Författare: Tove

Gotland 22-28 juli.

Veckan har återigen bestått av många gotlandsmil och nytt mängdrekord – och flera väckarklocksmorgnar. Men även min storasysters 40-årsfirande, semesterns första moln och skruttväder, ett storslaget besök till Stora Karlsö och ett kallt besök i Lummelundagrottorna.

Måndag

Hade ställt klockan på 06:00. Det är inte riktigt någon semesterkänsla men idag var det dags för en utflykt till Stora Karlsö så då fick det bli väckning för att hinna med lite distans på morgonen. Första dagen som det är molnigt. Då ser allt plötsligt annorlunda ut.

Jag har sett ovanligt få kaniner den här sommaren men idag var det som att de plötsligt dök upp överallt. Små ungar som skuttade över vägen här och där. Totalt 9 km.

Sen packade jag ihop vår matsäck. Hade gjort jäkla lass pannkakor på kvällen.

Olle tyckte det kunde räcka med mackor men icke. Det blir alltid en roligare utflykt när man har pannkakor med sig, så är det bara. Dessutom är jag allmänt livrädd för att behöva gå hungrig – ytterligare en noja som kommit med löpningen. Det är faktiskt en av de värsta sakerna jag vet så det gällde att säkra upp med både mackor, pannkakor och frukt.

Vi tog bilen till Klintehamn och sen båten ut till Stora Karlsö. Har aldrig sett så många människor med enorma kikare och kameraobjektiv på en och samma båt. Jag kände mig som en riktig amatör med min lilla kompaktkamera. Nu hade himlen klarnat upp och solen sken, men det var riktigt blåsigt. Och ute på den här vackra fågelön blåste det om möjligt ännu mer. Tur jag hade gummisnodd med mig så jag kunde undvika enormt sockervaddshår. Men hörrni. Landskapet. Herregud så vackert. Man kunde knappt tro man var i Sverige.

Vi promenerade till Vandrarhemmet. Uma tröttnade redan efter 300 meter men kämpade på hela vägen. Ja, tack vare mutor om kex vid framkomst. Ser lite läskigt ut det där vandrarhemmet, på ett bra vis.

Högst upp i vandrarhemmet är fyren så dit gick vi såklart upp.

Vi hängde på ön hela dagen. Det var verkligen exotiskt för ögonen. På hemvägen var det dock rejält vågigt och det var nära att jag kräktes där på båten. Fick gå in i mig själv och apatiskt stirra ut på horisonten. Tillbaka i Klintehamn bytte jag helt vimmelkantig om i bilen.

Sen åkte jag med gänget till Havdhem där jag hoppade av för att kuta sista biten hem. Sträckan Havdem-Grötlingbo kan vara en av de tråkigaste vägarna att kuta på. Inget fint att titta på och väldigt trafikerad. Jag sprang som alltid mot trafiken för att ha uppsikt. Och tur var det för jag blev snudd på påkörd av en drömmande man som satt och petade i näsan vid ratten och körde alldeles för långt ut i vägrenen. I sista stund fick han dock syn på mig, släppte näspetningen och väjde. Och då var jag ändå klädd i grönt och rött för att synas men jag vet, inte en helt optimal väg att springa på. Framme vid Grötlingbo öppnar landskapet äntligen upp sig och det blir fint igen. Men det var egentligen inte förrän jag svängde av mot Fide som det blev lugnt och jag kunde fokusera på löpningen istället för bilarna. Och på den fina kvällen.

Jag sprang förbi Fide, Öja och Hamra. När jag stannade utanför vårt hus visade klockan på 26 km. Snittfart 4:34 min/km.

Perfekt distanspass (om man bortser från första biten). Sen grillade vi hamburgare.

Tisdag

Riktigt molnigt på morgonen och ingen blå himmel i sikte.

Rätt trött i benen men klämde ändå 12 km.

Det är ändå lite skönt med en mulen dag. Vi hann städa, baka citronkaka och joxa runt hemma. Ja, tills det var dags för tempo. Någon måste stått bredvid och sagt något riktigt kul till mig här på bilden för a) jag hatar att låtsasskratta på bilder när jag tar dem själv och därmed inte har något att skratta åt 2) så kul tyckte jag inte att det var att ge mig ut och kuta när de andra skulle dricka kaffe. Särskilt inte då det blåste som satan.

Det blåste så mycket att jag tog på mig en t-shirt – första gången här på Gotland faktiskt. Ångrade mig dock genast, har vant mig vid att kuta runt som en inföding med lite kläder. Idag blev tre tempoblock. Jag sprang och sprang men det kändes som en tecknad film när man inte kommer någon vart, åtminstone inte upp i önskat tempo. Hoppas det gav något ändå då intensiteten ändå var hög. Psyke ger det åtminstone för det är bra frestande att lägga ner det hela och bara köra distans när det är sådär vindigt. Första pausen tog jag här. Fint bredvid vägen.

Kutade vidare. Testade alla väderstreck men ingenstans blev det vindstilla. Andra pausen tog jag här. Min tröja känns lite malplacé i landskapet.

När passet väl var avverkat (de två sista blocken gick ändå helt ok fartmässigt) så joggade jag ner ordentligt och sen klättrade jag runt här lite.

Kan inte få nog av de här raukarna. Totalt 22 km så dagens total blev 34 km.

Onsdag

Vädret fortsätter att vara grått så på kvällen bestämmer vi oss för att åka till Lummelundagrottan på onsdagen. Därmed fick jag sätta klockan på ringning (igen!). Upp tidigt och köra tröskelpass.

Benen kändes ovanligt pigga för att vara på morgonen. Eller så var det bara önsketänkande. Nere vid havet har två gamla bussar slagit läger.

Och en bit bort har något hängt upp en kvarglömd sjal så det nästan såg ut som en konstinstallation.

Och precis här satte jag igång med tröskelpasset.

Jag tyckte det gick snabbt och kände mig pigg men när jag till slut stannade klockan så hade det inte alls gått så bra som jag trott. Konstigt. Ibland när man känner sig kass går det riktigt bra och tvärtom.

Totalt 9,5 km. Bara att duscha, glömma passet och dra till grottorna istället.

Kallt var det där nere i underjorden, bara åtta grader. Guiden vi hade, han kan max ha varit 11 år. Eller ok, kanske 14 – max! Trots sin ringa ålder berättade han lugnt och värdigt om stalakiter, sediment och bergarter. Blir så imponerad av ungdomar som kan prata sådär inför massa vuxna och inte tycker det är pinsamt. Han frågade efteråt om man hade frågor och ja, det skulle ha varit hans ålder då men jag lät bli. Hur som helst drog han hela historien om de tre pojkarna som upptäckte grottan på 50-talet och utforskade den i hemlighet flera år. Men jösses vad hungrig jag var där i slutet av grottan, kunde inte alls ta in mer fakta om de där tre pojkarna, hur duktiga de än var. Vi skyndade oss in till Visby och åt crêpes.

Och på vägen hem var det bara att göra en repris av måndagen. Fast idag hoppade jag över tristesststräckan och nöjde mig med att kliva av vid Öja.

12 sköna kvällskilometer. På kvällen badade vi i sommarens kanske finaste kväll.

Ungarna var så fina när de höll på med båtar och krokodiler att Olle och jag satt tårögda där på stranden.

Jaja, så är det att vara förälder. När det blir för fint så slutar det alltid med gråt.

Torsdag

Återigen en väckarklocksmorgon för idag fyllde min syrra 40 år! Nu körde vi inte tårta på sängen men det vankades eftermiddagsfirande så jag fick kravla mig upp vid sexsnåret, äta mackor och fil, somna om, gå upp och gratulera syrran och sen ge mig ut på långpass redan strax efter klockan åtta.

