Tröskelpass

Måndagsmeter!

Nu känner man att man blivit varm i kläderna. Det är numera helt självklart att sitta på ett kontor istället för på stranden. Jag kan knappt minnas att jag har legat på en strand faktiskt. Däremot mindes jag att jag skulle träna på lunchen. Drog ner till mitt lilla skåp och bytte om.

Idag hade jag mina egendesignade Adios på fötterna. Jag har inte använt dem så mycket. Från början ville jag spara på dem men snabbt blev jag varse att de tyvärr inte är riktigt lika sköna som mina vanliga Adios. De är liksom lite stummare. Snygga men stumma. Därmed ingen idé att spara på dem till lopp och sånt utan bättre att köra fullt fräs med dem. Det passade bra idag då jag körde uppvärmning och sen tröskel på det. Jobbigt som vanligt. Skönt som vanligt. Ja, efteråt vill säga. Mitt i det hela finns det inget som kan klassas som skönt. Totalt 9 km.

Några timmar senare sprang jag hem genom stan. Uppe vid korsningen Odengatan/Valhallavägen såg jag en kopia av Walter White i Breaking Bad! Och när jag skulle springa över övergångsstället precis där Gärdesfältet börjar, och Valhallavägen tar slut, blev en bussförare arg på mig för… att jag sprang? På en gångbana? Jag fattade ingenting, jag stannade även upp vid övergångsstället eftersom han inte gjorde någon ansats till att göra det. Väldigt märkligt för han skulle veva ner rutan och gorma och hålla på men om det borde varit någon som skulle göra det så var det ju jag? Men själv hade jag Jack White i öronen (observera: två stycken White på bara två kilometer!) och hade inte alls någon lust att lyssna på en arg busschaufför istället – så jag sprang bara vidare. Blev en liten extra sväng på Djurgården.

Sen vände jag hemåt.

När jag passerade Lidingöbron visade räknaren att 1133 cyklister tagit sig över bron mot Lidingö.

Totalt 16 km. Dagens total blev 25 000 måndagsmeter. God afton.

Rusar in helgen och allmänt fredagsrus!

En hel jobbvecka har redan gått! Tiden rinner iväg och det betyder att jag snart står där på startlinjen i Berlin. Just därför var det dags för ett svettigt pass på lunchen. Ner i underjorden och byta om och sen ut genom garaget.

Och så ner mot Karlberg.

Fint var det ute. Några slappisar låt och gottade sig nere vid vattnet. Raka motsatsen till vad som väntade mig. Efter ett par kilometer uppvärmning drog jag igång maskineriet på andra sidan. Vägrade titta på klockan (det är jag för övrigt helt beroende av annars, tittar alldeles för mycket på klockan när jag springer), öste på så gott det gick. När jag kör jobbiga pass, ja när det är lite kortare sådana, så brukar jag mentalt försöka tänka att det ju bara handlar om fjuttiga minuter, typ en halv lektion eller andra liknelser. Problemet är bara att det inte funkar så bra när man väl är igång och harvar på för då känns plötsligt en minut som tre… eller i värsta fall fyra. På tillbakavägen var ett par killar igång med att lyfta en båt ur vattnet med en kran och när jag kom farandes insåg jag att jag behövde passera under båten som dinglade i luften. Killen som stod på vakt såg mig komma och höll lite tafatt upp en hand. Glöm det, tänkte jag. Jag ska fram! Sprang under båten och killen med den tafatta handen ropade ”Det var vågat!”. Kanske det men hellre det än att bryta passet som kändes bra. När jag hade någon kilometer kvar passerade jag en tjej som var så gullig, hon gjorde tummen upp och ropade ”Du är grym!”. Jag kommer väl aldrig få chansen att träffa dig som skrek och du läser nog inte det här men tack ändå! Precis vad som behövdes där på slutklämmen. Jag vet, jag har sagt det förut men jag blir så glad av snälla människor som själva springer – men ändå orkar ropa något uppmuntrande till andra! Jag är inte alls så snäll tyvärr… jag har fullt upp med mitt eget när jag springer. Förlåt.

Ett riktigt bra pass var det, blev smått uppåt av det hela! Joggade ner lite.

Totalt 10 km. Sen skyndade jag mig att duscha och åt sen det här:

Japp. En tallrik fil. Japp. Alldeles för lite mat. Japp. Man måste äta mer. Japp. Jag är medveten om detta. Nix. Jag brukar inte äta så lite. Men! Ibland blir det så. Jag fick helt enkelt äta mer lite senare. Så. Jag knegade på. Senare var det dags att ränna hemåt. Bytte om till någon slags stadsleopard. Jag älskar för övrigt denna tröja.

Musik i öronen och sen mot dagis! Trodde benen skulle kännas lite slitna men det är verkligen olika det där. Nu gick det såklart inte lika fort som på lunchen för det här var ett vanligt distanspass men jag höll ändå en helt ok fart utan att känna mig trött. Jag känner att jag börjar få upp energinivån efter mina tunga mängdveckor. Odengatan fram. Hade grönt ljus hela vägen – mäktigt värre!

Och så längs Husarviken med denna grymma låt i öronen. Höll på att bli tokig av fredagslycka!

Totalt 10 km. Sen blev det undanplockning i ett rasande tempo för mina föräldrar skulle komma på middag! Vad bjöd vi på? Detta:

God afton.

Sista dagarna på Gotland: 5-8 augusti.

Som med allt annat som har ett slut så blir de sista semesterdagarna ännu finare, värdefullare, för man vet att de snart är till ända. Så har verkligen den här veckan varit. Morgnarna doftade ännu härligare, kaffet var extra gott, vattnet extra varmt och sanden under fötterna aldrig så mjuk som nu. Och springet var vemodigt, svettigt och fint. Såhär har jag haft det:

Måndag

Jag möblerade om lite i veckans schema för att hinna med två tröskelpass på gotländsk mark. Förr hade jag svårt för hårda pass dagen efter ett rejält långpass men numera funkar det bra. Man vänjer sig vid allt. Jag värmde upp.

Dimma idag igen. Och fåglar i morgonsolen.

Och så jag och en väg. Bara att ge sig av och få skiten avklarad.

Benen verkade vara med på noterna trots den tidiga timmen. Det är så konstigt med den här vägen som jag på ett eller annat vis springer på varje dag. När jag inte springer fort tycker jag den är rätt krånglig med alla stenar och gropar, lätt att vricka fötterna och hamna snett. Men när jag springer fort då tänker jag knappt på det. Flyger fram är väl att ta i, men lite så känns det – även om det förmodligen inte alls ser ut så. När jag var klar var jag tvungen att bada.

Kände mig som en vilde när jag satt där på stenen. Fattades bara att jag fångat en fisk med mina bara händer. Och ja, inte haft kläder av polyester och dyra löpardojor en bit bort.

Totalt 11 km. Sen blev det ännu mer bad med gänget inklusive en krokodil.

Och till lunch min kanske tusende tallrik fil för den här sommaren.

Och nej, var inte oroliga, jag åt mer än det! På eftermiddagen blev det ett distanspass.

Som blev längre än jag först tänkt. När jag bara har någon kilometer kvar cyklade en tjusig dam i stor hatt förbi mig, vände sig om och ropade: ”Oj där hade du bra fart, va?” Blir alltid så glad av snälla människor som orkar bry sig om (ännu) en ensam löpare med bekräftelsebehov. Totalt 19 km. Sen blev det middag i trädgården, prat som ”Åh herregud vilken kväll” och tjo i kvällssolen.

Solen var såklart extra skön för att det var vår sista måndag på semestern. Och kvällen för fin för att redan vara slut så vi cyklade ner till stranden igen. Olle tjingade för att vara tordyveln som flyger i skymningen.

Barnen rodde ut för att langa i sin flaskpost.

Jag drog fram denna så fort de rott iväg!

Jag skulle vilja påstå att choklad känns nyttigt när man äter det på stranden.

Och där tog den ljuva måndagen slut. (Och ja, barnen fick smaka.)

Tisdag

Oh, jag sov så jäkla kasst natten mellan måndag och tisdag. Det kliade något förfärligt på fötterna av två myggbett och så dessutom en irriterande fluga som surrade och skulle sitta i mitt ansikte så jag inte ens kunde smälla den. Jag försökte allt möjligt: läste, lyssnade på somna-appen, gick upp en stund – men inget funkade. Jag vaknade vimmelkantig och var tacksam över att dagens pass inte var förrän på eftermiddagen. Vi cyklade till stranden och hade vår årliga längdhoppstävling.

Efter lunchen var det så dags att ge mig av på mitt tempopass. Motvilligt bytte jag om.

Var fortfarande trött och tänkte att det kommer väl gå som skit. Värmde upp och sen iväg. Tre block bestående av fem km vardera. Första fem gick i 4:03 min/km. Kort vila. Nästa gick i 3:59 min/km. Kort vila. Och sen sista fem gick i 3:52 min/km. Blev förvånad att det gick så pass bra men blev inte direkt piggare av det hela, det brukar jag annars ofta bli. Sprang 9 km som avslutning. Totalt 27 km. Sen drog vi till Hamra och åt glass. Det var extra gott för det var precis innan middagen. Olle drack öl.

Jag dricker nästan aldrig alkohol längre. Men jag smakade ett par klunkar och det var faktiskt riktigt gott. Öl är det enda jag ibland kan vara sugen på men oftast kör jag bara på alkoholfri öl nuförtiden.

La fin.

Onsdag

Sov otroligt skönt och svalt i natt så jag gick upp tidigt för att springa långpass. Jag gillade det där att springa så tidigt som jag gjorde i söndags. Gav mig av vid 06:30. Halvmulet. När jag kom fram till Sundre började det åska och regna men i höjd med Körsbärsgården slutade det plötsligt. Det var så tyst. Bara jag. Alltid en skön känsla när man kommer till sista kurvan och sedan är framme vid Hoburgen.

