Författare: Tove

I höstens famn.

Jag och tidningskillen har börjat hälsa på varandra i mörkret på morgonen. Ja, motsatsen vore ju egentligen märkligare. Men ni vet hur det är, vi är ju lätt lite sparsamma med sånt här i norr. (Eller är det verkligen typiskt oss nordbor egentligen? Ingen hälsar ju i Paris heller.) Men nu! Nu nickar tidningskillen och jag kort mot varandra och mumlar varsitt litet hej. Detsamma gäller en man jag ofta, eller jag skulle säga alltid, stöter på när jag springer ut mot Elfvik. Han har ett jäkla klipp i steget! Men det tog typ ett halvår innan vi började hälsa och det var ingens fel. Man fick liksom dra det ur oss båda två. Men nu nickar vi kort när vi möts, det är inga stora ord men det är trevligt och lagom. Idag tog jag återigen en liten extratur ut mot Stora Skuggan.

Efter att man sprungit ett lopp är det så skönt att bara få ränna runt lite kors och tvärs utan mål och mening. Ser man en liten stig så kan man följa den för att se vart den tar vägen, eller inte. Precis som man vill. Ja lite sådär håller jag på just nu. Totalt 13 km. När jag hade köpt en kaffe gick jag upp och satte mig på muren och blickade ut över Torsgatan. Det kändes lite naturtufft att sitta sådär helt sonika. Fast så länge satt jag inte för jag blev såklart rädd för att få urinvägskatarr (det märks att man är 38 om man säger så).

Så jag gick ner till Torsgatan och såg vårt glashus där i solen, och fick plötsligt längt efter Stockholm Marathon!

Sen duschades det och därefter spatserade jag iväg till det där andra stället där jag suttit och jobbat några dagar den här veckan. Jag hade på mig min nya mössa. När jag skulle köpa den så blev jag plötsligt osäker för det dök upp en Big Brother-vibb i mitt huvud. Vänta, är det en sån mössa någon i Big Brother-huset skulle kunna haft på sig? Jag hängde tillbaka den. Men sen ångrade jag mig och bestämde mig för att det inte är det.

Det jobbades på och jag åt en fisk-Wallenbergare till lunch. Jag nämner detta då några från Intresseklubben faktiskt var intresserade av gårdagens lunch.

Hur som helst var det oerhört gott. När jag skulle hem drog jag på mig springkläderna igen. Ledsen om jag ockuperade toaletten alltför länge men det tog ett jäkla tag att trycka ner allt i ryggan.

Ute var det en perfekt höstkväll.

Det var väldans trångt på trottoaren inne i city för folk var som fredagstokiga och bara massa rödljus överallt. Så jag joggade genom stan ner mot Strandvägen, utan att sätta på klockan. Tur att ryggsäcken var proppfull för det betydde att jag omöjligt kunde köpa en endaste liten pinal. För just på fredagar kan man bli lite sugen på sånt.

Nere vid Strandvägen var det dags att sätta på klockan och lite mer fart.

Bara en liten omväg hem för det var så fint ute.

Totalt 12 km. Och ja, jag är glad fast jag ser ut som en livstidsfånge på bilden. Nu ska det rehabbas och ätas snask och ses på film. Vi hörs!

Rosa början och rosa slut.

Ut i mörkret och in mot stan. Stelheten i vänster lår helt borta vilket kändes skönt. Knät då? Att det inte blev sämre efter Berlin är jag faktiskt förvånad över, men mest bara tacksam såklart. Helt bra är det dock inte än, när jag trycker på utsidan av knät kan jag fortfarande känna en öm punkt och sitter jag på huk (vilket gjorde satans ont förut) så har jag också aningen känning av det. Men ändå mycket bättre. Hur som helst, jag tar det lugnt just nu. Inga raketfarter utan skön distans – för att jag klarar inte av att inte springa alls. Tänk om man var en sån som gillade att cykla. Eller simma. Eller åka rullskidor. Eller riktiga skidor. Eller skridskor. Eller rullskridskor? Eller dansa, brottas? Men det är man ju tyvärr inte. Så jag springer försiktigt och känner in kroppen. Idag en lite längre tur ut mot Norra Djurgården. Där hade dimman slagit läger och himlen var så vackert rosa.

Sedan styrde jag kosan mot jobbet. Som alltid Valhallagatan fram, förbi alla bussväntare. Känner mig alltid som en vinnare när jag springer förbi folk som väntar, men så är just väntan bland det värsta jag vet. Totalt 15 km. Kaffepaus.

