Ja, det har i för sig inte gått en vecka sen sist. Men det känns så i och med att jag brukar skriva varje dag – och nu har det gått FYRA DAGAR sen sist! En evighet i internetvärlden. Det har varit fyra bra dagar. Beslutet att ta det lite lugnare på bloggfronten känns helt rätt för jag har hängt mindre framför datorn och sovit mer. Känt mig lite lättare i sinnet. Sprungit på rätt bra. Mer kan man inte begära. Dessutom har jag fått dra fram solkrämen igen och det är inte fy skam.

Själva löpningen och tillvaron har varit väldigt varierande. Jag har kört ett lite extra jobbigt backpass. Som vanligt i morgonmörkret för att hinna med.

 Skönt på ett vis, att låta mörkret omsluta en, men jobbigt på andra vis; hålla koll på bilar och just att få upp farten. Fattar inte varför man ska bli som en jädra sengångare av mörkret.

Jag har varit på thailändsk massage!

 Det är lustigt när jag kommer till yogaställen; alla går runt och ser sådär viga och härliga ut och så viskar alla – aldrig känner jag mig så hetsig, hård, stel och tävlingsinriktad som där och då. Jag hade i alla fall fått tips om denne Aleksander av min yogande jobbkompis Eva. Och herregud, de där två timmarna flög iväg. En märklig känsla; liksom både smärtsamt och skönt. Inte alls lika ont som hos naprapaten eller som när man är på idrottsmassage, då man snudd på grinar. Men absolut inte heller mesigt. Ibland var det så skönt att jag nästan försvann in i sömn, för att sedan plötsligt vakna till liv av att det gjorde ont! Jag fick också lite stretchtips för mina höfter som ju är så stela. När jag sen sprang hem genom stan i regnet, kände jag mig så lätt och lycklig.

 Jag har även sprungit hederlig distans i morgonrusk.

 Insett att det en blåsig och regnig fredagsmorgon ändå har passerat så många som 58 tappra cyklister över Lidingöbron in mot stan. Och att gatulamporna just nu släcks kl 07:24.

 Jag har kört tröskelpass i kamp mot klockan och mörkret.

 Även här försökt snäppa upp intensiteten. Det gick väl sådär men jag stressar inte utan trösklar vidare. Höften och knät är under kontroll även om jag stundtals känner av båda. Och jo, jag vann kampen mot klockan. Hann precis klart innan solen försvann ner.

 Jag har också tagit mig till spansk mark!

 Första dagen hann jag klämma in ett tempopass. Lyxigt att kunna springa såhär!

 Själva passet gick ok. Det var riktigt varmt ute, kände mig lite ovan vid 26 grader och gassande sol. Benen kändes lite sega efter flyget och jag tycker inte heller att segheten efter Berlin riktigt släppt än. Men jag kämpade på i solen. Och sen idag var det dags för långpass. Jag hade hört mig för efter en bra rutt då vägen längs havet bara är 7 km lång och det är väl ok när man kör ett tempopass på 15 km men när man ska springa uppemot 40 km kändes det lite väl tjatigt. Tyvärr fick jag inte nys om någon bra rutt och jag vågade inte riktigt ge mig upp i bergen. Jag insåg att det skulle bli till att nöta fram och tillbaka längs vattnet. Jag hade även frågat när solen gick upp och fick svaret åtta, halv nio. Det kan ju inte stämma, tänkte jag. Så sent! Jag satte i alla fall klockan på ringning tidigt. Gud vad trött jag ser ut, och det var jag också.

 Det blev till att ge sig av utan någon frukost i magen men det kändes ok, hade med mig en energidricka i alla fall. 06:30 började jag kuta och det var verkligen becksvart. Som tur var fanns det lampor längs strandpromenaden, men jag var verkligen helt ensam där i mörkret. Ja förutom en del spanska ungdomar på väg hem efter festligheter. Klockan 07:45 började äntligen något som liknade ljus så smått dyka upp men inte förrän 08:24 släcktes gatlamporna (prick en timme senare än hemma) och halv nio kändes det äntligen som morgon. Således kutade jag nästan två timmar i totalt mörker. Fram och tillbaka, fram och tillbaka, fram och tillbaka. Totalt blev det 37,5 km. Riktigt stolt över mig själv att fixa det mentalt. Visst vad det fruktansvärt vackert när solen gick upp och luften var sådär härligt fuktig, men ändå måste jag nog klassa det här som ett av mina tristaste långpass någonsin. Just att mala sådär fram och tillbaka – tre gånger – tar priset. Imorgon är det slut med att springa i linne, då bär det av hem till Sverige igen. Hoppas alla ni andra har fått springa fort/snabbt/lagom/lång/kort/mjukt eller precis så som ni vill ha det. Vi hörs nästa söndag. Ajöss!