Sprang längs vattnet och njöt av mitt sista långpasset (ja, på Gotland). Lyckades med att ta kort i farten idag, trots handflaskorna. Är ju tvungen att ha lite bilder att titta tillbaka på när det är vitt utanför fönstret.

Till och med den döda fågeln jag sprang förbi var vacker där den låg.

Tog en energidrink precis som sist, runt 26 km. Lite frukost måste ju kroppen få och det blir lite av en pepp att ha något att se fram emot. Ändå positivt överraskad av dessa långpass innan frukost, att det ändå känns så pass bra. Fortsatte vägen framåt.

Hade bestämt att återigen möta Olle och gänget på stranden om vädret var fint men nu hade det mulnat på igen och det var öde på stranden. Så jag sprang vidare fram till hamnen. Där avslutade jag med ett dopp i min ensamhet. Jag höll på att sprängas av hur skönt vattnet var.

Ibland brukar några nakenfisar (nakenbadare) hålla till här. Alltså absolut, visst ska folk få bada nakna om de nu tycker det är så mycket skönare utan braxor på sig, men jag föredrar att vara här när de inte är det.

Totalt 42 km. Så fort jag kom innanför dörren sa Uma att hon ville ut och springa med mig. Så det blev en dusch och sen på det igen. Jag var riktigt osugen kan jag erkänna. Men det blev som tur var inte så långt. Uma var oerhört nöjd med min springklocka på armen. Man kan säga som så att hon fokade mer på den än löpsteget. Och vad tycker ni om mina leopardshorts? Väldigt löparmässiga!

Dagens tredje pass var inte alls lika kul: storstädning av huset. Alltså hur tråkigt får det bli? Och jobbigt! Jag var lite stel efter långpasset men nu var det bara att sätta igång att dammsuga, skura golven (Obs! Jag låg alltså och skrubbade golven på gammeldags vis med en sån där rotborste. Oerhört jobbigt!) tvätta badrummen, bädda om sängar, hänga tvätt, tömma strandväskor, rensa kylskåpet, torka av hyllor… PUUH. Olle låg och latade sig i soffan med tidningen under tiden. Ropade efter en öl då och då. Närå, han höll på med annat som behövde göras. Men herregud så arg jag blev av att städa, röt åt alla som kom i min väg. Men även detta hör semestern till.

Torsdag

Jahapp, dags för en natts dålig sömn igen. Tror faktiskt jag hade lite resfeber och låg och ältade allt jag inte fick glömma. Gick upp kvart över sex, ingen idé att försöka sova mer. Och gjorde precis som vanligt: glodde på termometern, kissade, tog i linser, borstade tänderna, satte upp håret, tog på mig springkläderna, klockan och så löpdojorna. Och drog ut.

Allra sista passet på Gotland! För den här sommaren. Det här är utsikten mina ögon sett varje dag när jag tagit mina första löpsteg.

Ner längs vattnet för uppvärmning. Och sen tröskel. Ville som sagt hinna med mitt andra tröskelpass här på Gotland innan vi åkte hem, för det finns inget vackrare än denna tur. Jobbigt och vackert är en bra kombo.

Tankarna ville gärna summera mina fem veckor medan jag sprang men jag tvingade bort dem. Så fort man fladdrar iväg tappar man alltid fart. Idag var det ovanligt många ute och sprang, ja eller joggade. Fyra stycken mötte jag – rekord! I alla fall. Jag harvade på längs vattnet. Eftersom jag alltid vänder efter halva biten så lyckades jag springa om två män som jag tidigare under uppvärmningen mött. Skrämde nästan slag på dem när jag kom flåsandes bakifrån.

Firade sista tröskeln med ett litet avslutningshopp. Och sen blev det en extrarunda för att få till lite fler kilometer då det inte skulle bli mer spring idag utan istället färja hem. Och nu när jag bara sprang så kunde jag tänka på alla pass jag kutat här nere. Det har varit väldigt mycket spring. För det mesta kul men också kärvt ibland. Sammanlagt har det blivit 54 löppass på 34 dagar. Inte en enda vilodag och jag vet, om detta kan många tycka en massa. För egen del så funkar vissa av mina distanspass som återhämtning, då jag springer lugnt och utan press. I vanliga fall brukar jag ha någon vilodag här och där men nu var det längesen. Jag tar det som det kommer och när jag känner behov, tycker jag känner min kropp ganska bra. Nu åker vi i alla fall hemåt och jag blickar och springer vidare mot Berlin Marathon i slutet av september. Hur det än går så är jag riktigt nöjd med vad jag åstadkommit den här sommaren. Att jag orkade vartenda jäkla pass. Och då kommer den gamla klyschan fram: det är vägen som är målet. Det är i alla fall skönt att tänka så längs vägen ibland.

Totalt 19 km. Och nu, nu sitter jag här på färjan och är snart hemma. Så: vi hörs imorgon! Ajöss.

Gotland 29 juli-4 augusti.

Det här med att vara utan internet om dagarna, så som vi är här på Gotland. Det är ganska intressant. Hur ens dagar faktiskt påverkas och blir annorlunda. Både jag och Olle är annars tyvärr rätt bra på att hela tiden pumpa in mail och kolla upp en massa pryttlar. Oftast ganska onödiga pryttlar, ja som åtminstone kan vänta några timmar. Men här gör vi plötsligt inte så, för det går inte. Och att slippa se den andre utan en mobil konstant i näven, det är rätt trevligt. Härmed lovar jag att göra mitt bästa för att fortsätta på det här stenåldersviset när vi kommer hem. Haha, får se hur det går med den saken, man har sagt det förr om man säger så.

Jo, jag har även funderat på bloggen. Jag har faktiskt gillat att göra mina inlägg veckovis. Dels har bloggen fått mer rimliga proportioner, ja särskilt just här där det blir sånt ståhej så fort man ska hitta nät. Men jag har faktiskt även gillat att springa ”i ensamhet” i veckorna. Och därefter summera hela rasket. Själva dagbokseffekten att skriva om varje dag, den gillar jag ändå – av helt egoistiska skäl. Jag funderar vidare men det kan hända att bloggen fortsätter på det här viset.

Annars har löpningen fortskridit enligt plan och utan missöden – och detta är jag oändligt tacksam över. Sen jag hade problem med plantar fasciit så är jag verkligen just tacksam och vet att inget är självklart. Denna vecka landade på 22,4 mil. Det har varit flera tunga mängdveckor på raken, och att kroppen (och huvudet!) ändå orkat med att kuta rätt fort på en del pass, det känns bra. Nu håller jag tummarna för att jag får fortsätta vara hel och frisk hela vägen till Berlin. Nä nu kör vi då, såhär har mina gotlandsdagar varit:

Måndag

Oftast försöker jag se till att ett av mina två löppass per dag (ja de dagar jag kör två) passerar under radarn. För att förtydliga: under familjeradarn. Dvs att det ena passet passerar obemärkt förbi. Bäst är t ex när man lyckas klämma ett par mil och ingen märkte det, oftast för att de sov. Det här funkar absolut inte alltid, ibland märker familjen av båda passen. Och ibland märker de inte av något.

Här nere på Gotland har jag gjort mitt bästa för att mina morgonpass ska passera under radarn. Därför har jag rätt många morgnar satt klockan och så var det även i måndags. Upp ur sängen 06:15 för att hinna. Målbilden var att vara tillbaka till frukosten.

När jag väl tagit första steget ångrar jag aldrig den där väckarklockan. Ok då, bara ibland. Men inte idag.

Jag tog en längre tur. Sprang bort till Augstens.

Fina kossor som stirrade ut mig.

Hela tiden hängde regnet i luften men det kom inga droppar. Sprang vidare en bit längs vattnet innan jag vände om.

Totalt 18,5 km. Sen fortsatte vädret att vela en stund för att slutligen bestämma sig för att regn var dagens grej. Men luften var alldeles varm så vi åkte till Burgsvik och badade i hamnen.

Med oss hade vi en massa nyttigheter.

Sen gick vi runt i Burgsviks trädgårdsland. Synd bara att vi redan hade köpt grönsaker i affären.

När vi kom hem somnade jag. Men det som var bra var att jag samtidigt fyllde någon slags funktion i Umas lek, typ var en sovande patient eller något, så hon var nöjd och jag med. Sen pallrade jag mig ut igen.

Nu hade vädret bestämt sig för att ösregna men tro inte att det stoppade mig! Jag malde fram längs vägarna och kände mig som Rocky. Totalt 17 km så dagens total blev… nu ska vi se… 18,5+17= (huvudet har gått ner i semestermood)… (tur det finns miniräknare på datorn)… 35,5 km! När jag kom hem var alla borta så jag drog in i lekhuset och gjorde lite styrketräning i min ensamhet.

Detta medan The Beatles tittade uppfodrande på mig.

Avslutade måndagen med att kolla på The Fall. Åh, så obehaglig. Åh, så bra. Se!

Tisdag

Det var grått och duggade lite när jag gav mig av på morgonens distans.

Det doftade så otroligt gott. Från havet, ängarna och när jag sprang där under träden med kaninerna som hoppade framför mig och tittade upp, så tänkte jag att det här, att springa utan press, steg för steg framåt, och bara ta in allt – det är allt bra fint. Men kanske uppskattar jag just detta för att inte varje pass är sådär fullt av njutning? I alla fall inte i stunden, efteråt känns det mesta bra.

Det var en märklig känsla utomhus. Dimmigt, varmt och riktigt fuktigt.

Havet och himlen gick inte att skilja från varandra. Totalt 10 km. Lång, skön frukost och jag vet inte hur många koppar kaffe jag drack. Ute hade regnet kommit igång ordentligt. Jag var präktig och lagade till kvällens köttfärssås. Och sen gav jag och barnen oss av i regnet, och lånade dessutom två av syrrans barn. Först åkte vi och köpte lammkorv på en gårdsbutik som jag så många gånger sprungit förbi. Sen ville alla till Hoburgen. Jag älskar att åka till såna där ställen i ruskväder. Herregud så vackert det var.

