Tröskelpass

17-20/10: Variation, thaimassage och spansk mark!

Ja, det har i för sig inte gått en vecka sen sist. Men det känns så i och med att jag brukar skriva varje dag – och nu har det gått FYRA DAGAR sen sist! En evighet i internetvärlden. Det har varit fyra bra dagar. Beslutet att ta det lite lugnare på bloggfronten känns helt rätt för jag har hängt mindre framför datorn och sovit mer. Känt mig lite lättare i sinnet. Sprungit på rätt bra. Mer kan man inte begära. Dessutom har jag fått dra fram solkrämen igen och det är inte fy skam.

Själva löpningen och tillvaron har varit väldigt varierande. Jag har kört ett lite extra jobbigt backpass. Som vanligt i morgonmörkret för att hinna med.

Skönt på ett vis, att låta mörkret omsluta en, men jobbigt på andra vis; hålla koll på bilar och just att få upp farten. Fattar inte varför man ska bli som en jädra sengångare av mörkret.

Jag har varit på thailändsk massage!

Det är lustigt när jag kommer till yogaställen; alla går runt och ser sådär viga och härliga ut och så viskar alla – aldrig känner jag mig så hetsig, hård, stel och tävlingsinriktad som där och då. Jag hade i alla fall fått tips om denne Aleksander av min yogande jobbkompis Eva. Och herregud, de där två timmarna flög iväg. En märklig känsla; liksom både smärtsamt och skönt. Inte alls lika ont som hos naprapaten eller som när man är på idrottsmassage, då man snudd på grinar. Men absolut inte heller mesigt. Ibland var det så skönt att jag nästan försvann in i sömn, för att sedan plötsligt vakna till liv av att det gjorde ont! Jag fick också lite stretchtips för mina höfter som ju är så stela. När jag sen sprang hem genom stan i regnet, kände jag mig så lätt och lycklig.

Jag har även sprungit hederlig distans i morgonrusk.

Insett att det en blåsig och regnig fredagsmorgon ändå har passerat så många som 58 tappra cyklister över Lidingöbron in mot stan. Och att gatulamporna just nu släcks kl 07:24.

Jag har kört tröskelpass i kamp mot klockan och mörkret.

Även här försökt snäppa upp intensiteten. Det gick väl sådär men jag stressar inte utan trösklar vidare. Höften och knät är under kontroll även om jag stundtals känner av båda. Och jo, jag vann kampen mot klockan. Hann precis klart innan solen försvann ner.

Jag har också tagit mig till spansk mark!

Första dagen hann jag klämma in ett tempopass. Lyxigt att kunna springa såhär!

Själva passet gick ok. Det var riktigt varmt ute, kände mig lite ovan vid 26 grader och gassande sol. Benen kändes lite sega efter flyget och jag tycker inte heller att segheten efter Berlin riktigt släppt än. Men jag kämpade på i solen. Och sen idag var det dags för långpass. Jag hade hört mig för efter en bra rutt då vägen längs havet bara är 7 km lång och det är väl ok när man kör ett tempopass på 15 km men när man ska springa uppemot 40 km kändes det lite väl tjatigt. Tyvärr fick jag inte nys om någon bra rutt och jag vågade inte riktigt ge mig upp i bergen. Jag insåg att det skulle bli till att nöta fram och tillbaka längs vattnet. Jag hade även frågat när solen gick upp och fick svaret åtta, halv nio. Det kan ju inte stämma, tänkte jag. Så sent! Jag satte i alla fall klockan på ringning tidigt. Gud vad trött jag ser ut, och det var jag också.

