Tröskelpass

Avloppsrensning, spring, farväl, mer spring, restaurang och bio.

Medan ni andra drack snaps och badade midsommarbad mitt i natten, så slutade min midsommarafton med att jag upptäckte att det var tvärstopp i handfatet i badrummet. Efter lite krimmande kunde jag härleda stoppet till när Uma tidigare på dagen hade målat sin kusin Ida till en tiger. Med tuschpennor. Sen blev hon inte riktigt nöjd med resultat så då blötte hon ner tusentals små bitar toapapper för att torka bort tigern. Ca 90% av bitarna verkade dock ha åkt ner i handfatet istället för toaletten eller papperskorgen. Så när jag somnade igår kväll var det i tron om att vi skulle behöva ringa en rörmokare på måndag. Men! Nu på morgonen tog jag tag i det hela och lyckades få bort stoppet. Så jäkla nöjd med mig själv. Saken är att vi av någon aledning valde ett rätt dumt handfat när vi renoverade vårt badrum, så det är faktiskt inte så lätt att fixa det. Men som sagt, det gjorde jag (synd att jag inte kan höra när ni applåderar). Efter detta hjältedåd så tvättade jag håret på alla barnen och sen gav jag mig ut för att springa. Här ser ni rörmokaren:

Trots att jag bara drack pyttelite champagne igår så var det ändå som att kroppen gått ner i något dvallikt semestermood. Kroppen var inte så jättesugen på att behöva ta ut sig istället för att bara ligga i en solstol, läsa en bok och dricka en till kopp kaffe. Men men. Jag började med uppvärming för att vara snäll mot den och sedan spänsthopp. En äldre farbror passerade mig när jag hoppade som bäst och sa ”Men oj vad spänstig du är!” Det var ju trevligt att höra i och med att jag kände mig seg och inte alls så spänstig. Tack. Sen satte jag full fart ut mot Hustegaholm. Nu insåg benen och kroppen att det inte gick att streta emot, bara att ränna på och få det överstökat. Tomt ute vilket alltid är skönt när man ska springa fort. Tjong! Drygt 5 km tröskel. Och så nedjogg på det.

Totalt 10 km. Sen käkade jag typisk sommarlunch.

Därefter kramar och hej då till barnen som drog till Gotlandsbåten med mina föräldrar. När vi stängde dörren efter dem: k n ä p p t y s t. Som ett annat hus. Vi drack kaffe och sen tog vi oss samman och tog tag i en grej som vi skjutit upp så länge: städa i garaget. Kan vara en av de tråkigaste sysslorna som finns. Rensa avlopp är mycket roligare. Men vi gjorde det i alla fall och kände oss väldigt duktiga. Det går också rätt mycket snabbare att städa när man inte har små barn som börjar leka med allt som man vill städa bort. En stund senare skulle Olle springa, och då insåg jag att jag ju kunde springa samtidigt. För det var ju bara vi hemma. Vad glad jag ser ut.

Det var evigheter sen vi sprang tillsammans. Helt ärligt, jag tror det är åtta år sen.

Eller, tillsammans och tillsammans. Olle sprang hela tiden en bit bakom. Jag vet faktiskt inte varför. Fast han höll på att tjata om att det var kvavt ute så det var kanske lika bra för sånt gnäll orkar jag inte lyssna på medan jag springer, och förresten lyssnade han på musik. Efter ett par kilometer så ville vi ta olika rutter och skiljdes åt. Jag fortsatte på grusstigen hela vägen ut mot Elfvik.

Förbi hästarna och lammen och sen tillbaka på gångvägen. Det var så lugnt och fint ute.

Efter mina 14 km distans körde jag en del backövningar. Egentligen var jag sugen på att bara dra hem men samtidigt så hade jag ju en massa tid i och med att barnen var borta. Lika bra att passa på. Totalt landade eftermiddagspasset på 19 km och dagens summa blev 29 km. Nu då? Nu blir det middag i stan och bio.

Det gäller att passa på! Ajöss alla människor.

Tröskelpass till djurens förskräckelse.

Ni vet min väckarklocka ”Dream Machine” som jag tjatat om tidigare? Jag är verkligen nöjd med den. Den har som sagt olika naturljud att välja mellan så man kan vakna till allt från vågskvalp till vind, eller undervattensljud om man så vill. Jag har ändå kommit fram till att favoritljudet är regnsmatter, även om det ibland är just svårt att vakna till det då det samtidigt är aningen sövande. Idag var det i alla fall det som väckte mig. Rakt från sängen och ner i kläderna. Uppjogg i den fina morgonen som var så stilla, så stilla.