Regnet vräkte ner, vi hade vindrutetorkarna på högsta hastighet och såg knappt något ändå. Vi klev ur bilen och traskade runt en stund.

Helt genomblöta avslutade vi med glass på Körsbärsgården. Sen åkte vi hem och gjorde varma mackor och alla fick ta av sig sina genomblöta kläder och käka i pyamas. Sen låg jag i sängen med Ali.

Att lämna en varm katt kan vara bland det svåraste som finns. Men jag lyckades masa mig upp och byta om till spring. Och om nu morgonpasset var njutningsfullt kan jag meddela att eftermiddagens pass var rena motsatsen.

Jag värmde upp i regnet. Det öste ner. Sen var det dags för tre tempoblock. Herregud, vad hade jag gett mig in på? Regnet ökade i styrka och piskade mig i ansiktet och så rejäl vind ovanpå det. Gaah, jag kämpade på men det var verkligen en bedrövlig syn. Kort paus. Jag vred ur linnet som kändes som det nu vägde något kilo extra av allt regn. Nästa block var lika illa, det var fan som ett jäkla skämt det hela. Mina linser höll på att åka ur ögonen på mig, så mycket regn var det. Ungefär samma känsla som att simma under vatten med öppna ögon – jag skämtar verkligen inte. Kort paus och sen vidare med sista blocket. Sista 3 kilometrarna var ändå helt ok, nu avtog regnet och jag slapp motvinden, men vid det här laget var jag helt slut. Precis när jag var klar så slutade det regna och jag kunde jogga ner på ett värdigt vis. Totalt 21,5 km. Tiderna inte de bästa i mannaminne men jag gav ändå mig själv väl godkänt för det var fasiken en bedrift att genomföra det här passet. Och nä, någon njutning var det absolut inte. När jag kom hem blev det kokos för hela slanten, var tvungen att vältra mig i sånt jag gillar.

Och efter det kändes det bra, men vid det laget var jag ju torr och hade myspyskläder på mig. Därefter middag!

Spaghetti och köttfärssås. Oj det var så gott. Tog om tre gånger.

Onsdag

Den blå himlen var tillbaka när jag vaknade. Smög upp och klädde på mig. Mina vanliga Adios var genomsura efter gårdagen så jag tog mina Tove-Adios på fötterna.

Det låg dimma över fotbollsplanen. Väldans fint.

Sen väntade jag på att Nils skulle bli redo, vi skulle köra tröskel tillsammans.

Uppjogg och sen vanliga rundan. Skönt för ögonen att se blått hav igen. Vi slet på bra, hetsade varandra och kunde klocka en bra tid. Alltid en skön känsla att ha avverkat dagens hårda pass redan runt sju på morgonen, och dessutom var det mitt sista med Nils då de skulle åka hem dagen efter.

Totalt 11 km. Vid lunch åkte vi till Hamra Krog och jag grundade inför dagens andra pass med en pulled pork hamburgare.

Allvarligt. Den var så fruktansvärt god. Efter detta blev det en av de skönaste grejerna med semester: vilostund hemma i soffan. Just att slumra i sådär femton, tjugo minuter. Man börjar med att läsa lite, för att inse att man plötsligt får läsa om varje mening minst tre gånger, för att sedan inse att man inte ska läsa utan bara sova lite. Det enda var att jag var aningen seg när jag väl skulle ge mig av på lite distans.

Men jag kände också att morgonens pass tagit på krafterna så det var bara att låta benen springa i det tempo de ville. Vädret var allt bra konstigt. Regnet öste ner när jag stod ombytt och klar men då jag öppnade dörren slutade det plötsligt för att kort därefter klarna upp till en fin sommarkväll. Tur det för jag hade nog med blöta kläder och dojor hemma efter tisdagens skyfall. Totalt 14,5 km så dagens total blev 25,5 km.

Torsdag

Vaknade… och låg kvar i sängen. Herregud så skönt. Insåg att jag gått upp och sprungit nästan varenda morgon. Men idag var det långpass på eftermiddagen och vila fram till dess. Vi cyklade till stranden.

Vi hade nybakade croissanter med oss. Och jag en riktigt intressant bok.

Det gick ingen som helst nöd på oss. Dessutom så fick jag ett jättestort sandansikte tillägnat mig. Jag ser tuff ut!

Framåt eftermiddagen bytte jag om.

Febe sa att hon skulle visa hur jag alltid ser ut på bloggen. Tja, det stämmer ju rätt bra måste jag säga.

Sen gav jag mig av. Vanliga turen till Hoburgen och tillbaka. Kände att benen hade fått vila hela dagen för de var rätt pigga. Jag anser att Gotland är rätt platt men den här rutten är faktiskt rätt kuperad. Alltså inga branta backar men såna där långa smygande backar som ändå tar en del kraft. Totalt 38,5 km i 4:41 min/km.

Fredag

Fredag! Började med ett tröskelpass.

Herregud sicken fin morgon. Tyst. Det var någon som sa att det bara är på morgonen man kan äga världen.

Det kändes lite ensamt utan Nils. Jag har insett att det ger ganska mycket att ha någon att fajtas mot, jag skulle nog kunna förbättra mig mer om jag sprang ihop med andra. Jag kör ju så gott som 100% av mina pass själv, vilket jag på många vis gillar – men framförallt är det ofta enda sättet för mig att få ihop det. Men hur som, jag körde min vanliga runda. Tjong!

Det bästa jag vet är att bara helt sonika lägga mig på marken när jag är klar. Måste sett ut som jag dött. Totalt 11 km.

Sen hade vi sån jäkla härlig dag på stranden. Klarblå himmel, kaffe, tidning, bok, bad, kakor, sandaffär… ni vet. Och alldeles stilla. Inte förrän senare på eftermiddagen gav jag mig av på mitt andra pass.

Nu börjar semestern så sakta gå mot sitt slut. Jag saknar redan vägarna, havet… allt.

Totalt 16 km i 4:41 min/km. Stannade vid stenstranden för att bada.

Olle och barnen hade tänkt samma sak och kom precis i samma ögonblick. Perfekt, tänker alltid att jag vill att de ska vara där när jag tar mitt avslutningsdopp. Vi kastade maneter på varandra.

Badkrukan är knappt någon badkruka längre!

Sen drog vi hem.

Finito.

Lördag

Sovmorgon, sov ända till åtta! Har inte sovit så länge på hela semestern, vilket i för sig är galet. Vi hängde på stranden hela förmiddagen, det var magiskt. Senare på dagen var det dags tempopass. Alltid lite ångestfyllt innan, särskilt när det var så varmt ute och jag visste jag skulle ligga och svettas på vägarna… länge. Smorde in mig med vaselin under armarna.

Får såna jäkla skavsår av linnet i den här värmen annars. Gjorde en dålig liten fläta.

Sen värmde jag upp. Larvigt egentligen att man behöver det när man redan är så varm av värmen… Därefter var det i alla fall dags för 10+10 km. Första blocket kändes lätt och bra och värmen var faktiskt inte så farlig. Blev dock fruktansvärt arg på en idiotbilist som körde så jäkla nära mig trots att det bara var jag och han på den lilla vägen, och jag höll mig nära intill kanten. Jag hytte med näven som en gammal tant efter honom! På tillbakavägen fick jag motvind och nu var det tuffare. Hade egentligen velat komma ner i tid på andra blocket men det gick inte riktigt vägen. Ah, längtar efter ett vindstilla tempopass. Avslutade med 3 km nedjogg och ett bad i hamnen. Totalt 26 km.

Söndag

Dags för veckans andra långpass. På lördagkvällen klurade jag på när jag skulle springa det och bestämde mig för att springa iväg riktigt tidigt på söndagmorgonen. Det är så få semesterdagar kvar och tanken på att inte få hänga med gänget på stranden på förmiddagen, den klarade jag inte av. Jag vaknade av en jäkla fluga runt fem, vilket i för sig var bra, för då passade jag på att äta en macka. Sen somnade jag om en stund. Klockan ringde, jag klev upp och bytte om. Gav mig av hemifrån runt halv sju.

Det är väldigt ovanligt att jag springer ett långpass såhär tidigt. Jag brukar vara noga med att äta rejäl frukost innan men vadsjutton, såhär fick det bli idag. Och jag hade ju i alla fall en limpmacka i magen. Och vatten och en energigel med mig. Det var helt öde ute. Jag hade kameran med mig men i och med att jag hade handvattenflaskorna i händerna, och inte ville stanna, så blev det inte en enda bild längs vägen. Men jag sprang där i ensamhet och såg solen skjuta undan molnen som var på himlen när jag gav mig av. Det klarnade upp och var sådär perfekt varmt och ingen jobbig vind att kämpa mot. Tänkte att jag borde bli hungrig men nä, faktiskt inte. Lite morgontrötta ben men efter någon halvmil vaknade de till liv. Vid 26 km drack jag energigelen (ja eller sån där ”energidrink” som de kallas) för att i alla fall ge kroppen något trevligt. Efter tre mil började det bli varmt och jag såg stranden och havet framför mig. Jag hade bestämt med Olle och barnen att jag skulle möta dem på stranden och när jag bara hade någon kilometer kvar och jag kom kutandes längs havet, såg jag dem långt där framme. Då fick jag ett sånt lyckorus i mig!

Totalt 40 km. Oerhört skönt att ha hela dagen kvar, jag får nog göra om det här morgonlångpasset. Det var den veckan. Med mina 22,4 mil så satte jag nog ännu ett lite nytt personligt mängdrekord, yeay! Det ska firas med Razzle Dazzle-glass. Och sen kommer kompisar på middag. När vi hörs nästa söndag är det från Stockholm. Jag längtar faktiskt så smått efter mina gator där hemma.

Adieu!

Gotland 22-28 juli.

Veckan har återigen bestått av många gotlandsmil och nytt mängdrekord – och flera väckarklocksmorgnar. Men även min storasysters 40-årsfirande, semesterns första moln och skruttväder, ett storslaget besök till Stora Karlsö och ett kallt besök i Lummelundagrottorna.