Idag var det perfekt löparväder, mulet men ändå varmt och inte så blåsigt. Huvudvärken försvann men benen… de var trötta idag. I för sig inte så konstigt när jag insåg att det här var mitt tredje långpass på sju dagar. Men jag och benen malde vidare hela vägen till Hoburgen. Sista biten dit fram är verkligen fantastisk; slingrande vägar som att man vore i Toscana. Sen vidare längs havet med klipporna på ena sidan, över alla fårgaller och sen blir det rak asfalt sista biten. När jag är nästan hemma så möter jag en dam på cykel. Jag känner igen henne och inser att jag nog passerade henne när jag precis gav mig av för hon frågar mig: Springer du fortfarande?? Totalt 38,5 km. Bra jobbat benen! Sen blev det firande av min fina storasyster som nu faktiskt blivit stor.

Men syskon. Man blir ändå aldrig riktigt stora för varandra eller hur?

Fredag

På fredagen fick jag med mig Nils på morgonens tröskelpass. Och tur var det för när jag gick upp där vid halv sju var jag så satans trött och sängen så himmelskt skön, särskilt med det öppna fönstret och den svala morgonluften. Fast jag hade ändå lite revanschlust i mig då jag inte tyckte att onsdagens tröskel gick som önskat. Vi värmde upp i tystnad i 3 km och sen satte vi av längs havet. Det är lite lurigt där vi kutar; det är en hel del stenar och gropar så det gäller att se var man sätter fötterna och parera. Vi springer fram och sen tillbaka samma väg och får även ett par små backar att kämpa i. Helt perfekt. Att det dessutom är så fruktansvärt vackert gör det inte sämre. Vet att det är den här rutten som jag alltid saknar allra mest när jag är tillbaka hemma, även om jag hyser någon slags hatkärlek till den då den ofta består av mycket svett. Men! Idag gick det mycket bättre än sist. Kände mig stark hela vägen. När vi kom hem möttes vi av en nyvaken tiger. Fattar inte riktigt varför vi alla tre ser så skeptiska ut?

Kanske för att det kändes lite onormalt att ta en uppstyrd gruppbild klockan sju på morgonen? Totalt 11 km.

På eftermiddagen hade vi trevligt kompisbesök och barnen fick mäktiga mustascher. Man vill ju själv ha på sig en, jomen kolla bara:

Framåt kvällen var det dags för lite mer distans. Det var dock lite stressigt för det var Olle och jag som hade matdag så jag fick pinna på i rask takt för att hinna hem till storkoket. Jösses, plötsligt hade det blivit riktigt varmt.

Gillar när man springer sådär lite sent och folk fortfarande hänger på stranden, som att dagen var evig. På slutet sprang jag extra snabbt för att kuta ifrån alla flugor. Det gick sådär.

Totalt 10,5 km.

Lördag

När jag vaknade var det blå himmel. Det var kvavt och redan riktigt varmt fastän klockan knappt var sju. Det luktade sådär utomlands på något vis.

Sprang en lite kortare morgonrunda för att spara på benen till eftermiddagen. När jag sprang där i all sköns ro fick jag plötsligt syn på en naken farbror som stod i dörröppningen till sin husbil och njöt av morgonlugnet. Jag fick lite av en chock först när jag såg honom, eller så var det inspirerad jag blev för kort därefter slet jag av mig mitt linne och kutade vidare i bara sportlinnet. Det var verkligen kvavt.

Totalt 7 små km. När jag kom hem släppte jag ut Ali, Kuba och Selma som sover i andra huset på natten. Jag tycker Ali ser lite förorättad ut. Kanske för att jag inte släppte ut honom innan jag sprang iväg men då bara följer han efter mig.

Och sen var det strand!

Vädret har varit lite småskruttigt den här veckan, ja i alla fall om man jämför med de två veckorna innan. Men idag var det riktig sommar igen och det kändes lite kärvt att ge mig ut på dagens andra pass i den här värmen.

Satt och tyckte lite synd om mig själv. Man är ju schizofren som löpare. Ena stunden vill man ha sol och värme (när löpardojorna inte är på) och sen plötsligt vill man ha moln. Hur som, det måste varit någon som höll med för när jag reste mig upp och sa ”Äsch, nu bara gör vi detta!” så dök plötsligt ett slöjmoln upp och sedan mulnade det faktiskt på undan för undan. Jag värmde upp och körde sen 10+10 km med 2 minuters vila mellan blocken. Idag gick det riktigt bra och hade det inte varit för rejäl motvind sista tre kilometrarna så hade det gått ännu lite bättre. Totalt 24 km. Lustig kroppen är ändå. Den kändes rätt tung och trött i början av veckan men snäppte ändå upp sig här mot slutet. Kanske har den vant sig vid mängden eller så är det bara dagsformen. Jag avslutade som vanligt passet med ett galet skönt bad. Såg ut såhär när jag kom hem:

Och syrran hade bakat när jag kom hem!

Åh, jag ligger verkligen efter på bakfronten numera. Jag gillar jättemycket att baka (och äta) kakor men det får oftast stryka på foten numera. Tur jag får smaka, det är jag egentligen inte värd.

Söndag

Söndag igen och tre semesterveckor till ända. Bara två kvar… Det betyder även två till hårda träningsveckor. Inte för att jag sedan radikalt drar ner på mängden och träningen men lite extra hårt kör jag nu när jag är ledig. Vilket egentligen är lite lurigt för det är nästan enklare att få till träningen i vardagen. Då springer jag till och från jobbet, dit jag ändå ska, och så försöker jag så ofta det går att klämma in lunchträning. De tillfällena finns inte på samma vis när man är ledig. Då är fokus på familjen och träningen får rätta sig efter den. Därmed fick jag stiga upp strax innan sex imorse, äta frukost och sen somna om ett par timmar till innan det var dags att ge mig av på långpass.

Jag trodde benen skulle vara trötta efter gårdagens pass men de verkade ha återhämtat sig under natten. Tog turen mot Hoburgen och jag kom in i ett sånt skönt flow runt 17 km. Lite småmulet men varm skön vind i ansiktet och som vanligt helt öde. Sprang mitt i vägen och blundade – måste sett ut som en tok. Totalt 40 km och veckans total landade därmed på 22,1 mil. Tjong! Efter lunchen fanns det bara en sak att göra: dra till Razzle Dazzle och käka glass!

Men bäst var inte glassen utan den här kattungen – som dessutom är till salu!

Ojojoj vad sugna vi blev. Uma var dock oväntat präktig och sa ”Men vi kan nog inte köpa den för den får inte plats i buren med Ali och Kuba när vi åker hem.” Tur någon är förståndig för jag var nära att åka hem med den där och då. Jaha ni, det var min vecka. Att jag dessutom fick sitta och göra det här inlägget i lugn och ro på Hamra Krog med ett riktigt nät och en god kaffe gjorde inte det hela sämre. Nu måste jag dock använda nätet till att betala räkningar. Vi hörs om en vecka! Slut.

Gotland 15-21 juli.

Och så var det söndag igen. Den här veckan har till 90% bestått av bad, glass och löpning. Men även släktbesök, myspysklädsinköp och lite annat. Och så ett millopp mitt i allt! Men jag gör som förra veckan och tar det dag för dag.

Och jo, beträffande mitt förra inlägg så blev Olle högröd i ansiktet när han såg att den enorma husfasad som Olle och Nils likt trälar håller på att skrapa ren från färg förekommer på flera bilder, detta utan att trälandet kommenterats med ett enda ord. Så här kommer lite rättmätigt beröm. I timmar har de kisande stått och skrapat i hettan och fått färgdamm i håret och stickor i fingrarna. Förutom detta har de även sågat och röjt i skogen. Olle har nämligen läst att skogsarbete är den effektivaste träning som finns efter hård löpning. Så nu håller han på och pratar om detta som ”Träningen som ger mer” eftersom skogsjobbet är en nyttig syssla samtidigt som det är träning. Till skillnad från min löpning då alltså.