Sedan sprang jag tröskel. Nackdelen med att springa fartpass så tidigt på morgonen är att det är svårt att komma upp i riktigt bra fart, när jag kutar på lunchen går det oftast fortare. Fördelen är dock att man är helt ensam. Eller inte helt. Först såg jag en räv, men den var för snabb, och jag med, för att jag skulle få upp kameran. En stund senare höll jag på att bli attackerad av ett gäng canadagäss, några föräldrar som ville skydda sina små ulliga ungar från den flåsande människan som spurtade förbi. De väste och drog fram i en klunga mot mig, men jag klarade mig utan bett.

Totalt 10 km. På nedjoggen sprang jag förbi några fler såna där gäss och återigen blev de sura på mig. Men nu hann jag fånga dem på bild!

Efter det här vildmarksäventyret duschade jag, kramade barn och köpte en leverpastejmacka.

Och nu fortsätter onsdagen.

Puh. Och pust. En späckad dag!

Alltså. Det här var en mastig dag. Jag tar den från början.

Jag klev upp och gav mig ut på ett morgonpass. Lite kyligt ute, tur man blir varm så fort man börjar kuta. Lång uppvärmning innan det var dags att riva av ett tröskelpass. Alltid lite nojigt att köra det dagen efter ett långpass, om benen ska leverera något av värde. Som vanligt kände jag mig seg på uppjoggen, men just det har jag börjat lära mig; det är bara så det är och inget att bry sig om, det händer något i kroppen när man startar om klockan och kör igång. Oftast i alla fall. Jag satte fart här:

Flås och pust. Idag lite jobbigare än sist men det är också för att banan är lite mer kuperad jämfört med när jag kutar i stan. Egentligen gillar jag den här slingan bättre. På nedjoggen sprang jag förbi den här och tänkte, men vad trevligt med en sån fågel här ute!

Ja, tills jag insåg att den var av plast. Jag tyckte väl att den stod väldigt still.

Totalt 10 km med upp- och nedjogg. Efter det så satt vi hemma och jobbade på förmiddagen. Fritids hade nämligen en såkallad planeringsdag. Jag vet, jag vet. Det är bra med planeringsdagar, såklart det ska planeras grejer men ändå – man tycker ändå att de dyker upp lika chockartat varje gång. I alla fall, vi hade planerat att ta eftermiddagen ledigt pga detta och så blev det. Och vad gjorde vi då? Jo, drog till Gröna Lund med alla barnen! Men innan dess gjorde jag att smart drag och tog på mig sportlinnet under tröjan. Jag är oerhört bra på att planera, måste jag säga.

Vi tänkte att vi var smarta som gick på Gröna Lund en vardag. På en måndag! För det gör ju ingen annan. Trodde vi tills vi kom fram. Lång, ringlande kö. Men det gick fort och strax var vi inne.

Jag vet inte hur det är för er men jag har blivit helt handikappad på såna här nöjesfält sen jag blev äldre. Jag mår illa av att bara titta på grejerna. Tur att vi har duktiga barn som tycker det är ok att åka det mesta på egen hand. Och det är faktiskt rätt bra att stå vid sidan av också, och titta på barnens miner när de åker. När man ser dem skratta/gapa etc – ja, där och då har man glömt vad åkbanden och allt jox kostade. Ok, såhär var dagen på Grönan i några bilder:

Mina fötter när vi var redo att åka hem, de var lika varma som lavan från en vulkan. Hade gett rätt mycket för att stoppa ner dem i en ishink. Men någon sån fanns inte i sikte. Istället bytte jag om i bilen. Till löpning!

Sa hej då till gänget men det var typ ingen som hörde för alla satt med stora polkagrisgodisnappar i munnarna. Själv fortsatte jag ut på Djurgården, utan napp i munnen. Men hörrni. De här gängen som åker runt på såna här i stan:

Alltså, det kanske är jättekul men helt ärligt: det är för fult att åka runt på såna där. Man får faktiskt cykla eller något istället tycker jag. Jag sprang runt där på Djurgården, gjorde ett extravarv för att återuppleva en bit av Stockholm Marathon. För jag har typ glömt bort varvet ute på Djurgården för just det tycker jag är rätt trist. Fast idag var det hur fint som helst, men så hade jag inte ett halvmarathon i benen heller.

Sen hemåt. Som vanligt törstig och inget vatten. Bara att kämpa på.

Totalt 16,5 km i 4:37 min/km. Slet av mig dojorna och drack en iskaffe på nolltid.

Och slukade två såna här hemgjorda hamburgare.

Det är alltså ingen dockhamburgare, bara en väldigt stor tallrik. Efter detta åkte jag och hämtade ut ett paket med FYRA par löparskor.

Jag måste skapa ett litet lager inför sommaren och hösten men ojoj, det är dyrt att springa mycket… Sist men inte minst så drack jag ett glas rödbetsjuice som jag köpte i affären.

