Är så trött på mina vintertights så imorse körde jag långkalsingar och tunnare tights över. Det var lite uppiggande ändå. Igår kväll låg jag och funderade på om jag skulle springa morgonens pass på band men bestämde mig till slut för att köra utomhus. Så det blev 3 km uppjogg. Sedan spänsthopp.

 Därefter dags att köra tröskelpass på denna inte alltför inbjudande väg. Jag hade Icebugs på mig för säkerhets skull.

 Kändes helt ok när jag sprang mot bron men när jag sedan vände om var det motvind och det blev ett jäkla kämpande för att hålla farten. Kanske att jag borde kört inomhus istället men för egen del så tycker jag inte riktigt att fartpassen på band går att jämföra med att springa ute. Hur man än gör så blir det en annan känsla. Men imorgon får vi se, då kanske jag drar mig inåt.

 Därefter nedjogg. Förbi den här högen som jag skulle vilja smälta ned med en gigantisk hårtork.

 Kan hända att jag försöker mig på det. Totalt 10 km. Hej.

 Vaknade till ännu en kall morgon. Men nu har jag bestämt mig: inget klag på kylan. Så länge det är barmark så gillar jag tusen gånger mer att det är kallt, klar himmel och sol. Bara att dra på sig ordentligt med kläder. Vilket jag gjorde.

 Rånarluvan åkte fram igen. Eftersom jag skulle flåsa på rätt ordentligt så tänkte jag vara snäll mot lungorna. Hade luvan uppdragen ovanför munnen under uppjoggen på 3 km. Sedan spänsthopp, ner med luvan så man kan andas ordentligt, och därefter tröskelpass. Skön känsla idag, var nog bra för kroppen med bara lite hederlig distans igår. Flås, flås, kämpa på. När jag sprang kom jag att tänka på Gotland. Oj så många såna här pass jag och Nils körde i somras. Om ett par veckor ska vi dit igen, hela stora familjen. Dock osäkert om jag kan få med mig Nils på något tröskelpass, vi får se. När jag är stressad så tänker jag på huset och mina springrutter där nere, och då är det som att jag blir alldeles lugn. Hoppas bara det inte är massa is och snö.

 Totalt 10 km. Hemma blev det stretch och gröt.

 Och nu blir det jobb!

 Upp och ut. Idag tidig filminspelning så veckans kortaste kvalitetspass fick det bli. 3 km uppvärmning. Härligt när man är uppe tidigt och ser att det kommer bli en fin dag. Sen att man själv ska sitta instängd i en studio hela dan och kvällen är en annan sak.

 Lite utfallssteg och spänsthopp (men så stel jag kände mig!) och sen dags att köra igång. Här satte jag fart:

 Stundtals isigt och jag längtade till min sommarrutt som är lite mindre kuperad. Men jag kämpade på. Förbi macken, upp mot Lidingöbron och sen över halva bron, vände och sen tillbaka.

 Totalt 5,06 km, 3:57 min/km. Sista backen som sluttar uppför på ett ganska segdraget vis gjorde benen trötta där på slutet.

 Men så skön känsla att jogga en sista kilometer efter en kraftansträngning! Särskilt i den fina morgonen. Hem till supersnabb stretch. Längtar efter att ha lite tid att stretcha i lugn och ro.

 Dusch och sen iväg till filminspelningen! Rolig dag!

 God morgon! Är fortfarande lite kär i nyheten att det går att springa kvalitetspass på morgonen innan jag ger mig av till jobbet. Ja, för att det hinner bli ljust så tidigt. Sen kan jag ändå gilla att göra det sådär på vägen men att slippa ryggsäcken är ändå ganska skönt. Idag stod det tröskelpass på mitt schema. Men jag började med att värma upp 3,5 km. Sen blev det utfallssteg och lite spänsthopp. Jag tar det dock aningen försiktigt med just hoppen för fotens skull, vill inte på något vis reta upp mina gamla skada. Tröskelpassen och backintervallerna fick jag ju lägga ned helt och hållet en bra bit innan Berlin Marathon i höstas. Foten pallade det inte, ahh minns hur ont jag hade. Jaja, efter hoppen så var det i alla fall dags att sätta av. Det är fortfarande snö där jag vanligtvis brukar köra de här passen så nu får jag istället springa mot Ropsten och tillbaka, vilket inte är helt optimalt då det är lite för kuperat och rätt isigt på flera ställen. Tjong! Iväg. Vände efter 10 min och hade då hunnit halvvägs över bron. Tillbaka samma väg (jävla backar), fick skrika URSÄKTA så högt att jag skrämde liv på några gatuarbetare som stod i vägen på gångbanan. 5 km, snittfart 3:59 min/km. Därefter nedjogg. Totalt 10 km.

