Långpass

Lördag fm: Lördagen blev till låååååångpass.

Pga morgondagens planer fick jag flytta söndagens långpass till idag istället. Gick upp tidigt för att komma iväg i tid. Lämnade även denna gång kameran hemma för att få plats med energigel och Dextrosol. Satte på mig vätskebälte och fyllde handvattenflaskorna. Totalt 1,2 liter vatten med mig. Klockan 06:06 började jag springa. Fortfarande lite mörkt ute. För att undvika de bestialiska hundarna hade jag idag planerat en lite annan rutt.

Tanken var att först springa in till Tulum stad, vända där och springa tillbaka. Sen passera vårt hotell (känns ok att passera slutmålet när det är i början av rutten) och fortsatta söderut – mot hundarna. Men genom att först ta en avstickare norrut skulle jag inte behöva passera dem idag. Ja, och sedan vända tillbaka hemåt igen. Målet idag var 37 km. Började således med att springa in till Tulum stad. Trafiken började så sakta komma igång. Passerade en kille som jag gissar är mexikan och som jag stött på ett par gånger på morgnarna nu. Vi hejade på varandra. Han har ett jäkla klipp i steget, men ser inte ut att springa så långt.

Efter 7,5 km var det dags att vända. Passerade vårt hotell vid 15 km och tog lite energigel och blandade med vatten. Duktiga mage som fick ge sig av utan frukost. Tur jag åt rejäla köttacos igår kväll samt tryckte i mig både frukt och en Snickers innan jag somnade. Ok, fortsatte söderut. Tur med vädret även detta långpass; ganska mulet och helt ok temperatur. Tror också jag börjar vänja mig vid den kvava luften.

Vid 23 km fick jag en liten svacka. Benen kändes stumma och trötta. Drack det sista av gelen och tog en Dextrosol. Pinnade vidare. 37 km är långt. Man hinner en rejäl bit på den sträckan. T ex från Lidingö till… Södertälje. Men i Tulum kommer man ingen vart. Eller, det är klart att man gör det, men det känns inte så när vägen är typ identisk hela vägen. Torr mark och så djungelpalmer på sidorna. Inga sidovägar. En hel del svagt lutande backar men annars bara rak väg.

Vid 27,5 km vände jag. Hade räknat ut att det då skulle bli exakt 37 km. Det började kännas lättare igen. Vattnet var slut nu och vid 34 km väntade jag mig att Tulumporten när som helst skulle dyka upp. Men då klockan visade på 34 km, men ingen port syntes till, började jag ana oråd. Det här stämde ju inte. Insåg att jag räknat fel men var för trött för att tänka på vad det innebar. Vid 37 km passerade jag äntligen Tulumporten – och fattade att detta nog skulle bli mitt längsta långpass någonsin. Ni vet när man är inställd på en sträcka och så blir det 3 km till, ja då känns de där extra kilometrarna rätt rejält. Dock höll jag bra fart där på slutet i 4:35 min/km – jag längtade hem! Vid 40 km stannade jag klockan utanför vårt hotell. Tiden blev 3:09:03, snittfart 4:43 min/km.

Tillbaka på hotellet var det dags att fira Uma som fyller fyra år idag! Vi ska egentligen fira henne när vi kommer hem men några små presenter hade vi packat ner.

Och sen blev det ett helt underbart dopp i det fina havet. Kan inte med ord beskriva hur skönt det var.

Frukosten som de sparat till mig åt jag på stranden. Födelsedagsbarnet höll mig sällskap.

Sen bad hela dagen. Och lördagsgodis på stranden.

Och massa vatten!

Punkt.

Söndag fm: Långpass i äventyrligaste laget.

Gav mig ut på långpass kl 06:20. Lämnade kameran hemma för att istället få plats med energigel och Dextrosol eftersom jag inte hann med frukost innan. Var rädd att det skulle bli för varmt om jag drog ut på det. Både vätskebälte och handvattenflaskor med mig. Mulen himmel. Benen ganska trötta efter veckans mil, och efter lördagens dubbelpass. Men jag pinnade på söderut, vanliga vägen. Ni vet den där campingen jag pratade om? När jag sprang förbi där var klockan tio i sju, och det var värsta strandfesten där! Fullt av bilar parkerade och ett jäkla drag på musiken. Haha, jag som trodde campingen erbjöd ett lågmält tältliv, ett med naturen liksom. Älskar känslan som uppstår när man själv springer och ser något helt i krock med det. Liksom jag på långpass vs strandfest på morgonen.