Det har ju pratats så mycket om det där med att det ökar syreupptagningsförmågan genom nitraterna som finns i den. Vi får väl se hur det går med den saken, jag springer också för säkerhets skull. Jösses, nu får den här dagen vara slut. Ajöss.

Restaurangspring, tröskellunch och regnlöpning!

Igår kväll gjorde jag det som jag kanske gillar mest av allt. Nämligen sprang hem genom stan på kvällen, efter att jag varit ute och ätit. Det hela var väldigt trevligt, vi hade sommaravslutning med kunder och åt på Nytorget 6. För mig blev det tonfisk till huvudrätt och chokladboll till efterrätt. När det var dags att bege sig hem och avlösa mina föräldrar som var barnvakter, smet jag först ner på toaletten för att byta om. Det var mindre trevligt. Det är svårt att byta om på små toaletter där det inte finns krokar och är typ blött på hela golvet. Och man undrar om det är vatten eller kiss men har ingen lust att ta reda på det. Tur man är bra på att hålla balansen. Kom ut från toan som löpare, och en tjej som stod i toakön frågade mig om jag skulle springa ett lopp. Det hade i för sig varit kul om det funnits något lopp runt hörnet. Men alltså, det är en rätt märklig känsla att gå runt i löparkläder på en bar där alla dricker öl och vin som att det inte fanns någon morgondag. Och så de vanliga utropen ”Ska du springa?! Nu?!” Helt förståeligt i för sig då det är mer socialt accepterat att ta en taxi än att ta på sig löpardojor. Men allt det där skiter jag i, om de bara visste vad de gick miste om. oOch en grej som de flesta inte förstått: det går typ lika fort för mig att springa hem som att jaga upp en taxi.

Alla dessa gator för mig själv. Älskar känslan att springa nerför Götgatan omringad av stadssorlet och så himlen som började spricka upp efter eftermiddagens ösregn.

Ser ju ut som en fullis tagit bilden men jag skyller på kameran som inte gillar dåliga ljusförhållanden och rörelse i kombination. Jag sprang längs Skeppsbron och förbi turisterna, vidare längs Strandvägen och alla kvällsflanerare. Vidare över Gärdet.

Genom Värtan. Inga tidsmål, jo bara ett: att hinna över Lidingöbron innan solen gått ner. Och det gjorde jag! Precis. Kolla nu vad de andra missade som satt i sina taxibilar:

Hemma prick 22:45.

Totalt 12 km. Blir alltid lika fascinerad av att stan är så nära. Väl hemma pysslade jag för länge, somnade för sent och vaknade helt slut imorse. Trots noll alkohol. Men det har varit för lite sömn hela veckan. Köpte Nordens godaste chokladcroissant på väg till jobbet men inte ens det kunde pigga upp mig. Men när jag väl var på plats på jobbet så kom jag igång. När det var dags för lunch så kändes det ändå aningen tungt att ge sig ut. Ni vet när man känner att både huvud och kropp är trötta – och samtidigt vet att de snart ska plågas! Men det där gillar jag ju också så jag bytte om från svart…

… till svart.

Och gav mig av. Uppjogg och sen dags för tröskelpass. Rusade fram längs Kungsholms Strand. Idag tack och lov glesare med både barnvagnar och hundägare så jag slapp kryssa alltför mycket. Inte en enda titt på klockan förrän jag var klar. Tiden visade precis samma tid som innan Stockholm Marathon så jag gissar man kan säga att jag är återhämtad, det kändes i alla fall så. Totalt 9 km med upp- och nedjogg. Sen åt jag kass lunch framför datorn. För lite och ja, så kan det bli ibland. Stackars kropp.

När jag efter jobbet skulle springa till dagis, så blev det plötsligt väldigt mörkt precis när jag klev utanför dörren.

Först kom bara några små oskyldiga droppar.

Men efter bara någon minut så vräkte regnet ner. Över mig. Och just detta älskar jag. Springa i ösregn när det är varmt i luften.

Medan andra sprang för att ta skydd sprang jag gatorna fram och kände mig som ett barn som hoppade kors och tvärs över vattenpölarna. Ja jag vet, jag kan ha blivit galen men vad spelar det för roll när man är glad och mår bra?

Jag hade ett kort ärende in på Adidas på vägen. Jag har länge spanat på en jacka men inte slagit till. Fast nu var det REA! Snabbt in och köpa, knöla ner i ryggan och sen vidare i regnet som ännu öste ner. Uppe vid Stadion tyckte jag synd om alla som skulle på Summer Burst för det var så lite Summer Burst i luften som man bara kunde tänka sig. När jag nådde Lidingöbron så slutade dock regnet lika plötsligt som det börjat, och långt bort i himlen började det spricka upp.

