles mörkt ute men regnet upphörde lägligt nog när jag öppnade ytterdörren. Sprang mot centrum, sedan mot Koltorp. Full riggning inför Lidingöloppet vart man än vänder sig.

För den som är intresserad så kan jag berätta att kl 06.13 börjar det så smått ljusna på Lidingö. Kl 06.23 skulle jag kalla det ljust. Och kl 06.33 stängs gatlamporna av. Totalt sprang jag 10 km, lugnt och skönt med några fartstegringar inlagda.

Och sen vanlig frukost! Gröt, smörgås, grapefrukt/apelsinjuice och kaffe. Ahh! Hade lite ont i skallen när jag vaknade och även igår men jag tror det beror på mycket jobb och för lite sömn. Nu de sista dagarna här ska jag vara världens snällaste mot kroppen. Jag lovar.

Into the darkness.

Idag fick det bli morgonpass. Jäklans vad mörkt det börjar bli ute, nu tror man verkligen att det är ett skämt när klockan ringer. Och regnet smattrade sådär söööövande mot rutan. Rätt trött efter sent kvällsjobb men jorå, upp klev jag. Jag drog på mig kläderna. Satte i linser. Borstade tänderna. Tog på mig dojorna. Och klev ut genom dörren.

3 km uppjogg. Hade först tänkt springa intervallerna på bana på Lidingövallen men där var det full rulle inför Lidingöloppet. Så jag körde på gångbanan bredvid istället.

7x300meter. Tog det lite lugnt på de första två, tröttheten ville inte riktigt släppa taget om mig. Men sedan fick jag upp trycket. 45 sekunder vila mellan.