En sista grej: nätet är bedrövligt idag, därför tvingas det bli lite färre bilder än vanligt för annars dör jag här vid pumphuset. Och just det, av någon anledning funkar det ofta inte att svara på era kommentarer när jag är här på Gotland. Ibland går det men oftast inte. Bara så ni vet och inte tror jag är allmänt dryg.

Måndag

Förbi morgontrötta kossor malde jag fram. Totalt 15 km.

Efter frukosten cyklade vi till stranden. Det är verkligen måndag-hela-veckan-känsla: vi gör exakt samma sak på förmiddagen varje dag om det är fint väder. Men jag gillar det. Just det är verkligen semester för mig. Har inget som helst behov av fart och fläkt.

På eftermiddagen var det mer distans under den blå himlen.

Åh… önskar jag kunde plocka blommor utan att behöva stanna. Totalt 21 km. Avslutade med ett dopp på mitt hemliga ställe som visst inte var så hemligt längre för nu låg några andra där. Men i alla fall, rakt ner i plurret hoppade jag, springskorna tog jag dock av.

När jag låg här och poserade trillade min kamera ner i vattnet. Jag hade ju fått skynda mig att ställa upp den på en sten för att sen slänga mig ner i vattnet för att hinna se harmonisk ut – och då ställde jag den väl lite ostadigt, allt för konstens skull. Plupp så låg kameran på botten. Tur den är stöt- och vattentålig. När jag kom hem så hade Olles föräldrar kommit på besök från Småland!

Tisdag

Sen blev det tisdagmorgon och det var sådan höstkänsla i luften; liksom sådär svalt och friskt och plötsligt blev jag påmind om hösten, hur underbart det är att springa då när allt är sådär klart och perfekt. Jag kom också att tänka på Berlin Marathon! Två och en halv månad kvar bara. Totalt 10 km. Sen stranden med hela tjocka släkten och nu var höstkänslan som bortblåst. Riktigt varmt var det.

På vägen hem trillade jag med Uma på cykeln. Jag hade lastat den helt full med handdukar, badkläder, kaffe, saft, frukt, kakor, solkrämer, hinkar, spadar och tusen grejer till för jag vill gärna vara macho och visa att jag kan cykla med hur mycket som helst (som att någon skulle bry sig) – och plötsligt vinglade vi till och föll. Som tur var rätt långsamt. Uma klarade sig lyckligtvis utan en skråma (tur för morsan med machobehov). Själv fick jag ett litet skrap som inte såg så mycket ut för världen men jag blev rätt öm även om det inte syns. Såhär:

Hade ju annars varit typiskt att skada sig rejält på något sånt vis. Som han ishockeyspelaren som skar gurka, tappade kniven som landade på foten så han skadade en sena. Och fick lägga ner hockeykarriären. Ja, nu har ju inte jag precis en sån löparkarriär men ändå. Sen åkte vi till Körsbärsgården med Olles föräldrar. Vi åt dock inte körsbär utan glass.

Och så tittade på den fina utställningen med bland annat den här fina blå kålen:

Tog en 15-minuterstupplup när vi kom hem och sen, sen var det dags för tempoooooo!

Uppjogg och sedan tre block bestående av fem km. Mitt stackars lilla knä fick kämpa på. En hel del motvind stundtals men tiderna landade ändå helt ok. Avrundade passet med lång nedjogg. Totalt 23 km. Denna långa dag avslutades med middag på Grå Gåsen. Alldeles soligt och varmt ute och god mat och alla glada och… tack.

Onsdag

Tidigt på onsdag morgon bestämmer jag mig plötsligt för att kuta Viruddenloppet. Trots noll förberedelser och inte någon som helst uppladdning. Jag anmälde mig egentligen till loppet redan i våras men bestämde mig sen långt innan vi åkte till Gotland för att inte springa. Ville inte bryta av en träningsvecka med uppladdning. Det är tack vare Olle som tycker att det vore kul att åka och kolla, som jag ändrar mig och tur var det. För plötsligt när jag väl bestämmer mig för att springa så känns det liksom så skönt. Skönt att inte alltid hålla på att förbereda sig till max, kul att bara kuta på så gott man kan – och få ett riktigt bra träningspass på köpet! Men jag bestämmer mig också för just det: att se det som ett träningspass och därmed hålla kvar vid onsdagens två pass. Dock möblerar jag om så att tröskelpasset görs direkt på morgonen och lägger distansen på eftermiddagen. Det är redan varmt ute när Nils och jag ger oss av runt halv sju. På det viset är det skönt att få det hårda passet avklarat redan på morgonen för man vet att det kommer bli varmt. Vi värmer upp och springer sedan i fullt fräs längs havet. Idag behöver jag inte ta en skogspaus utan magen håller hela vägen. Jag slår Nils med ca 200 meter. Då ser man såhär självgod ut efteråt.

Obs! Titta nu gärna någon minut extra på väggen som Olle och Nils kämpat med där i bakgrunden. Totalt 11 km. Och så bad på det.

På eftermiddagen skrapade Olle vidare.

Oj vad jag berömde honom. Sen gömde jag mig bakom en buske och gjorde magövningar.

Jag har verkligen slarvat med magstyrkan på sista tiden. Under all kritik. Det blir lätt så när jag skrapar så mycket på huset, ursäkta, springer mycket. Man hinner inte allt, bara att inse.

Men herregud vilket späckat schema det var där på onsdagen för sen åkte vi till Prästgården och drack kaffe. Och tittade på massa fina blommor som jag önskade att jag kunde kopiera in till vår trädgård. När de andra hoppade in i bilen så sprang jag hemåt i värmen.

Totalt 10,5 km. Avrundade passet med ett gäng från den här burken.

Jag har blivit så jäkla saltsugen sen jag kom till Gotland, måste bero på att jag svettas så mycket. Det har mest blivit saltlakrits som botemedel dock. Kanske inte bäst i världen men gott.

Torsdag

Och sen plötsligt var det loppdag! Känns oerhört märkligt i och med att jag sprang så pass hårt och långt senast igår. Och att de senaste veckorna bestått av så många mil. Hela dagen går dock utan att jag tänker på loppet. Vi är bland annat nere i hamnen på Sjöräddningens Dag där barnen får hänga i en helikopter.

Loppet går inte av stapeln förrän klockan 19:30 vilket är perfekt. Dels för att det är riktigt varmt på dagen men också för att benen hinner vila upp sig några fler timmar. Jag äter ett rejäl lass spaghetti vid tretiden. Och runt halv sex ger vi oss av hemifrån. Loppet äger rum i När, ca 45 minuters bilfärd nerifrån Sudret.

Vi lyssnar på massa bra musik på vägen (ja kanske förutom Umas val ”Hästen Plopp”) och det är världens underbaraste kväll. Så otroligt vackert ute. Känns som vi ska åka på picknick fast det egentligen är raka motsatsen, ja i alla fall för min del.

Jag blir glad när vi kommer fram. Några dansande fjortisar visar vägen in för bilarna och det är världens trevligaste stämning. Det känns sådär lokalt och fint. Nils ska också springa så det hela är väldigt spännande! Han hoppas springa under 40 minuter och jag hoppas på, ja jag vet faktiskt inte. Tänkte knappt på det innan starten. Var mest sugen på att kuta och visste inte alls vad benen skulle mäkta med efter de senaste veckornas tunga mängd, och gårdagens dubbelpass. Men under 40 bara måste jag.

Jag värmer upp för mig själv i ett par kilometer och sen är det dags för start.