Totalt 10 km. Nu blir det oxfilé, rotfrukter i ugn och bearnaisås. Och sen såna här:

Och förhoppningsvis lite mer sömn. Ajöss!

P.S. 1: Såhär såg jackan ut:

P.S. 2: Jag har fått fina pioner från mina föräldrars trädgård:

Hej då.

Tårar, tröskel och en halvmara som avslutning.

Imorse drog jag på mig avslutningskavajen igen. Det var nämligen dags för skolavslutning för våra två äldsta barn. Den ena går ut ettan och den andra trean. Jag borde inte säga det för det känns så slentrianmässigt att säga just såna saker, men ändå, jag bara måste få säga det nu: vad tiden går fort. Att vår äldsta slutar trean, det är ju inte klokt! Efter sommaren börjar hon mellanstadiet och herregud, vad hände? Det var ju nyss vi låg där på BB med henne på magen och undrade vad det här var för en liten figur.

I alla fall. Det var så otroligt fint. Alldeles blå himmel och alla dessa sånger av små ljusa barnröster. Det var bara för mycket. Tårarna kom givetvis direkt och det var snudd på att jag ville hulka, för så fint var det. Efter sången var det samling i klassrummen och det enda tråkiga med det är att man inte kan vara med alla barnen samtidigt. I klassrummet när det togs farväl av fröken koncentrerade jag mig allt jag kunde för att inte börja grina igen och se helt normal ut. Men som min dotter sa: Jag såg att du höll på att börja gråta för din näsa var plötsligt alldeles röd.

Efter denna härliga sommarmorgon så åkte vi till jobbet. På lunchen var det dags för löpning. Men när jag kom ner i omklädningsrummet så blev jag så irriterad.

För klockan som var nyladdad var plötsligt helt död och när jag försökte starta om den höll den på att larva sig, så som den gjorde precis innan Stockholm Marathon. Så. Det var bara att ge sig av utan klockan och det funkade i för sig rätt bra för jag skulle köra tröskelpass och gillar ändå bäst att gå på känslan då. Ner till Karlberg där jag insåg att halva staden redan måste ha sommarlov, för det var fullt av folk i badkläder på handdukar, gottandes i solen, läsandes tidningar och de hade kaffe och hela rasket med sig. Kände mig som en hederlig industrisemesterarbetare som kämpar på några veckor till. Denna semesterkänsla gav mig dock ännu lite mer angst inför passet. För det hade jag nämligen lite av redan. Det var första hårda passet efter Stockholm Marathon och ja, sånt kan ta emot lite när man mest distansat runt. Eftersom folk låg överallt fick jag köra mina spänsthopp på ett annat ställe än jag brukar. Hopp, hopp. Sen dags att köra igång här:

Och det var skönt när jag väl var igång! Eller… skönt kanske inte är rätt ord. Men självklart. Gillar inte när hjärnan ifrågasätter saker och ting, det är bara att göra´t! Så det gjorde vi. Sprang fullt fräst framåt och då jag kört det här passet några gånger precis här vet jag exakt var jag ska vända. Och saken är att det var väldigt skönt att springa utan klockan och verkligen känna in känslan. Fast jag önskar att jag i efterhand kunnat se tiden.

Det var rätt tungt men jag vet med mig andra gånger, när det känts precis så, att det ofta varit några av mina bästa pass. Sen tillbaka till jobbet för lunch framför datorn och jobb. Och det ska jag säga, den här veckan har varit väldigt kul jobbmässigt! Många nya roliga saker som händer.

Tjong! Sen var det dags för dagens andra pass. Rent löparplaneringsmässigt så är denna veckan lite utmanande, jag har en hel del grejer men har nu lyckats skapa en plan som verkar hålla. Därför var det ett lite längre pass på schemat nu på kvällen.

Istället för att springa hemåt sprang jag återigen ner mot Karlberg. Med musik i öronen och Runkeeper igång eftersom klockan ännu var i strejk. Egentligen onödigt för jag vet exakt hur lång den planerade rutten är, men jag ville ändå få lite koll på tempot. Längs Kungsholms Strand, sen Norr Mälarstrand och över Västerbron.

Söder Mälarstrand, Skeppsbron, Strandvägen och över Gärdet. Det var rätt varmt alltså. Borde haft med mig vatten. Men det hade jag inte och då ser man ut såhär:

Genom Värtan.

Och så hemma! Det blev drygt 21 km i 4:34 min/km. Dagens totala dos blev 30 km.

Men bäst av allt var ändå detta:

Kommunen har äntligen satt upp ett sånt här 30-farthinder på vår gata där bilarna kör på tok för fort. Tack duktiga grannar som legat på! När jag kom in halsade jag denna märkliga smak som legat och lurat i kylskåpet en längre tid.