Det blev till att ge sig av utan någon frukost i magen men det kändes ok, hade med mig en energidricka i alla fall. 06:30 började jag kuta och det var verkligen becksvart. Som tur var fanns det lampor längs strandpromenaden, men jag var verkligen helt ensam där i mörkret. Ja förutom en del spanska ungdomar på väg hem efter festligheter. Klockan 07:45 började äntligen något som liknade ljus så smått dyka upp men inte förrän 08:24 släcktes gatlamporna (prick en timme senare än hemma) och halv nio kändes det äntligen som morgon. Således kutade jag nästan två timmar i totalt mörker. Fram och tillbaka, fram och tillbaka, fram och tillbaka. Totalt blev det 37,5 km. Riktigt stolt över mig själv att fixa det mentalt. Visst vad det fruktansvärt vackert när solen gick upp och luften var sådär härligt fuktig, men ändå måste jag nog klassa det här som ett av mina tristaste långpass någonsin. Just att mala sådär fram och tillbaka – tre gånger – tar priset. Imorgon är det slut med att springa i linne, då bär det av hem till Sverige igen. Hoppas alla ni andra har fått springa fort/snabbt/lagom/lång/kort/mjukt eller precis så som ni vill ha det. Vi hörs nästa söndag. Ajöss!

Mjukismåndag som slutar hårt.

Det blir ta mig tusan svårare och svårare att gå upp om morgnarna. Men jag tänker att snart har man vant sig vid den här becksvarta tillvaron, och då blir det lättare. Nu är man fortfarande i ett slags chockartat tillståndet när klockan ringer. Särskilt jag som har såna där härliga vågfinesser och jox att vakna till på klockan. Dessa finesser inbillar mig att tro att jag bor i en liten hydda vid strandkanten på Nya Zeeland där jag lever ett sorglöst liv bestående av behagligt begrundande av universums gåtor endast avbrutet av härliga träningspass och gos med familjen. Men just det. Jag bodde inte i en liten hydda utan i ett radhus på Lidingö. Bara att stänga av vågskvalpet och gå upp. Så det gjorde jag. Sen kutade jag runt i mörkret. Förvånande nog var det en handfull andra löpare ute. Imponerande! Och när ljuset plötsligt vinner över mörkret, då blir man lycklig.

Totalt 10 km. Sen blev det test av en ny gröt. Man känner sig alltid lite fräsig när man väljer Sport-varianten på produkter. Ett enkelt knep att ta till.

Sen undrar jag en gång för alla: kokos. Är det nyttigt eller inte? Och nu menar jag inte kokosolja utan såna här flarn som jag förr tyckte var som godis. Nuförtiden äter jag dem glatt när som helst och häller på gröten. Stämmer det att det är lite nyttigt eller har jag bara önskedrömt? Nog om kokos. Sen åkte jag med Uma till Danderyd för att kolla synen. Idag bestämdes det att hon ska få små glasögon och jag blir alldeles stolt över den här lilla människan som inte tycker det är några konstigheter med det. Det enda hon hade att säga om saken var att hon vägrar ha några Hello Kitty-bågar (inte för att någon hade tänkt kränga på henne några) utan att hon vill ha ett par blå. Helst mörkblå. Ljusblå kan också funka. Så nu börjar den blå glasögonjakten. Efter dessa bestyr så hade jag fruktansvärt mycket jobb. Tur då att man har världens snällaste föräldrar som kunde hjälpa till med hämtning så att vi kunde jobba ostört och oavbrutet till klockan sju. Hela dagen har jag dock varit osedvanligt trött. Kan bero på att jag somnade sent och sov kasst. Så jag tänkte att jag skulle ta en vilodag idag, ja bortsett från morgonmilen. Men sen plötsligt när Olle skulle åka och hämta barnen så fick jag ett ryck. Tyvärr var det redan mörkt ute men då passade det perfekt att köra det första löpbandspasset för terminen. Dessutom hemma i garaget där det numera står ett band, halleluja! På med dojorna.

Och sen ut i trädgården för att köra lite spänsthopp. Jag lovar att jag hoppade lite högre än vad som syns här.

Det bästa med att springa hemma är att man typ kan kuta i långkalsingar. Jag drog på musik.