Måndag

Hade ställt klockan på 06:00. Det är inte riktigt någon semesterkänsla men idag var det dags för en utflykt till Stora Karlsö så då fick det bli väckning för att hinna med lite distans på morgonen. Första dagen som det är molnigt. Då ser allt plötsligt annorlunda ut.

Jag har sett ovanligt få kaniner den här sommaren men idag var det som att de plötsligt dök upp överallt. Små ungar som skuttade över vägen här och där. Totalt 9 km.

Sen packade jag ihop vår matsäck. Hade gjort jäkla lass pannkakor på kvällen.

Olle tyckte det kunde räcka med mackor men icke. Det blir alltid en roligare utflykt när man har pannkakor med sig, så är det bara. Dessutom är jag allmänt livrädd för att behöva gå hungrig – ytterligare en noja som kommit med löpningen. Det är faktiskt en av de värsta sakerna jag vet så det gällde att säkra upp med både mackor, pannkakor och frukt.

Vi tog bilen till Klintehamn och sen båten ut till Stora Karlsö. Har aldrig sett så många människor med enorma kikare och kameraobjektiv på en och samma båt. Jag kände mig som en riktig amatör med min lilla kompaktkamera. Nu hade himlen klarnat upp och solen sken, men det var riktigt blåsigt. Och ute på den här vackra fågelön blåste det om möjligt ännu mer. Tur jag hade gummisnodd med mig så jag kunde undvika enormt sockervaddshår. Men hörrni. Landskapet. Herregud så vackert. Man kunde knappt tro man var i Sverige.

Vi promenerade till Vandrarhemmet. Uma tröttnade redan efter 300 meter men kämpade på hela vägen. Ja, tack vare mutor om kex vid framkomst. Ser lite läskigt ut det där vandrarhemmet, på ett bra vis.

Högst upp i vandrarhemmet är fyren så dit gick vi såklart upp.

Vi hängde på ön hela dagen. Det var verkligen exotiskt för ögonen. På hemvägen var det dock rejält vågigt och det var nära att jag kräktes där på båten. Fick gå in i mig själv och apatiskt stirra ut på horisonten. Tillbaka i Klintehamn bytte jag helt vimmelkantig om i bilen.

Sen åkte jag med gänget till Havdhem där jag hoppade av för att kuta sista biten hem. Sträckan Havdem-Grötlingbo kan vara en av de tråkigaste vägarna att kuta på. Inget fint att titta på och väldigt trafikerad. Jag sprang som alltid mot trafiken för att ha uppsikt. Och tur var det för jag blev snudd på påkörd av en drömmande man som satt och petade i näsan vid ratten och körde alldeles för långt ut i vägrenen. I sista stund fick han dock syn på mig, släppte näspetningen och väjde. Och då var jag ändå klädd i grönt och rött för att synas men jag vet, inte en helt optimal väg att springa på. Framme vid Grötlingbo öppnar landskapet äntligen upp sig och det blir fint igen. Men det var egentligen inte förrän jag svängde av mot Fide som det blev lugnt och jag kunde fokusera på löpningen istället för bilarna. Och på den fina kvällen.

Jag sprang förbi Fide, Öja och Hamra. När jag stannade utanför vårt hus visade klockan på 26 km. Snittfart 4:34 min/km.

Perfekt distanspass (om man bortser från första biten). Sen grillade vi hamburgare.

Tisdag

Riktigt molnigt på morgonen och ingen blå himmel i sikte.

Rätt trött i benen men klämde ändå 12 km.

Det är ändå lite skönt med en mulen dag. Vi hann städa, baka citronkaka och joxa runt hemma. Ja, tills det var dags för tempo. Någon måste stått bredvid och sagt något riktigt kul till mig här på bilden för a) jag hatar att låtsasskratta på bilder när jag tar dem själv och därmed inte har något att skratta åt 2) så kul tyckte jag inte att det var att ge mig ut och kuta när de andra skulle dricka kaffe. Särskilt inte då det blåste som satan.

Det blåste så mycket att jag tog på mig en t-shirt – första gången här på Gotland faktiskt. Ångrade mig dock genast, har vant mig vid att kuta runt som en inföding med lite kläder. Idag blev tre tempoblock. Jag sprang och sprang men det kändes som en tecknad film när man inte kommer någon vart, åtminstone inte upp i önskat tempo. Hoppas det gav något ändå då intensiteten ändå var hög. Psyke ger det åtminstone för det är bra frestande att lägga ner det hela och bara köra distans när det är sådär vindigt. Första pausen tog jag här. Fint bredvid vägen.

Kutade vidare. Testade alla väderstreck men ingenstans blev det vindstilla. Andra pausen tog jag här. Min tröja känns lite malplacé i landskapet.

När passet väl var avverkat (de två sista blocken gick ändå helt ok fartmässigt) så joggade jag ner ordentligt och sen klättrade jag runt här lite.

Kan inte få nog av de här raukarna. Totalt 22 km så dagens total blev 34 km.

Onsdag

Vädret fortsätter att vara grått så på kvällen bestämmer vi oss för att åka till Lummelundagrottan på onsdagen. Därmed fick jag sätta klockan på ringning (igen!). Upp tidigt och köra tröskelpass.

Benen kändes ovanligt pigga för att vara på morgonen. Eller så var det bara önsketänkande. Nere vid havet har två gamla bussar slagit läger.

Och en bit bort har något hängt upp en kvarglömd sjal så det nästan såg ut som en konstinstallation.

Och precis här satte jag igång med tröskelpasset.

Jag tyckte det gick snabbt och kände mig pigg men när jag till slut stannade klockan så hade det inte alls gått så bra som jag trott. Konstigt. Ibland när man känner sig kass går det riktigt bra och tvärtom.

Totalt 9,5 km. Bara att duscha, glömma passet och dra till grottorna istället.

Kallt var det där nere i underjorden, bara åtta grader. Guiden vi hade, han kan max ha varit 11 år. Eller ok, kanske 14 – max! Trots sin ringa ålder berättade han lugnt och värdigt om stalakiter, sediment och bergarter. Blir så imponerad av ungdomar som kan prata sådär inför massa vuxna och inte tycker det är pinsamt. Han frågade efteråt om man hade frågor och ja, det skulle ha varit hans ålder då men jag lät bli. Hur som helst drog han hela historien om de tre pojkarna som upptäckte grottan på 50-talet och utforskade den i hemlighet flera år. Men jösses vad hungrig jag var där i slutet av grottan, kunde inte alls ta in mer fakta om de där tre pojkarna, hur duktiga de än var. Vi skyndade oss in till Visby och åt crêpes.

Och på vägen hem var det bara att göra en repris av måndagen. Fast idag hoppade jag över tristesststräckan och nöjde mig med att kliva av vid Öja.

12 sköna kvällskilometer. På kvällen badade vi i sommarens kanske finaste kväll.

Ungarna var så fina när de höll på med båtar och krokodiler att Olle och jag satt tårögda där på stranden.

Jaja, så är det att vara förälder. När det blir för fint så slutar det alltid med gråt.

Torsdag

Återigen en väckarklocksmorgon för idag fyllde min syrra 40 år! Nu körde vi inte tårta på sängen men det vankades eftermiddagsfirande så jag fick kravla mig upp vid sexsnåret, äta mackor och fil, somna om, gå upp och gratulera syrran och sen ge mig ut på långpass redan strax efter klockan åtta.

Idag var det perfekt löparväder, mulet men ändå varmt och inte så blåsigt. Huvudvärken försvann men benen… de var trötta idag. I för sig inte så konstigt när jag insåg att det här var mitt tredje långpass på sju dagar. Men jag och benen malde vidare hela vägen till Hoburgen. Sista biten dit fram är verkligen fantastisk; slingrande vägar som att man vore i Toscana. Sen vidare längs havet med klipporna på ena sidan, över alla fårgaller och sen blir det rak asfalt sista biten. När jag är nästan hemma så möter jag en dam på cykel. Jag känner igen henne och inser att jag nog passerade henne när jag precis gav mig av för hon frågar mig: Springer du fortfarande?? Totalt 38,5 km. Bra jobbat benen! Sen blev det firande av min fina storasyster som nu faktiskt blivit stor.

Men syskon. Man blir ändå aldrig riktigt stora för varandra eller hur?

Fredag

På fredagen fick jag med mig Nils på morgonens tröskelpass. Och tur var det för när jag gick upp där vid halv sju var jag så satans trött och sängen så himmelskt skön, särskilt med det öppna fönstret och den svala morgonluften. Fast jag hade ändå lite revanschlust i mig då jag inte tyckte att onsdagens tröskel gick som önskat. Vi värmde upp i tystnad i 3 km och sen satte vi av längs havet. Det är lite lurigt där vi kutar; det är en hel del stenar och gropar så det gäller att se var man sätter fötterna och parera. Vi springer fram och sen tillbaka samma väg och får även ett par små backar att kämpa i. Helt perfekt. Att det dessutom är så fruktansvärt vackert gör det inte sämre. Vet att det är den här rutten som jag alltid saknar allra mest när jag är tillbaka hemma, även om jag hyser någon slags hatkärlek till den då den ofta består av mycket svett. Men! Idag gick det mycket bättre än sist. Kände mig stark hela vägen. När vi kom hem möttes vi av en nyvaken tiger. Fattar inte riktigt varför vi alla tre ser så skeptiska ut?

Kanske för att det kändes lite onormalt att ta en uppstyrd gruppbild klockan sju på morgonen? Totalt 11 km.

På eftermiddagen hade vi trevligt kompisbesök och barnen fick mäktiga mustascher. Man vill ju själv ha på sig en, jomen kolla bara:

Framåt kvällen var det dags för lite mer distans. Det var dock lite stressigt för det var Olle och jag som hade matdag så jag fick pinna på i rask takt för att hinna hem till storkoket. Jösses, plötsligt hade det blivit riktigt varmt.

