Träningspass

Som en tjuv genom stan.

-14 visade termometern ute på Lidingö när jag klev upp. Drog på mig underlinne, ylletröja (inser jag kommer behöva köpa ytterligare en till), yllestrumpor och fodrade tights. Och rånarluva i merinoull! Rånarluva tycker jag är hur bra som helst när det är svinkallt ute, till en början är det skönt att andas i den – även om man får in tyget i munnen. Sen när lungorna vant sig lite vid kylan så kan man ju dra ner den så att mun och näsa är fria.

Över Lidingöbron. Alldeles suddigt på andra sidan, som om jag glömt ta på mig linser. Men det måste varit någon slags dimma eller kylan som gjorde det. Längs Husarviken, ett fåtal cyklister som passerade men annars bara jag och byggarbetarna. Genom stan, folk stirrade på mig – måste varit bankrånarlooken. Framme vid jobbet efter 10 km. Dusch. Höll på att aldrig komma ut från duschen, det var så otroligt skönt. Och varmt.

Så. Måndagen kan börja. Men först lite frukost.

Men allvarligt, kolla ut genom fönstret. Hur vackert är det inte? Fina Stockholm.

Långt, kallt och vitt.

Kall decembermorgon. Åt frukost och värmde mig lite innan det var dags att ge sig av på ett efterlängtat långpass. Sen Berlin Marathon har jag bara kunnat springa två ynka pass som jag kan klassa som långpass, pga fotskadan med tvångsvila som resultat. Men idag var det alltså äntligen dags. Inte för ett jättelångt men 25 km har Pekka ok:at den här helgen.

På med varma kläder. Ylletröja, yllestrumpor och windblocker-tights. Och så vindtät jacka, jättevantarna och mössa – jag gillar såna här tofsmössor väldigt mycket. Så bra att slippa ha gummisnoddar som sliter på håret. Sen iväg mot Lidingöloppsstarten. Började med första milen av Lidingöloppet, oerhört knöligt på Koltorpsfältet men jag tog mig fram. Sen när jag kom fram vid Kyrkviken och såg vassen, solen, gnistrande snön och I´m waiting for the man kom på i lurarna, höll jag på att spricka.

Ut mot Elfvik. Sicket galet fint väder. Jag har fått harva på i rätt dåligt väder på sistone, sist jag minns att det var fint så var jag sjuk, satt och snorade och stirrade ut genom fönstret. Också mycket lättare att springa idag då folk har gått man ur huse för att njuta av snön, och därmed har trampat upp bra för oss löpare. Kände mig lätt på stegen, bra fäste. Ända ut till Elfviks gård och sen tillbaka. Stannade när klockan visade på 25 km. Snittfart 4:45/km.

Nästan lite sommarkänsla, minus snön på bryggan då.

När jag stod där och stretchade så kom min mamma och syster promenerandes med lillplutten i vagnen. Jag hade även sprungit förbi dem ett tag tidigare men det var knappt att de såg att det var jag, förrän jag viftade med mina jättevantar.

Enligt mig ska man antingen springa fort, eller ligga såhär i en vagn.

Nu hoppas jag att foten tycker långpasset var lika skönt som jag. Det kändes bra medan jag sprang men foten får väl suga på karamellen ett tag.

60 minuter på Bosön.

Dags för chin-ups! Uma körde också i sin nya tomteoutfit. För egen del blev det totalt 80 stycken. Efter det var det dags att bege sig till Bosön. Var så sugen på lite mer spring och aningen mer fart än morgonens snölöpande.

Dock måste jag ta det lite lugnt med antal kilometer så det fick bli 4 km i 4:00-fart. Snabbare vågade jag mig inte på. Och sen, sen var det dags att göra ”the golden three”. Vad är det? Jo, det är brutalbänk, chins och bardips. För mig blev det premiär på brutalbänken:

Jag gjorde 3 x 15 stycken. Lite läskigt när man kastar sig ner första gången men det gick ju bra. Nästan värre att komma ner från ställningen, oerhört hardcore. Som tur var fick jag lite hjälp av en snäll kille som visade hur man bäst tar sig ner om man är ensam. Måste snart åka hit igen så jag blir varm i kläderna på ställningen.