Kutade vidare. Som jag trott en mental utmaning att springa på denna raksträcka. Inte en enda avfart och djungelskog på sidorna. Ibland något hus men oftast bara väg, väg, väg. Vid 12 km drack jag energigelen och blandade med vatten, något måste ju kroppen ha att kuta på.

Efter 14 km ändrades plötsligt landskapet en aning. Liksom lite öppnare och det verkade ligga stora gårdar här och var. Skönt för ögonen att se något nytt. Precis när jag tänkte det, hörde jag ett hundskall och såg en hund komma rusande ut från en gård rakt mot mig. Tänkte att det är väl som vanligt, bara lite skäll på håll. Men nej. Den sprang i full fart mot mig och den var inte ensam; det vällde ut hundar från alla håll. Detta händer inte, tänkte jag och såg framför mig hur jag slits i stycken, äts upp och ingen hittar ett spår efter mig. Det är ingen skön känsla att springa med en hord vakthundar efter sig så jag stannade, nu omringad av dem. Var för stressad för att räkna men gissar att de var ca tio stycken. En och samma ras men i olika färger, nära mig i ring. Ingen människa i sikte. Jag försökte tala lugnande med dem, men satan så rädd jag var. Efter en stund gav sig några av men en höll sig kvar, skällde, skällde. Sakta började jag springa och hunden lommade tillbaka. Tänkte bara på att jag ju skulle behöva bli tvungen att passera igen, då jag ju springer samma väg tillbaka. Bestämde mig för att göra det på en gång. Ta skiten bums. Av någon anledning kom de inte ut igen och jag kunde springa på i riktning hemåt.

Knappt hade jag lugnat mig efter hundattacken förrän hjärtat åkte upp i halsgropen igen. En militärlastbil kom långsamt åkandes förbi mig. Jag tittade upp och ser att det öppna flaket är fullt av tungt beväpnade kommandosoldater. De tittade på mig med kisande ögon, och jag fick plötsligt för mig att mina handvattenflaskor såg ut som handgaranter. Men som tur var verkade inte de inte lägga märke till ”granaterna” och brummade iväg mot farligare fiender. Ensam igen med vägen och stegen.

Blev lite uppåt när jag återigen passerade campingen. Gissade att festen var på upphällningen när jag sprang förbi första gången men nej då, nu var det ännu högre musik!

Efter 28 km passerade jag vårt hotell men i och med att jag pga hundarna fått vända tillbaka tidigare, så var jag tvungen att kuta förbi och vidare. Sprang in mot lilla byn, kämpade på, var trött nu. Men nog egentligen mest tagen av hundarna, de där öppna käkarna och att de just varit så många. När jag så till slut stannade utanför hotellet visade klockan 34 km. Snittfart 4:50 min/km. Nöjd med kroppen som pallade långpasset efter veckans alla mil med stundtals höjda farter. Åh, sen blev det dusch och frukost. Hade några historier med mig hem till gänget, i alla fall.

Hopp in i taxi till ruinerna i närheten.

Fint var det. Men lite för mycket folk och man fick liksom inte klättra på ruinerna, vilket man ju gillar när man får.

Men en stor ödla såg vi. Äeeh, jag gillar inte ödlor. De påminner mig om mitt värsta djur: krokodiler. Se så ful:

Sen drog vi hem igen och åt lunch.

Mums.

Bästa julklappen: plogade vägar!

Upp tidigt för att äta frukost i mörkret. Sen gick jag och la mig igen. Smälte maten och slumrade. Sen upp och ta på sig kläderna. Sista gången jag drar på en mössa på ett par veckor!

Smörjde in ansiktet med den här salvan, som jag fick tips om på bloggen för ett tag sen.

Klockan nio stod jag redo utanför dörren och drog iväg.

In mot stan, tänkte mig ungefär samma runda som sist. Lidingöbron, Värtan och så ut på Djurgården. 10 km vid Lilla Sjötullen. Längre ut. Vägarna var plogade till min stora lycka!

Sprang ända ut till Beckholmen, här och där var det sämre framkomlighet och det blev snöpulsning på ett ställe. Djurgårdsstaden-Vasamuseet-Strandvägen-Skeppsbron. Precis vid början av Söder Mälarstrand visade klockan 20 km.