Gillar när man springer sådär lite sent och folk fortfarande hänger på stranden, som att dagen var evig. På slutet sprang jag extra snabbt för att kuta ifrån alla flugor. Det gick sådär.

Totalt 10,5 km.

Lördag

När jag vaknade var det blå himmel. Det var kvavt och redan riktigt varmt fastän klockan knappt var sju. Det luktade sådär utomlands på något vis.

Sprang en lite kortare morgonrunda för att spara på benen till eftermiddagen. När jag sprang där i all sköns ro fick jag plötsligt syn på en naken farbror som stod i dörröppningen till sin husbil och njöt av morgonlugnet. Jag fick lite av en chock först när jag såg honom, eller så var det inspirerad jag blev för kort därefter slet jag av mig mitt linne och kutade vidare i bara sportlinnet. Det var verkligen kvavt.

Totalt 7 små km. När jag kom hem släppte jag ut Ali, Kuba och Selma som sover i andra huset på natten. Jag tycker Ali ser lite förorättad ut. Kanske för att jag inte släppte ut honom innan jag sprang iväg men då bara följer han efter mig.

Och sen var det strand!

Vädret har varit lite småskruttigt den här veckan, ja i alla fall om man jämför med de två veckorna innan. Men idag var det riktig sommar igen och det kändes lite kärvt att ge mig ut på dagens andra pass i den här värmen.

Satt och tyckte lite synd om mig själv. Man är ju schizofren som löpare. Ena stunden vill man ha sol och värme (när löpardojorna inte är på) och sen plötsligt vill man ha moln. Hur som, det måste varit någon som höll med för när jag reste mig upp och sa ”Äsch, nu bara gör vi detta!” så dök plötsligt ett slöjmoln upp och sedan mulnade det faktiskt på undan för undan. Jag värmde upp och körde sen 10+10 km med 2 minuters vila mellan blocken. Idag gick det riktigt bra och hade det inte varit för rejäl motvind sista tre kilometrarna så hade det gått ännu lite bättre. Totalt 24 km. Lustig kroppen är ändå. Den kändes rätt tung och trött i början av veckan men snäppte ändå upp sig här mot slutet. Kanske har den vant sig vid mängden eller så är det bara dagsformen. Jag avslutade som vanligt passet med ett galet skönt bad. Såg ut såhär när jag kom hem:

Och syrran hade bakat när jag kom hem!

Åh, jag ligger verkligen efter på bakfronten numera. Jag gillar jättemycket att baka (och äta) kakor men det får oftast stryka på foten numera. Tur jag får smaka, det är jag egentligen inte värd.

Söndag

Söndag igen och tre semesterveckor till ända. Bara två kvar… Det betyder även två till hårda träningsveckor. Inte för att jag sedan radikalt drar ner på mängden och träningen men lite extra hårt kör jag nu när jag är ledig. Vilket egentligen är lite lurigt för det är nästan enklare att få till träningen i vardagen. Då springer jag till och från jobbet, dit jag ändå ska, och så försöker jag så ofta det går att klämma in lunchträning. De tillfällena finns inte på samma vis när man är ledig. Då är fokus på familjen och träningen får rätta sig efter den. Därmed fick jag stiga upp strax innan sex imorse, äta frukost och sen somna om ett par timmar till innan det var dags att ge mig av på långpass.

Jag trodde benen skulle vara trötta efter gårdagens pass men de verkade ha återhämtat sig under natten. Tog turen mot Hoburgen och jag kom in i ett sånt skönt flow runt 17 km. Lite småmulet men varm skön vind i ansiktet och som vanligt helt öde. Sprang mitt i vägen och blundade – måste sett ut som en tok. Totalt 40 km och veckans total landade därmed på 22,1 mil. Tjong! Efter lunchen fanns det bara en sak att göra: dra till Razzle Dazzle och käka glass!

Men bäst var inte glassen utan den här kattungen – som dessutom är till salu!

Ojojoj vad sugna vi blev. Uma var dock oväntat präktig och sa ”Men vi kan nog inte köpa den för den får inte plats i buren med Ali och Kuba när vi åker hem.” Tur någon är förståndig för jag var nära att åka hem med den där och då. Jaha ni, det var min vecka. Att jag dessutom fick sitta och göra det här inlägget i lugn och ro på Hamra Krog med ett riktigt nät och en god kaffe gjorde inte det hela sämre. Nu måste jag dock använda nätet till att betala räkningar. Vi hörs om en vecka! Slut.

Gotland 15-21 juli.

Och så var det söndag igen. Den här veckan har till 90% bestått av bad, glass och löpning. Men även släktbesök, myspysklädsinköp och lite annat. Och så ett millopp mitt i allt! Men jag gör som förra veckan och tar det dag för dag.

Och jo, beträffande mitt förra inlägg så blev Olle högröd i ansiktet när han såg att den enorma husfasad som Olle och Nils likt trälar håller på att skrapa ren från färg förekommer på flera bilder, detta utan att trälandet kommenterats med ett enda ord. Så här kommer lite rättmätigt beröm. I timmar har de kisande stått och skrapat i hettan och fått färgdamm i håret och stickor i fingrarna. Förutom detta har de även sågat och röjt i skogen. Olle har nämligen läst att skogsarbete är den effektivaste träning som finns efter hård löpning. Så nu håller han på och pratar om detta som ”Träningen som ger mer” eftersom skogsjobbet är en nyttig syssla samtidigt som det är träning. Till skillnad från min löpning då alltså.

En sista grej: nätet är bedrövligt idag, därför tvingas det bli lite färre bilder än vanligt för annars dör jag här vid pumphuset. Och just det, av någon anledning funkar det ofta inte att svara på era kommentarer när jag är här på Gotland. Ibland går det men oftast inte. Bara så ni vet och inte tror jag är allmänt dryg.

Måndag

Förbi morgontrötta kossor malde jag fram. Totalt 15 km.

Efter frukosten cyklade vi till stranden. Det är verkligen måndag-hela-veckan-känsla: vi gör exakt samma sak på förmiddagen varje dag om det är fint väder. Men jag gillar det. Just det är verkligen semester för mig. Har inget som helst behov av fart och fläkt.

På eftermiddagen var det mer distans under den blå himlen.

Åh… önskar jag kunde plocka blommor utan att behöva stanna. Totalt 21 km. Avslutade med ett dopp på mitt hemliga ställe som visst inte var så hemligt längre för nu låg några andra där. Men i alla fall, rakt ner i plurret hoppade jag, springskorna tog jag dock av.

När jag låg här och poserade trillade min kamera ner i vattnet. Jag hade ju fått skynda mig att ställa upp den på en sten för att sen slänga mig ner i vattnet för att hinna se harmonisk ut – och då ställde jag den väl lite ostadigt, allt för konstens skull. Plupp så låg kameran på botten. Tur den är stöt- och vattentålig. När jag kom hem så hade Olles föräldrar kommit på besök från Småland!

Tisdag

Sen blev det tisdagmorgon och det var sådan höstkänsla i luften; liksom sådär svalt och friskt och plötsligt blev jag påmind om hösten, hur underbart det är att springa då när allt är sådär klart och perfekt. Jag kom också att tänka på Berlin Marathon! Två och en halv månad kvar bara. Totalt 10 km. Sen stranden med hela tjocka släkten och nu var höstkänslan som bortblåst. Riktigt varmt var det.

På vägen hem trillade jag med Uma på cykeln. Jag hade lastat den helt full med handdukar, badkläder, kaffe, saft, frukt, kakor, solkrämer, hinkar, spadar och tusen grejer till för jag vill gärna vara macho och visa att jag kan cykla med hur mycket som helst (som att någon skulle bry sig) – och plötsligt vinglade vi till och föll. Som tur var rätt långsamt. Uma klarade sig lyckligtvis utan en skråma (tur för morsan med machobehov). Själv fick jag ett litet skrap som inte såg så mycket ut för världen men jag blev rätt öm även om det inte syns. Såhär:

Hade ju annars varit typiskt att skada sig rejält på något sånt vis. Som han ishockeyspelaren som skar gurka, tappade kniven som landade på foten så han skadade en sena. Och fick lägga ner hockeykarriären. Ja, nu har ju inte jag precis en sån löparkarriär men ändå. Sen åkte vi till Körsbärsgården med Olles föräldrar. Vi åt dock inte körsbär utan glass.

Och så tittade på den fina utställningen med bland annat den här fina blå kålen:

Tog en 15-minuterstupplup när vi kom hem och sen, sen var det dags för tempoooooo!

Uppjogg och sedan tre block bestående av fem km. Mitt stackars lilla knä fick kämpa på. En hel del motvind stundtals men tiderna landade ändå helt ok. Avrundade passet med lång nedjogg. Totalt 23 km. Denna långa dag avslutades med middag på Grå Gåsen. Alldeles soligt och varmt ute och god mat och alla glada och… tack.

Onsdag

Tidigt på onsdag morgon bestämmer jag mig plötsligt för att kuta Viruddenloppet. Trots noll förberedelser och inte någon som helst uppladdning. Jag anmälde mig egentligen till loppet redan i våras men bestämde mig sen långt innan vi åkte till Gotland för att inte springa. Ville inte bryta av en träningsvecka med uppladdning. Det är tack vare Olle som tycker att det vore kul att åka och kolla, som jag ändrar mig och tur var det. För plötsligt när jag väl bestämmer mig för att springa så känns det liksom så skönt. Skönt att inte alltid hålla på att förbereda sig till max, kul att bara kuta på så gott man kan – och få ett riktigt bra träningspass på köpet! Men jag bestämmer mig också för just det: att se det som ett träningspass och därmed hålla kvar vid onsdagens två pass. Dock möblerar jag om så att tröskelpasset görs direkt på morgonen och lägger distansen på eftermiddagen. Det är redan varmt ute när Nils och jag ger oss av runt halv sju. På det viset är det skönt att få det hårda passet avklarat redan på morgonen för man vet att det kommer bli varmt. Vi värmer upp och springer sedan i fullt fräs längs havet. Idag behöver jag inte ta en skogspaus utan magen håller hela vägen. Jag slår Nils med ca 200 meter. Då ser man såhär självgod ut efteråt.