Ahh, gott. Tyckte jag först. Sen plötsligt tyckte jag den var jätteäcklig. Men man kanske inte bör halsa hela flaskan på fyra sekunder. Hej då!

Tröskel och shoppingjogg!

Jag startade upp dagen med en riktigt god leverpastejsmörgås. Jag sov nämligen lite risigt i natt och ansåg därmed att jag var värd en köpemacka. Varför sov jag dåligt? Jo, jag har börjat känna en viss nervositet inför Stockholm Marathon. Eller inte nervositet utan mer… spänning. Liksom en längtande spänning. Men den gör att jag ligger och klurar istället för att somna. Vilket i sin tur gör att jag blir lite trött och måste unna mig leverpastejmackor. I bilen på väg till jobbet hade även lyktstolpsvimplarna för Stockholm marathon kommit upp längs Lidingövägen. Ahh sådärja, nu börjar det verkligen närma sig!

På lunchen drog jag ner i katakomberna för ombyte. Kan inte riskera någon mer förkylning nu så safeade upp med armvärmare då det var lite småkyligt ute.

Uppjogg och spänsthopp nere vid Karlberg.

Den här anden låg nöjt kvar fastän jag hoppade precis bredvid honom. När jag däremot tog fram kameran blev det en jädra fart på honom. Han kanske inte gillar att figurera på obskyra löparbloggar. Därefter dags för tröskel! Pekka hade rekommenderat ett kortare pass på 15 min. Jag satte av längs vattnet. Ingen titt på klockan utan gick på känslan i benen. Var rädd att gårdagens tempo skulle dra ner farten men när jag stannade klockan så hade jag ju kutat på bra.

Därefter tillbaka till jobbet. Totalt 10 km. Hade varit så präktig och tagit med mig frukt ner i omklädningsrummet.

Som tur var var jag ensam så jag kunde äta mandarinen i duschen. Sen upp till sushi som Olle varit snäll och handlat till mig.

Efter det hade jag äran att få lyssna på Maria Sveland som höll föredrag för oss kreatörer på jobbet. Otroligt bra. Inspirerande och deppigt på samma gång. Och en påminnelse om att det är långt kvar innan vi lever i en jämställd värld.

Efter jobbet skulle jag hem. En lätt jogg fick jag ta enligt schemat och det var tur för jag bara vägrar åka kommunalt nu sista dagarna innan Stockholm Marathon. Och inga kramar ges dessa sista dagar (förutom inom familjen). Men det här med joggen var också bra för jag kunde förena det hela med några ärenden på stan. Joggjogg till första stoppet.

Köpte energipryttlar och strumpor. Och så vidare.

Har faktiskt aldrig sprungit in på NK iklädd löparkläder men någon ska ju vara den första. Tur de inte har dörrvakter som på Harvey Nichols i London. Efter shoppingen så hade himlen blivit klarblå. Fick dra av mig armvärmarna och knöla ner dem i ryggan bland allt det andra. Sen hemåt genom sommarstan.

Totalt 12 km i 5:00-tempo. Mycket nöjd med dagens inköp.

Och mycket hungrig!

Hörrni, bara tio dagar kvar nu! Hoppas trots detta på att somna skönt i natt.

Vad löpningen gjort med mitt liv. Och ett tröskelpass!

Jag fick en bra fråga på bloggen nyligen. Nämligen vad jag vunnit respektive fått ge upp på grund av löpningen. Det är en högst relevant fråga för såklart påverkar all löpning mitt liv. Jag blev påmind om frågan när jag imorse promenerade genom stan och såg den här skylten:

Ett nagelställe. Inte för att jag någonsin varit en person som går och fixar naglarna (förutom under en kort period i London då jag inte vet vad som hände). Men ändå. Den där skylten summerar ändå kanske en av uppoffringarna, nämligen den obefintliga tiden att lägga på extragrejer, lyxgrejer. Den har jag inte längre. Jag klipper mig typ max två gånger om året och får skämmas varje gång jag dyker upp hos frisören. Nog för att jag gillar slitet rockhår men ibland har det kanske gått väl långt. Och förr kunde jag strosa runt på stan på egen hand på helgerna, men detta händer alltmer sällan. Springer jag inte så hänger jag ju hellre med familjen än går runt i affärer.