Chinsen var ju egentligen redan avklarade men jag gjorde i alla fall 2 x 10 till.

Och så sist men inte minst: bardips!

Gjorde serien 12-12-10. Sådär, golden three! Och så lite mer styrketräning.

Lite hantlar och lite ben, men det var mer pliktskyldigt. Och nu: lördagkväll!

Älskar vår stora julstjärna på väggen. Känns alltid så trevligt att komma hem när den lyser. Den där sladden är inte lika fin men orka fixa.

Halvtempo.

Säsongspremiär för mina Icebug Anima från förra året. Tanken var ett hyggligt tempopass men jag anade redan från start att det kanske skulle bli svårt att få upp farten med all snö. 1 km uppjogg och sen ökade jag farten.

Jag sprang vägen ut mot Elfvik. Efter några kilometers blev det svårare att ta sig fram med ett värdigt tempo så jag sprang istället ut på vägen och kutade sista biten fram till Elfvik. Underbar klar luft. Vände och sprang tillbaka.

Jag gillar dock inte att springa för långt med dubbar på asfalt så på slutet sprang jag ner mot vattnet igen.Höll 4:16-fart när det var lätt för fötterna att ta sig fram, men i snön var det svårt att komma under 4:38/km. Så jag får klassa det planerade tempopasset som ett distanspass istället. Icebugsen, jag älskar dem. Men de är såklart bättre på is än djup snö. Totalt 11 km.

Hungrig när jag kom hem. Lösningen: Gröt!

För övrigt så var jag överlycklig imorse att jag tog mig till Löplabbet på lunchen igår och köpte ytterligare en ulltröja och tre ullstrumpor. Strumporna var succé! Hur klarade jag mig utan såna förra vintern?

Annars ser jag fram emot att äta den här osten och pepparkakorna som jag köpte på Papille igår.

Ja, ni ser ju vad gott. Hej då.

Vita steg.

Vaknade. Tyst och mörkt. Men ändå, varför har inte klockan ringt? Jo, för att iPaden hade slut på batteri. Men som tur är har jag en inbyggd löparväckarklocka för jag hade vaknat av mig själv bara tre minuter efter utsatt tid. Upp och ut till premiärspring i snön. Det fina med att vara uppe tidigt är att man är den första som får göra fotspår i snön.

Idag blev det raka spåret till jobbet. Var rädd att det skulle vara halt men nej. Däremot väldigt slaskigt så jag var genomblöt om fötterna redan efter 200 meter. Idag hade 29 cyklister passerat på Lidingöbron, jag gillar dessa små fakta. Tog vägen via Husarviken, ungefär där kom en cyklist farandes, vände sig om och ropade ”Vilken fart du har!”. Såna där små tillrop är väldigt trevliga tycker jag, särskilt när man harvar på i slask i mörkret. Jag la märka till ett cyklisten hade såna bra röda reflexer på sig, som små lysande band runt fotleder och armarna. Tror jag måste fixa lite fler reflexer, just nu har jag bara en blinkande röd lampa på ryggsäcken. Får kolla upp det.

Totalt 10 km. Framme vid jobbet sprang jag ner till Bangården. Inte vet jag varför, fötterna bara styrde mig dit. Kanske var det ögonen som ville se något urbant.

Sen in till omklädningsrummet och duschen. Ensam där så jag kunde lyssna på musik och dricka kaffe i duschen i godan ro.

P.S. Och nu lite skryt: Tvålen som står där är en specialtvål vi tagit fram för Kungliga Operan. Den vann två fina reklampriser häromdagen. Därför var det lite extra roligt att duscha med den imorse.

Massa lycka i ett litet omklädningsrum.