Sen blev det 2 km uppjogg i 4:45 min/km följt av fem km som jag la upp såhär (ingen vila utan tjong, fem på raken, blev väl något slags tröskelpass av det hela):

3 km 3:50 min/km

1 km 3:45 min/km

0,5 km 3:40 min/km

0,5 km 3:32 min/km

Därefter 1 km nedjogg i 5:00 min/km. Totalt 8 km. Jag körde lite lutning här och där under passet men inte mycket. Men ändå blev jag riktigt trött. Hade glömt att det kan vara jobbigt att kuta på band – man har ju liksom inget val, bara att pinna på! Det lilla passet var en skön påminnelse om det faktiskt går att få till effektiva fartpass på bandet när tiden är knapp och mörkret har fallit (jag tycker som sagt det är svårt att spring riktigt fort i mörker). Det sämsta med band är dock att man inte kan spotta medan man springer. Jag fick öppna dörren för att få lite luft när jag var klar.

Därefter skulle alla barnen springa de med. Nu måste jag sova och imorgon bitti skiter jag i vågskvalpet. jag sätter klockan på regn istället. God natt.

Långa kvällar och snabba dagar.

En helt vanlig höstmorgon. Fast alltför höstigt är det inte för det går fortfarande att springa i t-shirt. För säkerhets skull körde jag även armvärmare och det var bra för det var rätt blåsigt. Jag och cyklister på cykelbanan in mot stan. Tänk att så gott som alla som cyklar numera har fullfjädrade cykelkläder. Tights och små dräkter. Dock såg jag en kille i prydliga svarta byxor och svart rock som cyklade på ”gammeldags” vis. En ovanlig och därmed uppskattad syn!

Totalt 10 km. Numera försöker jag vara Bror Duktig och stretcha ordentligt efter mina löppass. Det är ju bra men gaah, det tar tid! Minst tio minuter får jag lägga till men såklart slarvar jag när tiden inte finns någonstans. Men på morgonen gör den det. En av de bästa övningarna som min naprapat tipsade om, och faktiskt även en bloggläsare, är denna när man sätter ena benet framför det andra och sedan lägger all ”vikt” på det onda benet, och hänger inåt på det. Känns som den gör susen! Och ja, denna bild är lite spännig och jag vill omedelbart tillägga att min mage bara stundtals ser musklig ut. Som t ex när jag spänner den för kung och fosterland i ett tacksamt ljus. Oftast ser den ut som en vanliga mage som haft tre barn i sig. Jaja.

Förresten så börjar omklädningsrummet på jobbet mer och mer bli mitt andra hem. Fler och fler saker samlar jag på mig i mitt skåp. Så mycket att jag nu fått skapa flera olika necessärer med grejer. En med bara parfymer i, snart har jag inga kvar hemma!

Några timmar senare, på lunchen, bytte jag om från svart…

… till svart.

Nu var det dags för lunchtröskel. Motvilligt joggade jag ner mot Karlberg. De där sista minuterna innan man vet att det ska bli jobbigt, alltid samma känsla; liksom ångest blandat med nyfikenhet. Dessutom kände jag mig rätt seg efter flera kvällar med sent jobb och för lite sömn. Pga knä och höft har spänsthoppen legat nere ett tag men nu var det dags att testa igen. Så jag hoppade runt där framför slottet och roade säkert ett antal militärer på väg ut på lunch. Sen över till andra sidan, lite stretch (mest för att fördröja skiten lite till) och sen iväg! Ahh, vad är det här? Springa fort? Näää? Borde jag verkligen göra det här? Är det inte bättre att bara få jogga runt såhär nära inpå ett marathon? Nix! Sprätte förbi barnvagnar och hundägare och skrämde slag på folk med hörlurar. Vände framme vid Stadshuset och så tillbaka. 2 kilometer kvar, en kilometer och piiip! Klar. Titt på klockan. Jahapp. Kroppen uppenbarligen inte helt redo för fart än, långsammare än vanligt, men med tanke på att Berlin bara är tio dagar bort så var det ok som en inkörsport till verkligheten. Det är konstigt det där med fart. Både igår och idag blev jag lite piggare av fartpassen, fast det tar emot innan. Jogg tillbaka till jobbet. Totalt 10,5 km.

För övrigt så har jag senaste veckorna kommit igång lite mer med magstyrkan.