En annan sak som jag fått lägga på hyllan är spontaniteten. Helt ärligt så är jag en ganska ospontan människa i grunden och jag vet, det är det mest ohärliga man kan säga. Man ska ju vara spontan och härlig, alltid redo att hänga på, hänga med. Men nej. Det är jag faktiskt inte – och har nog egentligen aldrig varit det. Så för egen del är det ingen uppoffring men jag ser ju ändå att den aningen inrutade tillvaron (som också lätt kommer på köpet när man skaffar barn) tenderar att bli ännu mer inrutad av min löpning. Absolut att jag kan stöka om i mitt träningsschema, och det görs ju ofta pga jobb och familj, men oftast försöker jag hålla mig till planen. Annars skulle jag inte vara där jag är med löpningen och just nu i livet har jag gett löpningen företräde framför en hel del andra saker.

Familjen. Många frågar mig om det. Vad Olle och barnen tycker om all min löpning osv. Jag vill påstå att det ändå funkar väldigt bra, och det är ju just för att jag försöker planera så mycket som det bara går. Jag försöker lägga träningen så att familjen märker av den så lite som möjligt, gärna innan de vaknat, på väg hem från jobbet osv . Men självklart påverkar löpningen familjen, det är absolut inte alla pass som passerar obemärkt förbi, särskilt inte på helgerna. På söndagarna då jag kutar mina långpass och jag är borta ca tre timmar, då kan det kännas lite segt för halva dagen går ju åt. Och ibland när jag springer runt i min ensamhet kan jag få ett vansinnigt längt efter Olle och barnen. Så visst, en del familjetid försvinner men om jag, vi, inte tyckte att det funkade så skulle jag ju inte hålla på. Löpningen ska ju inte bli något betungande och ångestskapande.

Vänner träffar jag men mest blir det på helgerna, fast så var det redan innan löpningen tog så stor plats. I veckan har jag inte riktigt orken, då går min energi till jobbet och familjen. Men visst, aningen mindre tid för vänner blir det nog – det är ju inte som att jag har ett magiskt recept på fler timmar på dygnet.

Mer då? Något annat jag fått offra? Jo, kanske ett visst lugn. Jag har svårt att njuta av tillvaron då jag inte får springa. Det gör ju att jag blir ganska jobbig och rastlös när jag är sjuk eller skadad. Det där beroendet är ju också bra men ibland önskar jag att jag kunde tagga ner och njuta av lugnet. Fast det har jag i för sig alltid varit dålig på, bara att det förr kanaliserades på ett annat vis.

Alkohol, det dricker jag knappt längre. Men det har egentligen inte heller med löpningen att göra. Jag tappade suget efter graviditeterna, vet inte riktigt vad som hände. Fast jag dricker ibland, en kall öl kan vara bland det godaste som finns. Men visst, vet jag att jag ska kuta fyra mil dagen efter så blir det lite av en till spärr för mig. Detta minimala alkoholintag var det många som reagerade på i början, och nästan störde sig lite på, fast nu börjar folk vänja sig.

Sömnen. Jag försöker sova så många timmar jag bara kan men ibland är det svårt. För att hinna springa sover jag nog ibland för lite. Fy skäms.

Det var nog det jag kan komma på vad gäller uppoffringar.

Så nu då. Vad har jag vunnit? Mest av allt har jag nog vunnit en känsla av att vara stark. Den har jag tidigare haft mentalt men det är något häftigt att också känna den där styrkan i kroppen. Den känns nästan som en maskin som jag vet orkar och klarar en massa. Hur den ser ut tänker jag inte på, den blir det som löpningen gör med den men starka ben, seniga armar och stark mage har nog kommit på köpet. Och vad andra tycker om den saken rör mig inte i ryggen. Jag har vunnit nya sammanhang, kontakter med andra som gillar samma sak som jag. Det är inspirerande. Jag har vunnit en känsla av att vara väldigt ung trots att jag i mångas ögon är ganska gammal (38 år). Jag har vunnit nytt fokus, ett intresse. Jag var så noga med en massa annat förut t ex städningen, hur fixat allt skulle vara när man bjöd hem folk osv etc. Det är jag inte längre. Det räcker om det är lagom städat, det räcker att man hinner träffa vännerna, mindre viktigt exakt vad man bjuder dem på eller om soffkuddarna är uppuffade. Jag har vunnit stolthet från min familj, att de står där och hurrar på mig när jag springer lopp och att de, hur det än går, tycker jag är så duktig.

Tja, jag kan nog komma på mer som jag vunnit men detta får räcka för idag. När jag kom hem från jobbet bytte jag om till springkläder.

Tog mitt ställ som jag köpte efter Berlin Marathon och tänkte på att jag hoppas att Stockholm Marathon blir en lika trevlig upplevelse som Berlin var. Kroppen var med hela vägen, perfekt väder och världens bästa publik. Åh, snälla kom och heja på oss den 1 juni! Sen var det dags att avsluta den här soliga torsdagen med ett tröskelpass.