Obs! Titta nu gärna någon minut extra på väggen som Olle och Nils kämpat med där i bakgrunden. Totalt 11 km. Och så bad på det.

På eftermiddagen skrapade Olle vidare.

Oj vad jag berömde honom. Sen gömde jag mig bakom en buske och gjorde magövningar.

Jag har verkligen slarvat med magstyrkan på sista tiden. Under all kritik. Det blir lätt så när jag skrapar så mycket på huset, ursäkta, springer mycket. Man hinner inte allt, bara att inse.

Men herregud vilket späckat schema det var där på onsdagen för sen åkte vi till Prästgården och drack kaffe. Och tittade på massa fina blommor som jag önskade att jag kunde kopiera in till vår trädgård. När de andra hoppade in i bilen så sprang jag hemåt i värmen.

Totalt 10,5 km. Avrundade passet med ett gäng från den här burken.

Jag har blivit så jäkla saltsugen sen jag kom till Gotland, måste bero på att jag svettas så mycket. Det har mest blivit saltlakrits som botemedel dock. Kanske inte bäst i världen men gott.

Torsdag

Och sen plötsligt var det loppdag! Känns oerhört märkligt i och med att jag sprang så pass hårt och långt senast igår. Och att de senaste veckorna bestått av så många mil. Hela dagen går dock utan att jag tänker på loppet. Vi är bland annat nere i hamnen på Sjöräddningens Dag där barnen får hänga i en helikopter.

Loppet går inte av stapeln förrän klockan 19:30 vilket är perfekt. Dels för att det är riktigt varmt på dagen men också för att benen hinner vila upp sig några fler timmar. Jag äter ett rejäl lass spaghetti vid tretiden. Och runt halv sex ger vi oss av hemifrån. Loppet äger rum i När, ca 45 minuters bilfärd nerifrån Sudret.

Vi lyssnar på massa bra musik på vägen (ja kanske förutom Umas val ”Hästen Plopp”) och det är världens underbaraste kväll. Så otroligt vackert ute. Känns som vi ska åka på picknick fast det egentligen är raka motsatsen, ja i alla fall för min del.

Jag blir glad när vi kommer fram. Några dansande fjortisar visar vägen in för bilarna och det är världens trevligaste stämning. Det känns sådär lokalt och fint. Nils ska också springa så det hela är väldigt spännande! Han hoppas springa under 40 minuter och jag hoppas på, ja jag vet faktiskt inte. Tänkte knappt på det innan starten. Var mest sugen på att kuta och visste inte alls vad benen skulle mäkta med efter de senaste veckornas tunga mängd, och gårdagens dubbelpass. Men under 40 bara måste jag.

Jag värmer upp för mig själv i ett par kilometer och sen är det dags för start.

Startskottet går. Ni ser mig där längst fram. Två tjejer rusar iväg i bra fart men jag tänker att jag ska ta det i min planerade takt. Nils och jag springer jämsides i början. Redan efter ett par kilometer passerar jag den ena tjejen men den andra kutar fortfarande en bit framför mig och hon ser sådär lätt och snabb ut. Vår egna lilla hejarklack passerar vi två gånger under tjo och tjim. Här springer jag förbi Ruben i randig tröja och ja, jag highfivar såklart. Taskigt vore det annars, gäller att behandla sin klack väl.

Banan var beskriven som flack och lättsprungen men jag är inte riktigt redo att hålla med. Två gånger springer man över en åker och får kuta i traktorspår. Här är det rätt tungt och framförallt svårt att springa om folk och jag känner att farten sinkas här, tvingas fokusera på var jag sätter fötterna. Men ju längre vi springer desto mindre blir avståndet mellan mig och tjejen framför. Runt 4 km ligger jag precis i hennes rygg och sådär kutar vi på tills jag vid 6 km passerar henne. Känner mig rätt stark men är beredd på att när som helst bli omsprungen. Vända mig om vägrar jag. Jag pinnar på och när det bara är två km kvar ökar jag tempot. Jag pinnar på och springer i mål på 38:57 – på en förstaplats (av damerna)!

Inte långt därefter, på tiden 39:39, kommer Nils!

Jo men det där får jag vara nöjd med ändå. 38:57, jag slog i alla fall mitt pb med hela sju sekunder! Sen kan jag inte låta bli att undra vad jag skulle kunna springa på om jag kört lite korta intervaller och vilat benen lite… men vad sjutton, jag tränar inte för milen men blev väldigt uppåt av det hela. Att stå högst upp på pallen är något alla borde få göra någon gång.

Att jag dessutom vann en flygbiljett till Gotland och honung gjorde inte det hela sämre. Hon som kom tvåa var 22 år yngre än jag, haha, sånt gillar jag. Jaha ni, sen packade vi in oss i bilen och åkte hemåt i sommarkvällen, nöjda och glada.

Fredag

Då det blev lopp istället för långpass på torsdagen så blir det en hel del distans mot slutet av veckan. Ingen rast och ro dagen efter loppet med andra ord. Istället blir det ett långpass.

Det är så otroligt ljust här på Gotland så jag borde verkligen bli duktigare på att kuta i solglasögon för det är ju väldigt skönt när man väl gör det. Dagens långpass går inte i någon rekordfart men jag är glad över att ben och allt känns som vanligt. Det blir en fin tur ner till Hoburgen och jag känner mig faktiskt rätt duktig som klämmer ett långpass dagen efter loppet. Men sjutton, vilken vind det var ute! Havet helt fullt av vita gäss och jag får kämpa i motvind långa bitar. Men ändå, så skönt med vinden i ansiktet. Totalt 38,5 km i 4:54 min/km. Jag avslutar som vanligt med ett dopp och traskar hemåt genomblöt och känner mig som värsta duatleten. Haha, tur det inte syns hur kass jag är på att simma! Väl hemma får jag middag serverad av syrran och Nils. Vi kör tvådagarsblock där man i två dagar handlar mat, fixar lunch och frukost och sköter all disk – för att sedan i två dagar få slappa. Skönt att Olle och jag hade slappdag just idag. Jo just det. Jag hann även till Vamlingbolaget på dagen och köpte ett par brallor och en myspysjacka i plysch på rea. Kolla in 70-talslooken!

Det är mest barnen som har kläder därifrån men jesus, dessa material. Så otroligt sköna. Perfekta att gå runt i här hemma mellan mina löpturer! Jag tyckte att jag förtjänade dessa efter gårdagens millopp. Jag tänker att Mick Jagger hade varit grym i dessa.

Lördag

Börjar dagen med 9 km lätt distans. Rätt trött, har sovit lite risigt de senaste nätterna. Det har varit så kvavt och vårt täcke är för tjockt. Måste komma ihåg att skaffa ett tunnare till nästa sommar. Men ute är det som vanligt tyst och vackert.

En del folk ute vid havet. Eller haha, en del folk betyder alltså kanske tre stycken. Det är förvånansvärt öde jämt. Totalt 9 km. Sen har vi en av sommarens bästa dagar. Bara vår lilla familj på stranden där det inte är en kotte förutom vi. Det grävs och leks café, vi dricker kaffe och läser DN och jag önskar jag kunde frysa den där stunden. Dagen fortsatte med mjukglass på Hoburgen där vi satt och tittade på det blåsiga havet. Sen åkte till Fide Fajans och köpte ett par fina skålar. Efter alla dessa trevligheter tog jag mig samman och bytte om till ett tempopass.

På något vis så tycker jag ofta att man inte så jättesugen på en distans direkt efter ett lopp. Lite så var det idag när jag skulle kuta 10+10 km. Dessutom var det riktigt blåsigt ute. Först värme jag upp 3 km. Sen var det bara att öka. Men sicken vind! Helt ärligt?! Jag kutade på så gott jag kunde men det gick omöjligt att komma upp i en bra fart. Första 10:an landade på 4:16 min/km. På vägen tillbaka gick det bättre men ändå, vad är det med vind? Åt ena hållet totalt motvind och på tillbakavägen ingen medvind utan bara plus minus noll? Jaja, nöjd med att det var vindstilla åtminstone. Sista 10:an gick i 3:58 min/km och det fick bli godkänt idag, bara två dagar efter loppet och gårdagens långpass. Avslutade med bad i havet. Fattar inte hur jag ska klara mig utan det när vardagen börjar. 1 km nedjogg så totalt 24 km och dagens total 33 km.

Sen kan jag även visa er detta mästerverk:

Olle och Nils har nu kommit till nästa fas och målat fasaden med grundfärg! Applåder!

Söndag

Känns som att jag precis sprang ett långpass men idag var det dags igen. Allt blev ju som sagt förskjutet pga torsdagens lopp. Jag hade faktiskt tankar på att klämma ett långpass samma morgon som loppet, men där gick till och med min gräns. Jag klev därmed upp redan kl 06:00 imorse och tryckte i mig mackor och filmjölk i min ensamhet. Sen sov jag ytterligare någon timme innan jag gick upp och gjorde mig i ordning för spring.

En tråkig sak är dock att jag lyckats tappa mina springsolglasögon! Arrrgh! Så irriterande, så gott som oanvända. Dessutom snygga vilket inte hör till vanligheterna i sportsolglasögonvärlden. I alla fall. Jag hade noll fantasi så det blev en repris av fredagens pass som jag förlängde med ett par kilometer så att passet landade på prick 40 km. Helt ärligt så gillar jag också att springa samma rutt, särskilt på långpassen. Ju fler gånger jag kutar en runda, desto kortare känns den. Dessutom så är den fin min runda, varierande underlag och förhållandevis kuperad för att vara på Gotland. Jag hade lite trötta ben till en början men snart kom de igång och idag var det inte alls lika blåsigt. Däremot väldigt varmt. Vädret har verkligen varit helt otroligt här på Gotland, blå himmel för jämnan. När klockan visade 40 km var jag precis vid stenstranden så det var bara att kasta sig i som belöning. Totalt 40 km i 4:46 min/km.