 Avslutade det hela med stretch.

 Och nu: en ny dag. En fredag.

 Herrejesus vilken tur att jag är frisk. Hade jag inte fått springa i det här vårvädret innan kylan kommer tillbaka så hade jag blivit tokig.

 Idag var det ju till och med så varmt att jag kunde ha vanliga löparvantar dvs inga stora boxarvarianter. På lunchen var det dags för årets första tröskelpass. Det som jag kallar tröskelpass och inte tröskelintervaller. Mina tröskelpass kan nog närmast liknas vid snabbdistans, fast ändå inte för det är hela tiden viktigt att undvika mjölksyra. Otroligt länge sen jag körde den här typen av tröskel då min fot inte klarat av det. Fick lägga ned den typen av pass ett bra tag innan Berlin. Men nu var det alltså dags. Pga fortsatt sjuka barn och jobb hemifrån så fick lunchpasset äga rum ute på Lidingö. 3 km uppvärmning i 4:45 fart följt av utfallssteg och några spänsthopp. Kände mig lite nervös. Fastän det bara var ett litet lopp jag själv skulle vara med i.

 Ingen idé att dra ut på det – iväg! Svårt att hitta en lång plan sträcka här ute. Jag har en rätt bra rutt men just nu är den alltför snöig och ojämn. Nu sprang jag istället på gångbanan som går längs Norra Kungsvägen. Där är det dock några sega backar på ett par ställen som jag hellre hade varit utan. Men i alla fall. Sprang gjorde jag. Till en början vågade jag inte titta på klockan för rädsla att bli besviken. Jag har ju bara matat på med distans, tänk om farten helt försvunnit ur mig? Flåsade förbi några människor som skrämt hoppade åt sidan när jag, biet (helt svartklädd med gula skor), rusade förbi. Halvvägs över Lidingöbron vände jag och sprang tillbaka. Kämpade uppför sista sega backen, mjölksyran nära, saktade ner för att få det att släppa, och sen full rulle sista biten. Piiip!

 20 minuter, exakt 5 km, snittfart 4:00 min/km varav första och sista gick i 3:54-fart. Jorå, det finns väl lite fart där, som kanske konserverats av vinterns distans. Och så var det ju de där backarna. Så det här blir nog bra. Får väl höra fotens utlåtande om det hela senare. Avslutade med 2 km nedjogg. Totalt 10 km.

Var tvungen att känna på lite tempo idag då jag tycker det kändes lite väl segt i helgen. Och så kan vi ju inte ha det. Bestämde mig för att köra ett hederligt tröskelpass på lunchen. Just tröskelpassen fick jag tyvärr ligga lågt med sista tiden inför Berlin för jag fick rejält ont i foten av dessa. Jag kommer ju liksom upp mer än vanligt på framfoten när jag kutar riktigt fort och då spänner det och sliter. Samma sak med backträningen.

Hur som, idag var det dags att testa både form och fot. 2 km uppjogg, förbi Karlbergs Slott och över till Kungsholms Strand.

 Där satte jag full fart. Kändes till min stora glädje bra, kände mig äntligen snabb! Flåsandes och frustandes spurtade jag förbi alla lunchjoggare och hundrastare. Vände tillbaka halvvägs och passerade alla ännu en gång, ännu mer flåsandes. Hela tiden på mjölksyretröskeln, och hela tiden bittert medveten om foten. Piip, 20 minuter, klar!

Ja, tempot finns där vilket var skönt och bra för självförtroendet. Men foten. Ojoj, stackars stackars foten. Jag hade glömt hur illa den gillar dessa pass – hur mycket jag än gillar dem. Haltjoggade tillbaka till kontoret. Rejält ont men ändå… lite nöjd. Dock ska jag inte ösa på med dessa pass om jag ska komma iväg till New York och fixa en bra tid, det är ett som är säkert. Förlåt foten men jag var tvungen, en gång. Så. Nu pratar vi inte mer om det.

 Lite NY-känsla på den här bilden eller hur? Ja om man bortser från Volvon.

