Vaknade till regn. Regn, regn, regn. Ganska trött då jag av någon anledning sovit dåligt senaste nätterna, har legat och vridit och vänt på mig på ett irriterande vis. Smög upp och klädde på mig. Tänkte att en sån här regnig dag passar det utmärkt med tights med gummibitar på, lite galonbyxkänsla.

 Sen gav jag mig av. För att efter 100 meter vända om och hämta en halsduk. Gav mig av på nytt. För att återigen vända tillbaka för att byta till en tunnare tröja och en jacka som klarar av ordentligt med vind och regn. Och sen! Sen kunde jag äntligen börja kuta in mot stan. Kl 06:38 när jag sprang över Lidingöbron hade endast 22 cyklister passerat enligt räknaren på bron. Tog Värtavägen och sen ut på Djurgården en sväng innan det var dags att springa Valhallavägen fram mot Odengatan och till jobbet. 16 km, 4:52-fart.

 Sen blev det en stor kaffe. Och kolla vilken stor kvinna bakom mig i kaffekön.

 Nä, det är bara en fin tavla inne i Bonnierhuset. Sen drog jag och min kaffe till omklädningsrummet.

 Där satte jag på musik och fylldes av en helt otrolig lyckokänsla. Lycka över att vara dyblöt efter en springtur, över att foten inte bråkar, över tanken på barnen som knatar iväg till skola och dagis, över att jag har ett roligt jobb – liksom lycklig över att bli så lycklig över allt det vanliga, om ni fattar. Just såna där lyckorus tycker jag kan kännas ännu större när de händer på ganska deppiga platser, som i ett gammalt omklädningsrum.

 Sen parfym och minnen från när jag och syrran var i London för nästan precis ett år sen, då jag köpte den här flaskan. Minns hur jag sprang runt i Hyde Park varje morgon, mina gamla rutter från när jag bodde i Notting Hill. Efter allt vältrande i glädje och minnen var det dags att kila upp till jobbet. Tyvärr fick jag sticka ner fötterna i mina dyblöta löpardojor eftersom mina vanliga skor var uppe på jobbet. Ungefär där kom jag tillbaka till verkligheten.

 Nu då? Nu fortsätter onsdagen. Vi ses!