Sist jag sprang Söder Mälarstrand var det nästan omöjligt att kuta på ett värdigt vis. Men även här var det plogat och grusat. Sicken lycka. Sen Västerbron-Norr Mälarstrand-Stadshuset, UD och sen tillbaka på Strandvägen. När jag passerade Gärdet och tog upp på Tegeluddsvägen visade klockan 30 km. Pinnade på genom Värtan. Gamla kära Lidingöbron och sen en liten omväg hem för att få ihop 37 km. Piip! Framme vid Tennishallen stannade jag.

Så skön runda! Trots en del snömodd så var det ändå helt ok på de flesta ställen. 37 km, snittfart 4:59 min/km. Bra sista tur innan Mexiko.

Jogg hem till stretch och pasta pesto!

Punkt.

35 km svensk vinter.

Mycket på schemat idag: långpass, åka och dricka kaffe, massa jobb och ikväll se en av världens roligaste människor: Ricky Gervais. Så jag satte klockan tidigt. Åt frukost, gick och la mig igen och när jag vaknade på nytt hade frukosten smält så jag klädde på mig och gav mig iväg. Ut i det gråa.

Om Stockholm visade sig från sin bästa sida på förra veckans långpass så var det motsatsen idag. Tyckte synd om de få turister jag såg. Sprang in till stan och ut på Djurgården. Men om man nu tyckte det var lite ruggigt så kan man ju tänka på hur det är att jobba på ett lastfartyg såna här dagar, som på ett sånt där rött fartyg som man ser långt bort:

Sprang hela vägen ut till Biskopsudden och sen förbi Djurgårdsstaden och Vasamuséet. Det var så gott som öde överallt.

Strandvägen, Skeppsbron och sen Söder Mälarstrand. Söder Mälarstrand var nog ett av dagens sämsta partier med tjock snömodd. När jag kom upp på Västerbron var det som att komma till himmelriket – man fick återigen kraft i steget och lite bättre fart.

Norr Mälarstrand var folktomt så här gick det för en gångs skull att pinna på i bra fart. Rosenbad, Strömkajen, Sibyllegatan fram genom Östermalm och sen tog jag Lidingövägen till Värtan. Värtan var gråare än någonsin.

Snart hemma. Vid det här laget var jag så himla törstig. Ibland hoppar jag över vatten på vintern men idag borde jag haft det med mig. Man blir törstig av snö och vind i ansiktet, ja och av att springa långt i massa snö. Kutade med utsträckt tunga en bit, så törstig var jag!

Totalt 35 km! Bra pass trots de stundtals kassa förutsättningarna. Lycka att kunna springa så långt utan att foten gnäller. Så fort jag kom innanför dörren drack jag typ upp hela den här flaskan vatten. Plus åt ett helt paket frysta körsbär.

Sen skön dusch och spaghetti med tomatsås.

Nu fortsätter söndagen. Herregud, hoppas på riktigt mycket skratt ikväll.

Stad i vitt.

Söndag! Långpass. Men först frukost.

Och så en långpasscroissant också.

Termometern visade -15°C så det var inte alla som var sugna på att ge sig ut.

Själv tog jag på mig läppstift. Det är ju värsta bra tipset för läpparna när det är kallt ute. Ni killar kan ju köra en ljust rosa ton? Först lite Försvarets extra vårdande hudsalva och sen läppstift.

Idag var jag sugen på musik så jag gjorde en ny spellista.

Dags att ge sig av. Körde rånarluva men tog den här fina från Houdini ovanpå för att verkligen hålla öronen varma.

När jag var ute och kutade igår passade jag på att spana in Lidingöloppsspåret, och insåg att det skulle bli för riskabelt för foten att pulsa runt där i snön idag, om jag skulle hålla ett ok tempo. Så idag hade jag istället planerat en stadsrutt. Stoppade in lurarna i öronen och drog iväg. Nä, just det, ena luren gick inte att stoppa in i örat pga det nytagna hålet. Insåg att det var exakt av den orsaken jag hade låtit det växa igen. Jag får helt enkelt skaffa stora hörlurar. Dimslöjor ovanför vattnet vid Lilla Värtan.

Sprang genom Värtan, förbi Gärdet och ut på Kungliga Djurgården. Idag gjorde verkligen Djurgården skäl för namnet då det var kungligt vackert.

Vad tycks om min nya mascara?

Sprang över på andra sidan vid Djurgårdsbrunn, Strandvägen fram, Skeppsbron och så Söder Mälarstrand.

Upp på Västerbron med den här fantastiska i lurarna (läs: luren).