Jag är lite periodare vad gäller den biten. Förr var jag jätteduktig men numera kommer den ofta i kläm när det är mycket annat. Inte alltid man är sugen på att dra fram bollen klockan elva på kvällen. Vi får se hur länge jag orkar hålla fanan uppe, men det gäller att påminna sig själv om att det är bättre att köra lite mage än ingen alls. Så nu har jag flyttat ner min jätteboll till nedervåningen för på så vis har jag den närmare till hands när det dyker upp en maglucka. Nu: knärehab!

Och just det. En sak som gör mig alldeles lycklig är när man ska äta rödbetor och kommer ihåg det där perfekta sättet att skala dem på. Ni vet att man stoppar in händerna i ett par plastpåsar eller diskhandskar och bara rullar runt rödbetorna så att skalet dras av. Ibland glömmer man det och står där och skalar med kniv och gaffel. Gott är det hur som helst och fullt av nitrat som ju sägs höja prestationsförmågan och förbättra muskeluppbyggnaden.

Punkt slut.

Morgontröskel.

Ut i mörkret även imorse för att beta av ett litet kvalitetspass. För ikväll är det föräldramöte så då blir det inget spring. Och på lunchen sitter jag i fotostudion. Idag kände jag av både höft och knä när jag gav mig av. Höften har annars blivit bättre medan knät har känts av rätt konstant senaste veckan. I för sig inte så konstigt då jag kört på. Men men, det var inte ett så mastigt pass utan en kortare tröskel så det kändes ändå ok. Jag sprang ner till Kyrkviken.

Medan jag värmde upp tänkte jag på att starten för Berlin Marathon är tidigt på morgonen, kl 08:45. Minns att jag förra året var så nervös över att benen inte skulle ha hunnit vakna, att kroppen skulle kännas seg. Men just det var i alla fall minsta problemet! I och med att jag knappt sov en blund natten innan loppet var jag så att säga helvaken när startskottet gick. Det där adrenalinet brukar ju lösa saken så detta är inget som oroar mig i år. Knät däremot. Så länge det inte känns som att någon sticker in hundra knivar i knät så springer jag och ger det jag kan. Sen att det är sjukt irriterande att inte känna sig fullkomligt ”hel”, det är en annan sak. Men vadsjutton, jag övar mig på att förtränga det och bara fylla skallen med pepp. Hur som helst satte jag av ut mot Hustegaholm. Lukten! Jag dör av lycka när jag känner den! Löven, äpplena, hösten!

Som sagt bara en kortare tröskel, men det var fullt tillräckligt för benen vid den här tiden. Med nedjogg så landade passet på exakt 10 km.

När jag kom hem och stängde dörren bakom mig så kom regnet. Jag duschade, satte mig i bilen och stannade på favoritstället på vägen till studion.

Det var allt spring för idag. Hej.

En riktigt bra fredag!

Idag ingen löpning direkt på morgonen. Däremot gröt.

Jag har blivit beroende av kokos och chiafrön, det är sån bra kombination. Spring blev det på lunchen. Ner i katakomberna för ombyte. Från min vita examenskavaj…

… till gult.

Couleurs d´Afrique står det på linnet. Ja, har man det inte benen så får man köpa ett tufft linne. Sen drog jag iväg för ett tröskelpass. Lämnade kameran i skåpet, pallar oftast inte att ha med den när jag ska springa fort, den hoppar och tjongar så mycket när jag har den i min fula lilla midjeväska. Idag blev det blev inga spänsthopp, detta för att skona rumpan/höften men i övrigt fräste jag på som vanligt längs vattnet. Jag märker på mitt humör att jag är mitt i min sista hårda period innan Berlin. Det finns liksom bara tålamod för passen, inget tålamod alls för folk som går/springer i bredd och upptar hela vägen. Jag ropar inte längre Ursäkta! sådär lite milt, utan snarare vrålskriker jag Se upp!!! eller Håll till höger!! Jag ska nämligen förbi och fram och har faktiskt ett par sista viktiga veckor att ta mig igenom. Sen får jag väl springa av mig ordentligt i Berlin. Då kanske jag är snäll igen när jag kommer hem. I alla fall så gick det väldigt bra att springa idag! Höften/rumpmuskeln störde mig till en början men sen försvann det och det var inte alltför många jag behövde ryta åt. Bästa farten för i år! Totalt 10 km. Glad joggade jag tillbaka till jobbet och käkade lunch vid datorn. Och sen plötsligt var det dags att springa hemåt och hämta på dagis.