Och här ska ni få se, Sveriges stelaste människa försöker stretcha så gott hon kan. En rent ut sagt sorglig syn.

Hela dagen satt jag sen och jobbade på ett annat kontor än det vanliga. Jag fick fisk till lunch. Intresseklubben, ni antecknar va?

När jag skulle ge mig av hemåt så bytte jag om igen. Jag gillar att starta från ett nytt ställe. Idag mitt i city!

Ibland gör jag tillvaron lite mer spännande genom att sätta upp min kamera på broar och sånt, det ni! Det gjorde jag idag när jag tog den här bilden på mig själv.

Därefter sprang jag Regeringsgatan fram. Jag gillar den gatan! Genom Humlan och sen in bakom Sophiahemmet och vanliga rutten hem. Även nu lugnt men lite fortare än imorse. Vilken kväll! Jag var alldeles för varmt klädd, insåg jag, för det var ju snudd på att sommaren var tillbaka.

Och ljuset! Det var ju sådär rosa igen.

Totalt 10 km. Sen var jag så duktig för jag gick raka vägen in och körde rehab! (Applåder och jubel.) Jag satte fast en vikt på vänster vrist, stoppade en basketboll under låret och lyfte sen vänster vad så den blev rak och utsträckt. En herrans massa gånger. Jag spände fast ett gummiband i benet och drog och joxade. Och stretchade. Duktigt värre. Det var det. Ajöss.

Lite spring och lite mage.

Det här är tiden på året då man tror att någon skämtar med en varje morgon. Haha, jättekul, vem har skojat nu då och satt klockan på tre mitt i natten? Tills man inser att ingen skojat. Alla ligger och sover. Det är kolsvart ute men inte alls mitt i natten utan dags att gå upp. Så jag gjorde helt enkelt det.

Även idag en lugn tur. Spänningen i vänstra låret lite bättre idag, i övrigt kände jag mig precis som vanligt. Skulle helt ärligt kunna tänka mig att springa ett marathon i helgen! Det var dimmigt och spännande ute.

Och alldeles tomt och underbart. Förutom några hästar och jag.

De enda spåren jag såg av Lidingöloppet var en gammal Enervit som blivit tillplattad av tusentals löpare. Och några bajamajor.

Totalt 10 km. Sen in til stan, jag åt frukost i all hast – utomhus!

Sen var det slut på dagens spring men däremot är det dags för magstyrka. Ajöss!

Låt vardagen börja!

Då var allt som vanlig igen. Nja, inte riktigt i och med att jag inte får springa på precis som vanligt. Lite lugnt måste kroppen och huvudet få ha det. Särskilt i och med problemet med knät, i för sig har knät varit förvånansvärt tyst efter maran. Det kanske gillade att kuta 42 km asfalt i bra temo? Imorse var det nollgradigt när jag tittade på termometern. Bara att dra på sig jättevantarna och behålla dem på i sisådär sex, sju månader. Men annars ska jag inte klaga. Den här tiden på året, i kombination med att ha fått springa ett helt fantastiskt lopp, det är fina grejer det. Jag sprang in mot jobbet. På Lidingöbron hade exakt 100 cyklister trampat in mot stan. Ah, det var så underbart att bara få springa. Utan någon stress eller plan eller mål, utan bara just springa.

Fin morgon i stan. Den här skulpturen hade blivit påklädd av Unga Feminister. Säkert skönt i och med att det var rätt kallt ute.

Själv fick jag en kaffe.

Sen drog jag till omklädningsrummet och när jag öppnade dörren så blev jag helt överväldigad av vanligheten. Av det där helt vanliga omklädningsrummet. Av den helt vanliga gamla högen med handdukar. Av det vanliga morgonspringet. Oh, vad jag gillar just allt det ändå. Kolla bara vilken underbar vanlighet:

I allt där vanliga lyssnade jag på en vanlig gammal favorit: Pulp!

Annars kan jag uppmärksamma er alla på en sak som är lätt att missa. Just nu är nämligen det perfekta fönstret för oss som gillar västar. Västen är annars ett plagg som är rätt kasst. Antingen är det för varmt ute, så man går och svettas om ryggen. Eller så är det för kallt, och man går och fryser om armarna. Men just nu är det alltså perfekt, och tro mig när jag säger att vi endast har dagar på oss! Kanske bara timmar! För plötsligt slängs det där västfönstret igen och så är det vinterjacka som gäller. Så passa på nu, fram med alla västar. Jag spatserade själv runt i en väst idag och var väldigt nöjd.