Sen Norr Mälarstrand tillbaka. Alltid fint men ändå tycker jag det är rätt värdelöst att springa här, för mycket fotisar och barnvagnar. Stadshuset, Gustav Adolfstorg, Strandvägen, Gärdet och så genom älskade Värtan igen.

Totalt 31 km, 4:48/km. Och foten kändes bra, lite trött på slutet men så hade den kämpat genom en del snömodd också.

Sista milen tänkte jag bara på smoothie. Så jag sprang in och gjorde en.

Det var det hela.

33 km grått Lidingölopp.

Vaknade till en typisk novembermorgon; grått och sex grader. Åt rejäl frukost: havregrynsgröt med frysta jordgubbar och hallon som jag blandar och kokar ihop med gröten, croissant, kaffe och juice. Efter det tog jag itu med följande:

Jag monterade alltså ihop två bokhyllor som vi köpt till barnen. Jag måste säga att jag är rätt bra på det här med att montera grejer. Ja inte för att det är så svårt kanske men jag anser ändå att jag har skills utöver det vanliga. Efter det hade frukosten smält och det var dags för långpass. Det riktiga långpasset sen Berlin, och med riktigt menar jag långt.

Klädde på mig och fyllde handvattenflaskorna. Man känner sig inte så törstig precis när man ger sig ut i sex graders värme men jag vet att kroppen kommer tacka en någon timme senare.

Sen kutade jag till Lidingöloppsstarten. Försökte undvika asfalten så gott det gick genom att istället springa i dyblött gräs. Sen sprang jag hela Lidingöloppet. Idag var det inte många ute i spåret, passerade några killar men annars mest hundägare. Det var ett tag sen jag sprang hela Lidingöloppet men nu framöver kommer det bli desto oftare eftersom jag lär få undvika asfalt ett tag. Jag kan verkligen varenda sväng, varenda sten och rot på Lidingöloppet. Kanske därför jag inte är så sugen på att springa det riktiga Lidingöloppet, det är förknippat med så mycket harvande träning för mig. Men såklart annorlunda när det är fullt pådrag och tusentals människor att tävla mot, istället för några enstaka hundägare eller folk med gåstavar.

Min fot däremot kände jag av litegrann. Jag är så förbannat trött på den. Men samtidigt tacksam över att det går att springa och i terräng känns det ändå helt ok. Det är mest efteråt jag känner av den.

Vid 15 km började det kurra rejält i magen, trots min bastanta frukost. Vid 23 km när jag passerade Grönsta för att ge mig på sista milen var jag riktigt hungrig och det hade ju varit så lätt att bryta här och springa hem och käka. Men icke. Tio km till för att slutligen landa på totalt 33 km i 5:03/km-tempo. Bra långpass i bra terrängfart. Om än lite grått och trist.

Sen kom jag hem till en snäll man som lagade omelett till mig. Äntligen mat!

P.S. En sak jag blir så irriterad på när jag springer är människor som springer/joggar och samtidigt pratar i telefon. Jag kan förstå att man måste ha telefon med sig och svara om man väntar ett oerhört viktigt telefonsamtal, men ni vet när samtalet är i stil med ”Ja vi sa att jag ska återkoppla till honom imorgon…blablabla”. Då blir jag så trött. Gör inte löpspåret till kontor. Lämna telefonen hemma. Lämna snacket hemma. Bara en liten stund. OK? Bra, då säger vi så.

Sista långpasset.

Idag var det dags för mitt sista långpass innan Berlin. Då vi ska bort på lunch idag så var jag tvungen att gå upp klockan sex för att hinna äta ordentlig frukost innan det var dags att springa. Även idag blev det te och mackor för att vänja magen vid den troliga hotellfrukosten. Sen gick jag och la mig igen och sov till halv åtta då det var dags att stiga upp och göra mig redo. Masserade foten litegrann, fyllde vattenflaskorna och gav mig av. Sprang in mot stan. Det var en galet fin morgon. Dock rejäl motvind på Lidingöbron. Ibland är det lätt att bli förförd av vädret och tänka att man är oslagbar när solen lyser och himlen är blå. Lite så var det idag; jag hade planerat att göra rejäla fartökningar och det var ju det perfekta vädret – men jag kände ganska snabbt att benen var trötta efter gårdagens intervaller. Efter en stunds funderande beslöt jag mig för att inte pressa på utan lyssna på kroppen. Höll istället ett stadigt 4:40-tempo hela vägen. Rutten gick ut till Djurågården, rundade Waldemarsudde, förbi Djurgårsstaden och vände sedan tillbaka i höjd med Vasamuséet, samma väg tillbaka och sen hem mot Lidingö. Blev totalt 31,5 km som känns som ett ganska lagom sista långpass.