Jag hoppades nästan på regn och rusk när jag skulle kuta för jag var så sugen på att göra en brasa hemma. Men nej då, vädret var strålande!

Finns i för sig inte något som hindrar mig från att göra en brasa ändå, men hallå, det känns lite skumt att sitta och kura med te framför en eld när det är 20 grader utomhus. Men snart så. Uppe vid Odenplan kom plötsligt en kille ikapp mig – det var ju Enis! Enis och jag har en sjuklig förmåga att stöta ihop med varandra. På de mest märkliga ställen är vi samtidigt, han är typ den enda jag stöter ihop med när jag springer. Senast det hände var när jag låg och pressade på asfalten på Gotland i somras, en bil tutar och vem sitter i den om inte Enis! Idag var även han löparklädd så det blev en kort men väldans trevlig springtur tillsammans ner till Lill Jans-skogen där han skulle kuta intervaller i sina nya dojor inför Lidingöloppet. Jag glömde att ta kort på honom vilket var synd för han såg stark ut. Och jag förstår att det kan vara trevligt för er bloggläsare att se någon annan än mig för jämnan. Sen sa vi i alla fall hej då och jag kutade vidare på egen hand och bara därför får ni ytterligare en bild på mig. Precis här tänker jag på allt jag är sugen på: kaffe, juice, öl, godis, glass etc osv.

När ska det här vackra vädret ta slut?

Totalt 10 km i 4:42 min/km som kändes väldigt lätta. Bästa fredagskänslan med ett hårt lunchpass och skönt litet distanspass innanför västen. Drack detta när jag kom in genom dörren:

Och sen tog jag rosa balsam i håret. Det är också bra fredagskänsla.

Jaha ni, nu ska ni se vad jag har köpt. Denna!

Jag äter ostbågar väldigt sällan numera, man blir så beroende av dem så jag har försökt att helt undvika dem. Och de innehåller ju bara skit. Men nu var det en kompis på jobbet som tjatade och tjatade om just dessa Flaming Hot. Han var besatt och gjorde så bra reklam för dem så jag var bara tvungen att testa. Tyvärr får jag ge honom rätt. Oerhört små trevliga saker att stoppa i munnen medan man väntar på att klyftpotatisen i ugnen ska bli klar. Jag får hoppas att de är värsta bra laddningen inför morgondagens pass. Adieu.

En helt vanlig måndag.

Ibland kan jag avundas elitidrottare som kan styra hela sitt liv efter sin träning. Som helt perfekt kan planera in när de ska träna vad för att få bästa effekt, och sen se till att de får tillräckligt med vila emellan passen. Och bra mat och fantastisk sömn. Och styrketräning och allt vad det kan vara. Men egentligen, hur många lever så? Inte så många va? Även om jag kan avundades det i vissa stunder så är det inget liv jag skulle vilja ha. Men just idag blev det bara så tydligt att jag just inte har det. Jag visste att det inte var ultimat att köra ett tröskelpass idag efter helgens tuffa pass, men för att få ihop veckan så fick det bli så ändå. Bara att byta om på lunchen!

Första gången på evigheter som jag körde såna där knätights, men idag var det verkligen höstigt ute. Och förkyld vägrar jag bli. Ner till Kungsholms Strand. Kände redan på uppjoggen att benen inte var så alerta men efter lite hopp och jox fick jag ändå fart på dem och satte av längs vattnet. Ganska glest med folk vilket är tacksamt när man vill ha fritt spelrum. Lite långsammare än vanligt när jag stannade klockan men ändå helt ok. Jo, en sak jag inte blir klok på är alla dessa människor som är ute och ”springer” och pratar i telefon. Kan bara inte fatta det. Visst visst, ibland är det akutsamtal man måste ta men såna där sega samtal som bara pågår slentrianmässigt? Nää. För mig är det motsatsen till allt vad jag älskar med löpningen, vare sig det är ett tufft eller lugnt pass jag kör. Att bara få vara i min egen värld. Antingen med naturen, staden eller mina andetag i öronen. Eller musik. Men en malande röst som liksom bara ”och när jag sa det så berättade ju hon att…”. Nej tack, säger jag. Totalt 10 km. Tillbaka till jobbet och verkligheten. Några timmar senare var jag plötsligt iklädd löparkläder igen. Redo för dagis.