Ok. Det var allt. Fasiken vad sugen jag är på att springa lite mer. Men jag får vänta. Till imorgon. Hej.

Tar farväl av Berlin.

Vaknade. Ännu en natt med fantastisk sömn. Vad är det med den här sängen? Skulle vilja sno hem åtminstone kudden och täcket. Klev upp. Kroppen kändes precis som vanligt förutom en stel känsla i vänster lår, men tror inte det är några konstigheter. Ute var det återigen en vacker dag. Såklart det fick bli en sista återhämtningsjogg på tysk mark. En kort en. Mot Tiergarten!

Idag såg jag knappt en enda löpare. Vardagen var tydligt tillbaka i stan, de enda spåren efter loppet fanns förmodligen bara i löparnas kroppar. Vad gäller min egen kropp så kändes den oförskämt pigg, ja förutom låret då. Minns när jag joggade dagen efter Stockholm Marathon, att min puls skenade iväg och kroppen tydligt sa att den var lite trött. Idag inte alls en sån känsla. Så smått börjar jag även smälta loppet. I backspegeln var det fantastiskt! Vädret, stämningen, känslan! Och för varje lopp så lär man sig något nytt, det älskar jag. Men några grejer grämer mig verkligen och det är dels tiden jag tappade på vätskestationerna och att jag missade den där energigelen… Men jaja, ett lopp är ett lopp. Att tro att allt ska vara statiskt och gå som på räls, det är inte rimligt. Men ändå! Det hör till att älta i efterhand, det är också en del av tjusningen, i alla fall tycker jag det. Det är just det som gör att man kan leva så länge på att lopp som man fokuserat på. Men bäst av allt är ändå motsatsen: att jag längtar efter att titta framåt! Jag längtar efter träningen, svetten och nästa fokus. Får se vad det blir. Vad gäller Berlin så hörde jag idag, och läste nu på Berlin Marathons hemsida, att startplatserna lottas ut till 2014. Så kan man också göra även om jag tycket det är lite märkligt. Men de kanske har ett system sådär så att alla får kuta till slut…

Det blev en kort liten tur innan jag vände tillbaka till hotellet.

Kunde stannat här i Berlin i minst ett år, om jag bara kunde trollat hit hela familjen. Men istället så trollade vi hem oss själva. Klev ombord på flyget.

Och inte långt därefter var vi hemma i radhuset igen. Och tänk vilka snälla föräldrar jag har! Förutom att ha passat barnen hela helgen, och fixat med både det ena och det andra, så fick jag så vackra rosor av dem.

Och av Lasse fick jag den här fina bilden från loppet. Tack! Lasse åkte förresten inlines-loppet och blev näst bästa svensk i sin åldersklass. Inte illa!

Vad gäller vantarna så skulle jag egentligen bara haft dem i starten och därefter kastat iväg dem. Men det var så skönt att jag behöll dem på hela loppet. De är otroligt fula men det syns ju inte här. Fattar inte vem som designat dem, de har liksom jättekorta tjocka fingrar, typ bara halva fingrarna får plats på längden, men däremot är de superbreda. Jag hade sett fram emot att langa iväg dem för gott. Men närå, nu är de istället på varenda bild och fick åka hem i resväskan igen. Det var allt för idag. Ajöss!

P.S. Jag ska försöka hinna svara på alla kommentarer så snart jag bara kan!

Mitt Berlin Marathon 2013. Och annat Berlinjox!

Tänk att en dag kan kännas så lång. Nästan oändlig. För att inte ta saker i fel ordning så tar jag det från början och jag varnar redan nu för många bilder och massa text. Då kör vi!

Jag hade ställt klockan på 04:50. Jag vaknade ett par gånger innan dess, men trots att jag sov aningen oroligt så måste jag ändå säga att jag fick en god natts sömn. Har aldrig sovit så bra inför ett marathon. Snudd på att jag var orolig över att jag inte var nervös! I alla fall så klev jag rakt från sängen ner i mina jeans och en tröja, i med linser och sen raka vägen till frukosten. Otroligt proffsigt att de öppnade redan klockan fem för alla löpare! Men jag såg inte så många.

Jag åt plättar och crêpes och baguette och en massa gott. Sen drog jag upp till badrummet och förvandlade mig från denna trötta vålnad…

… till en lite piggare löpare!