 Upp tidigt. Dags för torsdagströskel. I de nya skorna! Till min glädje har de kortat skosnörena på höstens modell, på mina röda är de alldeles för långa trots att man gör dubbelknut. Först uppjogg. Alltid en seg känsla så tidigt på morgonen, man kan bara inte förstå hur man ska kunna ösa på för fullt, känns som en omöjlighet. Efter uppvärmningen spänsthopp och sen dags att köra igång. Kände mig ändå lätt i benen när jag satte av. Jag flåsade ut och förbi Hustegaholm och vände efter tio minuter för att kunna springa flackt. Tappade fokus för en stund och lät tankarna fladdra iväg och tappade nog några sekunder där, man måste hela tiden foka för att springa rätt. Trodde det gick lite snabbare men snittet på mina 20 minuter låg på 3:59.  Helt ok men det grämer mig att jag för bara några dagar sen låg på 3:53 i snitt. Men då gick jag å andra sidan upp på en lite mer human tid så jag tänker, och hoppas, att det finns mer kraft där inne i benen någonstans. Sen nedjogg och jag fick sällskap ev en svart katt som ville att jag skulle kela och inte springa.  Hem till ett lass gröt och ingefärsapelsinjuice. Skobetyg? Mycket bra! Känns precis som mina gamla vilket var precis vad jag ville. 

 Rrrrring! Klockan visade på 05.20 och det var dags att hoppa upp för att köra tröskelpass. Jag hoppade dock inte upp ur sängen, gled snarare lite motvilligt ur den då natten varit stökig med vandrande barn och egendomliga drömmar. Fast jag vet att det bara är de där första minuterna som tar emot och känns tidiga, när jag väl fått på mig skorna brukar tröttheten gett vika. Tio minuter senare klev jag ut genom dörren men klev in igen. Kollade termometern och insåg att det bara var fem grader ute. Jag drog på mig en långärmad tröja för första gången på evigheter och sen började jag uppvärmningen. Nere vid Kyrkviken svävade dimman ovanför vattnet och båtarna såg ut som kvarglömda rester av sommaren. Jag satte igång med spänsthoppen och sen iväg. Om det gick enkelt sist så var det en annan känsla idag. Kämpade på mina 20 minuter men benen kändes tunga och jag kom inte upp riktigt i samma sträcka som sist. Men ett bra pass var det, när det är sådär lite tungt kan jag ibland känna att det ger desto mer. Om inte annat mentalt. 

 Helt slut igår kväll men vaknade och var…utvilad. Bästa, bästa känslan. Kroppen redo igen! Kände direkt av ljuset i rummet att det var fint väder ute och mycket riktigt, sol och blå himmel. Resten av familjen sov fortfarande (varav 3/5 i vår säng) men jag lyckades krypa ur täcket utan att väcka någon. Ner till Lidingöloppet en sväng för uppvärmning och sen ner mot Kyrkviken där jag brukar köra mina tröskelpass. Spänsthopp, javisst, och sen dags att kuta iväg. Som vanligt fokus på att hålla just fokus så egentligen var det skitsamma vad det var för väder, hann ändå inte ta in något runtom. Kändes bra i benen men jag tittade inte på klockan. Så lätt att bli styrd av den och tappa fokus på mjölksyrekänslan i benen. Rusade på och sen piip, klar! 20 minuter körde jag, 5,15 km och snittfart på 3:53 varav sista km på 3:46. Tror det är något slags rekord för mig på tröskelpassen, yeay! 5 km på 19:25! Kändes riktigt, riktigt bra!  Kanske var det den utvilade kroppen, köttet eller allt godis igår kväll, eller att jag sprang passet två timmar senare än jag brukar. Eller bara dagsformen. För det har man ju lärt sig vid det här laget, att allt kan man inte styra över själv; kroppen har sina favoritdagar helt klart. I alla fall så fick jag lite hopp om att fixa milen på sub40 någon gång. Efter det nedjogg i det fina vädret och hem till gröt med hallon och jordgubbar. Och kaffe och croissant! På tal om croissanter, vill ni kolla på en rolig reklamfilm som inte alls handlar om löpning och som en fd kollega till mig gjort, klicka här.  Vill uppmärksamma er på att juicen i glaset kommer från våra egna äpplen. Vilken idyll va? Plocka äpplen i trädgården och göra egen juice. Så oerhört präktigt. Fast jag är nöjd med det för tidigare har vi bara låtit äpplena vara, ingen av oss gillar äppelpaj och jox, någon kanske plockat och käkat ett men annars har de trillat ner och ruttnat till fåglarnas glädje. Men nu är det juicefestival!