Startskottet går. Ni ser mig där längst fram. Två tjejer rusar iväg i bra fart men jag tänker att jag ska ta det i min planerade takt. Nils och jag springer jämsides i början. Redan efter ett par kilometer passerar jag den ena tjejen men den andra kutar fortfarande en bit framför mig och hon ser sådär lätt och snabb ut. Vår egna lilla hejarklack passerar vi två gånger under tjo och tjim. Här springer jag förbi Ruben i randig tröja och ja, jag highfivar såklart. Taskigt vore det annars, gäller att behandla sin klack väl.

Banan var beskriven som flack och lättsprungen men jag är inte riktigt redo att hålla med. Två gånger springer man över en åker och får kuta i traktorspår. Här är det rätt tungt och framförallt svårt att springa om folk och jag känner att farten sinkas här, tvingas fokusera på var jag sätter fötterna. Men ju längre vi springer desto mindre blir avståndet mellan mig och tjejen framför. Runt 4 km ligger jag precis i hennes rygg och sådär kutar vi på tills jag vid 6 km passerar henne. Känner mig rätt stark men är beredd på att när som helst bli omsprungen. Vända mig om vägrar jag. Jag pinnar på och när det bara är två km kvar ökar jag tempot. Jag pinnar på och springer i mål på 38:57 – på en förstaplats (av damerna)!

Inte långt därefter, på tiden 39:39, kommer Nils!

Jo men det där får jag vara nöjd med ändå. 38:57, jag slog i alla fall mitt pb med hela sju sekunder! Sen kan jag inte låta bli att undra vad jag skulle kunna springa på om jag kört lite korta intervaller och vilat benen lite… men vad sjutton, jag tränar inte för milen men blev väldigt uppåt av det hela. Att stå högst upp på pallen är något alla borde få göra någon gång.

Att jag dessutom vann en flygbiljett till Gotland och honung gjorde inte det hela sämre. Hon som kom tvåa var 22 år yngre än jag, haha, sånt gillar jag. Jaha ni, sen packade vi in oss i bilen och åkte hemåt i sommarkvällen, nöjda och glada.

Fredag

Då det blev lopp istället för långpass på torsdagen så blir det en hel del distans mot slutet av veckan. Ingen rast och ro dagen efter loppet med andra ord. Istället blir det ett långpass.

Det är så otroligt ljust här på Gotland så jag borde verkligen bli duktigare på att kuta i solglasögon för det är ju väldigt skönt när man väl gör det. Dagens långpass går inte i någon rekordfart men jag är glad över att ben och allt känns som vanligt. Det blir en fin tur ner till Hoburgen och jag känner mig faktiskt rätt duktig som klämmer ett långpass dagen efter loppet. Men sjutton, vilken vind det var ute! Havet helt fullt av vita gäss och jag får kämpa i motvind långa bitar. Men ändå, så skönt med vinden i ansiktet. Totalt 38,5 km i 4:54 min/km. Jag avslutar som vanligt med ett dopp och traskar hemåt genomblöt och känner mig som värsta duatleten. Haha, tur det inte syns hur kass jag är på att simma! Väl hemma får jag middag serverad av syrran och Nils. Vi kör tvådagarsblock där man i två dagar handlar mat, fixar lunch och frukost och sköter all disk – för att sedan i två dagar få slappa. Skönt att Olle och jag hade slappdag just idag. Jo just det. Jag hann även till Vamlingbolaget på dagen och köpte ett par brallor och en myspysjacka i plysch på rea. Kolla in 70-talslooken!

Det är mest barnen som har kläder därifrån men jesus, dessa material. Så otroligt sköna. Perfekta att gå runt i här hemma mellan mina löpturer! Jag tyckte att jag förtjänade dessa efter gårdagens millopp. Jag tänker att Mick Jagger hade varit grym i dessa.

Lördag

Börjar dagen med 9 km lätt distans. Rätt trött, har sovit lite risigt de senaste nätterna. Det har varit så kvavt och vårt täcke är för tjockt. Måste komma ihåg att skaffa ett tunnare till nästa sommar. Men ute är det som vanligt tyst och vackert.

En del folk ute vid havet. Eller haha, en del folk betyder alltså kanske tre stycken. Det är förvånansvärt öde jämt. Totalt 9 km. Sen har vi en av sommarens bästa dagar. Bara vår lilla familj på stranden där det inte är en kotte förutom vi. Det grävs och leks café, vi dricker kaffe och läser DN och jag önskar jag kunde frysa den där stunden. Dagen fortsatte med mjukglass på Hoburgen där vi satt och tittade på det blåsiga havet. Sen åkte till Fide Fajans och köpte ett par fina skålar. Efter alla dessa trevligheter tog jag mig samman och bytte om till ett tempopass.

På något vis så tycker jag ofta att man inte så jättesugen på en distans direkt efter ett lopp. Lite så var det idag när jag skulle kuta 10+10 km. Dessutom var det riktigt blåsigt ute. Först värme jag upp 3 km. Sen var det bara att öka. Men sicken vind! Helt ärligt?! Jag kutade på så gott jag kunde men det gick omöjligt att komma upp i en bra fart. Första 10:an landade på 4:16 min/km. På vägen tillbaka gick det bättre men ändå, vad är det med vind? Åt ena hållet totalt motvind och på tillbakavägen ingen medvind utan bara plus minus noll? Jaja, nöjd med att det var vindstilla åtminstone. Sista 10:an gick i 3:58 min/km och det fick bli godkänt idag, bara två dagar efter loppet och gårdagens långpass. Avslutade med bad i havet. Fattar inte hur jag ska klara mig utan det när vardagen börjar. 1 km nedjogg så totalt 24 km och dagens total 33 km.

Sen kan jag även visa er detta mästerverk:

Olle och Nils har nu kommit till nästa fas och målat fasaden med grundfärg! Applåder!

Söndag

Känns som att jag precis sprang ett långpass men idag var det dags igen. Allt blev ju som sagt förskjutet pga torsdagens lopp. Jag hade faktiskt tankar på att klämma ett långpass samma morgon som loppet, men där gick till och med min gräns. Jag klev därmed upp redan kl 06:00 imorse och tryckte i mig mackor och filmjölk i min ensamhet. Sen sov jag ytterligare någon timme innan jag gick upp och gjorde mig i ordning för spring.

En tråkig sak är dock att jag lyckats tappa mina springsolglasögon! Arrrgh! Så irriterande, så gott som oanvända. Dessutom snygga vilket inte hör till vanligheterna i sportsolglasögonvärlden. I alla fall. Jag hade noll fantasi så det blev en repris av fredagens pass som jag förlängde med ett par kilometer så att passet landade på prick 40 km. Helt ärligt så gillar jag också att springa samma rutt, särskilt på långpassen. Ju fler gånger jag kutar en runda, desto kortare känns den. Dessutom så är den fin min runda, varierande underlag och förhållandevis kuperad för att vara på Gotland. Jag hade lite trötta ben till en början men snart kom de igång och idag var det inte alls lika blåsigt. Däremot väldigt varmt. Vädret har verkligen varit helt otroligt här på Gotland, blå himmel för jämnan. När klockan visade 40 km var jag precis vid stenstranden så det var bara att kasta sig i som belöning. Totalt 40 km i 4:46 min/km.

Det var min vecka det. Den landade på 21,4 mil. Tacksam att kroppen orkar och är så glad att huvudet ryckt upp sig och njuter av löpningen i den här vackra omgivningen. Jag blev också uppåt av det där lilla loppet som påminde mig om det fina med en massa människor som springer och är glada. Pga det kassa internetutbudet är jag dock helt ouppdaterad på omvärlden men jag hoppas ni alla har det bra. Ajöss, hörs om en vecka! Nu ska jag lämna internet och pumphuset och spurta iväg (i bil) till Hamra Krog där vi ska äta detta:

Det känns alltid lite extremt när man ser det tillagas såhär men det är lika bra att se sanningen i vitögat. De där små söta lammen jag brukar springa förbi… ska jag nu äta. Men som sagt, sakta men säkert blir jag i alla fall lite mer vegetarisk. Hej då.