Sen pysslade jag med en massa grejer så tyst jag kunde för Olle sov ännu. Fortfarande inte nervös vilket var märkligt och nytt. Måste varit den där No worries-skylten från igår! Det enda som störde mig lite var magen. Jag var liksom aningen öm i den och gick på toa två gånger. Men sen var klockan tjugo över sju och det var dags att så smått börja ge mig av till starten.

Sa hej då till en trött Olle som jag inte skulle se igen förrän vid 21 km, då han skulle räcka en energigel till mig. Det var planen, vid 21 och 38 km för de punkterna låg nära varandra på kartan. Såhär fint var det ute idag igen.

Jag stannade till vid judiska minnesmonumentet på vägen. Lite vemodigt.

Ska tillägga att jag hade mina jättetumvantar på mig på väg till starten. Riktigt nöjd med detta, såg ingen annan löpare med den stylen men så skönt att inte frysa. Vad gäller att hitta starten var det som jag trott, inte precis något att oroa sig över!

Så fort jag kom fram ställde jag mig i kö till toa, visste jag behövde gå en gång till med denna mage. Lång kö, precis som det ska vara med andra ord.

Till slut var jag klar med toabestyren och då hade klockan hunnit bli rätt mycket. Snabbt av med kläderna och på med den gula plastpåsen. Rätt kyligt i luften men jag bestämde mig för att springa i kort linne, var bra uppvärmd av alla ordentliga kläder jag haft på mig innan.

Lämnade in alla kläder utom en t-shirt som jag behöll på och bestämt mig innan för att lämna vid starten. Kort uppvärmning, bara en kilometer, innan jag sprang in i startfålla C. Där var det fullt av folk. Pang! Gula ballonger släpptes upp och vi var iväg! Precis när jag kom över startlinjen så fick jag sånt lyckorus att jag började grina lite. För att jag var frisk och sprang! Att allt jag tränat för inte var förgäves, jag har oroat mig så för just det. Men det är ingen bra kombo att kuta och grina samtidigt, jag fick typ en jättekonstig flåsig andning direkt, så jag sa till mig själv att skärpa mig. Vidare i den fina morgonen. Trångt var det. Var det verkligen såhär trångt förra året? Det gjorde i för sig inget, var nästan bara bra för min plan var att inte springa på för fort i början. Blir dock alltid så förvånad över löpare som redan vid 7 km andas jätteflåsigt, som att de redan är slut! Sprang förbi en sån kille som kämpade och flåsade högt. Eller så hade han också bara lyckogrinat lite? Första 10 km gick i ett nafs – uppvärmningen klar! Jag har rent allmänt rätt svårt för att redogöra för lopp i efterhand, jag minns liksom inte vad som hände var. Men en sak som hände var att jag passerade en tjej och sedan råkade jag liksom korsa hennes väg lite dumt så hon blev sur och skulle på franska läxa upp mig. Sånt orkar jag bara inte med, det händer ju hela tiden lite sånt, så jag bara höll rak min och kutade vidare. Då blev hon sur och skulle lägga in en liten spurt. Javisst, varsågod, tänkte jag. Så hon låg där sur och spurtade på framför mig medan jag lurade som gäddan i vassen. Och sen någon kilometer senare sprang jag om henne, tyvärr glömde jag ropa Au revoir! Nästa grej jag minns är att jag runt 20,5 km börjar spana efter Olle som ska langa energigelen. När jag når 21 km så borde jag verkligen se honom, han skulle stå på min högersida men jag såg ingen Olle. Detta tog lite energi för jag låg ju längst till höger för att se honom vilket gjorde att jag tog en aning ”omväg” en bit. När jag insåg att jag förmodligen hade passerat honom och inte skulle få någon gel fick psyket en liten knäck. Jag älskar att dricka den där gelen och hade sparat mig lite för den! Skitsamma, bara att kuta vidare så inte fransyskan passerar mig igen! Efteråt berättade Olle att han stått vid 21 km och glott som besatt för att upptäcka mig, men att en dansk gumma nödvändigtvis skulle veva med en stor dannebrog framför ansiktet på honom. Lustigt det här med marathon. När jag sagt att jag ska kuta Berlin så är ju standardrepliken att Jamen, det blir ju kul och lätt för Berlin är ju så platt eller hur?! Ja, det är rätt platt. Inga stora backar. Men lätt? Nä. För det är fortfarande ett marathon, och det är inte lätt. Det är fortfarande 42,195 meter som ska kutas, och ska det gå lite fort så är det inte lätt, bara fakta. Jag hade nästan själv lyckats förtränga detta men runt halva loppet blev jag påmind om det. Hade gärna sprungit på lite fortare här men jag jag vågade inte riktigt. Höll istället en rätt stadig fart. Vid varje vätskekontroll var det rätt stökigt och där tappade jag lite fart. Kände dessutom att jag behövde dricka då jag missat energigelen. Ovanpå detta så blåste det stundtals en del. Ingen galen blåst men ändå så pass mycket att jag tyckte den sänkte farten lite. Så jag fortsatte springa rätt klokt. Plötsligt har vi sprungit 35 km! Redan efter halva loppet så märker jag att jag börjar passera rätt mycket folk, både en del tjejer och desto fler män. Och runt 35 km så är det rätt tydligt för nu börjar många krokna men jag känner att jag har rätt bra krafter kvar. Vid 38 km så står Olle där, och även om det inte är långt kvar nu så blir jag så glad över den där gelen! Och att se honom! Pinnar vidare. 40 km. Bara två km kvar! Känns som att loppet gått så fort! Det är snart slut! Här dyker en snäll kille upp. Han verkar bli glad över att se en tjej och peppar mig att hänga på honom men han har lite mer spurt i benen än jag men han är ändå värsta bra draghjälpen. Som alltid blir jag lite lurad när vi närmar oss mål. Brandenburger Tor dyker upp och jag får för mig att det är målet men nej just det, samma miss som förra året, det är en bit kvar! Gaaaah, kääääämpa! Tjong! I mål! Först lite besviken då jag bara ser min bruttotid. Får medaljen, fina grattis och jag tackar den snälla dragkillen. Hämtar upp mina grejer och ringer Olle som berättar min nettotid 2:52:54 och då känner jag mig glad och nöjd. Jag vet inte, jag är alltid lite missnöjd när jag kommer i mål. Som att jag alltid tänker att jag kunde gjort bättre, mer? Men saken är att den här gången när jag sprang, så tänkte jag precis på det och sa till mig själv: ”Nu springer jag så bra jag kan här och nu. Det ska jag påminna mig själv om sen.” Så det gjorde jag. Jag sprang så bra jag kunde! Och med tanke på höften som faktiskt bråkade en hel del redan i somras, och gjorde att jag fick lägga ner mina styrke- och spänstövningar så kan jag bara vara glad. Och sen knät. Som bråkat massa sista uppladdningsveckorna, och som förutom det fysiska faktiskt påverkat mig psykiskt inför loppet. Efter lite sms med Pekka så var jag uppåt igen! Nytt PB! Mer än sju minuter snabbare än Berlin förra året! Jag är jätteglad att jag sprang tre minuter snabbare än Stockholm i år, för jag har nu förstått hur mycket som krävs för att kapa minuter. Hur som helst. Sen gick jag tillbaka till hotellet och pussade lite på Olle och medaljen.