Det var min vecka det. Den landade på 21,4 mil. Tacksam att kroppen orkar och är så glad att huvudet ryckt upp sig och njuter av löpningen i den här vackra omgivningen. Jag blev också uppåt av det där lilla loppet som påminde mig om det fina med en massa människor som springer och är glada. Pga det kassa internetutbudet är jag dock helt ouppdaterad på omvärlden men jag hoppas ni alla har det bra. Ajöss, hörs om en vecka! Nu ska jag lämna internet och pumphuset och spurta iväg (i bil) till Hamra Krog där vi ska äta detta:

Det känns alltid lite extremt när man ser det tillagas såhär men det är lika bra att se sanningen i vitögat. De där små söta lammen jag brukar springa förbi… ska jag nu äta. Men som sagt, sakta men säkert blir jag i alla fall lite mer vegetarisk. Hej då.

8-14 juli på Gotland. Varning för massa bilder och text!

Första semesterveckan till ända. Och en rejäl träningsvecka! Den landade precis på 21,3 mil. Det tog ett tag att komma in i semesterkänslan, kanske just för att jag hade med mig ett digert springprogram i väskan. Och det liksom tyngde mig lite i början. Det kändes som att löpningen tog för mycket plats, både i mitt huvud och på dagarna – och resultatet blev en tung känsla. Men allteftersom vi fått in semesterrutinerna har jag lyckats anpassa springschemat efter sommartillvaron; det gäller ju att luckorna som passar både familjen och min egen energi. Och när jag gjorde det, då blev det genast lite lättare. Och roligare!

För som alla med barn vet ju, det är ju ett helt annat pussel med träningen när man har ett litet gäng man vill hänga med så mycket som möjligt. Och sen är det det där med maten. Det känns som man handlar och lagar mat non stop på sommaren, och det tar ett tag att komma in i de rutinerna också. Men i alla fall, nu känns det som att vi landat i sommarlivet. Och jag ser fram emot träningen framåt. Eller nä, helt sant är det inte. Tuff träning är jobbig, det kommer man liksom aldrig ifrån. Och stundtals är den även ångestfylld. Men så länge man har en lätt och lite pirrig ångestfylld känsla så är allt som det ska vara! Och jag tänker att jag tar en dag i sänder. Så länge det är roligt kutar jag på enligt plan.

Veckans stora händelse är annars att jag tappat en tånagel.

Men där under fanns ju en ny liten nagel så det var inte mer med det. Har tyckt att mina fötter och naglar har varit rätt förskonade efter alla mil.

Vi har även varit på Burgsviksbibblan och jag lånade Ingmarie Nilssons bok ”Löpträning”.

Jag gillade den! Mycket känner man ju redan till men bra förklaringar till allt och jag gillade tonen. Och ibland är det just väldigt kul att läsa om saker som man kan en del om. På tal om böcker så har jag även beställt en bok som kom här i slutet av veckan:

Jag skulle verkligen vilja bli bättre på att laga vegetariskt. Den här har massa goda recept men känns kanske aningen krånglig. Vi får se.

Men nu till löpningen. Jag har ju inte gjort veckosummeringar på det här viset tidigare men i och med att jag är nordens största vanedjur så tar jag det ändå dag för dag. Varning för bild- och textoverload! Fortsätt på egen risk!

Måndag

På måndagen sprang jag två distanspass. På morgonen genom vallmo- och sädersfält.

Totalt 16 km. Efter en varm dag på stranden var det dags för ytterligare ett distanspass.

Kroppen kändes lätt, som att jag flög fram i jämförelse med söndagspasset och jag fick både tutningar och vinkningar medan jag sprang. Förmodligen för att jag såg så glad ut. Jag sög in omgivningen, luften och la denna tur på minnet. Totalt 19 km. Måndagens total 35 km.

Tisdag

Morgonens distans är som mjölk; havet och himlen går ihop till ett så det ser ut som att båtarna flyger.

Totalt 10 km, som balsam för benen. Vi hänger på stranden och det är sådär smärtsamt vackert.

På eftermiddagen är det dags för tröskelpass.

Ner till havet och först lite hopp.

Sen iväg! Man känner sig alltid extra malplacé när man flåser förbi medan folk ligger och dåsar på stranden.

Stannar en stund vid raukarna och tänker att det är märkligt att något så jobbigt kan vara så skönt efteråt. Totalt 10,5 km.

Dagens totalt landar på 20,5 km.

Onsdag

Startar morgonen med 10 km distans. Det regnar och stranden är tom. Ja, förutom en kvinna jag sett ett par morgnar och de vanliga hundägarna.

Efter frukost åker vi till Visby och Kneippbyn. Vi har en av årets bästa dagar. Kombinationen nöjda barn och inte alltför mycket folk är oslagbar.

På eftermiddagen är det dags för tempopass även om häng och kaffe i en solstol i skuggan är lockande.

Värmer upp och kör sedan igång med mina tre tempoblock. Hittar en bra väg som i alla fall delvis ligger i skugga och lyckas hålla tempot riktigt bra på den två första blocken. Sista blocket tappar jag ett par sekunder men hallå, semesterlägret har ju precis börjat. Totalt 20 km med upp- och nedjogg så dagens total landar på 30 km. Bäst är ändå trädgårdskonserten när jag kommer hem.

Torsdag

På torsdagen springer jag inte på morgonen. Det är mulet och jag ligger kvar och myser i sängen. Vi äter nybakat bröd till frukost (Obs! Ej hembakat. Tur det finns bageri nära.). Sicken semesterkänsla. Vi åker och handlar mat, köper fiskespön och lånar böcker på bibblan. På eftermiddagen ger jag mig av på ett långpass.

Snudd på en repris av söndagens långpass: springer bort till Hoburgen som jag rundar och sen tillbaka. Fast känslan tusen gånger bättre idag. Skönt att springa lite senare på dagen. Sol och moln blandat, stundtals rejäl motvind. Totalt 36 km.

Fredag

Vaknar till distans.

Vanliga rundan längs havet.

Önskar att jag alltid kunde springa såhär vackert – vilken lyxfrukost! Totalt 9 km. På eftermiddagen blir det tröskelpass.

Idag med syrrans man Nils! Solen skiner och vi är så duktiga som drar på oss löpardojorna istället för badbrallorna.

Vi värmer upp och sätter sedan av längs havet. Nils håller riktigt bra fart och jag hamnar några meter efter. Efter ett par km tvingas jag pga magen springa in i skogen och ta en kort ”paus”! Men strax därpå är jag tillbaka, snabbare än någonsin, och springer nu om Nils som hamnar på efterkälken – men såklart lite fusk i och med min minutpaus.

Passet landar på totalt 12 km med upp- och nedjogg och dagens total blir 21 km.

Lördag

Sover så gott som åtta timmar varje natt. Tänk vad kroppen måste vara lycklig. Tanken på en lång, mörk vinter skrämmer mig såhär års. Hur ska man stå ut, orka? Jag kliver upp och smyger ut i morgonen.

Alltid havsrundan på morgonen, ljudet så skönt för öronen. Jag tar det lugnt, joggar 7 km och sparar krafterna till eftermiddagens långa tempopass. Efter frukosten cyklar vi till stranden och gräver ner varandra.

På eftermiddagen åker de andra och köpet glass. Herregud så frestande. Själv byter jag om och ger mig av på ett tempopass bestående av 10+10 km.

14:00 och gassande sol – inte bästa upplägget för att ge sig ut på ett sånt här pass. Samma sak förra lördagen. Men inte så mycket att göra åt saken. Värmde upp 3 km och sen iväg. Första 10 km gick i 4:07 min/km. 2 minuters vila på en solig grusväg där jag önskar att jag hade haft min personlige vätskelangare med mig. Men någon sån har jag ju inte så det var bara att härda. Och sedan dags att sätta fart igen. Sista 10 km landade på 4:01 min/km. Totalt 24 km. Sprang raka vägen ner till havet och badade. Jag var så varm, det fick vattnet att kännas som Thailand. När jag kom hem tvingade jag gänget att äta mer glass. Jag var i akut behov av Razzle Dazzle.

Söndag

Veckans andra långpass. Velade om jag skulle kuta på morgonen eller eftermiddagen men beslöt mig till sist för att få det gjort och därmed ha eftermiddagen fri.

Återigen bort till Hoburgen. Alla måste varit på stranden för jag mötte knappt en endaste bil. Totalt lugn och jag hittade en sån skön känsla inom mig där jag sket i klockan och bara var där i naturen. Jag kan verkligen bli naturreligiös när jag kutar, kan känna sån lust att bli ett med vägarna, ängarna, allt. Passet landade på 40 km och återigen sprang jag direkt ner till hamnen efteråt och badade på finaste stället.

Det var min första semestervecka. Både lätt och tung. Lätt för att jag får hänga med familjen med allt vad det innebär och för att jag får springa i så fantastiska omgivningar. Tung för att jag tränat en hel del. Veckan landade som sagt på 21,3 mil och jag tror det är rekord för mig. Än så länge håller kroppen. Lite småskvanker har jag känt av så t ex tog jag bort spänsthoppen på sista tröskelpasset. Men annars känns det ok, lite känningar här och där hör till vanligheterna och brukar gå över av sig själv. Huvudet håller också än men det tar mentalt att plöja så många mil, det gör det. Som sagt, en dag i sänder – annars kan allt kännas övermäktigt. Sist men inte minst: två produkter som jag tyvärr gått och förälskat mig i. Tyvärr för de var inte billiga. Först denna hand- och fotkräm:

Den luktar lavandel och man ska visst bli trött av den. Funkar på mig! (Hmm kan ju också vara alla mil som gör mig trött…). Och sen den här från samma märke:

En olja som jag smörjer in benen med. Och armarna. Och magen. Jag har blivit besatt av den!

Det var allt från mig. Hoppas ni alla har en fin och svettig sommar! Vi hörs om en vecka igen!

