Var tvungen att känna på lite tempo idag då jag tycker det kändes lite väl segt i helgen. Och så kan vi ju inte ha det. Bestämde mig för att köra ett hederligt tröskelpass på lunchen. Just tröskelpassen fick jag tyvärr ligga lågt med sista tiden inför Berlin för jag fick rejält ont i foten av dessa. Jag kommer ju liksom upp mer än vanligt på framfoten när jag kutar riktigt fort och då spänner det och sliter. Samma sak med backträningen.

Hur som, idag var det dags att testa både form och fot. 2 km uppjogg, förbi Karlbergs Slott och över till Kungsholms Strand.

 Där satte jag full fart. Kändes till min stora glädje bra, kände mig äntligen snabb! Flåsandes och frustandes spurtade jag förbi alla lunchjoggare och hundrastare. Vände tillbaka halvvägs och passerade alla ännu en gång, ännu mer flåsandes. Hela tiden på mjölksyretröskeln, och hela tiden bittert medveten om foten. Piip, 20 minuter, klar!

Ja, tempot finns där vilket var skönt och bra för självförtroendet. Men foten. Ojoj, stackars stackars foten. Jag hade glömt hur illa den gillar dessa pass – hur mycket jag än gillar dem. Haltjoggade tillbaka till kontoret. Rejält ont men ändå… lite nöjd. Dock ska jag inte ösa på med dessa pass om jag ska komma iväg till New York och fixa en bra tid, det är ett som är säkert. Förlåt foten men jag var tvungen, en gång. Så. Nu pratar vi inte mer om det.

 Lite NY-känsla på den här bilden eller hur? Ja om man bortser från Volvon.