När jag kom hem från jobbet var det dags för ett pass som hette duga. Den där lilla känningen i halsen hade försvunnit och jag kände mig i form. Det enda var en lite seg känsla men då körde jag knepet att borsta tänderna. Plötsligt blir man ju mycket piggare. Dessutom hade snälla Amanda gjort en ny Spotifylista helt till min ära så jag kände att jag bara var tvungen att springa.

 Oj, vad tuff jag ser ut här då. Jaja, idag ville jag få till ett rejält tempopass: 10km+5km+5km. Allt i bra tempo och med kort vila. Jag sprang ut mot Elfvik. Jag försöker springa tempopassen så flackt som möjligt men det är rätt svårt att hitta här ute, blev några rejäla backar samt en hel del motlut. Första 10 km låg snittet på 4:16/km. Trettio sekunders vila, mest för att nollställa klockan egentligen, och nu hade det blivit helt mörkt. Nästa fem sprang jag på diverse gångvägar för att slippa springa i kolsvart mörker och snittfarten låg på 4:13/km. Tjugo sekunders vila. Sista fem kilometrarna låg snittfarten på 4:09/km. Sen joggade jag hemåt i höstkvällen. Totalt 20 km i bra tempo. Foten inte helt glad men det kändes som ett bra pass för att känna på formen. Och när jag kom hem, ja då drack jag juice.

 Sov gott.