Först 2,5 km uppjogg följt av spänsthopp. Därefter 20 minuters tröskel ut mot Hustegaholm. Det var tungt idag, jag fick slita på. Hade bestämt mig för att inte titta på klockan en endaste gång medan jag sprang utan verkligen gå på känslan i kroppen. Ganska bra motvind första halvan, kämpa kämpa. När jag stannade klockan visade den 5,25 km och snittfart 3:49 min/km. Avslutade med 2,5 nedjoggskilometer och sen fick det räcka för idag. Totalt 10 km.

Ok, två fina saker:

Denna kaka. Som jag köpte idag på det här braiga bageriet. Det var choklad och en massa frön och jox i den. Den kändes lite nyttig men var samtidigt otroligt god. Till och med barnen gillade den så vi fick slåss om biten då jag snålat och bara köpt en.

Dessa två killar. Jag är tokig i dem. TOKIG!

Benkärlek och en avslutningsmil.

Loppveckor är alltid lite krångliga, att veta hur man ska lägga upp träningen. Jag vill såklart ha pigga ben på lördag men ändå hinna med ett par bra pass. Det ska i alla fall bli väldigt kul att springa halvmaran på lördag – jag är också så nöjd med att loppet ligger just på en lördag och inte söndag. Det passar min träning bättre och så slipper man gå runt och tänka på loppet. Bättre att köra direkt på helgen. Jag har bara sprungit två halvmaror tidigare: Kungsholmen Runt förra året var min första. Jag minns att jag tyckte det var en grymt rolig distans och vädret var bra vill jag minnas. På ett ställe var det dock oklart hur man skulle springa, många löpare blev (såklart) arga och gastade men de lär nog ha styrt upp markeringarna bättre i år. Banan är bra men en del motlut är det. Min andra halvmara blev Visby Halvmarathon – där jag kom 3:a! Satan, det var så fruktansvärt varmt den dagen. Varmaste dagen på hela sommaren. Och banan var faktiskt otroligt trist, ledsen att behöva säga det. Dock ännu tristare att loppet är nedlagt från och med i år, jag hoppas verkligen på ett nytt halvmarathon eller marathon på finaste ön. Jaja, nog med gamla minnen. På lördag smäller det!

På lunchen blev det ett tröskelpass. Bytte om.

Och gav mig av. Förrädiskt väder; soligt men också väldigt blåsigt, insåg jag. Sånt där man inte märker när man sitter inne och ugglar inne i ett konferensrum.

Visste inte riktigt hur passet skulle gå med gårdagens 40 km i benen, och tänkte att jag i värsta fall får omvandla det till ett tempopass, om det känns slitigt och tungt. Eller nä. Slitigt ska det ju kännas. Men benen måste kännas pigga. Värmde upp som vanligt och sen satte jag fart. Herrejesus vilken motvind det var! Blev så arg på vinden att jag fräste på för kung och fosterland och inte tänkte så mycket på benen. Tänkte mest på att det absolut inte får vara så blåsigt på lördag. Och så spottade jag åt höger och vänster. Jag spottar en hel del när jag springer fort, har jag insett, men observera att jag alltid är noga med var och hur – särskilt när det blåser. Trist att loska någon rakt i ansiktet. Sprang förresten förbi Mauro Scocco på tillbakavägen. Då spottade jag inte alls.

Stannade klockan efter 20 min och snittfarten landade på 3:47 min/km. Yeay! Där fick vinden så den teg och jag kunde inte låta bli att känna en sån kärlek till mina ben. För att de orkade. För att de är hela. Borde ge dem något mer än min kärlek, en riktig present. Kanske en liten foam roller. Jogg tillbaka. Alltid när jag ser den här symbolen tänker jag att det vore trevligt att ta en promenix med barnen och känner lite längt.

Totalt 9 km. Dusch och lunch framför datorn. Slukade den här goda sushin som min personlige matleverantör Olle hade inhandlat åt mig.

Men det var inte slut på springet. När det var dags att hämta på dagis bytte jag om igen.

Hem genom stan. Lugnt och fint och inget spottande.

Totalt 10 km i 4:50 min/km.

Gjorde en kaffe så fort jag kom innanför dörren. Hela dagen när jag kommit på att jag är sugen på kaffe har det varit för nära löppassen, så det har liksom inte blivit något. Förrän nu. Sen min favoriträtt till middag: pasta och krossade tomater.

Visst ser det fräscht ut med alla grönsaker? Nu ni, nu är måndagen slut. Hej.

Inviger nya klockan med trööööskel!

Nej precis. Imorse hade jag inga löparkläder på mig. Jag vaknade av regnet. Hade inte riktigt bestämt mig för om jag skulle springa på morgonen eller lunchen, och regnet avgjorde saken. Så jäkla mysigt. Låg kvar och lyssnade på smattret.