Duschade och mumsade på lite grejer och sen, sen behövde jag se och känna något annat än löpning så vi drog på museum. Först blev det nya Nationalgalleriet. Snyggt!

På den här kaffehusvagnen utanför såg jag den perfekta reklamraden för kaffe och som liksom även passade in på dagens marathonlöpning:

Därinne såg vi roliga grejer. Som de här:

Den här stjärten var bra!

Och hela fina byggnaden av Mies van der Rohe.

Gillar att allt var så tyskt stramt. Som toaskylten och garderobsbrickorna.

Efter detta blev det glass för mig och öl för Olle.

Sen var det dags för nästa museum. Nu blev det Historiska Muséet.

Där kunde man se hela Tysklands historia från romartiden till nu. Men vi tittade mest på den moderna delen från 1900-talet och framåt. Och såklart grät man av allt sorgligt som hänt. Vi var tvungna att smälta det hela med en öl.

Obs! Alkoholfri! Annars hade jag varit full i två veckor framåt. Sen bytte Olle om till middagen. Stiligt!

Och vi drog till den här restaurangen i Kreuzberg.

Där åt vi massa god asiatisk mat och snyggt för ögonen var det också.

Sen åkte vi hem till hotellet och här sitter jag nu i lobbyn. Sicken lång dag! Känns som frukosten imorse är en evighet sen. Sprang jag idag? Känns som två veckor sen. Det enda som gör att jag vet att det var idag, är att jag är lite stel i mitt vänstra lår. Men knät har galet nog inte gnällt! Inte än i alla fall. Nu ska jag dra upp till rummet och läsa och äta smågodis. Men först vill jag säga en sak som egentligen inte borde hamna längst ner, men nu blev det så för jag liksom spar det bästa till sist: TACK FÖR ALLT! För allt pepp innan och för alla grattis. Jag blir så glad och rörd långt in. Och hoppas alla ni andra som sprang idag är glada och mår bra. Sov gott från Berlin.