8-14 juli på Gotland. Varning för massa bilder och text!

Första semesterveckan till ända. Och en rejäl träningsvecka! Den landade precis på 21,3 mil. Det tog ett tag att komma in i semesterkänslan, kanske just för att jag hade med mig ett digert springprogram i väskan. Och det liksom tyngde mig lite i början. Det kändes som att löpningen tog för mycket plats, både i mitt huvud och på dagarna – och resultatet blev en tung känsla. Men allteftersom vi fått in semesterrutinerna har jag lyckats anpassa springschemat efter sommartillvaron; det gäller ju att luckorna som passar både familjen och min egen energi. Och när jag gjorde det, då blev det genast lite lättare. Och roligare!

För som alla med barn vet ju, det är ju ett helt annat pussel med träningen när man har ett litet gäng man vill hänga med så mycket som möjligt. Och sen är det det där med maten. Det känns som man handlar och lagar mat non stop på sommaren, och det tar ett tag att komma in i de rutinerna också. Men i alla fall, nu känns det som att vi landat i sommarlivet. Och jag ser fram emot träningen framåt. Eller nä, helt sant är det inte. Tuff träning är jobbig, det kommer man liksom aldrig ifrån. Och stundtals är den även ångestfylld. Men så länge man har en lätt och lite pirrig ångestfylld känsla så är allt som det ska vara! Och jag tänker att jag tar en dag i sänder. Så länge det är roligt kutar jag på enligt plan.

Veckans stora händelse är annars att jag tappat en tånagel.

Men där under fanns ju en ny liten nagel så det var inte mer med det. Har tyckt att mina fötter och naglar har varit rätt förskonade efter alla mil.

Vi har även varit på Burgsviksbibblan och jag lånade Ingmarie Nilssons bok ”Löpträning”.

Jag gillade den! Mycket känner man ju redan till men bra förklaringar till allt och jag gillade tonen. Och ibland är det just väldigt kul att läsa om saker som man kan en del om. På tal om böcker så har jag även beställt en bok som kom här i slutet av veckan:

Jag skulle verkligen vilja bli bättre på att laga vegetariskt. Den här har massa goda recept men känns kanske aningen krånglig. Vi får se.

Men nu till löpningen. Jag har ju inte gjort veckosummeringar på det här viset tidigare men i och med att jag är nordens största vanedjur så tar jag det ändå dag för dag. Varning för bild- och textoverload! Fortsätt på egen risk!

Måndag

På måndagen sprang jag två distanspass. På morgonen genom vallmo- och sädersfält.

Totalt 16 km. Efter en varm dag på stranden var det dags för ytterligare ett distanspass.

Kroppen kändes lätt, som att jag flög fram i jämförelse med söndagspasset och jag fick både tutningar och vinkningar medan jag sprang. Förmodligen för att jag såg så glad ut. Jag sög in omgivningen, luften och la denna tur på minnet. Totalt 19 km. Måndagens total 35 km.

Tisdag

Morgonens distans är som mjölk; havet och himlen går ihop till ett så det ser ut som att båtarna flyger.

Totalt 10 km, som balsam för benen. Vi hänger på stranden och det är sådär smärtsamt vackert.

På eftermiddagen är det dags för tröskelpass.

Ner till havet och först lite hopp.

Sen iväg! Man känner sig alltid extra malplacé när man flåser förbi medan folk ligger och dåsar på stranden.

Stannar en stund vid raukarna och tänker att det är märkligt att något så jobbigt kan vara så skönt efteråt. Totalt 10,5 km.

Dagens totalt landar på 20,5 km.

Onsdag

Startar morgonen med 10 km distans. Det regnar och stranden är tom. Ja, förutom en kvinna jag sett ett par morgnar och de vanliga hundägarna.

Efter frukost åker vi till Visby och Kneippbyn. Vi har en av årets bästa dagar. Kombinationen nöjda barn och inte alltför mycket folk är oslagbar.

På eftermiddagen är det dags för tempopass även om häng och kaffe i en solstol i skuggan är lockande.

Värmer upp och kör sedan igång med mina tre tempoblock. Hittar en bra väg som i alla fall delvis ligger i skugga och lyckas hålla tempot riktigt bra på den två första blocken. Sista blocket tappar jag ett par sekunder men hallå, semesterlägret har ju precis börjat. Totalt 20 km med upp- och nedjogg så dagens total landar på 30 km. Bäst är ändå trädgårdskonserten när jag kommer hem.

Torsdag

På torsdagen springer jag inte på morgonen. Det är mulet och jag ligger kvar och myser i sängen. Vi äter nybakat bröd till frukost (Obs! Ej hembakat. Tur det finns bageri nära.). Sicken semesterkänsla. Vi åker och handlar mat, köper fiskespön och lånar böcker på bibblan. På eftermiddagen ger jag mig av på ett långpass.

Snudd på en repris av söndagens långpass: springer bort till Hoburgen som jag rundar och sen tillbaka. Fast känslan tusen gånger bättre idag. Skönt att springa lite senare på dagen. Sol och moln blandat, stundtals rejäl motvind. Totalt 36 km.

Fredag

Vaknar till distans.

Vanliga rundan längs havet.

Önskar att jag alltid kunde springa såhär vackert – vilken lyxfrukost! Totalt 9 km. På eftermiddagen blir det tröskelpass.

Idag med syrrans man Nils! Solen skiner och vi är så duktiga som drar på oss löpardojorna istället för badbrallorna.

Vi värmer upp och sätter sedan av längs havet. Nils håller riktigt bra fart och jag hamnar några meter efter. Efter ett par km tvingas jag pga magen springa in i skogen och ta en kort ”paus”! Men strax därpå är jag tillbaka, snabbare än någonsin, och springer nu om Nils som hamnar på efterkälken – men såklart lite fusk i och med min minutpaus.

Passet landar på totalt 12 km med upp- och nedjogg och dagens total blir 21 km.

Lördag

Sover så gott som åtta timmar varje natt. Tänk vad kroppen måste vara lycklig. Tanken på en lång, mörk vinter skrämmer mig såhär års. Hur ska man stå ut, orka? Jag kliver upp och smyger ut i morgonen.

Alltid havsrundan på morgonen, ljudet så skönt för öronen. Jag tar det lugnt, joggar 7 km och sparar krafterna till eftermiddagens långa tempopass. Efter frukosten cyklar vi till stranden och gräver ner varandra.

På eftermiddagen åker de andra och köpet glass. Herregud så frestande. Själv byter jag om och ger mig av på ett tempopass bestående av 10+10 km.

14:00 och gassande sol – inte bästa upplägget för att ge sig ut på ett sånt här pass. Samma sak förra lördagen. Men inte så mycket att göra åt saken. Värmde upp 3 km och sen iväg. Första 10 km gick i 4:07 min/km. 2 minuters vila på en solig grusväg där jag önskar att jag hade haft min personlige vätskelangare med mig. Men någon sån har jag ju inte så det var bara att härda. Och sedan dags att sätta fart igen. Sista 10 km landade på 4:01 min/km. Totalt 24 km. Sprang raka vägen ner till havet och badade. Jag var så varm, det fick vattnet att kännas som Thailand. När jag kom hem tvingade jag gänget att äta mer glass. Jag var i akut behov av Razzle Dazzle.