Nya dojorna på.

Jag har inte börjat älska dem som mina vanliga Adios än. Blir inte klok på vad som är skillnaden riktigt men de känns liksom lite klumpigare. Men jag ska springa in dem ordentligt innan jag uttalar mig. De är åtminstone väldigt fina. I alla fall. Genom stan en helt vanlig måndageftermiddag. Otur med typ alla rödljus men jag vägrar stå sådär och hoppa medan jag väntar utan springer alltid en sväng och vänder tillbaka istället. Har typ blivit expert på exakt hur länge det tar för alla rödljus längs Odengatan att slå om och hur långt jag hinner på den tiden. Alltid något att kunna!

Totalt 10 km. God afton.

Lägger pussel.

Att träna fokuserat och ordentligt inför att marathon tycker jag känns lite som att lägga ett tusenbitarspussel. Det är mycket som ska göras och varje pass fyller ett litet hål i det där stora pusslet. Blir man sjuk eller skadad och får avbrott i träningen så kommer några bitar saknas. Förhoppningsvis gör det inget utan man… (hmm… nu blev pusselliknelsen plötsligt svår, jag som kände mig så smart.)… typ, ser vad pusslet föreställer ändå? Men drömmen är att alla bitar läggs på sin rätta plats, och att pusslet blir jäkligt tjusigt till sist. Idag på lunchen var dags för ännu en pusselbit i form av ett tröskelpass. Bytte om.

Lite ångestfylld värmde jag upp. Kroppen var nog lite trött efter gårdagens tempo. Men vadsjutton, bara att köra på, huvudet var ju med på noterna! Lyckades trots tröttheten fylla just huvudet med fokus och koncentration vilket gjorde att jag sprang på i bra fart. På slutet såg jag en kille långt framför mig som jag bestämde att jag skulle springa om. Han var ute och sprang i godan ro och förstod inte alls att han plötsligt transformerats till min motståndare. Kääääämpa! Piiiiip! När jag var förbi honom var jag klar. Och dessutom hade jag pinnat på bra, alltid skönt när man fixar det trots att kroppen segar i början. Totalt 10 km. Sen duschade jag iskallt och då menar jag iskallt. Det har jag börjat med efter sommaren, saknar den där känslan i kroppen som jag fick när jag badade på Gotland efter alla varma löpturer. Nu försöker jag återskapa den i duschen. Jaha, sen åt jag lunch vid datorn och jobbade som man gör på ett jobb. Jag måste ändå säga att jag har ett väldigt roligt jobb. Massa smarta och roliga människor som jag får umgås och jobba med där i vårt glashus. Plötsligt hade dagen gått och det var dags att hämta barn på dagis. Ombyte – igen! Jösses vad jag tvättar löparkläder…

Genom stan. Tomt huvud. Det är det sköna med hederlig distans, att hjärnan kan kopplas bort och kroppen jobbar på av sig själv. Förbi mina byggarbetare.

Och hem till välkomstkommittén! Välkomstkommittén är den enda jag får krama när jag är svettig.

Dagens andra pusselbit lagd. Totalt 10 km. Sen när vi cyklade till basketträningen på kvällen såg jag det här:

Den har förmodligen sett ut så i tusen år men det var nytt för mig. Jag blir alltid lika glad av sånt här, när man plötsligt blir uppåt av ett litet anspråkslöst elskåp! Ajöss.

Trösklar och tänker.

Förgyllde måndagmorgonen med att dra på mig paljettkavajen. Och sen promenix till skolan med Ruben för att fixa med bänkpappret. Var tvungen att låta honom få några meters försprång för att få se bland det finaste jag kan tänka mig: min kille spatsera gatan fram med ryggsäcken på ryggen. Buhu, sorgligt och fint i ett.