Berlin Marathon! 2:52:54!

Jag är glad att loppet gick bra! Jag är glad att jag fick vakna och vara frisk och kunde kuta. Att knät höll. Att alla peppat mig så mycket. Jag är glad över att ha en fin medalj om halsen. Att jag blev bästa svenska och totalt 26:a. Att vädret var fint (om än lite blåsigt här och där). Att jag sitter här nyduschad i hotellobbyn med Olle och mår prima. Sen finns det mer att säga om dagen men det får jag göra sen. Inte säkert att det blir ikväll, beror på hur trött jag är. Men annars blir det imorgon. Tack alla människor för era fantastiska hejarop, de hördes ända till Berlin!

Dan före dan – och två meter från en legend!

Jorå, då var det bara en dag kvar. Jag inser att många trott att det är idag jag ska springa men nix. Starten går imorgon, söndag, kl 08:45. Så lite tid kvar att angsta/ladda. Igår laddade vi med att åka till Paris Bar för att äta middag.

Jag hade tur och hamnade bredvid en ung Yves Saint Laurent!

Olle var mäkta nöjd med restaurangen eftersom han ansåg att stämningen förde tankarna till Weimar-republikens tid på 1920-talet som lär varit de fria tankarnas och de roliga festernas tid i Berlin. Men jösses så trött jag var, så när vi ätit upp var det marsch tillbaka till hotellet och ner i sängen. Och sen sov jag så otroligt skönt. Minns att jag vaknade på natten och hann reflektera över det, att jag just sov så skönt. Ni vet, sängen, kudden och täcket var i perfekt konsistens. Mycket glad över detta när jag vaknade för det betyder att det inte gör så mycket om jag sover dåligt i natt, kroppen fixar det ändå. Hur som helst, jag klev upp och drog ut i den berlinska morgonen som det inte var något fel på.

Jag var rädd för att frysa så jag drog på mig en lufsig munktröja som jag annars aldrig springer i utan endast myser i.

Längs Tiergarten förbi ambassaderna.

Såg den här fina bilen.

Joggade lugnt och gjorde några fartstegringar. Då fick jag syn på ett gäng snabba afrikaner och jag blev så nyfiken på att veta hur snabbt de kör sin jogg. Så jag följde efter dem! Synd att min kamera inte gillar dunkelt ljus och rörelse i kombination men där framme är i alla fall gänget.

Och de sprang inte alls fort, jag skulle gissa på 5:00-tempo eller kanske ännu långsammare. Nu vet man det. Efter ett tag vände jag om och det är då det händer! Vem kommer springandes mot mig om inte… Haile Gebrselassie! Två meter ifrån mig! Han var så fokuserad och tittade ner i marken men jäklar vilket klipp i steget, en lätthet och styrka i kombination som jag aldrig tidigare skådat. Och jag sprang flinandes vägen tillbaka till hotellet men hann se lite annat fint.

Jag gillar de här fasta pingisborden.

Sen blev det frukost!

Därefter låste jag in mina värdefulla prylar i kassaskåpet. Undrar om det är ofta skor ligger där inne?

Jag blandade lite sportdryck att dricka under dagen.

Och spökade ut mig med läppstift dagen till ära.

Sen drog vi till Mitte och mina ögon såg allt det här:

1. En mäktig symaskinsaffär.

2. Lugna gator.

3. En rolig lekplats.

4. En neonskylt jag ville ta hem men vad sjutton står det? Får googla det.

5. Ett hotell som hade rumsnumren på gardinerna. Sånt gillar vi!

6. De här rosa rören som jag älskar med Berlin! Vi bara målar dem! I vilken färg? Rosa!

7. En fin gammal Citroën som var till salu. Jättebra baggageutrymme, vi blev sugna på att slå till!

8. Typiska husfasader, som den här.

9. Och det här märket som jag tyckte passade mig så bra just idag. No worries. Precis så ska det vara. Herregud, jag ska bara ut och kuta lite. Jomenvisst vill jag gärna springa bra. Gärna bättre än i Stockholm. Men det är inte allt, det här loppet. Bara att fokusera och känna peppen och njuta av denna underbara stad i 42 km. Så. Nog om det. Därefter satte vi oss och drack juice.