Söndag

Veckans andra långpass. Velade om jag skulle kuta på morgonen eller eftermiddagen men beslöt mig till sist för att få det gjort och därmed ha eftermiddagen fri.

Återigen bort till Hoburgen. Alla måste varit på stranden för jag mötte knappt en endaste bil. Totalt lugn och jag hittade en sån skön känsla inom mig där jag sket i klockan och bara var där i naturen. Jag kan verkligen bli naturreligiös när jag kutar, kan känna sån lust att bli ett med vägarna, ängarna, allt. Passet landade på 40 km och återigen sprang jag direkt ner till hamnen efteråt och badade på finaste stället.

Det var min första semestervecka. Både lätt och tung. Lätt för att jag får hänga med familjen med allt vad det innebär och för att jag får springa i så fantastiska omgivningar. Tung för att jag tränat en hel del. Veckan landade som sagt på 21,3 mil och jag tror det är rekord för mig. Än så länge håller kroppen. Lite småskvanker har jag känt av så t ex tog jag bort spänsthoppen på sista tröskelpasset. Men annars känns det ok, lite känningar här och där hör till vanligheterna och brukar gå över av sig själv. Huvudet håller också än men det tar mentalt att plöja så många mil, det gör det. Som sagt, en dag i sänder – annars kan allt kännas övermäktigt. Sist men inte minst: två produkter som jag tyvärr gått och förälskat mig i. Tyvärr för de var inte billiga. Först denna hand- och fotkräm:

Den luktar lavandel och man ska visst bli trött av den. Funkar på mig! (Hmm kan ju också vara alla mil som gör mig trött…). Och sen den här från samma märke:

En olja som jag smörjer in benen med. Och armarna. Och magen. Jag har blivit besatt av den!

Det var allt från mig. Hoppas ni alla har en fin och svettig sommar! Vi hörs om en vecka igen!

Springer långt och varmt och äter glass. Och badar tre gånger!

Ojoj. Jag sov som en stock i natt. Vaknade vid sju och kunde utan problem ha somnat om. Men nu var det ju så att jag ville ha långpasset avklarat till gänget kom, så jag fick gå upp och äta havregrynsgröt med banan och russin i. Sen låg jag en stund i soffan i vardagsrummet och njöt av tystnaden. Sen bäddade jag barnens sängar. Att bädda övervåningen i våningsängar kan vara bland det tråkigaste som finns. Efter ett par timmar gjorde jag mig redo. Himlen var alldeles klarblå och det skulle bli varmt, så det var bara att fylla vätskebältet. Jag stoppade även ner en energidricka. Lika bra att börja vänja magen så smått inför Berlin även om det är ett bra tag kvar dit.

Ali ville hänga med men jag försökte föklara för honom att han inte skulle palla att springa ända till Hoburgen och tillbaka.

Han verkade ha svårt att förstå så jag fick stänga in honom så jag kunde springa iväg utan kattsällskap. Sen började jag springa. Längs havet, bara några enstaka människor ute. Efter sju km sprang jag upp mot Augstens men istället för att sedan svänga ner till vattnet igen så fortsatte jag på asfaltsvägen. Jag har en riktigt bra rutt för långpassen här nere men var sugen på att testa en annan variant idag. Sprang förbi familjer som satt i godan ro i morgonsolen och läste tidning och drack kaffe medan jag harvade på. Efter en bra bit svängde jag ner mot Hoburgen. Rakt fram en ganska lång bit men sedan äntligen nere vid kustvägen som går fram till Hoburgen. Höga klippor på ena sidan och så havet på andra. Hade lämnat kameran hemma så jag kan tyvärr inte ge er bildbevis från denna fantastiska väg. Men fint var det. Men det var också väldigt väldigt varmt. Och mina ben kände fortfarande av gårdagens tempopass. Kändes därmed skönt att trycka i sig en energidricka vid 20 km. Kom på att den här med citronsmak smakar exakt som Festis – man ser bara lite sportigare ut! Jag rundade Hoburgen. Hade först tänkt vända om och ta samma väg tillbaka men insåg att jag istället bara kunde fortsätta. Vidare på asfalten. Stekande sol och noll skugga. Tur jag hade vatten, fick snåla så det skulle räcka. Förbi Körsbärsgården och kastalen i Sundre. Där tog jag in på min Don Quijote-väg; väderkvarn och torrt och jävligt (fast på ett bra, hårt vis). Sen en bit genom skog (tack och lov för skuggan) och sen återigen längs havet. Idag behövde jag peppa mig själv på ett vis jag vanligtvis inte brukar behöva. Jag tror förra veckans förkylning gjorde sitt till, och så passet igår ovanpå det. Sen blev det även en del sandlöpning och gaaaah, kämpa benen, kämpa! Hade bestämt mig för 35 km idag. När klockan pep och visade att jag var klar, och faktiskt hållit ett bra tempo, så var jag precis framme vid vår lilla stenstrand. Idag var det inget snack om saken. Drog av mig skor och strumpor och klev rakt ner i vattnet med alla kläderna på. Herrejesus, ett av mina topp fem bad någonsin. Jag var så förbaskat varm och trött och kylan var som en befrielse. Satte mig en stund i solen på en sten men efter två minuter hoppade jag i vattnet igen.

Jag var riktigt trött när jag kom hem, ja det syns ju. Skönt med sol absolut men lite mer skugga under mina 35 km hade inte varit fel. Några timmar senare kom äntligen Olle och barnen! Vi åkte genast till Razzle Dazzle, hela stora familjen.

Jag åt fläder och saffran/honung. Efter det drog vi ner till hamnen och badade.

Sist i vattnet var såklart badkrukan – men jag badade! För tredje gången idag!

Mitt vita löparlinne samt vita rumpa kommer jag aldrig bli av med. Jag spenderar så att säga mer tid i löparskorna än i bikini. Vi satt där på stranden, Olle och jag, och alla barnen badade och solen sken.

Då, hör och häpna, överraskade jag med att börja grina! Inget hulkande men några semestertårar över att alla äntligen var tillsammans och sommarlovet precis startat. Och kanske också för jag var lite trött efter värmeböljalångpasset.

När jag torkat tårarna och alla badat klart så åkte vi hem igen och inspekterade Febes lilla odling som hon skapat i Småland och tagit med sig.

Oerhört lovande! Hoppas bara hon inte ärvt mina helt ogröna, ja rentav dödsbringande, fingrar.

Det var den söndagen. Nu springer jag på här nere och så hörs vi om en vecka igen. Hoppas ni får en trevlig vecka. Och under tiden lär jag sluka några såna här askar som jag nu ”hakat” upp mig på.

Det måste vara alla bilderna från barndomen som vi vältrade oss i igår. Det fick mig liksom sugen på godis från barndomen också… Hej då!

En lång dag och gotländskt fart!

Den där lätt illamående känslan man brukar ha när man går upp i ottan för att ta ett tidigt flyg till Arlanda. Den hade jag idag när jag klev upp 04:30. Fast jag skulle ju inte till flyget utan färjan. Jag och katterna fick åka med mina föräldrar.

På färjan gick vi upp på däck, stod där i solen och nu kändes det i hela kroppen: Sommarlov! Och sen så åt jag lite mer frukost.

Slumrade i bilen från Visby. Nästan som när man var liten när jag satt där i baksätet. Vi kom fram till huset efter lunch. Min syrra och hennes familj var redan på plats.

Jag drog på mig springkläderna direkt. Tadaa!

Ner till havet. Mitt favoritlandskap.

3 km uppvärmning och sen upp på vägen igen.

Nu var det dags för tempo! Tröttheten jag känt imorse var som tur var borta och benen taggade för lite fart. Men varmt var det! Sprang bort mot Hamra. Mentalt alltid lite av en utmaning att springa de här passen här. Hemma finns så mycket hållpunkter att ta fäste på och liksom mentalt dela upp passet genom. Men här är mest rak väg. Och motvind! Förbi Hamra och så vidare. Piip. Första 10 km! 2 min vila.