På förmiddagen var jag duktig och kom ihåg att äta lite mellanmål. Körsbärsyoghurt!

Sen blev det lunch och dags för spring! Ganska grått när jag gav mig av ner mot Karlberg.

Härligt med ny klocka på armen. Knapparna och touch screen-skärmen oskuldsfullt omedvetna om vad som komma skall. Haha, om de bara visste hur många tryck och pet den kommer vara med om, och allt regn, skitväder och snö! Men nu var det bara några små droppar i luften som uppvärmning för den. Ner till vattnet. Hejade på doppingen och gjorde mina hopp för att trötta ut benen.

Sen över till andra sidan för att köra tröskel. Nu springer vi! Precis här. Tjong!

Trodde benen skulle vara trötta efter gårdagen men det kanske var den där extra halvtimmen i sängen imorse som gjorde att de ändå kändes helt ok. Det halvrisiga vädret var bra för det betydde inte lika många löpare och promenixare ute dvs mindre trångt. Samtidigt måste det finnas lite ryggar att ta fäste på för att hålla farten.

Drygt fem km i 3:50 min/km. Klockan funkade perfekt, inget tjafs och bråk. Lite skönt att springa med en ny klocka för den verkar stämma väldigt bra med min gamla.

Ser ju inte så glad ut här men känslan efteråt! Den är så bra. Jogg tillbaka till kontoret. Totalt 9 km. Lunch. Lite för lite som ni ser men jag öser på senare. Observera den lilla munken bredvid mackan. Det var Nutella i den. Jösses så god den var!

Och vet ni vad som hände sen då? Jo taxen Harry kom på besök.

Jag hade turen att sitta i en fåtölj på en filmgodkänning och då somnade han i mitt knä! Ja ni fattar ju hur trevligt det var.

Hem blev det inget spring för idag var det bara ett pass på schemat. Efter jobbet stannade jag däremot till här:

De har så himla bra smågodis här. Som ni vet försöker jag sluta med den skiten men ibland måste man ju äta snask. Annars är man ju en fullkomlig galning och jag tror inte på totala förbud. Man blir ju aldrig så sugen som på sånt man absolut inte ska äta. Och när man dessutom får godiset i såna här fina påsar, ja då slungas jag tillbaka till barndomen.

De där bubblorna alltså. Många härliga barndomsgodisminnen dyker upp i skallen. Nu fredagkväll och hem till syrran för att fira min mammas födelsedag! Löparskorna får pusta ut lite till imorgon. Hej.

Lunchfart och köksslit.

Lunch = ner i katakomberna för att byta om. Det har hänt något med omklädningsrummet senaste tiden. Plötsligt känns golvet rent, soppåsarna är tömda (så att jag slipper arbeta dubbelt som städerska) och det finns toalettpapper. Riktigt trevligt.

Det hade ju regnat hela morgonen så jag var lite orolig över att springa i mina nya Adios på lunchen, det kan vara så himla lerigt längs Kungsholms Strand. Och ja, det är ännu ett par dojor. Jag måste nämligen skicka tillbaka ett par av de specialbeställda då de omöjligt kan vara en 39 1/3, de är för små. Det andra specialbeställda paret vill jag spara på och alla mina andra är för utslitna. Jag har kört flera pass i ett par riktigt gamla och känner att de är alldeles för stumma och ej bra för fötterna. Så. Det var bara att dra på mig de gula fina skorna och hoppas på det bästa. För det är ju ändå trist att lorta ner dem på direkten.

Ooooh, känslan av ett par nya skor som sitter perfekt! Kutade ner mot Karlberg och gjorde mina hopp. Över till andra sidan. Ner för trappan här och sen, sen fanns det ingen ursäkt för att inte sätta fart.

Gaah, kändes tyngre än vanligt idag, trots nya skorna, och det kanske inte var konstigt efter söndagens långpass. Jag ångrade också att jag tagit en jacka, trots att den var tunn så kändes det varmt. Men även om det liksom känns aningen trögt ibland så kan jag ändå känna kraften av att passet ger. Det här passet kändes så. Jobbigt – särskilt i motvinden på tillbakavägen – men givande. Vi säger så i alla fall. För övrigt trevligt att en tjej ropade rocknrollrunning till mig när jag flåsade fram!

Drygt fem km som gick i 3:55 min/km. Sen tillbaka till jobbet. Totalt 9 km. Olle hade köpt yakiniku till mig.

Annars så var dagens stora bedrift att jag RENGJORDE KÖKSFLÄKTEN när jag kom hem. Det var hög tid om man säger så. När jag var klar så la jag filtren på en handduk för att torka. Jag vände mig bort en sekund och sen, ja sen sitter han där på de skinande filtren och ser söt ut.

Hej då.