Olle läste i sin bok som han älskar och jag klottrade ner lite jox inför imorgon. Små hålltider för det ena och det andra som ska ske innan starten imorgon bitti. Tja, så mycket är det inte men jag gillar att skriva ner allt steg för steg; som t ex när jag ska äta frukost och när jag ska smörja in mig under armarna med vaselin. Och annat livsviktigt. Nej, nu ska jag koppla ner mig helt. Njuta av pianospelaren på hotellet som spelar Coldplay-covers. Jag lovar, han är riktigt vass! Hej då från nr F4870.

P.S. Tack igen för allt pepp, stoppar ner det i dojorna och lite i knät också så det håller imorgon.

Berlin!

Äntligen i Berlin! Exakt ett år sen sist. Fast dagen började hemma på Lidingö, precis som en vanlig morgon fast utan spring. Mina föräldrar kom tidigt för att hjälpa oss med dagislämningen. Och min pappa var snäll och skjutsade oss till Arlanda Express.

På flygplatsen såg jag många människor med löpardojor på fötterna, och även utan. Jag har blivit vass på att spotta en löpare på mils avstånd. Vi drack kaffe och åt muffins och jag glodde på kartan inför söndagen i och med att jag har så kasst lokalsinne.

Men nu när vi bor så nära starten kan det ju omöjligt gå fel, och dessutom så lär det bara vara att följa drösen med människor. Jag satt även och svalde tusen gånger. Nojig in i det sista. Särskilt eftersom jag nyste tre gånger imorse! Men mer än så kommer det inte bli, det bara är så. Jag hann även med att stretcha höften.

Jag hade som vanligt övertygat Olle om att vi skulle vara extremt tidigt på Arlanda och vi hade därför oceaner av tid. Men sen blev det dags att flyga och tjong! Framme i Berlin!

Vi drog till hotellet och lämnade väskor och åt Club Sandwich.

Sen raka spåret till Tempelhof för att hämta nummerlappen.

Det är mäktigt värre där. Lite skillnad mot Stadion måste jag säga.

Jag köpte en apelsinjuice för att mota bort de där nysningarna.

Och sen var det bara att köa för att hämta ut min nummerlapp.

Fast det gick rätt fort ändå. Förutom att jag fick köa två gånger! När det blev min tur så visade det sig nämligen att jag skulle ha ett annat chip än alla andra. Jag frågade varför men killen som hjälpte mig kunde typ noll engelska. Han kunde bara ”good”. Men det var inte alls ”good” jag ville höra för jag ville veta varför jag fick ett vitt som dessutom såg helt slitet ut. När jag till slut fick tala med en tjej som kunde engelska så förklarade hon att jag hade beställt ett engångschip som man inte behöver lämna tillbaka efteråt, och därför såg det annorlunda ut, och att det var skruttigt var inga problem. Ok. Det var inte mer med det så jag gick ut för att möta upp Olle men på vägen började det gnaga i mig. Killen som hjälpte mig hade nämligen plötsligt sett i datorn att jag skulle ha det där engångschippet dvs plötsligt så bytte han det vanliga mot det där andra, och jag började nu undra: Registrerade han verkligen det nya? Tänk om han glömde det i all hast? Tänk om det är helt BLANKT och jag inte får någon tid?! Hemska tanke. Visste att det bara var att ge sig in i smeten igen och be dem kolla chippet. Sagt och gjort. Nu fick jag prata med en kille som kunde bra engelska och han kollade att chippet hade mitt nummer kopplat till sig. Ah, skönt! Nu kan jag sova i natt. Då blir man såhär glad:

Precis som förra gången jag var på Tempelhof såg jag fina klockor jag ville ta hem.

Men det enda jag tog med mig hem, eller rättare sagt köpte, var det här ölglaset.

Jag som dricker alkoholfri öl, tyckte det var mäktigt att ha ett eget jätteglas där hemma. När vi kom tillbaka till hotellet var vi lite sega men jag bytte om för en liten jogg.

Det bästa var att Olle hängde med!

Det var sån fantastisk känsla i stan. Soligt och perfekt temperatur och det var fullt sjå inför helgens lopp.

Underbara gator att springa på. Kändes som man tjuvstartade!

Och Tiergarten. Jag älskar den parken.

