En hel jobbvecka har redan gått! Tiden rinner iväg och det betyder att jag snart står där på startlinjen i Berlin. Just därför var det dags för ett svettigt pass på lunchen. Ner i underjorden och byta om och sen ut genom garaget.

 Och så ner mot Karlberg.

 Fint var det ute. Några slappisar låt och gottade sig nere vid vattnet. Raka motsatsen till vad som väntade mig. Efter ett par kilometer uppvärmning drog jag igång maskineriet på andra sidan. Vägrade titta på klockan (det är jag för övrigt helt beroende av annars, tittar alldeles för mycket på klockan när jag springer), öste på så gott det gick. När jag kör jobbiga pass, ja när det är lite kortare sådana, så brukar jag mentalt försöka tänka att det ju bara handlar om fjuttiga minuter, typ en halv lektion eller andra liknelser. Problemet är bara att det inte funkar så bra när man väl är igång och harvar på för då känns plötsligt en minut som tre… eller i värsta fall fyra. På tillbakavägen var ett par killar igång med att lyfta en båt ur vattnet med en kran och när jag kom farandes insåg jag att jag behövde passera under båten som dinglade i luften. Killen som stod på vakt såg mig komma och höll lite tafatt upp en hand. Glöm det, tänkte jag. Jag ska fram! Sprang under båten och killen med den tafatta handen ropade ”Det var vågat!”. Kanske det men hellre det än att bryta passet som kändes bra. När jag hade någon kilometer kvar passerade jag en tjej som var så gullig, hon gjorde tummen upp och ropade ”Du är grym!”. Jag kommer väl aldrig få chansen att träffa dig som skrek och du läser nog inte det här men tack ändå! Precis vad som behövdes där på slutklämmen. Jag vet, jag har sagt det förut men jag blir så glad av snälla människor som själva springer – men ändå orkar ropa något uppmuntrande till andra! Jag är inte alls så snäll tyvärr… jag har fullt upp med mitt eget när jag springer. Förlåt.

 Ett riktigt bra pass var det, blev smått uppåt av det hela! Joggade ner lite.

 Totalt 10 km. Sen skyndade jag mig att duscha och åt sen det här:

 Japp. En tallrik fil. Japp. Alldeles för lite mat. Japp. Man måste äta mer. Japp. Jag är medveten om detta. Nix. Jag brukar inte äta så lite. Men! Ibland blir det så.  Jag fick helt enkelt äta mer lite senare. Så. Jag knegade på. Senare var det dags att ränna hemåt. Bytte om till någon slags stadsleopard. Jag älskar för övrigt denna tröja.

 Musik i öronen och sen mot dagis! Trodde benen skulle kännas lite slitna men det är verkligen olika det där. Nu gick det såklart inte lika fort som på lunchen för det här var ett vanligt distanspass men jag höll ändå en helt ok fart utan att känna mig trött. Jag känner att jag börjar få upp energinivån efter mina tunga mängdveckor. Odengatan fram. Hade grönt ljus hela vägen – mäktigt värre!

 Och så längs Husarviken med denna grymma låt i öronen. Höll på att bli tokig av fredagslycka!

 Totalt 10 km. Sen blev det undanplockning i ett rasande tempo för mina föräldrar skulle komma på middag! Vad bjöd vi på? Detta:

 God afton.