Därefter förgyllde jag även måndagmorgonen med en leverpastejmacka från Gateau. Undrar hur många kronor jag lagt på dessa mackor. För många.

Sen var det fullt fräs på jobbet. Fram till lunch då jag bytte om.

Körde uppvärmning och lite hopp och sen tröskel. Tyckte aningen synd om benen efter helgens pass, men de skötte sig bra. Flås, flås. När jag stannade klockan visade den att jag kutat ett par sekunder långsammare än sist, men det fick bli godkänt på det. När jag stod och stretchade kom två kvinnor på rullskridskor åkandes. Den ena hade en hjälm som såg ut som en gammal klassisk JOFA-hjälm – men i silver! Oerhört elegant. Var tvungen att berömma henne för den och det visade sig att hon fyndat den på loppis i helgen för 25 kronor. Somliga har tur! Själv har jag aldrig någonsin gjort något kap på en loppis. Om jag mot förmodan hittat något bra så har det alltid varit dyrt. Och ja, det är då man ska pruta men även det är jag om möjligt ännu sämre på. I regel köper jag utan vidare till angivet pris, men någon gång har det hänt att jag gett mig på ett prutförsök. Men oftast så lamt presenterat att inte ens jag själv, och än mindre säljaren, kan ta det på allvar. Vilket leder till att jag sen står och ursäktar mig och nästan själv argumenterar för att grejen egentligen borde kosta ännu mer än det står på prislappen. Hur som helst så blev det nedjogg tillbaka till dusch och jobb. Totalt 10 km. Olle hade varit snäll och handlat god sushi till mig. På eftermiddagen var det dags att springa till dagis.

Jag blev lite sen iväg så jag fick pinna på snabbare än jag hade tänkt. Jag hade druckit dåligt efter lunchpasset och det märktes nu. Det var varmt och jag blev alldeles torr i munnen redan från start. Just precis här vid Husarviken var det riktigt varmt och träligt men att dra ner på takten var inte aktuellt. Dagis väntade!

Jag hann fram i tid men var rätt fåordig vid hämtningen i och med att tungan torkat fast i munnen. Hem till vatten.

Totalt 10 km. Jo, en sak jag tänkte på när jag kutade. Jag minns när jag började träna inför mitt första marathon. Det var i januari 2012. Jag hade inte sprungit så värst långt innan, kanske max 15 km. Så när jag började springa längre och längre på helgerna så var det ju värsta grejen! Både inför mig själv och familjen som ojade sig när jag kom hem efter 22 km. Och ojade sig ännu mer helgen efter när jag sprungit 25 osv osv. Och sen sprang jag mitt första marathon och jag hade som mål att ta mig runt – förhoppningsvis på en helt ok tid men det var inget jag vågade hoppas på. Man hade ju hört om väggar och allt möjligt. Men så sprang jag i alla fall och jag fick så många grattis efter att jag gått i mål på tiden 3:14:08. Och sen har jag fortsatt springa. Längre och mer. Och mina mål har successivt blivit högre och högre. När jag sprang över Lidingöbron idag så tänkte jag att min marathonoskuld är tagen. Och det är lite sorgligt för det är oerhört sällan jag klappar mig själv på axeln över att ha sprungit 30 km. Eller 40 km för den delen. Jag kan lite sakna den där naiva euforin när man tog små steg framåt. På träning! För visst blir man glad över ett lyckat lopp men det går över så fort. Det var väldigt fint att glädja sig över sina träningspass, att liksom förvånas över sig själv. Även om jag inte kan komma in i den där ”pionjärskänslan” så ska jag ändå försöka fortsätta att se varje pass som ett litet steg framåt. För på själva tävlingsdagen vet man aldrig vad som händer. Då kan man bara hålla tummarna och pinna på så fort man kan och hoppas att det inte dyker upp någon jävla vägg. Hej.

P.S. Lite pionjärskänsla fick jag dock igår kväll då jag drog fram gymbollen och körde magstyrka. Det var alltför länge sen!

Fredagsflit och fredagsfint!

