Alltså. Det här var en mastig dag. Jag tar den från början.

 Jag klev upp och gav mig ut på ett morgonpass. Lite kyligt ute, tur man blir varm så fort man börjar kuta. Lång uppvärmning innan det var dags att riva av ett tröskelpass. Alltid lite nojigt att köra det dagen efter ett långpass, om benen ska leverera något av värde. Som vanligt kände jag mig seg på uppjoggen, men just det har jag börjat lära mig;  det är bara så det är och inget att bry sig om, det händer något i kroppen när man startar om klockan och kör igång. Oftast i alla fall. Jag satte fart här:

 Flås och pust. Idag lite jobbigare än sist men det är också för att banan är lite mer kuperad jämfört med när jag kutar i stan. Egentligen gillar jag den här slingan bättre. På nedjoggen sprang jag förbi den här och tänkte, men vad trevligt med en sån fågel här ute!

 Ja, tills jag insåg att den var av plast. Jag tyckte väl att den stod väldigt still.

 Totalt 10 km med upp- och nedjogg. Efter det så satt vi hemma och jobbade på förmiddagen. Fritids hade nämligen en såkallad planeringsdag. Jag vet, jag vet. Det är bra med planeringsdagar, såklart det ska planeras grejer men ändå – man tycker ändå att de dyker upp lika chockartat varje gång. I alla fall, vi hade planerat att ta eftermiddagen ledigt pga detta och så blev det. Och vad gjorde vi då? Jo, drog till Gröna Lund med alla barnen! Men innan dess gjorde jag att smart drag och tog på mig sportlinnet under tröjan. Jag är oerhört bra på att planera, måste jag säga.

 Vi tänkte att vi var smarta som gick på Gröna Lund en vardag. På en måndag! För det gör ju ingen annan. Trodde vi tills vi kom fram. Lång, ringlande kö. Men det gick fort och strax var vi inne.

 Jag vet inte hur det är för er men jag har blivit helt handikappad på såna här nöjesfält sen jag blev äldre. Jag mår illa av att bara titta på grejerna. Tur att vi har duktiga barn som tycker det är ok att åka det mesta på egen hand. Och det är faktiskt rätt bra att stå vid sidan av också, och titta på barnens miner när de åker. När man ser dem skratta/gapa etc – ja, där och då har man glömt vad åkbanden och allt jox kostade. Ok, såhär var dagen på Grönan i några bilder:

 Mina fötter när vi var redo att åka hem, de var lika varma som lavan från en vulkan. Hade gett rätt mycket för att stoppa ner dem i en ishink. Men någon sån fanns inte i sikte. Istället bytte jag om i bilen. Till löpning!

 Sa hej då till gänget men det var typ ingen som hörde för alla satt med stora polkagrisgodisnappar i munnarna. Själv fortsatte jag ut på Djurgården, utan napp i munnen. Men hörrni. De här gängen som åker runt på såna här i stan:

 Alltså, det kanske är jättekul men helt ärligt: det är för fult att åka runt på såna där. Man får faktiskt cykla eller något istället tycker jag. Jag sprang runt där på Djurgården, gjorde ett extravarv för att återuppleva en bit av Stockholm Marathon. För jag har typ glömt bort varvet ute på Djurgården för just det tycker jag är rätt trist. Fast idag var det hur fint som helst, men så hade jag inte ett halvmarathon i benen heller.

 Sen hemåt. Som vanligt törstig och inget vatten. Bara att kämpa på.

 Totalt 16,5 km i 4:37 min/km. Slet av mig dojorna och drack en iskaffe på nolltid.

 Och slukade två såna här hemgjorda hamburgare.

 Det är alltså ingen dockhamburgare, bara en väldigt stor tallrik. Efter detta åkte jag och hämtade ut ett paket med FYRA par löparskor.

 Jag måste skapa ett litet lager inför sommaren och hösten men ojoj, det är dyrt att springa mycket… Sist men inte minst så drack jag ett glas rödbetsjuice som jag köpte i affären.

 Det har ju pratats så mycket om det där med att det ökar syreupptagningsförmågan genom nitraterna som finns i den. Vi får väl se hur det går med den saken, jag springer också för säkerhets skull. Jösses, nu får den här dagen vara slut. Ajöss.