Känner mig trots utebliven fartökning nöjd med helgens pass. Stark och stabil på intervallerna igår och bra distanstempo idag. Åhh, nu är det bara exakt två veckor kvar! Ser fram emot att köra den sista uppladdningen. Ja och sen när jag kom hem åt jag lite yoghurt, drack juice och kaffe.

Det här vädret hörrni? Det är ju bara för bra.

Springer mot strömmen.

Som jag har förstått det så går Berlin Marathon av stapeln klockan nio på morgonen den 30 september. Så idag tänkte jag att jag lägger mitt långpass exakt samma tid på morgonen, för att få in känslan. Steg därför upp halv sju och åt frukost. Jag åt det som jag tänker att jag kommer få äta när jag bor på hotell i Berlin; te och mackor. Inga konstigheter. Och att äta sådär två och en halv, tre timmar innan start känns lagom för mig. När det började bli dags att göra mig redo fyllde jag båda mina handflaskor med vatten och smörjde in benen med vaselin eftersom jag ville kuta i shorts i det perfekta springvädret. Då halva Sverige är ute på Lidingö för att provspringa Lidingöloppet så blev jag sugen på att göra tvärtom och ta en stadsrunda. För att det inte skulle bli alltför långt så var Olle snäll och skjutsade mig till Ropsten. Idag blev det även solglasögon på. Har knappt använt mina Nike-solglasögon vilket är lite synd för de är väldigt sköna och bekväma att ha när man ska springa långt i sol. Jaja, jag gav mig av, piip! Tanken var att köra Mirjams runda runt Djurården och söder. Ute vid Waldemarsudde kom ett stort kryssningsfartyg, Marielle, ute i vattnet. Jag sprang ikapp med henne en bit innan jag svängde av mot Djurgårsstaden. När jag nådde Stadsgården, efter att ha kutat Strandvägen och Skeppsbron fram, så hade det där Mariellefartyget precis lagt till och det vällde ut turister. Sen sprang jag vidare längs norra Hammarbyhamnen, Eriksdalsbadet, Hornstulls strand, Söder Mälarstrand, Skeppsbron, Strandvägen, Gärdet, Värtan, Lidingöbron och en extra sväng så att det blev precis 39 km. Höll bra tempo idag, snittfart 4:38/km och snabbast gick det på sista två milen. Skönt när man kör långpass och kommer in i ett skönt flow som ändå går rätt fort. Kände av foten rejält i början men det släppte mot slutet och i övrigt kändes det stabilt och bra. Problemet med foten är att jag just har svårt att springa på framfoten vilket är extra jobbigt i uppförsbackar då man vill ta i eller när man vill byta löpsteg en stund för att slappna av och få igång andra muskler. Hade det inte varit för foten så hade jag känt mig rätt hoppfull inför Berlin. Äsch, det gör jag väl nu med, det ska framförallt bli så roligt att springa i en annan stad. Jag och foten får göra vårt bästa helt enkelt. Olle var så snäll och lagade omelett till mig när jag kom hem. Så gott! Ägg i alla dess former är bland det bästa jag vet.

39 km – från skog till stad.

Långpass! Kände för att överraska kroppen med ett nytt upplägg och tänkte att jag springer från skog till stad. Jag hade också planerat att dela upp passet i fyra delar. Började med att springa ner till Grönsta och sprang sista milen på Lidingöloppet. Vet inte varför men kände plötsligt en sån enorm tristess där i skogen, kanske för att jag genom åren sprungit just den milen så ofta. Och på senare tid sprungit en hel del långpass där, om och om igen. Efter ett par kilometer kändes det dock bättre, när jag kom in i lunken och huvudet slutade tänka. Första milen höll jag planerat 5:05-tempo. När jag var framme vid Grönsta styrde jag kosan mot stan och snäppte upp tempot. Nu var tanken att hålla 4:45 en mil framåt. Precis efter Lidingöbron började regnet ösa ner. Kändes nästan larvigt att kuta runt med en handflaska fylld med vatten, det var ju bara att sträcka ut tungan. Jag sprang vidare genom Värtan, höll tempot bra. Förbi Gärdesfältet och ner mot Djurgården. När klockan visade på två mil var det dags för nästa farthöjning, jag ökade upp och på tredje milen låg farten mellan 4:19-4:30. Regnet avtog och vid Waldemarsudde vände jag tillbaka. När klockan visade på tre mil var det dags för nästa fartändring. Jag hade tänkt ligga runt 4:45-4:50 för att varva ner men jag kände mig lätt i benen och dessutom började regnet återigen ösa ner så jag drog på lite mer och snittfarten hamnade runt 4:36 på sista 9 km. Totalt 39 km, helt genomblöt när jag kom hem och som vanligt fruktansvärt sugen på smoothie. Låter ju som att jag vore köpt av Arla men helt ärligt så sätter ett otroligt smoothiebehov alltid in runt 25 km på mina långpass. Så jag startade med en hallonsmoothie.