Vaknade till regn. Regn, regn, regn. Ganska trött då jag av någon anledning sovit dåligt senaste nätterna, har legat och vridit och vänt på mig på ett irriterande vis. Smög upp och klädde på mig. Tänkte att en sån här regnig dag passar det utmärkt med tights med gummibitar på, lite galonbyxkänsla.

Sen gav jag mig av. För att efter 100 meter vända om och hämta en halsduk. Gav mig av på nytt. För att återigen vända tillbaka för att byta till en tunnare tröja och en jacka som klarar av ordentligt med vind och regn. Och sen! Sen kunde jag äntligen börja kuta in mot stan. Kl 06:38 när jag sprang över Lidingöbron hade endast 22 cyklister passerat enligt räknaren på bron. Tog Värtavägen och sen ut på Djurgården en sväng innan det var dags att springa Valhallavägen fram mot Odengatan och till jobbet. 16 km, 4:52-fart.

Sen blev det en stor kaffe. Och kolla vilken stor kvinna bakom mig i kaffekön.

Nä, det är bara en fin tavla inne i Bonnierhuset. Sen drog jag och min kaffe till omklädningsrummet.

Där satte jag på musik och fylldes av en helt otrolig lyckokänsla. Lycka över att vara dyblöt efter en springtur, över att foten inte bråkar, över tanken på barnen som knatar iväg till skola och dagis, över att jag har ett roligt jobb – liksom lycklig över att bli så lycklig över allt det vanliga, om ni fattar. Just såna där lyckorus tycker jag kan kännas ännu större när de händer på ganska deppiga platser, som i ett gammalt omklädningsrum.

Sen parfym och minnen från när jag och syrran var i London för nästan precis ett år sen, då jag köpte den här flaskan. Minns hur jag sprang runt i Hyde Park varje morgon, mina gamla rutter från när jag bodde i Notting Hill. Efter allt vältrande i glädje och minnen var det dags att kila upp till jobbet. Tyvärr fick jag sticka ner fötterna i mina dyblöta löpardojor eftersom mina vanliga skor var uppe på jobbet. Ungefär där kom jag tillbaka till verkligheten.

Nu då? Nu fortsätter onsdagen. Vi ses!

Jag mot vindväggen.

Inledde dagen med en riktigt god frukost. En tjusig frukost på café känns extra värd pengarna när regnet öser ner utanför. Den här yoghurten med cocos, håll utkik efter den och slå till när ni ser den! Finns bland annat på Kaffeverket.

Klockan 12.00 drog jag ner i omklädningsrummet och bytte om.

Sprang bort mot Karlberg i skitvädret. 1 km uppjogg i 4:40-tempo och sen åtta km längs vattnet i 4:20-fart. Rejäl motvind ena vägen så det var bara att kämpa på mot vind- och regnväggen. Men jag tänker ändå alltid att kroppen gillar det, när den övriga dagen mest sitter framför en dator, i någon soffa eller mötesrum. 1 km nedjogg och sen en dusch som jag önskar hade varit varm. Istället var den iskall då det tar evigheter för varmvattnet att komma i duschen, och jag hade inte tid att vänta. Och sen den här kulinariska måltiden som Olle så otroligt snällt hade handlat åt mig. Haha, bara synd han glömde ta lite grönsaker. Men det är sånt man får leva utan när man har det så lyxigt att man får mat levererad de dagar man springer, jajamen.

Nu framåt ska jag göra mitt bästa för att långsamt trappa upp löpningen. Det gäller att ha tålamod, hur mycket jag än vill kan jag inte bara hoppa upp till veckomängden där jag befann mig innan foten blev som den blev. Den känns annars helt ok när jag inte öser på för mycket men jag har ju inte heller utsatt den för hård fart eller tuff backträning än. Det får bli längre fram, jag känner ju att den fortfarande är svagare än min högerfot. Undrar hur lång tid det kommer ta innan den känns helt normal och totalt återställd. Men herregud, det kunde varit värre. Går fortfarande på rus över att jag ändå kan springa utan att ha ont.

Jag och bilskoleeleverna.

