Dags att springa lite mer kuperat för att testa knät. Blev Lidingöloppets sista mil. Tog det aningen försiktigt i backarna men i övrigt ok fart. Kändes bra medan jag sprang men fick lite känning nu efteråt. Gaah! I övrigt var det ett löppass som bara flöt på, ni vet när man springer och inser att man plötsligt kommit sju km utan att reflektera över det. I lurarna: Pulp.

Efter jobbet hoppade jag ur sandalerna och ner i löpardojorna. Senaste passen har jag bara använt mina Boston, vill ta det aningen lugnt med alla andra dojor tills knät är helt i form. Jaha, sen var det dags att sätta fart hemåt med datorn på ryggen. Höll maratempo mestadels av tiden men landade ändå på en snittid på 4:43/km i och med backar och en del rödljus. Det är så mycket vägarbeten på Odengatan och så människor som traskar runt i godan ro ovanpå det – det gjorde att jag istället sprang på cykelbanan, äntligen fritt fram!

Nej, det är ingen vårta på hakan. Det är svett. Nu dusch och sen hopp ner i sandalerna igen och cykla in till stan för middag!

Finns det något somrigare än lakan som hänger på tork i solen? Det skulle i så fall vara att springa i bara sportlinne. Det tar ju lite emot att springa så avklädd eftersom magen får fritt spelrum samt det lätt uppfattas som att man är typen femtonårig spännbultskille. Men när jag höll på att svettas ihjäl i solen redan vid niotiden så bestämde jag mig för att köra en Anton Krupicka idag. Jag kutade väg till starten för Lidingöloppet och sprang första milen som inte är alltför kuperad med tanke på knät. Kändes bra men jag märkte av knät i backarna så jag försökte hålla igen. Vid Breviksbadet var det sommarlovskänsla med skrik och mycket folk. Tre killar klev på banan precis där, några meter efter mig och jag märkte att de höll ungefär samma tempo som jag – men till skillnad från mig kunde de spurta i backarna. Jag kan bara inte med att killar som jag ser att jag egentligen är bättre än ska springa om mig (pga knät) så jag ökade tempot. Haha, jag är för dålig på att ta det lugnt. Men de sprang aldrig om mig i alla fall! Totalt 12 km. Nu håller vi tummarna för att knät håller.

Jag och The Strokes gav oss ut i det fina vädret. Vi sprang längs Kyrkviken och ut mot Elfvik, höll 5,00/km-tempo. Nu när man tagit det lugnt i några dagar så känner man att man har kraft som vill ut, benen känns oförskämt pigga. Men nej, lufskänsla är rätt och riktigt nu med tanke på knät även om jag har galet svårt att växla ned, det ska erkännas. Blir stressad av att inte kunna springa som jag vill men detta måste jag lära mig; det är oproffsigt att inte kunna ta det lugnt och ska kroppen hålla måste man ju lyssna på den (ja, det är jag som har skrivit de här orden men saken är att jag inte känner det, jag bara skriver det för jag vet ju att det är så logiskt men nu ska jag lära mig att också känna det). Varmt var det så jag fick vika upp linnet och springa som en spännis. Totalt blev det 12 km. En mycket trevlig runda, enligt mig och The Strokes. Bäst av allt är att jag inte känner av knät, får se hur det känns sen ikväll. Lite känning av det hade jag dock när jag ökade och i backar så det var ju helt rätt att ta det lugnt och inte springa alltför kuperat. Men snart så, snälla knä?

Sen drack jag och gröna naglarna kaffe.

Förorten. Det finns ju såklart en massa grejer som man kan sakna jämfört med att bo i stan. Som t ex tuffa restauranger runt hörnet, en 7Eleven 50 meter bort, museum, roliga affärer etc etc. Men ändå, om jag väger allt detta mot att bara kunna springa rätt ut i naturen, ja då vinner ändå förorten med hästlängder. Som imorse. Löparväckarklockan inuti mig ringde, strålande sol ute. Klämde lite på knät och hörde Pekkas ord i huvudet om att vara försiktig närmsta tiden Ut mot Elfvik och jag knockades av hur vacker morgonen var. Tog det väldans lugnt för knäets skull och ska fortsätta så några dagar till. Men en dag som denna är man bara glad att man kan springa överhuvudtaget. Så förorten, jag är din.

Var hos Pekka igår och pratade lite om träningen framåt. Och så kollade han och klämde på mitt knä. Verkar vara en liten inflammation. Fick order om att ta det lugnt ett par, tre dagar dvs inga hårda kvalitetspass men helt ok att lufsa runt lite. Så imorse gick jag upp, fixade utflyktsmatsäck till alla barn och sedan lufsade jag iväg till jobbet. Lufs och lufs, snarare var det väl ett ganska normalt lätt distanspass, om än lite långsammare. En väldigt fin morgon och den där härliga känslan av tom sommarstad börjar dyka upp. Finns inget bättre än när alla är på landet och man känner sig som kung över stan och man nästan kan springa hur som helst över gatorna för att bilarna har försvunnit.

Köpte kaffe på Kura när jag kom fram. Här fixar man det för sig.

Och sen: yoghurt med färska jordgubbar. Det blir en bra dag det här! Halleluja!