Tjong! Startade dagen med ett av mina favoritarmband på armen. Önskar jag kunde springa med det och tja, det kan jag väl men det känns som lite onödig tyngd att släpa runt på. Så när jag skulle köra tröskel på lunchen fick jag lov att ta av det.

Vanliga upplägget på passet med uppvärmning och hopp och sen iväg. På något vis kändes det rätt segt och jag befarade att det inte gick så fort. Idag var det dock till min stora glädje lite glesare med folk. Det bästa på passet var en tjej som jag såg. Hon hade en mops i koppel och på tjejens tröja stod det PUGS, NOT DRUGS. Bra att hon tog tydlig ställning i den svåra frågan om huruvida man ska skaffa en mops eller börja med droger. I alla fall. När jag flåsandes stannade klockan så visade den att jag sprungit lika fort som i måndags vilket kändes riktigt bra då jag ändå haft en del tuffa pass här i veckan. Totalt 10 km. Sen blev det datorlunch.

På eftermiddagen var det dags att hämta barn. Bytte om snabbt och drog ut.

Var så sugen på fredagskänsla och hög musik men typiskt nog så krånglade Spotify så det blev inget av den saken. Men hemåt sprang jag!

Totalt 10 km i 4:38 min/km. Och nu, nu är det bästa tiden på hela veckan. Fredagkväll. I frysen nygjord mintchokladglass samt hasselnötsglass (för den första laddningen är märkligt nog redan slut). I ugnen potatisgratäng. Men bäst av allt var ändå när det plötsligt ringde på dörren för en stund sen, och jag plötsligt stod med det här i famnen.

Vi öppnar!

Ah! Kan fredagen sluta bättre? Har bara struttat runt med dem hemma än så länge för ur familjesynpunkt så var det inte riktigt läge att dra ut på ett tredje pass. Men de känns oerhört lovande!

En tråkig grej däremot: Olle har blivit allergisk mot min Ormsalva med Arnica och chili som jag älskar och masserar vaderna med varje kväll. När vi satt och kollade på film häromkvällen och jag höll på att trycka och massera för fullt så fick Olle plötsligt värsta astmaandningen. Han bara ”ahhhh… ahhhh…” och såg oerhört ansträngd ut och viftade med händerna. Jag fattade ingenting. Han öppnade alla fönster på vid gavel men lät fortfarande sådär som Darth Wader. Så. Jag får nog byta salva här ett tag. Vi hörs!

Godmiddag och godkväll.

Mycket lunchlöpning den här veckan. På ett vis är det bra för då är jag pigg. Men på ett vis är det tråkigt för själva lunchen, ja maten alltså, tenderar att bli lite torftig. Och den intas ju alltid vid datorn i ensamhet. Aningen kärvt i längden men vad gör man inte för att få känna lite fart under fötterna? Jag bytte om.

Och sen drog jag ut i solen. Först uppjogg och sen spänsthopp, och därefter tröskel. Jösses, så mycket folk längs Kungsholms Strand! Måste varit något slags rekord. Jättebra att så många stockholmare rör på sig… men kan de inte följa högerregeln? Jag spruttade på hur som helst och zickzackade fram längs horderna av folk. Det är en skön känsla att känna att kroppen fått ny energi då jag lättat upp träningen en aning. Inte i intensitet men i mängd. Ja, jag springer ju fortfarande mycket men inte riktigt lika mycket som på Gotland. Passet gick hur som helst bra men jobbigt var det. Totalt 10 km. Sen tillbaka till dusch och civila kläder.

Idag hann jag faktiskt gå och köpa en god lunch. Ja, som jag åt i ensamhet framför datorn. Lite senare var det dags för mer kutande. Idag inte hem från jobbet utan lyxigt nog innan middagen, på hemmaplan. Skönt att slippa ryggan.

Men ändå. Jag föredrar nog ändå ryggan framför att kuta vid den här tiden då jag börjar bli så satans hungrig. Eftersom jag hade glömt bort att äta mellanmål. Ut mot Hustegaholm och sen tillbaka. En väldans massa löpare ute vid den här tiden! Ja, jämfört med de introverta tiderna jag annars ofta kutar på.

Totalt 10 km. God natt (nja, inte riktigt än).