Upp och direkt ner i löparkläderna. Har man inte fått springa på några dagar så hoppar man ner i dem rätt kvickt. Nollgradigt ute så lite kyligare idag, men jag hoppade ändå jacka och tog bara reflexväst då det är som att ha ett litet element på ryggen när man springer med en ryggsäck full av kläder. Över Lidinögbron och vägen genom Värtan, förbi Gärdet och ambassaderna och sen ut på mörka Djurgården. På vägarna ute på Djurgården var de enda bilarna jag såg bilskoleelever som irrade runt i mörkret. Haha, kom att tänka på när jag själv höll på att ta körkort och alltid hade lektion 07.00 för att hinna till jobbet i tid. Kan även tillägga att jag inte fick mitt körkort förrän på 3:e (!) uppkörningen. Prick i protokollet där om man säger så. På första uppkörningen blev jag så obekväm av stämningen i bilen, att det var sådär alldeles tyst. Så jag satt och berättade om vilka reklamenheter som byrån jag jobbade på då hade gjort, när vi körde förbi stortavlor och annat. Hade varit bra om någon berättat för mig att det sista man ska bry sig om när man kör upp är stämningen i bilen, bättre att koncentrera sig på att köra istället för att underhålla en skäggig farbror. Tänker dock inte berätta vilka misstag jag gjorde den gången. På andra uppkörningen borde jag ta mig sjutton fått körkortet men jag var nog för nervös. På tredje satt den och herrejesus så lycklig jag var!

Nog om det men det var i alla fall vad jag tänkte på i mörkret. Totalt 16 km i 5:00-fart, lagom för en postförkylningskropp.

Äntligen!

Vaknade och kände mig inte tung i skallen längre. Springa? var såklart min första tanke. Tog tempen. Ingen feber. Det har jag i för sig inte haft på hela veckan men känt mig som att jag har det. Halsen? Inte ont, lite hostig men känns mest som en kvarleva. Men för säkerhets skull tänkte jag att jag extrapeppar kroppen först.

Jag och Uma gjorde juice.

Och så åt vi frukost.

Sen bytte jag lakan tillsammans med Ali. Bästa sättet att få bort sjukdomskänslan hemma, att bädda om.

Och så borstade jag tänderna i duschen och tvättade håret. Att borsta tänderna i duschen gör mig alltid extra pigg, ingen aning om varför.

Jaha. Och sen! Sen tog jag på mig springkläder. Äntligen!

Tänkte att jag springer en liten kortis. Men när jag började springa kändes det så fruktansvärt skönt. Blev förvånad över den lätta känslan. Sprang mot Elfvik och höll 4:55-tempo.

Det var som att kroppen äntligen vaknade till liv, musklerna vädrade morgonluft igen.

Grått och höstblött, men så fruktansvärt skönt. Ibland sprang benen på av sig själv men jag försökte ta det lugnt och hålla samma tempo så gott som hela vägen, och ingen spurt i backarna. Vill ju inte locka tillbaka förkylningen. Tack för dessa 10 km, de behövde jag.

Ger tröttheten ett ansikte.

Jag var så fruktansvärt trött igår kväll. Trots att jag åt lax och min favoritsallad som syrran lärt mig (quinoa, melon, ruccolasallad, gurka, tomater, cashewnötter, olivolja och balsamvinäger) så blev jag inte piggare. Men gott var det.

När klockan ringde imorse klev jag robotlikt upp och tog på mig löparkläderna. Kände mig lite piggare ändå. Tyvärr syntes det inte.

Sprang in mot stan. Enligt räknaren på Lidingöbron hade redan 55 cyklister passerat idag. Tog vägen via Värtan nu när jag inte är riktigt lika rädd för asfalt längre. Förbi Gärdet och en liten sväng ut mot Djurgården. Vände framme vid Djurgårdsbron och sprang tillbaka mot Valhallavägen. Klockan 07:39 släcktes gatlamporna. Odengatan ner, jag älskar att springa på Odengatan.