Sen dags igen! Nu kändes det i benen, fick kämpa för att hålla tempot. Pekka hade sagt att det kan ta ett par dagar innan jag känner flytet efter brakförkylningen, och nog stämde det. Räknade ner kilometrarna och så äntligen, tio km till!

Puuuuh. Första tio gick i 4:08 min/km och sista tio i 4:06 min/km. Totalt 24 km med upp- och nedjogg. Sprang ner och gluttade på havet. Tänkte faktiskt bada men fegade ur, bäst att vara lite försiktig nu när jag precis varit förkyld. Från grymt mycket svett till iskallt bad kanske inte är det bästa ändå.

Sen hem till sockerkaka som snälla syrran bakat. Sicken lyx.

Sen satt jag med mamma och syrran på trappan i eftermiddagssolen och just det är det bästa jag vet. Solen sådär lagom varm så man blir alldeles sömnig.

Innan middagen bytte jag om igen.

Fast nu var det bara ett kort och lugnt pass.

Sprang längs havet. Till en början stela ben efter tempopasset men efter någon km släppte det. Temperaturen helt perfekt. Alldeles tyst och så en lätt bris ovanpå det. Nästan så man blev grinfärdig.

6 små km som gjorde att dagens total landade på 30 km. Jo, min mamma har tagit med sig en massa kort ner hit, från när vi var små. Just det här på mig och syrran älskar jag. Välkommen till 70-talet!

Åsa til vänster och jag till höger. Kolla min lugg. Jäkla bra min mamma var på att klippa rakt. Jag kör ju exakt samma style på Uma men lyckas aldrig sådär bra, hon blir alltid helt sne och dan. Jaja. Nu hem till grönt te och massera benen och sen däcka i sängen. Jag är helt slut. Och imorgon är det långpass så det gäller att ladda om. Och sen kommer Olle och barnen! Som sagt, blir ett sista litet inlägg imorgon och sen kör jag söndagsrapporter. För jag kan inte sitta här vid pumphuset för jämnan bara för lite internet. Hej då!

Fram och tillbaka och farväl till stan.

Idag hoppade jag upp när klockan ringde! Rakt ner i löparskorna. In mot stan och över bron.

Efter en bit kände jag plötsligt av min ena höft på ett irriterande sätt. Jag blev sån där olyckskorp som kraxade för mig själv ”En olycka kommer sällan ensam…” Och då tänkte jag alltså på brakförkylningen som jag precis bemästrat. Men jag kutade på, tog en extrasväng i Lill Jansskogen. Plötsligt så bara släppte den där känslan i höften, poff! Försvann. När detta hände så sammanföll det med en gammal låt av Moldy Peaches, ett märkligt band som jag gillar. Och där och då gick det inte längre att ta det lugnt, fick sånt lyckorus för kroppen kändes så pigg och låten var så bra så jag galopperade Odengatan fram bland morgonpromenixarna.

Totalt 13 km. Sen blev det kaffe i duschen.

Sista dagen innan semestern = hur mycket som helst att göra på jobbet. Så det var presentationer och möten och massa att fixa. Men på lunchen hade jag ett ärende på stan och då passade jag på att handla mat här.

Sen promenixade jag tillbaka till jobbet med min påse. Och hittade klotter som jag såklart var tvungen att ta ett kort på.

Sen åt jag mina supergoda vegetariska dumplings framför datorn.

Och knegade vidare. Tills det var dags att springa hemåt!

Insåg att det här blir sista stadsrundan på ett tag. Därmed blev jag sugen på att ta en extrasväng ut på Djurgården. När jag sprang Valhallvägen fram genom så luktade det helt otroligt. Det luktade så gott men det var sån märklig doft. Inte bara natur, fast det var ju bara natur men liksom odefinierbar natur. Oerhört trist att läsa om eftersom ni aldrig kommer kunna känna doften så nog om det. Förbi Kaknästornet där det var demonstration.

Och ut på Djurgården!

Det var så perfekt springväder. Det gick inte att ta det sådär jättelugnt, benen ville kuta på nu. Vände vid lilla bron och så mot Lidingö.

Och så välkomstkommittén när jag kom hem.

Totalt 17 km. Dagens total blev 30 km och nu känner jag mig redo för lite tempo på Gotland imorgon. För tidigt imorgon bitti tar jag färjan ner med katterna. Olle hämtar upp barnen i Småland så på söndag är äntligen vår vanliga familj samlad igen. Jag tänker att det nog blir ett litet inlägg imorgon och sen ett till på söndag. Efter det börjar jag med mina söndagsrapporter medan jag är på Gotland. Nu ska jag packa det sista. Som vanligt bara pyttelite vanliga kläder men ett jättelass med löpargrejer. Tur jag har en pilatesboll där nere redan… Farväl!

En tacksam julijogg.

När jag kom hem från jobbet bytte jag om från det här…

… till det här.

Tänk att det kan vara sån lycka att få hoppa i ett par tights av syntetmaterial! Men det är det verkligen när man varit sjuk. Jag hade först tänkt springa imorse men vågade inte. Ville verkligen känna efter ordentligt hela dagen att jag kände mig pigg och kry. Och det gjorde jag. Så jag gav mig av på en jogg. Det gäller att ta det lugnt de första dagarna efter sån här brakförkylning. Ut mot Hustegaholm. Ahh, sicken kväll.

Vass. Kan vara bland det finaste som finns.

Men jogg däremot, jag har sagt det förr, det är inte min grej. Just när man inte får springa fort, då känns den där joggen så seeeeeg. Det är en sak om benen är trötta efter ett hårt pass, då är lite jogg skönt. Men annars tycker jag bara det känns hackigt och jag tycker mig bara känna en massa krämpor överallt. Inget flyt. Men så är det när man varit brakförkyld. Då är det jogg som gäller. Samma sak kommer det vara imorgon, bara lugnt spring. Men i alla fall. Sommarkvällen var det som sagt inget fel på.

Men mitt i allt det här fina så får jag plötsligt syn på de här två.

Alldeles jättedöda. Både han (hon?).

Och han (hon?).

Var de bröder? Systrar? Och vad hade hänt? Jag blev lite sorgsen och tänkte på det hela när jag sprang vidare. De där två små mössen blev som en symbol för att inget är självklart. Att man ska vara lycklig som kan springa såhär en sommarkväll i början av juli, visst lite seg efter en förkylning, men ändå. Jag springer!

Totalt 12 km. Gjorde juice när jag kom hem med ett ton ingefära i.

Och sen åt vi grillad lax och en massa grönsaker. Och nu, nu längtar jag så efter barnen och att vara alla tillsammans allihop och cykla till havet och smörja in alla med solkräm och springa på gotländsk asfalt och äta glass på Razzle Dazzle och trängas med alla andra sommarturister i mataffären och tappa räkningen på dagarna och dricka förmiddagskaffe och eftermiddagskaffe och kanske även lunchkaffe däremellan och… jaa, jag längtar helt enkelt efter sommarlov med familjen. Bara en jobbdag kvar nu!

På bättringsvägen.

Jo, det måste jag säga att jag är. Ingen feber men hostig och dan. Och varje gång jag hostar får jag jätteont i huvudet. Men som sagt, på bättringsvägen är jag. Igår när jag tänkte på löpning så kändes det som ljusår bort. Nu hoppas jag på en lätt jogg imorgon eller allra senast fredag. Vi får se. Jag går inte runt och fryser längre vilket gör att jag kunnat lämna fleecetröjan bakom mig och numera istället hasar runt i denna av bomull.