Fredagsflit!

Hur trött kan man vara? Uppenbarligen jättetrött. Trots att jag sov länge i natt och inte gick upp och sprang imorse, så kände jag mig ändå så trött, så trött. Det måste vara pga mitt skriande semesterbehov. Kroppen mäktar knappt med spurten här på slutet. När man är såhär trött så kan man också bli så trött på allt. Trött på allt som är vardagligt. Typ ta deo under armarna exakt samma tid varje morgon. Tömma kattlådan. Hämta nytt toalettpapper och hänga upp när rullen tagit slut. Trycka på 8-knappen i hissen på jobbet. Packa springväskorna på kvällen. Ja, ni fattar. Allt det där är jag trött på! Kort och gott: det är hög tid för semester. För huvudet och ögonen. En vecka kvar. Fast en riktigt härlig grej händer senare ikväll: barnen kommer hem! I för sig åker de direkt imorgon bitti igen. Då ska de till farmor och farfar nere i Småland. Och även om jag gärna skulle behållit dem hemma så kommer de få en mycket roligare vecka i Smålands skogar medan vi jobbar klart. Men ikväll är de våra. Således ville jag ha allt spring klart tills de kommer. På lunchen blev det ett tröskelpass. På tal om saker man är trött på så är jag rätt trött på den här vägen när jag springer ner mot Karlberg:

Jag behöver bara några veckors semester från den, sen gillar jag den igen. Och jag är lite trött på att hoppa precis här:

Men det gjorde jag ändå idag. Därefter över till andra sidan där jag gav mig av i full fart. Kände att det här kan gå precis hur som helst i och med tröttheten. Men när jag väl var igång så kändes det faktiskt bra, nästan som att jag sprang bort den, tröttheten alltså.

Med upp-och nedjogg så blev det totalt 9 km. Och sen blev det stretch och dusch och jag hann till och med gå och köpa lunch som jag åt framför datorn. Idag morots- och apelsinsoppa med mackor. Och kokosyoghurt som jag av någon konstig alledning inte är trött på än.

När jag jobbat klart bytte jag om igen.

Även idag kunde ryggan åka med Olle. Jag bestämde mig för en lite längre väg hem. För att riktigt trötta ut mig på vägen ner mot Karlberg så tog jag den återigen, sen Kungsholms Strand fram, förbi Operan, Strandvägen, en kortis ut på Djurgården och sen hemåt.

Ali kom och mötte mig när jag kom hem. Jag var alldeles svettig men han fick skylla sig själv. Totalt 18 km. Nu ska jag sätta mig i trädgården och dricka öl och så fort barnen kommer ska jag krama dem och släpper inte förrän de åker igen.

P.S. Hade glömt hur det är med magträningsvärk. Idag har jag nämligen en massa av den varan. En slags fördröjning helt enkelt.

Stappel och spring i fredens tecken!

Regnsmatter mot fönstret (och på väckarklockan) väckte mig på morgonen. Herregud så sövande ljud i kombination med skön säng, fönster på glänt och svalt täcke. Tog mig till sist upp ur sängen och på med linser och kläder. Kände direkt att benen var tunga och trötta efter gårdagen så jag möblerade om dagens pass i huvudet och klev ut genom dörren.

Sprang lugnt. Kände mig som en stel gammal gumma som stapplade fram på mina nyvaknade ben. Tills jag kom till det här gamla trädet som måste känna sig ännu äldre än jag.

Åh, härligt med regn. Tänkte just på alla träden och buskarna som måste bli så glada. Luften var sådär frisk och ny och hade det inte varit för mina sega ben så hade jag gärna kört mitt jobbiga pass där och då. Gillar att omringa det jobbiga med kasst väder, det sporrar mig alltid mer än värme och härligheter som oftare får något i min hjärna att börja ifrågasätta varför jag springer istället för att ligger och läser en bok. Stappel, stappel. Hej hästar, här kommer en gammal gumma förstår ni, var inte rädda.

Totalt 10 km. Sen ville jag dra mitt strå till stacken för en fredligare värld, och tog på mig fredsskjorta efter duschen.

Jag älskar den även om det finns mycket effektivare sätt för att uppnå fred. Har varit sugen på att i klassisk hippiestil göra en fredstatatuering på armen men det lär aldrig bli av, skjortan får räcka så länge. Jag kanske gör tatueringen när jag fyller 80. Således jobbade jag hela dagen i fredens tecken. Fick mycket gjort idag kan jag informera om. Efter jobbet hade mina ben fått vila länge nog så när jag kom hem var det bara att byta om. Till min stora glädje mulnade det till sig precis då och det kom ett par regndroppar.

Men tyvärr blev det bara några fjuttiga droppar och jag fick nöja mig med en solig inramning av passet. Efter uppvärmningen körde jag mina spänsthopp och därefter var det då till slut dags att sätta fullt fräs ut mot Hustegaholm. Tjong! Förbi några promenixare, några hundar, rakt fram, uppför lilla backen, parera en cykel, förbi parkeringen och vidare! Sen vända tillbaka – andra halvan alltid skönast, mindre än hälften kvar! Varmt! Lite kvar, lite till! Piiiip. Och så känslan efter. När man flåsar ut. Sträckte ut mig på en bänk, var riktigt trött men kände mig i alla fall inte längre som en stapplande gumma. Den där känslan efteråt är bra mycket härligare än känslan precis innan man sätter igång, det kan vi väl alla skriva under på? Sprang några kilometer som avslutning. Totalt 11 km. Kom hem. Var var Olle? Ute och sprang! Vet inte vad som flugit i honom den här veckan. Själv drog jag fram jättebollen. Har slarvat lite med magstyrkan men nu var det dags. Bland annat blev det detta:

Och sen. Sen var det dags för nya magrullen!

Men herrejösses. Sicken grej. Ganska jobbigt om man säger så. Inget för dig som är rädd för att magen ska spricka på mitten. Jag fick köra på knä och då anser jag mig ändå ha rätt stark mage.

Men jag återkommer! Ska fasiken lära mig detta. I vredesmod över den nesliga knäövningen svingade jag mig upp i chin-upsstången och gjorde 2×10 chins.

Så. Sen kunde jag duscha och här sitter jag nu och äter och gör inlägg samtidigt. Hej då!

Svettar sönder en vacker dag.

Det var inte så konstigt att jag var lite matt igår eftermiddag. När jag räknade ihop veckans mil så blev det så mycket som 19,6 mil. Då får man lov att somna på NK. Men idag var det en ny dag och en ny vecka! På lunchen var det dags för löpning. Jag ska erkänna att jag var smått osugen. Funderade först på att byta ordning på dagens pass men insåg efter en stunds grubblande att det var lika bra att ta tjuren vid hornen. Så jag bytte om och gav mig av.

Ute var det riktigt varmt. När jag packade väskan igår kväll stod det att det förmodligen skulle bli regn så jag hade packat ner en t-shirt. Jag borde packat ett linne för det var inga regndroppar i sikte, och varmare än yr.no siat om.

Värmde upp och gjorde lite spänsthopp. Sprang över till andra sidan. Det var så vackert, kolla bara.

Var det kanske en för vacker dag? Liksom synd att förstöra den med självplågeri, svett, mjölksyra och skit? Jag fortsatte vela men när jag stod där på min startposition så tänkte jag, vad sjutton, nu kör vi! Nu bara gör vi det! Så det gjorde jag. Flåsade mig fram längs vattnet och hoppades att benen skulle förlåta mig eftersom de säkert hade gårdagens fyra mil i färskt minne. Varmt var det också, kände hur min bomullströja klibbade allt mer mot ryggen. Men sprang det gjorde jag. Piiip! Klar. Konstigt det där, ofta när jag känner mig seg och miserabel så går det ofta bra.

Genomsvettig sprang jag tillbaka mot jobbet.

Där hävde jag i mig vatten, åt lunch och fortsatte sen med mina kreativa utmaningar. Eftersom barnen är på Gotland så hade jag ingen hämtningstid att passa utan jobbade på i lugn och ro. När det senare var dags att ge mig av hemåt så bytte jag om. Igen. Jag hänger en del i omklädningsrummet om jag säger så.

Kände för en liten avstickare ut på Djurgården nu när det fanns tid.

När jag sprang där så fick jag sånt längt efter barnen. Det är så ovant att de alla är borta. Även om det är härligt att få lite tid bara med varandra, tid att få jobba utan att känna stress – så känns tillvaron halv, om ens det. Men samtidigt vet jag ju att de har världens härligaste vecka, tusen gånger bättre än att hänga på fritids i värmen. Vände tillbaka och sprang mot Värtan.

När jag kutade över Lidingbron höll jag på att få en strömming i skallen. En fiskare fick precis napp och drog upp sitt spö, det var inte långt mellan strömmingen och min skalle! Väldigt somrigt det hela. Vidare hemåt och så sista uppförsbacken!

Totalt 15,5 km. Jo, den uppmärksamme kanske märkt så har jag slutat skriva mina kilometertider. Eller ibland gör jag det. Men ibland inte. Bara för att man har en blogg måste man inte berätta allt, man kan välja vad man vill skriva beroende på hur man känner. Det är ju inte precis någon nyhet att det är på det viset, men ändå något jag själv måste påminna mig om ibland. Det jag däremot kan berätta, och det är nu ni hissar intresseflaggan, det är att jag drack en iskaffe när jag kom hem.

Jag har aldrig haft problem med att somna när jag druckit kaffe sent, jag gör det så gott som alltid om jag är på restaurang eller på middag. Jag har ofta skrattat åt dem som säger att de inte kan somna om de dricker kaffe sent, ja så hemsk är jag. Men eftersom jag på sistone själv haft lite svårt att somna, har ändå en misstanke börjat gro inom mig. Om att det kanske likt förbannat är det där kaffet som kan ha med saken att göra. Så det var en sån här mesig koffeinfri variant jag drack. Hur ska det här sluta?! Var det inte vid 65 års ålder man gick i pension? Hej.