Och sen blev det en mangosmoothie. Efter det: varm dusch!

36 tuffa km genom stan.

Fick lite mersmak på stan efter långpasset med Mirjam förra helgen. Jag tyckte det kändes bra att inte springa så kuperat och därmed få upp farten. Dessutom så är jag lite rädd för att skada mig om jag kutar alltför långa kuperade rutter nu efter ett platt Gotland. Så jag bestämde mig för att köra samma runda genom stan. Började först morgonen med en redig frukost, numera är det stor portion havregrynsgröt med banan och russin som gäller inför mina långpass. Sen smälte jag maten ett par timmar och sedan var det dags. För att det inte skulle bli alltför långt släppte Olle av mig och min vattenflaska i Värtan. Där började jag springa in mot stan. Tanken var att dela upp rutten i fyra delar plus en nedjoggningsdel. Totalt skulle jag springa 36 km så min plan var att hålla ca 4:45-tempo de första 24 kilometrarna för att sedan öka tempot följande åtta och sedan avsluta de sista fyra kilometrarna i något lugnare tempo. Kändes bra i benen, ganska varmt ute – kändes aningen snålt med bara en vattenflaska men stockholmarna verkar ha gått bananas på handvattenflaskor så jag har inte lyckats köpa en till ännu för de har varit slut överallt. Nåväl, sprang förbi Gärdet, ambassaderna och ut mot Djurgården. Sprang hela vägen ut till Waldemarsudde, förbi Djurgårdsstaden, Grönan, Vasamuséet och sen Strandvägen fram. Sen bakvägen fram till Grand och sen Skeppsbron. Jag tappar lätt trafikvettet när jag springer i stan, korsar fram och tillbaka lite hur som helst men har lärt mig att det mesta funkar så länge man har ögonkontakt med bilisterna och vinkar och tackar. Även idag perfekt väder! Sen Stadsgården, gångvägen förbi färjorna nedanför fåfängan, Danvikstull och så fram till White-kontoret vid Skanstull (där mina föräldrar jobbar). Bra tempo, ibland gick några kilometer lite fortare ner mot 4:37 men annars låg jag stadigt på 4:45. Fortsatte förbi Eriksdal, Tantolunden, Bergsundsstrand (vad fint det är här!) och så Söder Mälarstrand fram. Här var det nu 24 km och dags att öka tempot. Sprang sedan 8 km i snittfart 4:30/km varav de första fyra i 4:22-fart. Kändes helt ok för kroppen att öka men jobbigt var det, särskilt i backen upp från Strandvägen till Valhallavägen. Musklerna trötta när klockan visade 32 km och jag precis var framme vid Ropsten, då sänkte jag tempot och sprang de sista fyra i 4:50-fart. Så skönt att komma hem och dessutom få en stor kram av välkomstkommittén! Och glad över ett riktigt bra kvalitetspass! Stapplade in, käkade och duschade och sen direkt till min syster för att fira en nybliven 4-åring. Tårta, kaffe, kakor – ge mig allt! Finns inget bättre än att få krypa upp i soffan och bli serverad massa goda grejer efter ett tufft långpass. Hamnade dock bredvid en läskig docka som kunde blunda, röra på huvudet och säga massa grejer. Jag vet, ni undrar vad plåstret på mitt nyckelben är för något. Det är ett skavsår från helvetet från när jag kutade med ryggsäck och linne, utan att ha dragit åt ryggan ordentligt. Det ser inte alls bra ut, särskilt inte då jag nöter vidare på det. Jag har uppmärksammat att många blickar dras till såret när jag står och snackar med folk. Så nu vet ni, det är inget farligt!