Bara en sån sak! Jag har även städat ur kylskåpet, men efter det vart jag helt slut. Kan i för sig bero på att jag hittade potatisar från 1800-talet längs ned i den där lådan som man egentligen ska ha prydliga flaskor i. Där har vi istället potatis, morötter och sånt. Och när man står i affären undrar man jämt Men har vi verkligen morötter och potatis hemma? Bäst jag köper! Och så köper man en till påse som läggs på de andra femton som redan fanns, och till slut så hittar man stackarna längst ner när man städar inför sommarlovet. Och då är de inte så roliga att ha att göra med. När jag hade samlat krafterna efter detta så lagade jag pannkakor till mig själv. Till detta blev det en deckare som jag inte hunnit läsa.

Men nu ska ni få se en riktigt ful grej. Den är så ful att jag blir arg på den varje gång jag tar fram den.

Har jag visat den tidigare? Jag kan ha gjort det. Vad det är? Jo, det ska jag berätta. Det är en grej man masserar sitt eget huvud med. Man håller den ovanför skallen och sen för man den bara upp och ner. Det är synd att den ska vara så ful för den är väldigt skön. Just när man är såhär lite krasslig och skruttig så är den perfekt. Jag älskar huvud- och hårmassage men det är inte alltid familjemedlemmarna vill ställa upp och då tar jag fram denna. På förpackningen står det att den härstammar från den australienska urbefolkningen ”som visste hur man kunde aktivera dolda energikällor genom huvudmassage”. Även perfekt om man har svårt att somna för den gör en alldeles trött. Det var det jag hade att rapportera. Vi får se hur det blir imorgon, jag håller tummarna för några löpsteg men vi får se vad kroppen säger.

Ärtsoppa och marathonminnen.

Ahh jag är så trött på att vara sjuk. Hoppades optimistiskt att jag skulle må lite bättre idag men nähä. Sämre! Hostig och snorig, lite småfeber och allmänt seg. Ögonen svider och känns som små grisögon. Det är inte kul alls. Min lyxlördag känns som evigheter bort. Gick jag verkligen runt på stan som att det inte fanns någon morgondag och mådde bra? Och långpasset i söndags, hände det verkligen? För det känns ju som att jag varit sjuk i en vecka och inte sprungit på minst två månader.

Det enda som är bättre idag är att jag fått tillbaka lite smak för den var som bortblåst igår. När smaken försvinner så blir konsistensen på maten desto viktigare. Därmed går en massa mat bort. Rätt mycket mat känns faktiskt väldigt äcklig när man tar bort smaken och bara tuggar en massa. Soppa brukar ju vara bra på det viset så det åt jag igår. Jag lagade ärtsoppa men det kunde verkligen varit vilken soppa som helst i och med att det smakade noll. Som tur var blev det över så jag kunde köra en repris idag, nu med smak! Se bara så trevligt jag dukade upp åt mig själv här på lunchen. Allt för att skapa en trevlig idyll mitt bland hostet och snorpapperna.

De här receptet på ärtsoppa som min mamma lärt mig är himla bra för det är så enkelt att det stannar i huvudet (och jag vet att jag pratat om det tidigare på bloggen). Är du sugen gör såhär: Koka upp en liter vatten med en hönsbuljongtärning (eller kanske två om man vill), häll sedan i 600 g frysta gröna ärtor. Koka en liten stund, ca fem minuter. Mixa med en stavmixer. Redan klart! Till detta har man citron, färskriven pepparrot och lite crème fraîche. Och jag gjorde även grillade tacosbröd med vitlök på. Efter det serverade jag mig själv te och pistonger, mitt favoritgodis.

Och nu ligger jag i soffan och tycker synd om mig själv medan solen skiner utanför. För att muntra upp mig själv så tittar jag på lite bilder från Stockholm Marathon.

Min favoritbild är den här. Upploppet inne på Stadion. När jag redan insett att jag kommer nå mitt mål men kämpar för att komma under 2:56…

… och jaaaa, 2:55:59! Det är sånt här man får drömma sig tillbaka till när man ligger i soffan med sina små grisögon och längtar efter massa spring. Ajöss.

Krasslig!

Hej alla människor. Jag är lite sjuk. Japp, så blev det till slut. Ligger hemma i soffan i min fleecetröja, och med en snyttoalettrulle bredvid mig. Jag mådde bra igår kväll men sen i natt så blev jag plötsligt väldigt täppt i näsan och sov dåligt. Så idag är jag hemma och snorar och hostar. Har ingen feber men känner mig lite matt. Gick in i tvättstugan för att köra min sjukdomskoll och mycket riktigt, blev svettig och snurrig. Även om jag nog hade kunnat gå till jobbet så känns det taskigt att sitta där och hosta, och kanske smitta ner alla andra precis innan semestern.

När jag blir sjuk kan jag inte låta bli att försöka härleda smittan. Oftast är det inte så svårt när man har tre små barn, men ingen av dem har varit dåliga. Men tunnelbana har jag åkt. Och när Olle och jag var på bio förra helgen så satt det en tjej bakom mig och hostade. Jag såg henne utanför bion innan vi släpptes in, eller hörde henne rättare sagt. För hon hade sån otrolig förkylningsröst och jag tänkte, bara jag inte hamnar nära henne, bara jag inte hamnar nära henne. Men det gjorde jag givetvis. Hon satt lägligt precis bakom mig, ja sådär att hon kunde hosta rätt i nacken på mig. Jag nojade och Olle blev irriterad och sa att jag fick väl skaffa mig ett Michael Jackson-syrgastält. Det var ju meningen som ett skämt men faktum är att jag blev smått intresserad. Är dock osäker på hur stämningen skulle bli i kundmöten om jag satt i ett tält. Återkommer om det.

I alla fall, nu är det som det är. Även om det är galet trist att vara krasselmaja så är det lika bra att det kom nu när barnen är borta. Det finns inget tråkigare än att inleda semestern med att vara sjuk och seg när man vill hoppa och tjoa med barnen. Och jag hatar dessutom att vara dålig just när jag är på Gotland. När jag kommer dit på lördag vill jag kunna springa i allt det där fina som jag längtat efter. Dessutom så inleder jag då min semesterträning (läs träningsläger) som jag ser fram emot. Dock tycker jag att jag blev sjuk ovanligt tätt inpå denna gång. Senast var i början av maj dvs knappt två månader sen. Men! Något positivt är dock att jag har hemmet fullt av massa C-vitamin som jag ska chocka förkylningen med. Ser ut som Hötorget här hemma!

Bara en detalj om jordgubbarna. När jag var och handlade dem igår så såg jag en dam som stod och plockade i alla lådor. Ok att byta ut någon enstaka jordgubbe i en kartong men hon stod alltså och pillade ut varenda en som hon hittade och tyckte var fin, och bytte ut mot de hon ville bli av med i sin egen ask. Hon tog upp en jordgubbe, höll upp den mot luften och inspekterade den, sen tog upp nästa osv. Herregud och så säger vi till barn att de inte ska gå runt och pilla på all frukt i affären! Sa jag något då? Nej givetvis inte, jag blängde bara lite fegt. Nog om det. Om nu inte all denna frukt hjälper så är det tur att jag har de här märkvärdiga popcornen hemma också:

Jag kanske till och med ska börja med dem? Mer trevligheter är att jag tagit fram denna:

En ny fin anteckningsbok som jag ska jobba i här hemma. Köpte den på Hay när vi var i Köpenhamn. Nästan så fin att jag inte vill kladda ner idéer i den. Sen om jag blir trött på allt det trevliga så kan jag alltid rulla mig själv med någon av dessa:

Tänk att lite skumgummi kan göra så ont. Nej, nu ska jag kladda ner idéer. Hej från soffan.