När vi sprang runt där och jag såg alla människor som sprang på lätta fötter inför söndagen, fylldes jag av den där mäktiga känslan att vi är en massa människor som tränat och kämpat, och på söndag ska vi under några timmar tillsammans försöka uppnå det där vi drömmer om. Det kanske går. Det kanske inte går. Men oavsett så är det fint. Det är riktigt fint! En annan sak som är fin är alla era fantastiska kommentarer. Ni ska veta hur otroligt glad jag blir av dem! Som en skön dunväst när det är kallt ute, ungefär så känns det att läsa allt fint ni skriver. Jag hoppas hinna svara en dag längre fram men här i Berlin är det svårt att hinna. Jag har en man att ta hand om också! Sist men inte minst: till alla er som ska springa Lidingöloppet imorgon, världens största lycka till! Några av er som jag följer önskar jag lite extra lycka till. Kör hårt! Backarna är inte så galet farliga men spar karfter till sista 15 för det är då ni behöver dem. Nu: middag!

Sista milen (och naprapatbesöket) på hemmaplan.

Upp i mörkret för en sista mil på svensk mark. En lugn mil.

Har jobbat sent så gott som varje kväll den här veckan, men trots detta kände jag mig pigg imorse. Jag tror det är tävlingsvibben som börjar vakna till liv så smått för herregud, nu längtar jag! Kan det inte vara söndag snart, åtminstone på lördag så kan det väl ändå vara söndag? Så länge fick jag i alla fall njuta av den här fina milen där det om ett par dagar kommer trampa fram tusentals människor. En liten favoritutsikt jag har är precis här.

Men riktigt så långt når inte Lidingöloppslöparna, de svänger av ca en halv kilometer tidigare.

Totalt 10 km. Intressant det här med färre kolhydrater, det gör mig faktiskt mindre sötsugen vilket är bra. Men jag skulle aldrig klara av sån där kost när man inte käkar det, jag älskar kolhydrater! Särskilt i gröt som jag åt när jag kom hem för då var dags att fylla på igen.

Efter det fixade jag något slags orange hår. Tyckte det kunde vara marathonfärgen den här gången. Grått plus orange!

Efter detta begav jag mig till naprapat-Niklas. Här, inklämt mellan ett café och en bio, håller han hus.

Och kolla vad rejält klädd jag är! Så himla ordentlig, bara långkalsongerna som saknas.

I alla fall så var det tredje och sista gången hos Niklas innan Berlin. Han blev väldigt uppåt när jag hoppade upp på britsen för idag var jag inte sned utan benen lika långa! Hans korrigering från förra gången hade alltså ”hållit” ända tills idag. Det var ett framsteg, förstod jag. Men så har jag ju inte sprungit så mycket de senaste dagarna heller vilket kan spela in. Därefter följde den vanliga behandlingen som känns… ja den känns väldigt mycket om man säger så. Lustigt hur olika smärta kan vara. Den här som jag nu utsätts för är liksom sådär molande, strålande – hemsk! Men ändå helt underbar för igår när jag sprang så kände jag mig så lätt, tror det har med denna tortyr att göra. Kort och gott: Niklas har gjort ett väldigt bra jobb med denna överstela kropp, så bra man kan på bara några futtiga dagar. Sen ni, sen åkte jag hem och jobbade hemifrån. Idag klarade jag bara inte av sitta i ett hav av host och nys och dessutom gick det utmärkt att vara modern och jobba via datorn.

Jag har även packat klart. I handbaggaget kommer söndagens utstyrslar ligga. Antingen kör jag geting-style, typ såhär. Gula linnet tar jag om det känns för kallt med kort.

Eller så kör jag Spårvägen-style, även om det inte är ett måste på lopp utomlands. Samma här, långt linne om det är kyligt.

Får se vad jag väljer. Även armvärmare är nedpackade samt ett par fula vantar som jag kan kasta iväg i farten om det är kallt vid starten. Förutom detta har en massa annat packats ner som toastbröd, snask och grönt lime-te. Och så det här joxet.

Olle däremot, han har inte så mycket packning. Han ska ju bara vara turist och hejare. Men den här boken tyckte han passade resan.

Nix, nu återstår en massa annat fix. Det är en del att styra upp när man ska lämna tre barn hemma (ja inte ensamma, med sin mormor och morfar, men ändå). Annars hoppas jag att vi hörs från Berlin, jag brukar kunna snoka upp lite internet. Däremot så brukar det inte alltid funka att svara på era kommentarer. Så tro inte att jag är otrevlig i så fall. Hej så länge!